Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Otrohet, flytt eller fortsätta

Har läst en massa inlägg här och kan bara säga att alla har delar som jag känner igen mig i. Processen för en eventuell separation eller inte verkar stämma för många, även mig.
En kort summering av vårt liv. Han är 14,5 (45 år) år äldre än mig, vi träffades 2007 via e-kontakt. Jag var 30 skulle bli 31 och hade varit själv sedan drygt ett år, lika för honom. Han var väldigt på och jag blev smickrad samtidigt som jag verkligen föll för honom, han hade humor, kunde prata och jag kände verkligen att vi var ett. Han var min ledstjärna och fick mig att tro mer på mig själv, att jag var viktig. Det skedde sen snabbt, vi flytta ihop i min hemstad efter 2 månader, gravid med första barnet efter 3 månader, 2008, andra barnet 2009, flytt till hus 2010+giftemål och tredje barnet 2011. Vi har under hela den här tiden knappt bråkat, båda tyckte att man skulle ta upp saker direkt och inte samla ihop för att sen spy galla. Jag tror fortfarande på den regeln, han verkar dock ha lämnat den nu.
Vi har haft det kämpigt med min hälsa, jag har fått problem med kroppen, den vill inte mer liksom Iofs så kan ju 3 snabba graviditeter göra sitt till… I slutet av 2017 kände både han och jag att vi måste göra en förändring, inte för vår skull utan för barnens. De blev inte bra behandlade i skolan och inget hjälpte när vi tog upp det. Vi beslutade att flytta till hans hemstad.’. Vi flyttade så från en kommun i västmanland med ca 20 000 invånare till en tätort med knappt 10 000 i kommunen i Dalarna. Inget illa om staden, jag trivs i den! Även barnen , det blev deras räddning. Men jag blev helt ensam, ingen släkt, inga vänner eller bekanta. Bara min svärmor som jag visserligen älskar.
Till saken hör ju också att han har 6 barn sen tidigare, den yngsta var 16 när vi träffades. De har alla egna familjer nu och barnbarnens antal är 15 stycken. Under de senaste 2 åren har jag varit sjukskriven pga synproblem, jag har klarat av det mesta men har behövt skjuts och en del grejer med barnen har han fått ta. Annars kan man väl säga att jag har haft 95% ansvar för hushåll och familj och så även nu. Han blev arbetslös pga att han blev oense med sin arbetsgivare 2018 (i samband med flytten) så han har varit hemma även när jag varit hemma. Under den här tiden har vi fortsatt renovera huset (har hjälpt till med markservice och där jag kunnat) annars så gjordes det mesta på 3 månader vid inflytten i maj 2018. 2020 i mars så fick han äntligen ett jobb! På gångavstånd från hemmet. Men det började knaka med arbetsgivare ganska snabbt, det var fel på allt de gjorde, I september börjar märka en tendens till förändring, trodde han var på väg att bränna ut sig för det var ju ett fysiskt jobb. Han blev lättirriterad, arg, drog sig undan, satt med telefon och dator, ändrade lösenord, fräste och suckade så fort jag pratade. Slutade ta på mig, sa aldrig nå fina ord, I november slutade han svara på “jag älskar dig”
På julafton konfronterade jag honom , är du på väg att bränna ut dig eller har du någon annan? Fick inga svar mer än att han sa att han mådde dåligt, hade separationsångest från jobbet som han sagt upp sig fårn och arbetskamraten som även hon skulle sluta ( hon gjorde det innan honom och han gjorde det som en följd av det och att han blev lockad till ett annat jobb) det hade han ju iofs sagt en sedan i november. Beteendeförändringen kom förresten smygande och ökade succesivt. Efter helgerna skulle han börja ett nytt jobb, jag hade gett förslag att ta några dar på hotell för att landa, komma på hur du ska må bättre. Han sa att han skulle göra det och att jag hade haft rätt på julen, han hade fått känslor för någon annan! Är det A**a sa jag, din arbetskamrat (ja samma som han sagt ha separationsångest för)? Ja sa han. Jag hade haft mina misstankar pga han beteende och hans sätt att prata om och med henne. Han sa att hon inte ville gå längre och efter en vecka grät han att hon hade sagt nej till honom och ja mitt dumma fån tröstade honom!
