Hoppas att du fått tag på lite choklad och inte mår alltför dåligt. Vi är nog några som hänger här på forumet under kvällen, Mallans Inn 2.0 brukar vara välbesökt.
Mitt ex lämnade mig för en 20 år yngre kvinna. Då - en chock. Nu: har fått så många insikter om hans grandiosa självbild, i märklig kombination med att ha offerkoftan nära till hands, och framför allt hur hans sätt påverkat både mig och barnen. Nu mår jag så mycket bättre än innan, lägger hellre min energi på allt praktisk med att rådda en familj än att curla och tassa på tå för en vuxen man. Jag tror att trots alla utmaningar med hälsan och så, så har du alla möjligheter till ett gott liv, med en annan slags trygghet.
Alltså jag fattar inte varför dom ska ha så unga tjejer!? Och den där offerkoftan,att sen kunna använda sig av härskarteknik som sänker en succesivt fast man inte ens har fattat det, gör ju att man går på skiten länge.Det verkar dessutom som att min man är ute efter unga ryskor!
Jag fick tag på choklad, kvällen kändes okej, pratade med barnen via facetime, bara att få se dom och höra deras röster gör en glad. Sen senare, när vi sagt hej då så får jag bara den där oroskänslan i kroppen. Den där känslan som vill kolla vad han pysslar med, som vill veta vad han tänker göra, och så går det igång igen. DÅ är det en jäkla tur jag hittat hit. Jag kunde inte stå emot min magkänsla och gjorde lite kontroll men hejdade mig och började skriva här istället. Bara av att läsa några rader på olika inlägg och andras historier får mig att sluta och ta mig i kragen. TACK för er säger jag bara!
Nu ska jag borsta mina tänder (blev ostbågar också) köra igång mindfulnessövningen som funkar ganska okej och ta min sömntablett (både för öga och själ) så jag sover och orkar ännu en dag, kanske lite mer stärkt än igår.
Jäklar vad stark du är! Ja, det är ok att känna som man känner, jätteviktigt att identifiera och riktigt noga lyssna på sina känslor. Men att aktivt välja hur man ska agera. Att inte låta känslorna styra agerandet rakt av. Bra jobbat!
Och ”ha en grej för yngre ryska kvinnor”?! Ska man skratta eller gråta?
Jag sitter här i soffan och läser Perfekt på ytan, defekt inuti. Intressant, minst sagt, nu när jag så att säga befinner mig på säker mark.
@Uppochner
låter starkt men vacklar direkt, han bara ligga ner i ca 30 min så var känslor, dom på honom alltså och inte på mig själv där igen. Svek mig själv helt enkelt, men å andra sidan inte samma panikkänsla längre. Idag ska jag träna på att vara som en gås, låta det rinna av mig. Minnas varje gång jag får en saknad över det som var förr, att nu är nu och han är inte trevlig/snäll/rolig/mitt stöd/ omtänksam eller någonting som en partner skall vara mot mig. Han trevligare mot folk an han aldrig träffat. Så dagens mantra blir Fokus på mig, skit i dig!
Du är stark, och du kommer att klara det här galant!
Men att tankarna rör sig dit hela tiden…? Det behöver inte vara så illa =) Det kan vara ett sätt att bearbeta också.
För min del tänkte jag kopiöst mycket på mitt ex och vår relation efter uppbrottet, trots att jag var stensäker på att jag inte ville ha honom tillbaka. Ibland tänkte jag på det med vemod, och det hände att det föll en tår då, men oftast försökte jag mest bara att förstå. Jag försökte förstå vad som hänt och hur det hade kunnat hända. Jag försökte förstå när det började gå fel, och hur vi båda agerat i samband med det.
Och för varje gång började jag och inse mer och mer av sådant jag varit blind för när jag var mitt uppe i det. Mest av allt insåg jag att vi nog aldrig hade kunnat få en bra relation framöver, och att det var tur att jag inte kämpade mer för att rädda oss. Jag insåg att de mönster vi redan hade och de personligheter vi båda var troligen aldrig skulle kunna ge ett jämställt förhållande.
Nu, ett och ett halvt år senare, tänker jag fortfarande rätt ofta på exet. Men det är varken med sorg eller hat, bara som vilket annat minne som helst som man kan ha av sitt liv, såsom ett gammalt jobb eller gamla vänner eller något annat.
Sen håller jag med om att detta forum är guld! Jag hade nog aldrig kunnat läka så bra om jag inte hittat hit, för att få ta del av andras erfarenheter och goda råd var det som hjälpte mig att hålla siktet rakt.
