Så härligt att du har självdistans! Såna egenskaper står högt i kurs hos mig 
2 gillningar
17/5 Måndag
Imorgon är det den 18:e och detta är mitt “magiska” brytdatum. Datumet jag varje månad frågat mig, “Ger jag det här en månad till eller inte”. Jag har varje månad rannsakat mig själv, ställt upp för/nackdelar. Talat allvar i både myndig och förvirrad röst. Varje gång har jag kommit fram till ett svar, att ja, en månad till ger jag det. Under denna månad har jag haft som delkrav att vissa saker skall förändras, tas upp, att jag ska känna mig lugnare etc.
Ett av dessa krav förra månaden var att jag skulle kunna sluta med insomningstabletterna och kunna sova "av mig själv (alltså det är ju egentligen helt sjukt att man inte kunnat det) och känna mig fri det begäret. Att jag är såpass lugn och balanserad att jag kan slappna av och sova mina timmar.
Resultat: JA, jag har slutat och kan sova. Så bra att jag imorse nästan försov mig.
Det som skaver nu är att jag har så många frågor/funderingar på hans otrohet. Har läst på detta forum att man inte ska kräva svar. Att man inte kommer få några, och visst jag kan köpa det (lite grann) men jag måste väl kunna ställa dom iallafall? Har ju fått från honom att han vill försöka hitta tillbaka till oss, att han vill ge det en chans. Borde inte själva otroheten redas ut? Eller är det bara jag som har det behovet? Ja jag vet, jag ska fråga honom detta också. Men vill kolla av lite hur andra tänker. Har även läst en himla massa om ämnet, och alla, dvs forum, böcker, tidskrifter, experter, relationsrådgivare etc säger att man ska prata om det och för att kunna gå vidare tillsammans i en nystart även ta upp orsaken och göra ett avslut på det sättet.
Jag känner inte att jag “går på” det han säger rent av. Jag lyssnar, tar in och bearbetar. Och då blir det att en vecka efter ett samtal kommer frågan. Tror det är så jag fungerar eftersom jag så gärna vill förstå, vad det än gäller, relationer, tankar, dammsugare eller va fasen det än är! Kunskapstörstande i allt liksom 
Rent krasst finns det ett saying:
If you cant be with the one you love, love the one your with!
Det är väl det han gör?
Han ville vara, som romatiskt dröm eller inte, men henne.
Hon sade nej. Han, och observera detta, VALDE inte att stanna kvar.
Han blev kvar, du LÄT honom stanna kvar. TROTS att du visste att han ville annat.
Det gjorde jag också.
För barnens skull.
Jag är nöjd med det beslutet.
Tror jag?
Trots att det ändå inte gick vägen.
Beroende på båda men mest hennes ofina fallenhet för att vara otrogen mot mig.
Tänker såhär med det jag numer har i ryggsäcken:
Vill inte han få ut trollen i ljuset så kan jag tänka att det kan vara lite si och så med hans önskan om att de ska spricka??
Och kanske framförallt vill han nog inte vara ärlig med sig själv om sina egna känslor och motiv?
Du måste bestämma dig för om det är nog för dig.
Är du nöjd, stanna i den balans ni har nu.
Är du inte nöjd finns risken att lasset tippar åt oönskat håll.
Enda fördelen med det är att det är du som väljer när ni tippar.
Vilket kan vara en rätt bra känsla att ha när man tänker över sina möjligheter.
Man behöver inte stanna med någon som inte egentligen vill vara med en själv.
Styrkekramar!
1 gillning
Jag är som du. Kan inte släppa frågan hur det kunde ske.
Han har under ett års tid svarat samma sak. Han vet inte, det var spännande. Han tänkte inte mer än så. Obegripligt för mig. Att han sen ljugit för mig är att han inte ville sabba det vi har.
Men jag kan ändå inte släppa. Om det vara kan hända att han glömmer mig och din familj. Då kan det ju hända igen.
Men det påstår han att han vet att det inte ska göra för nu vet han hur dåligt man mår.