Sen i januari har jag försökt att få till detta kaos! Familjerådgivning har vi börjat på, men han tycker eg att det är värdelöst. Han skaffade (köpte!) en lägenhet i byn, en 2:a i slutet på januari, Han fick tillgång till den i början av februari. Men han säger att han vill inte skiljas, vill inte ha nå bråk. Han vill bara vara ifred. Det har han också sagt sen i julas. Jag låter honom göra det här, även om jag tror att han flyr från sina egna problem och bara skjuter upp det som en dålig snöplog. Men han flyttar inte. Det nya jobbet går åt helvete, inte helt oväntat så är även dom dumma i huvudet. Han har haft 14 olika tjänster under vår tid tillsammans, jag har haft 2 och pluggat. Det är ett jäkla surande hemma, han är jättearg hela tiden och både jag och barnen börjar tassa på tå, anpassa oss efter honom och börjar dessutom bli rädd för hans ganska plötsliga utbrott. Efter lite halvrensning vid prat både hemma och hos familjerådgivning, så blir iaf vardagen lättare. Han tycker jag ska vara som vanligt, som en normal människa och inte så superstressad, oglad och nervös som jag är, Dessa sidor har kommit nu. Jag försöker ändra mig, vill ju inte bli sån pga honom eg. Tycker att jag lugnat mer mig rejält nu. Men det är inte lätt, inte efter att han nu är hemma på heltid igen ( och då sitter i soffan med telefon alldeles tyst) Han sjukskrev sig 15 feb och var till läkare 17 feb, det visade sig att han hade diabetes typ 2!
Så nu har humöret blivit bättre med medicinering och en större förståelse från hans sida om varför han mått som han mått. Jag har efter detta kunnat ändra mig, anpassar mig inte lika mycket längre och så. lite mer tillbaka till mig själv, iaf små korta stunder. Barnen har också landat lite och mår bättre nu.
Otroheten pratar vi inte om.
Flyttar gör han inte heller, han är rädd för att han ska packa ihop helt om han är där själv och säger att han vill ha tryggheten hemma, med vardagen och barnen. Han säger att han mår dåligt, att han bara gråter (iaf tidigare, även om inte jag har sett det någon gång, förr grät han ofta inför mig) att han inte vet vad han vill. Hur jag mår bryr han sig inte om. Han är fullt uppe i sig själv.
Jag har nu blivit sämre i min syn. så dålig att jag ev mister ett öga. Är just nu inlagd på sjukhus. Får inte stöd av honom och upptäcker att han dessutom börjat jaga nytt! Han vill tydligen fixa en ny relation innan han avslutar vår. Fegt är väl det rätta ordet. Men jag vågar inte konfrontera honom om detta nu, inte när jag är fysiskt dålig. Känner dessutom att jag “förlorar” varje diskussion med honom, att jag efter känner mig värdelös, att jag fått allt att handla om mig, att han är den vuxne i rummet som han säger. JAG vet ju dock att det inte är så. Den enda önskan jag har nu är att han kunde lämna framtiden åt sidan och vara här och nu, att han kunde vara kamratlig och stötta mig och även barnen i min och hans sjukdom. Att vi tar framtiden sen.
Jag känner mig lurad av honom, lurad på min egen framtid, jag känner också att han verkar göra ungefär samma sak mot mig som mot sin förra fru. Hon tog till slut steget och avslutade det hela. Är det det som han vill att jag ska göra? Eller har en sjukdomskris, att acceptera och hantera diabetesen? En ålderskris, en stresskris, identitetskris en “jag-blev-dumpad-kris” (det var ju det han blev, hon har tagit bort honom som vän på fb och de har ingen kontakt idag)
Att jag mår dåligt i det här är ju inte så konstigt, jag plöjer allt om att hitta sig själv, sin kraft och självkänsla, läser här, skriver av mig, pratar med de jag känner förtroende för. Men hur jag än vrider och vänder så får jag inget direkt JA eller NEj känsla för vår relation. JAg vet helt enkelt inte. JAg både vill ha kvar honom , eller den han var, och inte. Hur kommer jag vidare i det här?

Blev rörigt det här inlägget, inte alls så som jag tänkt, men det verkar ju inget bli nu…

1 gillning

Inte så rörigt.
Som du beskriver det har han problem.med sig själv. 14 arbeten och blir osams med varje arbettsgivare.

Låter som att relationer inte är hans grej. Jag tror inte han klarar av att ta ansvar för en seriös relation. Jag tror det är bättre för dig och barnen att förekomma än att förekommas.

4 gillningar

JAg vet ju att det är han som sitter på de största problemen nu, och att jag även har mina, livet har liksom vänt åt ett helt annat håll plötsligt, Kroppen som ger upp så sakta och sen det här. Vi som skulle bli gamla ihop. Iaf hade jag den tanken. Det som gör så ont och som jag även blir skitförbannad på är att han inte ens försöker rädda relationen. Att han inte ens försöker!
BAra svårt att få in i den här hjärnan och hjärtat att det faktiskt är slut och även om han skulle vilja försöka så vet jag inte om jag kan bara acceptera allt som hänt och hans sätt att vara längre. Jag fastnar i ältandet och alla förbannade förklaringsmodeller om VARFÖR det blivit så här, och sen HUR man kan fixa problemet eller iaf försöka… Som om det vore ett fel på bilen och efter felsökning så tar fixar man det.
Att jag ältar här är kanske en början iallafall…

Du kan inte göra om en bil till en häst.
Vi kan ha väsensskilda personligheter.
Vi kan förväxla uppriktigt intresse med narcissdistiskt egoboost.
Vi kan vilja väl men missta oss grovt.
Det är svårt att förändra någons personlighet och karaktär.

2 gillningar

Du rätt jag vet ju det. Innerst inne. Och innerst inne vet jag ju att han redan lämnat mig genom att sluta älska mig. Och jag vet ju att det inte ger mig något att älska honom och inte få något tillbaka. Och det du skriver sätter ord på det jag inte kunnat få fram själv. Tack!
Men den stora bromsklossen är nog den stora rädslan för att bli ensam. Och den rädslan är det ju jag som har. Hur sjutton blir man kvitt den?

1 gillning

Trollen spricker i ljuset!

Rädslan för ensamheten är värre än själva ensamheten.

Jag tror att alla känner en viss rädsla i början, och det har nog tvingat ihop många par som egentligen skulle må bättre var för sig. Men oftast släpper den rädslan rätt snart, och många här inne kan vittna om att livet snarare blivit bättre än vad de ens kunnat ana i förväg.

4 gillningar

Jag var också orolig för att bli ensam. Men jösses, ensam är väl det minsta jag har varit! Jo, visst, några helger i början när barnen skulle bo växelvis, då kände jag mig ensam. Men ganska snart så kunde jag njuta av ensamheten när jag insåg att det var så mycket mer avslappnat än när sällskapet bestod av en sur gubbe som bara kollade sin mobil och skröt om hur bra han var. Det är så lugnt och skönt nu! Dessutom har jag barnen, en katt och en hund - alla mycket trevligare och mer sällskapliga än exet. Även tid utan barnen är hanterbar nu när vardagen tillsammans är mer harmonisk.

4 gillningar

Onedaymore du säger det så tydligt men ändå…Kanske bara att erkänna den är ett litet mikrosteg på vägen. Men jösses vad den kramphåller mig. Har gått igenom en separation tidigare där jag inte var rädd för ensamheten, men blev väldigt ensam när vi gick isär. Och vill inte hamna i det igen. Särskilt inte med barn med i bilden. Men åh fan du har ju rätt! Måste få in det i skallen! Suck…

2 gillningar

Skönt (du vet vad jag menar) att det inte bara är jag som känt så, att han liksom tar över med negativ energi och drar ner. Finns massor jag och även barnen vill göra men som bromsas av honom. Skaffa husdjur, göra olika aktivitet och göra saker tillsammans. Kanske är så jag ska se det istället. Att det bättre utan honom. Tack för dina ord!

