Oskyldigt anklagad

Menar du på allvar att det skulle ifrågasätta DITT föräldrarskap när barnen far illa hos sin pappa och du anmäler det efter alla försök till samarbete med ditt ex?

Jag skriver lite i en hast, men har läst inläggen ovan lite snabbt, och jag känner med din oro, och förstår det du skriver. Du har fått många kloka inlägg här redan och jag håller med dem.

Vet inte om det kan vara t ngn hjälp, men jag och barnens pappa jag ju varit inne en sväng, en ganska lång sväng, på två år, med olika slags samtal. Vi har haft samtal både hos familjerådgivningen, familjerätten, familjebehandling, soc. Ja, vi har väl täckt nästan hela registret.

Inledningsvis på den här resan hade jag också många farhågor, och rädslor. För allt möjligt, men det som har gjort att jag har klarat av det har varit att tänka att jag gör det här för mina barns skull. Vill inte mina barns pappa ngt illa, men jag vill bara att mina barns ska komma igenom allt det här så gott som möjligt, så gott det nu går. För det är ju trots allt livet, att man inte kan skydda dem mot allt, men man kan försöka hjälpa dem och hjälpa sig själv så gott man kan, just nu.

Jag tänker att du ska lita på dig själv, behåll lugnet och våga stå upp för din oro. Det fick jag till mig, våga stå upp för din oro, utan att för den sakens skull bli hysterisk. Det menar jag inte. Men du har ju tydliga belägg varför du är bekymrad och orolig, du är rädd om dina barn och vill att de ska må bra.
Det kan också hjälpa att dela upp vad man kan påverka och inte, så man kan lägga fokus på rätt saker.

För oss blev det utredningar för alla tre barnen, de gjorde utredningar utifrån barnens behov i centrum. Den sista uppkom pga en orosanmälan, som soc.sekreteraren startade utifrån min oro. Detta tyckte jag var jättejobbigt, för jag hade inte anmält direkt själv, men jag hade förmedlat att jag var orolig för vissa saker som hände, det var särskilt efter vissa incidenter i vintras/våras och gällde yngste. Var orolig för hur det skulle landa hos barnens pappa. Senare fick jag till mig att han velat anmäla mig.

Det kan säkert anmälas både hit och dit, gentemot den andre partnern osv. Något som barnpsykologen lyfte för mig var att en orosanmälan är ju ett verktyg som finns till för barnens bästa. Inte att hänga ut någon eller vilja någon annan illa. Det är där fokuset ska vara.

Först när en anmälan inkommer gör de en bedömning om de ska starta en utredning eller inte. Jag tror det brukar ta två veckor. Inte alltid startar de en utredning. Men gör de det, så se det som att det här är till för ditt barns bästa. Det är bra att gå t botten med detta. Lita på vad du vet, och vad som faktiskt hänt i verkligheten. De som jobbar med detta är ju oftast både erfarna och kompetenta och är skyldiga att se till barnens bästa först. Och även om de verkar hålla med den andre i samtal, eller verkar tysta och man inte får ngt medhåll i sina samtal, så är det nog så det brukar vara, särskilt inledningsvis. Det kan påverka de efterföljande samtalen om de tydligt håller med bara den ena, det kan liksom bli obalans, och det får inte bli någon partiskhet. Men jag säger inte att du ska vara tyst, utan du ska sakligt lägga fram dina argument, vad du har noterat. