Har läst en massa inlägg här och kan bara säga att alla har delar som jag känner igen mig i. Processen för en eventuell separation eller inte verkar stämma för många, även mig.
En kort summering av vårt liv. Han är 14,5 (45 år) år äldre än mig, vi träffades 2007 via e-kontakt. Jag var 30 skulle bli 31 och hade varit själv sedan drygt ett år, lika för honom. Han var väldigt på och jag blev smickrad samtidigt som jag verkligen föll för honom, han hade humor, kunde prata och jag kände verkligen att vi var ett. Han var min ledstjärna och fick mig att tro mer på mig själv, att jag var viktig. Det skedde sen snabbt, vi flytta ihop i min hemstad efter 2 månader, gravid med första barnet efter 3 månader, 2008, andra barnet 2009, flytt till hus 2010+giftemål och tredje barnet 2011. Vi har under hela den här tiden knappt bråkat, båda tyckte att man skulle ta upp saker direkt och inte samla ihop för att sen spy galla. Jag tror fortfarande på den regeln, han verkar dock ha lämnat den nu.
Vi har haft det kämpigt med min hälsa, jag har fått problem med kroppen, den vill inte mer liksom Iofs så kan ju 3 snabba graviditeter göra sitt till… I slutet av 2017 kände både han och jag att vi måste göra en förändring, inte för vår skull utan för barnens. De blev inte bra behandlade i skolan och inget hjälpte när vi tog upp det. Vi beslutade att flytta till hans hemstad.’. Vi flyttade så från en kommun i västmanland med ca 20 000 invånare till en tätort med knappt 10 000 i kommunen i Dalarna. Inget illa om staden, jag trivs i den! Även barnen , det blev deras räddning. Men jag blev helt ensam, ingen släkt, inga vänner eller bekanta. Bara min svärmor som jag visserligen älskar.
Till saken hör ju också att han har 6 barn sen tidigare, den yngsta var 16 när vi träffades. De har alla egna familjer nu och barnbarnens antal är 15 stycken. Under de senaste 2 åren har jag varit sjukskriven pga synproblem, jag har klarat av det mesta men har behövt skjuts och en del grejer med barnen har han fått ta. Annars kan man väl säga att jag har haft 95% ansvar för hushåll och familj och så även nu. Han blev arbetslös pga att han blev oense med sin arbetsgivare 2018 (i samband med flytten) så han har varit hemma även när jag varit hemma. Under den här tiden har vi fortsatt renovera huset (har hjälpt till med markservice och där jag kunnat) annars så gjordes det mesta på 3 månader vid inflytten i maj 2018. 2020 i mars så fick han äntligen ett jobb! På gångavstånd från hemmet. Men det började knaka med arbetsgivare ganska snabbt, det var fel på allt de gjorde, I september börjar märka en tendens till förändring, trodde han var på väg att bränna ut sig för det var ju ett fysiskt jobb. Han blev lättirriterad, arg, drog sig undan, satt med telefon och dator, ändrade lösenord, fräste och suckade så fort jag pratade. Slutade ta på mig, sa aldrig nå fina ord, I november slutade han svara på “jag älskar dig”
På julafton konfronterade jag honom , är du på väg att bränna ut dig eller har du någon annan? Fick inga svar mer än att han sa att han mådde dåligt, hade separationsångest från jobbet som han sagt upp sig fårn och arbetskamraten som även hon skulle sluta ( hon gjorde det innan honom och han gjorde det som en följd av det och att han blev lockad till ett annat jobb) det hade han ju iofs sagt en sedan i november. Beteendeförändringen kom förresten smygande och ökade succesivt. Efter helgerna skulle han börja ett nytt jobb, jag hade gett förslag att ta några dar på hotell för att landa, komma på hur du ska må bättre. Han sa att han skulle göra det och att jag hade haft rätt på julen, han hade fått känslor för någon annan! Är det A**a sa jag, din arbetskamrat (ja samma som han sagt ha separationsångest för)? Ja sa han. Jag hade haft mina misstankar pga han beteende och hans sätt att prata om och med henne. Han sa att hon inte ville gå längre och efter en vecka grät han att hon hade sagt nej till honom och ja mitt dumma fån tröstade honom!