2 gillningar

Ny dag, 25/3
Nej, jag klarade inte av det, kunde inte släppa kontrollbehovet Kollade av allt jag kunde och fick reda på mer saker, att han har en profil på en dejtningsida. Att han vill ha nån i utseende som mer lutar åt fotomodells hållet, slank, vältränad och minst 170 cm, som ska vara mellan 35 och 55 år…Själv är han snart 59.,

Å dum som jag är kunde jag inte hålla mig! Jag gjorde en egen profil, använde nästan samma namn som när vi träffades på samma sätt 2007, fyllde i ungefär samma saker och skrev till och med exakt vilken “stad” (tätort) jag bor i. Tänkte att det borde nästan avslöja mig. Och so be it!
Kollade in hans profil och skickade sen ett gilla. Tänkte att han fattar nu!

Men nej! det gjorde han inte, han besvarade mitt gilla (hjärta eller fan det heter) och har dessutom lagt in en bild av sig själv, visserligen en där man bara ser ena halvan av huvudet och lite av ögonvrån. Men jag ser ju att det är han! Jag känner igen honom.

Jag borde ju ta detta mer praktiskt och förståndigt, att han verkligen inte tycker om mig. Att han vill ha nå nytt innan vi har avslutat. Men då kommer tankarna och den där förbannande rädslorna: Att bli ensam, klara sig ekonomiskt, det jobbiga att dela upp saker, att vara utan barnen, att känna sig sviken, skamsen över att det blev så här.

Måste sluta med den här kontrollen av honom, den är besatt, och inte sund. Men sitter 15 mil hemifrån och kan inte ens konfrontera honom med det. Sitter på ett sjukhusrum i sjukhuskläder och vet inte ens när jag får åka hem. Inte ens om jag kommer få behålla mitt öga eller inte. Drivet som jag ofta får beröm för dalar. Och har svårt att sortera,rensa tankarna.

Måste nog, när jag kommer hem, sätta mig vid köksbordet och säga dom där orden: Jag vill att du flyttar, vill inte ha dig här, jag vill ha distans till dig.
För han verkar ju inte komma göra det,:frowning:

5 gillningar

Fråga via dejtingappen om ni ska ses och gör upp om ett möte.

5 gillningar

@Rulle
Hade kanske gått om jag inte varit legat inlagd på sjukhus…

Laddar för att ta “samtalet” hemma. Och i min iver att vilja förklara mig har ju ju skrivit en hel del på papper, blev ett A4, skulle kunna blivit mer. Men tror inte det spelar någon roll, kan skriva en bok och ändå inte få honom att förstå hur jag tänker, tycker, känner. För han bryr sig ju faktiskt inte. Så ska hålla det kort " Det här går inte längre, Jag vill inte längre PUNKT" nåt sånt iallafall.

Sen kanske hornen kommer fram och fixar till ett möte…

2 gillningar

:rofl: Alltså, ursäkta om jag skrattar, men…! Hur är hans självinsikt?! Varför i hela världen skulle en 35-årig fotomodellstyp vilja ha en 59-årig fortfarande oseparerad gubbe?

Jag önskar dig en massa styrka och så att du tar dig igenom sjukhusvistelse och alltihop. Det är ju ingen kul sits du har hamnat i . Men jag tycker mig läsa mellan raderna att du trots allt är utrustad med en rejäl dos jävlaranamma! Du kommer fixa det här.

För många år sedan läste jag alltid tidningen Land hemma hos mina föräldrar. Det var alltid lika roligt att läsa kontaktannonserna. Först “Kvinnor söker män”, där kvinnor i alla åldrar sökte män i ungefär samma åldrar. Och sen “Män söker kvinnor” där män över 60 sökte kvinnor under 50… Ja herregud.

4 gillningar

@Trassel

Jo jag har ju det, i vanliga fall. Har svårt att hitta det hela tiden nu, så blir rejäla dippar men sen när jag hittar det igen, då jävlar är jag superwoman! Håller på att hitta knepen för att hitta den där kraften oftare. Att vara här i forumet är en viktig del för det. Tack för dina ord! :raised_hands:Å skönt att höra att inte bara jag tycker det är lite patetiskt,å andra sidan lyckades han ju förra gången med åldern, dock ser jag inte ut som en fotomodell! :joy:

2 gillningar

Lite skillnad på att hitta en 30-åring när man är 45, och att försöka ragga på 35-åringar när man går mot 60… :sunglasses:

Det här forumet är guld värt. Det är terapi, tröst, pepp, råd, lärdomar och sällskap i ljuv förening. :+1:

5 gillningar

Usch vad din man låter självupptagen, trist och jävlig. “Vilken liten diva” satt jag och tänkte hela tiden när jag läste vad du skrev om honom och hans beteende.