Men då hade ni vl beslutat tillsammans att ni skulle bryta upp, att ni skulle dela på er och att ert liv tillsammans var slut? Vi har inte sagt dom orden, han säger dom inte, jag säger inte. Lägenheten han köpta i januari står fylld med en ny säng och begagnade möbler, inga till barnen dock! Men han bor i inte där, han är inte ens där några timmar för att “vara ifred” som han sa att han ville vara. Steget vidare är inte taget. Vill han att jag ska sätta ner foten och säga att nu är det nog? Så offerkoftan kan åka på eller att han slipper välja helt enkelt. Det här inte vetandet gör att jag trillar dit igen,
Men gör som du säger och tänker att det inte är så illa, att jag inte ska vara så hård mot mig själv, “bara” släppa när jag börjar tänka och göra för mycket som jag inte mår bra av.
Tog det tid att komma till den insikten, att de mönster ni hade aldrig kunna ge en bra relation, du varit blind tidigare?
Vår historia såg kanske lite annorlunda ut än din, men jag tror att själva processen innan och efter ett uppbrott ändå brukar ha en del likheter för de flesta.
I mitt fall senaste fall var det (vad jag vet) ingen otrohet inblandad, men det var många olika aspekter som ändå gjorde det svårare och svårare för mig att kunna leva med honom. Vi hade alldeles för olika villkor i förhållandet, och till slut var det bara för mig att ta det tuffa beslutet att bryta upp. Jag älskade honom fortfarande, och vi hade även haft bra tider tillsammans också.
Men det går inte att leva i det förgångna, och det går inte att leva på hoppet att allting ska bli som förr igen. Det var bara för mig att inse att han hade förändrats. Eller snarare - han visade sidor som visserligen alltid funnits, men som inte varit lika framträdande tidigare. Och det var sidor jag inte kunde få ett bra förhållande med, och då fanns det bara en sak att göra.
Vem vet vad han tänker eller planerar?
Men vad han vill…? Tja, där har han väl ändå varit lite mer tydlig? Han vill träffa en yngre tjej, men vill inte lämna tryggheten hos er innan dess.
Jag kanske har blivit lite väl cynisk av livet och av andras historier, men att han bara skaffar en egen lägenhet för “att vara ifred” samtidigt som han har en profil på en dejtingsida känns mindre troligt.
Personligen tror jag att han är på väg bort, men att han vill ha någon som ska fånga upp honom först.
Men nog om honom (för det här är ju inte hans enmansshow).
Vad vill du? Vad mår du bra av? Vilka villkor vill du ha i ett förhållande?
Minst lika viktigt är ju vad du själv tänker, känner och planerar.
Det har ju jag snokat fram, till mig har han ju inte sagt något…fast å andra sidan får han inte napp heller utan bara spam (ja jag är skadeglad)
Citat
Tänkte länge på detta, tänker än…försökte stolpa upp det för ett försök till sortering
Att det är öppna kort (kräver hans samverkan, vilket jag inte kommer få) men jag själv vet inte just nu vad jag vill.:
Rutiner, vetskap om just nu, lite framtid så jag kan planera. Att ha glädje omkring mig, glada barn, att alla pratar med varandra. Om andra mår bra gör jag det. Musik, promenader, humör, hitta på saker med barnen.
Öppenhet, att det är bådas villkor inte bara den enas, att båda ger i relation och om man tycker nått är fel, säger man till! Tillit! Att man ger varandra uppmärksamhet, ser varandra och ger bekräftelse, Gör man det blir det även naturlig att ge varann space, frihet Ömsesidig respekt. Känna mig älskad och kunna älska fullt ut, En bästa vän, någon att skratta med!
Jag vet inte vad jag känner, ena stunden jättebestämd, att nej nu får det vara nog, för att i nästa tänka att han kommer kanske ur krisen……jag vet inte heller vad jag tycker om honom nu, älskar, vet inte, Det enda jag vet att jag är säker på är att jag planerar för att funnas för barnen, ge dom de dom behöver, inte kräva ett skit av honom varken fysiskt el psykiskt, Och det kommer göra ont
Planerar för 4 scenarier, 1 där han flyttar och vi går isär, skiljer oss, 2 där han flyttar vi provar att vara ifrån varann och ser vad det ger. 3 han säger hur han vill ha det, på riktigt , 4 vi kommer överens om att försöka direkt Av dessa är det fjärde inte aktuellt så det kan jag sudda ut redan nu. Men det är så tankarna går.
Fast när jag skriver att jag vill bli älskad så blir det ju egentligen ganska tydligt att det är scenario 1 som tyvärr gäller,måste erkänna för mig själv och förstå och inse att han faktiskt inte älskar mig längre…men det gör ju så förbannat ont!
Varje historia är unik, här är kortversionen av min:
X beter sig konstigt i en månad, ser rakt genom mig osv.
X säger jag vill skiljas.
Jag skriker NEEEEJ och blir förtvivlad.
Tystnad. Länge. Jag försöker prata, fråga varför, vissa dagar går det bra men han vill inte ändra sig. Han skickar inte in några papper, för att han tycker att jag ska ordna det och skriva på. han letar inte boende, men upprepar att han vill skiljas.
Efter 6 veckor förmår jag mig att tvinga honom att välja: att antingen ansöker han om skilsmässa eller så får han börja bete sig som en partner igen.
I efterhand får jag reda på att hans nya partner finns i kulisserna och att de uppenbarligen tajmade uppbrott från respektive förhållande. I backspegeln är det uppenbart att han hade kunnat låta mig leva i limbo precis hur länge som helst, så länge det passade hans planer/ev framgångar med nya erövringen.
Utifrån min erfarenhet så skulle jag verkligen fundera över hur länge som han kan ”känna efter” och när du tycker att det är nog. En del ”lämnare” har inte moral nog att avsluta snyggt, utan försöker suga ut den gamla relationen till sista droppen.
Det är en fruktansvärd insikt, och det slet sönder mig också, när jag insåg det i tidigare relationer. Speciellt som jag började fundera på om jag någonsin varit älskad, eller om jag mest var ett verktyg och en bekvämlighetsinrättning för mina ex.
Men i slutändan blev det också en insikt som åtminstone för egen del gjorde det lättare att bryta upp. Jag ville inte leva som ett slags sistahandsval för någon som mestadels behandlade mig som luft. Det hade alldeles för dålig inverkan på mitt självförtroende och mitt mående.
Vilken kris då? Vad är det egentligen för kris som kan få någon att bli otrogen och behandla sin partner illa?
Jag vet ju att många (de flesta?) skyller på någon form av kris vid sådana tillfällen. Det kan vara personlig kris (psykisk ohälsa, stress etc) eller medelålderskris eller allmän livskris. Själv har jag gått igenom kriser så att det stänker om det i livet, men aldrig varit otrogen eller dum mot någon partner för den sakens skull.
Du är en stark person, och du är väldigt klartänkt i allt detta fruktansvärda. Och frågan är om du kan nå punkt 3 med honom? Speciellt efter detta?
Mycket effektivt sammanfattat Och tydligt, det är framförallt tydligt när du och alla andra skriver. OCH innerst inne vet jag ju det men vill inte inse… Pratade nyss med honom, han ringde, ville kolla hur det var med ögat. Jag känner ju när vi pratar att han verkligen inte älskar mig, tycker om mig eller ens bryr sig.
När jag kommer hem, har landat hemma och känner mig bekväm och stark så kommer jag ta samtalet. Det vet jag, för att gå i limbo har jag gjort sedan i november nu. Hade en “deadline” den 18 mars, för hur jag ville göra.(råd från familjerådgivaren jag gick ensam till) 1. Säga att det är nog eller 2. Flytta fra tidsgräns. Jag tog in på hotell var själv den dagen…Kom då fram till beslutet att sätta en ny tidsgräns. Den tidsgränsen är den sista som sätts!
@onedaymore
Att man vill ha en kris att skylla på tror jag är ren försvarsmekanism, man vill inte ta inatt ens partner medvetet gör illa en.Kanske något sånt. Jag har ju iofs nu när jag verkligen tänkt på vårt liv tillsammans alltid haft olika bortförklaringar till hans fördel. *Som alla bilar/husvagnar/nköp som han först övertalat mig om hur jävla bra just det är för att sen när han tröttnat övertala mig igen om varför grejen skulle säljas, “nej sängen är för smal i den modellen av husvagn”, nej sätet i bilen funkar inte för min rygg" när det innan köpet lät" det är den bästa planlösningen och modellen!" " det är en riktigt kvalitetsbil, hög standard på inredning" . Och jag har hållt med nästan jämnt! Gått på hans övertalning så det blev som han ville Sista 7.8 månaderna har jag inte gjort det. Blev väl besvärlig då kanske, lättare med en 35-årig ryska som ser ut som en fotomodell,
Så nej,punkt 3 känns inte uppnåelig
Tack för att du delar med dig! Betyder jättemycket!!!
Det stämmer nog.