Sen i januari har jag försökt att få till detta kaos! Familjerådgivning har vi börjat på, men han tycker eg att det är värdelöst. Han skaffade (köpte!) en lägenhet i byn, en 2:a i slutet på januari, Han fick tillgång till den i början av februari. Men han säger att han vill inte skiljas, vill inte ha nå bråk. Han vill bara vara ifred. Det har han också sagt sen i julas. Jag låter honom göra det här, även om jag tror att han flyr från sina egna problem och bara skjuter upp det som en dålig snöplog. Men han flyttar inte. Det nya jobbet går åt helvete, inte helt oväntat så är även dom dumma i huvudet. Han har haft 14 olika tjänster under vår tid tillsammans, jag har haft 2 och pluggat. Det är ett jäkla surande hemma, han är jättearg hela tiden och både jag och barnen börjar tassa på tå, anpassa oss efter honom och börjar dessutom bli rädd för hans ganska plötsliga utbrott. Efter lite halvrensning vid prat både hemma och hos familjerådgivning, så blir iaf vardagen lättare. Han tycker jag ska vara som vanligt, som en normal människa och inte så superstressad, oglad och nervös som jag är, Dessa sidor har kommit nu. Jag försöker ändra mig, vill ju inte bli sån pga honom eg. Tycker att jag lugnat mer mig rejält nu. Men det är inte lätt, inte efter att han nu är hemma på heltid igen ( och då sitter i soffan med telefon alldeles tyst) Han sjukskrev sig 15 feb och var till läkare 17 feb, det visade sig att han hade diabetes typ 2!
Så nu har humöret blivit bättre med medicinering och en större förståelse från hans sida om varför han mått som han mått. Jag har efter detta kunnat ändra mig, anpassar mig inte lika mycket längre och så. lite mer tillbaka till mig själv, iaf små korta stunder. Barnen har också landat lite och mår bättre nu.
Otroheten pratar vi inte om.
Flyttar gör han inte heller, han är rädd för att han ska packa ihop helt om han är där själv och säger att han vill ha tryggheten hemma, med vardagen och barnen. Han säger att han mår dåligt, att han bara gråter (iaf tidigare, även om inte jag har sett det någon gång, förr grät han ofta inför mig) att han inte vet vad han vill. Hur jag mår bryr han sig inte om. Han är fullt uppe i sig själv.
Jag har nu blivit sämre i min syn. så dålig att jag ev mister ett öga. Är just nu inlagd på sjukhus. Får inte stöd av honom och upptäcker att han dessutom börjat jaga nytt! Han vill tydligen fixa en ny relation innan han avslutar vår. Fegt är väl det rätta ordet. Men jag vågar inte konfrontera honom om detta nu, inte när jag är fysiskt dålig. Känner dessutom att jag “förlorar” varje diskussion med honom, att jag efter känner mig värdelös, att jag fått allt att handla om mig, att han är den vuxne i rummet som han säger. JAG vet ju dock att det inte är så. Den enda önskan jag har nu är att han kunde lämna framtiden åt sidan och vara här och nu, att han kunde vara kamratlig och stötta mig och även barnen i min och hans sjukdom. Att vi tar framtiden sen.
Jag känner mig lurad av honom, lurad på min egen framtid, jag känner också att han verkar göra ungefär samma sak mot mig som mot sin förra fru. Hon tog till slut steget och avslutade det hela. Är det det som han vill att jag ska göra? Eller har en sjukdomskris, att acceptera och hantera diabetesen? En ålderskris, en stresskris, identitetskris en “jag-blev-dumpad-kris” (det var ju det han blev, hon har tagit bort honom som vän på fb och de har ingen kontakt idag)
Att jag mår dåligt i det här är ju inte så konstigt, jag plöjer allt om att hitta sig själv, sin kraft och självkänsla, läser här, skriver av mig, pratar med de jag känner förtroende för. Men hur jag än vrider och vänder så får jag inget direkt JA eller NEj känsla för vår relation. JAg vet helt enkelt inte. JAg både vill ha kvar honom , eller den han var, och inte. Hur kommer jag vidare i det här?
Blev rörigt det här inlägget, inte alls så som jag tänkt, men det verkar ju inget bli nu…
Alltså, ursäkta om jag skrattar, men…! Hur är hans självinsikt?! Varför i hela världen skulle en 35-årig fotomodellstyp vilja ha en 59-årig fortfarande oseparerad gubbe?
Å skönt att höra att inte bara jag tycker det är lite patetiskt,å andra sidan lyckades han ju förra gången med åldern, dock ser jag inte ut som en fotomodell! 
Det är ju så det är, han är respektlös mot mig. Han har sin kris och där behöver inte jag hjälpa honom ett dugg. Han valde själv när han gick till nån annan , slöt sig samman, drog sig undan från mig. Då valde ju han att inte kämpa/ta tag i/ gå vidare i sin kris tillsammans med mig. Jag sa till honom i början av denna nedåtgående spiral (innan otrohet uppdagades) att om du inte vill prata med mig, ta hjälp-professionellt,Men nej, han ville inte “vända ut och in på sig själv” inför någon människa som inte hade något konstruktivt att komma med. Borde väl annat där att självinsikt inte fanns, Det där med att han tycker hela världen är emot honom, stämmer så himla bra! Hittade på youtube ett klipp som handlade om 3 tips till bättre självkänsla.
Och den firades med ögonoperation och fortsatt vistelse i sjukhusrummet hela helgen, minst. Så planen blir att muta sjuksköterska som köper choklad och sen ligga i sängen bara vara. Det blir en utmaning men behöver göra precis ingenting!