Du är inte skyldig honom något längre, du behöver inte förklara dig för honom. Han respekterar inte dig. Han är en liten bortskämd unge som antagligen är inne i en depression/ålderskris och han verkar tycka att hela världen är skyldig honom en massa.

Bara det att han sitter och raggar på unga kvinnor på nån jävla dejtingsida är ett sånt jävla hån mot dig, mot er relation och allt ni byggt upp tillsammans.

Vem fan tror han att han är? Helt ärligt.

När du är fri från honom kommer du att blomma upp igen, du kommer hitta dig själv igen. Du kommer hitta tillbaka till det som driver dig framåt och som får dig att vilja leva livet fullt ut, med ett eller två ögon det kvittar för du kommer må bättre oavsett, jag är beredd att satsa pengar på det.

3 gillningar

@Largo

Jisses vad skönt att nån annan sätter ord på det jag känner men inte ens förmår mig att få fram. Du slår precis @Rulle, @Trassel och @Uppochner huvudet på spiken för att uttrycka sig metaforiskt. :wink: Det är ju så det är, han är respektlös mot mig. Han har sin kris och där behöver inte jag hjälpa honom ett dugg. Han valde själv när han gick till nån annan , slöt sig samman, drog sig undan från mig. Då valde ju han att inte kämpa/ta tag i/ gå vidare i sin kris tillsammans med mig. Jag sa till honom i början av denna nedåtgående spiral (innan otrohet uppdagades) att om du inte vill prata med mig, ta hjälp-professionellt,Men nej, han ville inte “vända ut och in på sig själv” inför någon människa som inte hade något konstruktivt att komma med. Borde väl annat där att självinsikt inte fanns, Det där med att han tycker hela världen är emot honom, stämmer så himla bra! Hittade på youtube ett klipp som handlade om 3 tips till bättre självkänsla.
Där sas :**att vi tycker ofta att vi blir svikna av samhället vården, kyrkan öretaget, familjen, partner, arbetskamrater, etc. Men ingen har svikit dig så mycket som du har svikit dig själv. Hedra ditt ord till dig själv! (lovat att äta sundare, motionera mera etc
Så kvittot på hans beteende är ju att HAN har dålig självkänsla, Men alldeles för stort självförtroende och kompenserar genom att trycka ner andra. Typ, hobbypsykologtankar från mig.

Det här forumet är verkligen så jävla bra! Hade jag inte hittat det här för några månader sen hade jag gått under!. Råd och stöd och framförallt den omtanke som finns här, finner inga ord nästan. Klarar dagen genom pepp och råd härifrån och faktiskt så handfasta tips som jag kan genomföra! Klarar jag inte det en dag, så accepterar jag det lättare och tar nya tag dagen efter. Så tack alla härinne! :heart:

5 gillningar

Exakt, nu ska du fokusera på dina egna behov. Ibland är det lättare sagt än gjort. Vi tycker ju ofta att det är vår plikt att ta hand även om de som har svikit oss innan vi ägnar oss själva uppmärksamhet.

Det är otroligt vanligt att människor som hamnar i en plötslig kris orsakad av partnern, inte ens kan svara på vad de själva vill eller behöver. De är mer fokuserade på partnerns behov. Typ hur han mår eller hur de ska kunna få honom att ändra sig.

Nu är det fredag, så fundera på vad du behöver för att göra den här helgen så bra som möjligt för dig. :hugs:

1 gillning

@Trassel
Fredag är det! :blush:Och den firades med ögonoperation och fortsatt vistelse i sjukhusrummet hela helgen, minst. Så planen blir att muta sjuksköterska som köper choklad och sen ligga i sängen bara vara. Det blir en utmaning men behöver göra precis ingenting! :blush:

5 gillningar

Bästa planen jag hört på länge! :sunglasses: Jag håller tummarna för samarbetsvilliga sjuksköterskor (med en påpasslig tidslucka) och ett snabbt tillfrisknande!

3 gillningar