1 gillning
Jag håller med dig om det du skriver, att är jag nöjd såsom det är nu så fine. Om inte måste jag göra val och bestämma mig. Jag är inte nöjd, det menar jag inte heller i mina frågeställningar. Utan mer tankar om just att ta itu med den uppdagade otroheten. Att även om jag inte vet hur “sagan” slutar så vill och behöver jag komma till en acceptans (inte tycka att handlingen okej dock) för att jag ska komma vidare och inte låta detta äta upp mig och svärta ner och förstöra mitt liv, vilket indirekt även bli barnens liv. Så istället för att fundera på om, och hur frågor ska ställas skrev jag helt enkelt ner dom och satte mig mitt emot honom och sa att jag har lite frågor om otroheten och det som hänt och händer nu, är du mottaglig för detta?
Istället för att känna av hur han är just nu, vad han kan tänkas tycka och tro. Jag är förbi det stadiet nu, måste visserligen påminna mig själv dagligen om det. Att jag har rätt till egna värderingar, egna beslut etc etc.
Vi pratade, han svarade, jag frågade fråga upp och fråga ner. Jag antecknade till och med. För att veta att jag tolkat rätt.
Hon sade nej. Han, och observera detta, VALDE inte att stanna kvar.
Han blev kvar, du LÄT honom stanna kvar. TROTS att du visste att han ville annat.
Just dom orden sa jag till honom och han svarade, att han ville vara kvar. Att han skäms, att han är villig att ändra sig, kämpa för oss.
Jag har fått lite svar, jag börjar tro mer på mig. Känner efter i mig vad som känns sant, rätt och jag vet att detta var inte första och sista samtalet om det som hänt. Det är ett steg på vägen för att komma till en acceptans och vidare i livet. Hur det än slutar.
Så gällande mitt brytdatum,jag kastar inte in handduken än, jag har mina delkrav och jag fortsätter resan mot det okända. Men känner mig inte rädd och orolig längre. Känner en slags tillförlitlighet att det ordnar sig, allt ordnar sig hur det än blir. Och den känslan är skön.
Tack för detta forum! Det har hjälpt mig så många gånger nu och det kommer det att göra länge till!
3 gillningar
@MammaN76 det var dina ord från första inlägget som jag avsåg med att han inte valde att stanna men blev kvar.
Jag tycker att (precis som mitt ex) han jagade skatten vid slutet av regnbågen.
När det inte fanns någon kom han hem. Och skäms för sin … dumhet?
Men efter nästa eller där nästa regn, kommer han att göra ett nytt försök?
Av de bevingade orden älska glömma och förlåta tror jag glömma är allra viktigast i er situation.
Att reda ut när både han och du vill att ni ska kunna fortsätta riskerar att bli en parodi på sanningskommission.
Alltså tiden har gått så fort, varit så surrealistisk och omtumlande sedan första inlägget. Jag minns knappt den tiden. Bara känslan, inte riktigt vad som sas eller gjordes.
Så om jag förstår dig rätt menar du att reda ut inte är det sätt för att komma vidare vi bör ta? Utan att vi krasst konstaterar att det hänt, sedan lämnar det och bygger upp något nytt tillsammans? Är det så du menar?
Ja, prata igenom nog mycket.
Släpp det sedan.
Det går aldrig att prata bort en handling.
Det går bara att påvisa förändringen i handling.
Jag tror inte att det är värt mödan att försöka komma hela vägen i till kärnan.
Det kan ta mycket energi mer än det ger.
Sedan vänder vi och vårt sinne på saker och ting, förändrar förskönar och ja, ljuger för oss själva.
För att skydda oss själva.
Vissa saker är bäst att de förblir osagda tror jag.
Där är helheten viktigare än detaljerna.
Energin viktigare än den absoluta sanningen.
Att det tar ont vet du redan.
Fullständig förståelse kan du aldrig nå.
Men vi är alla olika, du ska såklart välja den väg du känner är bäst.