För mig har det nog varit framförallt två saker som har varit svårast för mig att hantera i samband med relation och uppbrott:
att faktiskt kunna se situationen som den är, utan några försök att försköna eller förvilla. Det innebär att fullt ut acceptera och erkänna att de inte älskar såsom jag älskade, eller att handlingar de gjorde som sårade mig inte var misstag i svaga stunder, utan medvetna handlingar där de visste vad de gjorde och faktiskt inte brydde sig så mycket om hur det skulle påverka mig.
Att inse att alla vackra ord och fagra löften vi en gång gett varandra inte längre spelar någon roll. Allt det jag en gång trott på, och allt hopp och alla planer för framtiden ´inte längre spelar någon roll. Inga löften gäller, inga ord var sanna. Och likaså gäller inga nya ord eller löften som de kanske får för sig att ge när de vill rädda sitt eget skinn i efterhand. Det är bara en omvändelse under galgen, och speglar ingen riktig ånger eller någon riktig kärlek
Jag tror att det är först när vi slutar leva i det förgångna och slutar att intala oss massa förmildrande omständigheter som vi kan ta ett välgrundat beslut. Det är väl först då vi faktiskt kan se situationen såsom den faktiskt är, och inte så vi vill att den ska vara.
Ja, oftast är det ju så. Det där tror jag nog att de flesta av oss här kan skriva under på. Och det är först efteråt som det till fullo står klart hur mycket man har anpassat sig, och vilka små ledtrådar som ändå fanns hela tiden
@onedaymore
Håller fullkomligt med. Precis så är det och du formulerade det så till och med jag begrep och förstår. När jag försöker glider jag hela tiden in på punkt ett…
Känner jättedipp, ögat gör förbannat ont, synen pådet andra ögat är uselt igen. Att jag kan skriva beror endast på att jag kan ögra det nästan utan att titta på skärmen…Kroppen säger ifrån nu, sluta tänk, grubbla och sov! TRots sömnpiller vaknar jag. Vill inte tänka mer, är trött på mig egne röst i huvudet. Att jag är instängd på ett rum långt från barnen gör ju inte saken bättre. Som tur är har jag hela korridoren för mig själv iaf, Skulle nån se mig skulle dom tänka vilken knäppgök, vandrar fram och tillbaka i korridoren…
Läst era råd på andra trådar, att jag ska acceptera dippen, det gör jag iofs, men det blir så dubbelt när kroppen lägger av också. Den behöver ju lugn och ro, särskilt nu.
Behövde bara få ur mig lite, mitt lilla kontaktnät går under annars, jag är ju den som peppar dom annars…
Jo, den där rollen känner jag igen. Att man är van att vara den som är stark och peppig och ser till att alla andra mår bra.
Jag var nog lite rädd att slita ut mitt nätverk, jag också. Ville inte belasta folk med mina futtiga problem. Men eftersom jag har dålig impulskontroll kunde jag förstås inte hålla mig från att droppa till några utvalda.
På den vanliga vardagsfrågan “Hur är det?” började jag svara “Katastrof!” och liknande, följt av “Orkar du lyssna en stund?”
Och det gjorde de ju! Jag blev ärligt talat förvånad över hur många jag hade omkring mig som ville lyssna, stötta och som frågade om jag behövde hjälp med något praktiskt. Jag hade nog trott att om jag inte var mitt vanliga glada starka jag, så skulle folk backa. Men det var tvärtom. Jag kom närmare flera olika personer. Byggde ett starkare band.
Sen funkar det kanske inte att fortsätta klaga i åratal, men du är ju mitt i en ny kris. Kombinerat med fysisk sjukdom dessutom. Ta hjälp och stöd! Ditt nätverk vill antagligen finnas där för dig.
Precis så där säger min syster till mig! Och ja dom lyssnar, faktiskt. Det vet jag ju, innerst inne.
Kanske den jag har släppt på förresten, impulskontrollen, och det kanske är bra. Det kanske vore ännu bättre om jag släppte den mot mannen också. Att jag inte avvaktar ser vad han gör/säger/tycker. Ett litet steg i taget känner jag, Drar jag på för stora växlar och förändrar för snabbt, brakar jag ihop. Och då finns jag inte där för mina barn samt att jag sviker mig själv då. Så ett litet steg varje dag får det bli!
