Oskyldigt anklagad

Nej, jag vill inte vara för detaljerad, men principfrågan kan kanske jämföras med att han skulle ha valt att leva väldigt religiöst strikt, och förvänta sig att barnen glatt skulle anpassa sig efter det i tonåren, efter en “normal” uppväxt.

Jag anser att han måste visa förståelse för de aldrig kommer jubla över hans nya livsstil. Men han är besviken över att barnen inte inser storheten i detta och han förväntar sig att jag ska prata gott om hans val och framhäva dem som bättre än mer ordinära alternativ.

Själv föredrar jag inte prata alls om hans livsval med barnen, varken ur positiv eller negativ synvinkel. Det blir sällan bra eftersom ungarna har starka åsikter och inte tusan kan jag slå i dem att jag tycker att han är osedvanligt klok i sina val. Jag kan bara säga att alla får ha sina åsikter och göra sina val. Pappan såväl som barnen.

2 gillningar

….

Handlar det om den sortens väldigt “känsliga”/obskyra livsval så anser jag det som klokt att inte haussa sådant inför barnen :+1:

3 gillningar

Vad är det?

Ett torftigt försök till ett fredagsskämt, vi släpper den :slight_smile:

1 gillning

Ahhh… så sorgligt pinsamt att vara så gammal och passé och inte ens fatta att det var ett skämt :face_exhaling:

Alltså jag envisas, för jag vill alltid veta vad det var som jag inte fattade, så vad f*n är larking? :laughing:

Du får ett PM så slipper jag kapa den seriösa tråden :slight_smile:

1 gillning

TS och exmannens kommunikation är ju dålig eller obefintlig redan innan och de verkar ju befinna sig i en mer eller mindre öppen konflikt. Jag vet inte vad som är möjligt då, hoppas på push kan man ju göra, men jag vet inte vad som är realistiskt.

1 gillning

Absolut, för till syvende och sist så kokar det ju ner till om båda parter vill underlätta för varandra… eller inte :woman_shrugging:

Historiken i det här fallet bådar inte gott.

3 gillningar

Jag har tänkt nu ett tag.
Filosofiskt kanske?

Jag tänker att mitt barn är allt jag lever för. Inget annat betyder något i mitt liv nu. Jag lever utan en man. Jag lever bara för barnen.

Om hon nu är så arg på mig och ljuger om att jag slagit henne (för att jag ville ta hennes mobil), och jag går emot henne- blir det då inte värre för vår relation?
Om jag istället ljuger för min dotters fördel så vinner jag kanske min dotter men får ett straff. Men om jag står på mig och visar att dottern ljuger så kanske jag förlorar min dotter men slipper straff.

Tyvärr så tror jag faktiskt det är bättre att tala sanning och faktiskt släppa det att du inte får vara del i gemenskapen med din dotter.

Om jag tänker lite framåt så ger ju det en bättre förutsättning för din dotters liv när hon blir vuxen där hon ljuger ihop något ger dåliga konsekvenser mot henne själv senare i livet. Om du skulle gå med på att ljuga blir det ju en acceptans att lögner ger henne rätt att få sin vilja igenom.

Nu skrev jag bara som en vuxen med empati, alltså förståelse för det jobbiga i hur din dotter har det utan att jag själv lägger mina känslor i det, medans man som förälder ofta har sympati för sina barn, man liksom lever med deras känslor inom sig själv.
Jag gör likadant mot mina barn, har sympati medan jag på jobbet har empati.

4 gillningar

Jag tror inte det är en bra strategi att ljuga till “din dotters fördel”. Tror inte det skickar några bra signaler eller stärker er relation på sikt. Däremot kan du förstås så länge socialtjänsten låter det ske försöka släppa det hela och inte lägga fokus på hennes lögn eller den situationen utan försöka fokusera på att bygga relationen ett positivt sätt. Men att erkänna att du skulle ha slagit henne för att ge henne rätt trots att det inte är sant ser jag inget bra komma ut ur.

1 gillning

Jag tror att man ska leva för sin egen skull, sedan kan andra vara värdefulla i ens liv, hela tiden eller i perioder.
Självklart är våra barn viktiga.

Men att erkänna ett brott, t ex att man slagit sitt barn, för att hon ljugit om det, vad sänder det för signaler? Om du förlorar din dotter genom att tala sanning, vad är då er relation värd och vad vilar den på? Vad händer nästa gång och vad har du lärt din dotter om rätt och fel då?