3 gillningar
Klart vi är olika både till personer och händelser och det gör ju att det inte finns nån universallösning. Tyvärr, jäklar vad lätt det jade varit då. eller ännu bättre, ett piller och simsalabim så levde de lyckligt i alla sina dar! 
Skämt åsido. det jag har lite problem med är ju just den här delen:
Ja, prata igenom nog mycket.
Släpp det sedan.
När är nog? När blir det för mycket detaljer? Det är nog mer så jag tänker nu, när ska det slutas “grävas” försöka “förstå”.
Istället för att jaga sanningen, det kommer ju iaf finnas två av den. Spelar ingen roll hur mycket vi pratar. Så ska jag hitta min sanning kanske, vad är viktigt för mig och vad behöver jag. Vet att andra skrivit det tidigare till mig, att jag själv sagt det men blir liksom lite att man tappar i min iver att hitta fram,NU. Har lite bråttom helt enkelt, av den enkla anledningen att jag vill leva just NU och inte sen.
Äsch, nu blev det så dör rörigt och flummigt igen! Läser lite i min nyinlånade bok En bok om kärlek. Tänkte helt enkelt att jag ville fokusera på något positivt och trevligt!
21/5 Fredag
Sitter på tåget hem från Örebro. Det blev en ny operation och nu har jag gjort 5 st sådana här op i mitt häv öga, varav de 3 sista inom 3 månader! Rekommendationen är högst 1 /år…. Den gick bra och jag är otroligt tacksam över läkarna och deras idoga försök att rädda mitt öga. Synen är ju borta för alltid men de hoppas kunna göra en hornhinnetransplantation om detta går vägen.
Boken jag läser är bra! Den ger mig ytterligare verktyg i mitt hitta mig själv igen. Jag har skaffat mig en hel drös sådana men i mina dippar är det som om jag fastnar i en negativ tankespiral där jag inte hittar ut. Och jösses vad det hjälper att ställa lite frågor här eller kika runt bland olika trådar
@Skipper måste säga tack för det du skrivit till mig. Fick mig att tänka till och byta perspektiv. Jag måste ju hitta min väg, som passar mig och det kan jag bara göra genom att prova mig fram, funkar det inte så ska jag inte göra den grejen mer utan ändra sätt. Att vara öppen, på riktigt. Finns inget facit. Finns inget rätt eller fel. Däremot finns det alltid två sanningar, hans och min. Och det ska accepteras och respekteras.
Känner nu än mer tillförsikt och framtidstro, en bra känsla, jag har sagt det förut och säger det igen, det börjar ju med mig, vad jag tycker och tänker om mig. Vad jag känner och vill. Det jag vet innerst inne och måste känna tillit till. Att jag tycker om mig själv lite mer varje dag. Att låta mig göra det.
Så idag säger jag : att jag. ÄR bra, att jag faktiskt tycker om mig och känner det där lite halvfåniga (men nog så viktiga) villkorslösa kärleken till allt omkring mig!
Så med dessa flummiga ord önskar jag alla därute en skön fredag! Må er inre kärlek vara med er! ( och ja, jag är nog lite påverkad av det lugnande jag fick ännu!
)
4 gillningar
Du är verkligen stark! Jag är imponerad av dig!
Älska dig själv, så brukar rätt beslut komma automatiskt 
2 gillningar
28/6 Måndag
I veckan blir det ny operation för ögat, en rejälare med sövning och inläggning. Ingen förändring för synen, så att leva med ett öga är de jag försöker ställa in min på nu.
Livet här hemma lunkar på. Det blir lite småbråk ibland Han påstår vid dessa att jag antar och tycker en en massa men varje gång startar de oftast då han har antagit och tyckt/trott saker om mig. Om mitt tonläge och vad jag tänker. Det gör mig bara argare, att han skulle ha rätten att tycka en jävla massa men inte jag. Fattar inte riktigt den synvinkeln. MEN vill han ha det så så fine! Jag får ta det genom att lära mig varje gång att strunta i hans påståenden och bära mitt huvud högt. Det blir lite som två steg fram och ett tillbaka i vardagen.