30/3 Min minsta fyller år
Har inte skrivit och svarat på några dagar, behövde landa lite och har gjort det med hjälp av era råd, tack! Sist så var jag rätt deppig. Jag har lite svårt att ventilera ut ledsamheten, i vanliga fall så gråter man ju men i mitt fall är det inte bra. Får ännu värre problem med ögonen så jag ”får” inte gråta. Känner mig som en tryckkokare ibland. I lördags så kände jag när jag gick i hysteriskt tempo i korridorren att ”nej, va fan, skit samma om ögat blir sämre, jag låter det komma nu. Tillåter mig själv att vara i sorgen, var ledsen och faktiskt ge upp en smula just nu”.
Och vet ni, det var som att släppa ur luften ur en ballong, jag saktade ner tempot, började andas normal och bara va i min promenad, utan tårar! Jag tillätt mig själv att bara ge efter i det här och det funkade tydligen! Att hitta till samma lugn som jag kände då är inte lika lätt alltid, men nu vet jag att det går!
Är kvar på sjukhuset, är ju tungt i sig men vet ju att det är för min skull de håller kvar mig. Att de verkligen vill ge mig och min förbannade skitkropp en chans! Det är jag tacksam för. Efter dagens rond så ser det iaf inte sämre ut.
Men idag är det jobbigt att vara ifrån barnen, särskilt minsta som fyller år idag. Fick vara med på paketöppningen iaf, tack för dagens teknik! Såg och hörde hur glad han blev över presenterna och att få vara med om det gör att jag klarar även denna dag.
Det var mannens förslag att jag skulle vara med, han skickar filmer och bilder med barnen och tar faktiskt sitt ansvar i att vara förälder, det känns bra att jag kan släppa den biten. Jag behöver inte känna oro för det. Samt att skulle han inte sköta sig där så märker jag det direkt på barnen. Och de mår bra nu, det ser jag. Kanske att de saknar mig lite, det hoppas jag ju och tror att de gör, de säger det iaf och de vet att jag saknar dom, det säger jag hela tiden.
Vet inte hur det blir i relationen mellan oss vuxna, vi nämner inget, känns som att det är dumt att ta på telefon. Har inte ändrat min inställning till honom gällande tillit, den finns inte, blir lite förvånad och fundersam (fast jag vet att jag inte ska tänka på det) när jag upptäckte att han inaktiverat sin dejtprofil? För min del känns det bra att han kan lägga raggandet åt sidan just nu.
Får lämna rummet och gå ut nu, så promenad i ett NORMALT tempo för att få frisk luft och vara i nuet är på agendan. Inte så mycket annat man kan göra här, förutom att äta!
Jag får åka hem imorrn, permis över påsken. Precis vad jag behöver. Äntligen få träffa barnen, vara i deras närhet.
Bara vara i nuet.
Den här helgen skiter jag u framtiden och oron. Jag släpper det för stunden. Hoppas jag klarar det.
Att försöka förstå den andre om denne inte säger något, varken med ord eller kroppsspråk så kommer din hjärna bara leta efter mönster du känner igen. Hittar den inga mönster så baseras ändå tolkningen på dina valda sanningar (finns många ord för detta,uppfattning, dogm, antagande, beräkning, beslut, tankesätt osv) det blir lite moment 22 över det hela och slutar med att man slår knut på sig själv. Så att acceptera att man inte kommer förstå eller ens få andra att förstå dig fullt ut är ett steg på vägen till att jag ska må bättre. Nu säger jag inte att det redan har hänt, detta finns bara på papper än så länge! men att bara vara medveten om detta kan kanske hjälpa tänker jag.
Den här påskhelgen ska kanske inte gå exakt i den kristna läran men den kan definitivt påminna mig om vad jag ska fokusera på och vad som är viktigt i livet.
Amen !
Tja, Kristendomen är mer av en relation än en lära.
Den fungerar inte om du inte tar till dig det Jesus lär med hjärtat.
Det är mer en känsla, något som trotsar förnuft och logik.
Just det här att inte kunna förstå men vila i det som händer. Att vara medveten om att det finns en förlossning, det finns ett liv på den andra sidan fast vi inte tror det när vi dött emotionellt, när allt det vi trodde, hoppades, drömde har raserats och bränts till stoff och aska, när vi inte tror att det finns någon framtid, inget mer ljus, ingen mer glädje och värme utan allt är mörker, isande kyla och hopplöshet så finns det ett nytt liv med nya möjligheter även om det inte blev som vi trodde och ville. Men för att komma dit måste vi göra upp med och släppa taget om det gamla.
Och ja dom lyssnar, faktiskt. Det vet jag ju, innerst inne.
Såg och hörde hur glad han blev över presenterna och att få vara med om det gör att jag klarar även denna dag.
men att bara vara medveten om detta kan kanske hjälpa tänker jag.
!