Vi vuxna sätter gränser, gör du inte det så har du gett upp att uppfostra ditt barn och din möjlighet att ge ditt barn sunda värderingar och att skilja på rätt och fel.

Rent filosofiskt, vad skapar det för samhälle över tid?

3 gillningar

Jag tänker inte dra det här till filosofiska klubbens årsmöte… utan jag ska uttrycka mig klart och rakt på sak rörande ovanstående imaginära filosofisk/etiska “dilemma”…

Att göra enligt ovan vore helt sinnes enligt mig. Sämsta tänkbara option och jag kan inte ens fatta om du är allvarlig, eller bara spetsar till frågeställningen.

Du har ju för guds skull två barn till… tänker du att du ska försöka framstå som ädel och stoisk och låta dem alla veta att du ljuger för din 13-årings skull för att låta henne gå fri och ska de då vända agget mot sin syster som utsätter er alla för detta (även om det är du som utsätter er om du skulle ta ett så idiotiskt beslut)… eller ska du mörka allt, så att de övriga barnen istället ska tro att du är en barnmisshandlare och växa upp i den tron och din trettonåriga dotter ska gå “fri” men istället få värsta tänkbara livsstraff genom att tvingas börja sitt liv med en strypsnara av konsekvenserna av sin lögn och den livslånga efterföljande skulden och skammen?

Helt galet, slå det ur hågen direkt om du ens tänkt det… för det är så crazy att jag tänker att du inte ens kan mena allvar :woman_facepalming:

2 gillningar

Det är möjligt att vi kan överväga att vara oetiska ibland… kan inte komma på något men visst en vit lögn som tjänar något syfte, det kanske finns sådana fall.

I just det här fallet, där vi pratar om att ev erkänna att man slagit sitt barn, fast man inte gjort det, kan inte jag se fyller något som helst högre syfte.

Det är en allvarlig anklagelse om ett brott, som inte ägt rum. Korrekt vore väl snarare att förklara för barnet att det är helt galet att anklaga sin mamma för något sådant (om det inte har hänt). Att det dessutom skulle kunna få konsekvenser för de syskon som finns som inte har någon del i denna konflikt, gör denna tanke absurd.

Jag blir provocerad att din dotter beter sig så och hoppas verkligen att du inte ärligt tror att du kan vinna henne genom att erkänna.
Skulle du mot förmodan ha tagit henne hårt i armen eller liknande och det är det hon kallar att du slagit henne, visst, då kan man väl ”erkänna”, om det verkligen hänt, men du kan omöjligt vinna hennes respekt genom att erkänna något som inte har hänt.
Det måste väl gå att tala henne till rätta för ni har väl till tidigare haft en god och bära relation, eller?

2 gillningar

Jag tror du ska se det som att din dotter testar hur pålitlig och hållfast du är.

Om du viker ner dig och låtsas att hennes version är sann, då har du misslyckats på testet. Om du står fast vid det som är sant kommer du visa att du är en stabil person som säger sanningen.

5 gillningar

I bästa fall är det så, eller så är det så här… vilket jag själv håller för mer troligt, ett barnsligt och bortskämt barn som tagit sig vatten över huvudet med sina anklagelser och som på inget enda vis kan förutse och överblicka de konsekvenser som kan komma att följa i kölvattnet. För både henne själv och andra som i grunden betyder allt för henne själv :cold_face:

Men hon är 13 och hon är vad jag kunnat utläsa från tidigare trådar faktiskt ganska bortskämd. Väldigt mycket skitbeteende kan förklaras och delvis ursäktas med den vetskapen i bakhuvudet :pray:

4 gillningar

Ja, hon är verkligen bortskämd och egentligen barnslig. Hon gick ganska nyligen från att hoppa studsmatta och åka elcykel och leka mörker-gömme med lillebror till att sminka sig och hänga i köpcentret. Så hon har förändrats.

Nej. Det var som sagt filosofiskt och mest som diskussion. Hur långt kan man gå för att skydda sitt barn :thinking: Det finns ju föräldrar som tar på sig barnens brott… osv.

Men enligt den länken du skickade så saknas totalt åldersgräns för alkohol på alla grönmsrkerade länder om jag förstår det rätt, Så Kroatien har väl ingen åldersgräns då och pappan menar att de därför inte gjorde något