Det jag tycker är sorgligast är nog att jag inte ser den där förändringsviljan hos honom,. Finns ingen glöd för oss att kämpa. Precis som ett flertal av er härinne har varnat mig för.
För vi ser på det här på olika sätt. Och då blir det ju olika sätt att “lösa” det också.
Han säger att han älskar mig, om det är sant eller inte vet jag inte. Det får framtiden utvisa. Men sorgen över vad som hänt, händer går inte över på en dag, så mycket kan jag konstatera iaf. Det tar tid det här…
2 gillningar
Onsdag 4/8 Livet….
Rullar liksom på. Jag har haft en sån jäkla stor och jobbig dipp. En riktig nedåtgående spiral som kändes som en rulltrappa rakt ner i helvetet.
Tappade all tro på mig själv, höll på att tänka dygnet runt, ju mer jag tänkte ju sämre mådde jag. Ju mer lösningar jag försökte komma på och genomföra, desto sämre gick det med livet, men mig, med kontakten med barnen och relationen med mannen.
Fick tips från psykolog om boken Len mer tänk mindre. Och efter att ha läst den känner jag hur min väg framåt ska se ut och hur jag ska göra för att inte hamna i den där dippen.
Nu, börjar livet bli i lite ljusare färger, jag är med och medveten i livet. Tankarna är där nu ocksp men jag låter dem
Inte ta över,lika ofta.
Nu ska jag göra dom där sakerna som jag undviker. På riktigt!
1 gillning
Fast det är okej med dippar, för det har vi alla, men vi är starka nog att ta oss igenom dippar och se framåt i ett liv där vi lever utan svek och sorg. Det är ingen lätt väg dig, men jag kan själv säga efter att viss tid har gått att belöningen är desto större.
Jag är så glad att jag lyssnade på min magkänsla och stod upp för mig själv och mitt eget värde, även fast mitt hjärta krossades i bitar när jag gjorde det.
Så det kommer att bli bra för dig, det är jag övertygad om.
6 gillningar
@onedaymore tack för dina fina ord och pepp!
Att stå upp för dig själv låter så enkelt men är just det som är svårt upplever jag. Jag gör ofta avkall på min magkänsla. Varför, jag tror inte på mig själv. Att jag inte kan eller ska etc. Att tänka har fått mig att tro att det är den rätta vägen till magkänslan. Att det är bra att tänka, formulera ut lösningar, att bearbeta och hantera allt!
Men för mig är inte det rätt väg, det vet jag nu. Att hitta just din väg, det tog lite mer tid än vad jag trodde och förstod där och då vid november-årskiftet och när allt i livet startade samtidigt.
Jag ska bli bättre att lyssna på magkänslan. Och på att låta saker ta tid. Sluta göra motstånd till jobbiga känslor, ha en avsatt tid för mitt tänkande så det inte tar över mitt liv igen. En slags plan. Och sen det viktigaste av allt, acceptera att jag inte kommer att hålla den jämnt, att det är okej att ta steg bakåt i resan framåt.
Den där jäkla acceptansen….
10/8 Tisdag
När jag ger energi på fel saker, när jag tänker för mycket då dippar jag, faller rakt ner. När jag sen blir medveten om det faller jag lite till, för jag skäms, blir arg på mig själv att jag tillät det hända igen. Sen kommer jag på att det är okej att falla lite då och då. bara det sker lite mindre ofta, bara jag blir medveten om det, bara jag hittar triggersen som startar det hela.
Så går det uppåt en stund, till och med flera dagar när jag faller lite igen. Men det går lite längre mellan fallen.
Sen börjar jag starkt misstänka att min kropp motarbetar mig här! Vem fan kom på förklimakteriet och allt det där skiten!? Som om det inte räckte med livet som det är liksom.
2 gillningar
18/8 onsdag, och en stor tomhet!
Den här tystnaden, inte ett ord som ens kan indikera på att han tycker om mig. Bara prat om praktiska saker. Jag känner mig mer och mer som en hushållerska. Jag tappar bort livet, mitt liv i det här. Känner mig konstant leden, gråten är i halsen hela tiden. Vet inte vad jag vill med honom längre. Tycker jag förtjänar bättre än denna tystnad och brist på försök från hans sida. En relation kräver 2,
Jag sa till honom igår, när vi skulle sova att jag vill ha mer än detta. Att jag behöver höra några ord.
Att det inte funkar att bara vänta att det ska bli bra. Det vet ju jag men fattar han det? Eller är det detta ni alla varnat mig för.?
Jag vill inte gräva i det som hänt, men om vi ska ge det hör en chans måste man väl prata, prata om framtid, tankar och känslor. Göra saker på tu man hand. Har läst en del litteratur i ämnet och att det kräver jobb och insatser säger alla.
Känner mig instängd hemma. Så jag åker iväg till min bror idag, visserligen bara en dag borta men vill skratta och bara vara en stund.
4 gillningar
Jag känner igen mig i stora delar av vad du skriver. Jag har också valt att stanna efter min fru bedragit mig under flera år. Som tur vill min fru starta om, men att bli bedragen är ett så stort svek så även om “allt” blir bra, så finns ändå känslan där att den jag älskar mest kan göra en sån sak mot mig och barnen.
Att lämna är ju inte heller lätt men då kan man titta framåt och försöka glömma, att stanna är faktiskt ytterligare en utmaning, men vill båda så är jag övertygad om att det kan gå.
Kämpa på och fortsätt ta upp med din man det som inte fungerar, ge det tid att läka. Han går också genom en process, hans dröm att kanske ha en vid sidan om, eller en ny spännande kvinna har ju gått i kras. Men jag är som dig, vill att saker händer fort så man kan leva genom kärlek med gemensamma framtidsplaner. Men jag tror det tar flera år.
1 gillning
@Janne58 det där med att ha bråttom…
Jag kan tycka att i det här läget som varken du eller jag faktiskt har valt. Att våra partners har bedragit oss. Svikit oss. Där borde bollen att vilja göra något åt situationen som den är nu när allt uppdagats ligga mest hos den som bedragit. Jag tycker att han ska vara den som vill förändra och gå.vidare.
Jag vill inte bli hans ”möjliggörare” dvs som gör det enkelt och bekvämt för honom och jag går ner mig i depression och tvivlar allt mer på mig själv.
Att jag faktiskt har rätt att ställla krav.
När jag kom med några sådana tidigare fick jag till svar av honom, ” du har inte rätt att ställa krav”
Just där och då blev jag tyst.
Har varit borta o några dar, hos min bror. Var jättetrevligt och en dag så låg o jag i sängen en hel dag och bara stirrade upp i taket. Gjorde ingenting, tänkte knappt något, bara var. Gjorde underverk med hjärnan. Allt la sig liksom, oror och grubblerier försvann. Tillförsikt för livet och att allt ordnar sig, hur det än blir infann sig.
Fångade liksom upp mig själv, igen.
Och det är där det ligger, att inte i din iver att få till en förändring ta på sig allt jobbat själv. Det gör att han bara lutar sig tillbaks och fattar inte ett slut varför jag mår dåligt, det fungerar ju ”bra” nu enligt honom. När jag gör då kraschar jag.
När jag kom hem var det även en annan man jag mötte. Som att han kanske äntligen förstod lite att allt handlar inte om honom, om hur han mår, att han inte kan ta mig för givet jämnt. Att man måste ge för att få.
Så, bråttom, nej kanske inte men kommunikation och tydliga krav. Att bara ångra otroheten och sedan inte göra något….då är det kört.
4 gillningar
Det där var bland det klokaste jag har läst!
Det är så ofta vi blir deras möjliggörare, och så ofta som det är den bedragna som förväntas kämpa och laga det som någon annan har tagit sönder.
Men vad har man skapat för “relation” då? Vad är priset man har fått betala?
5 gillningar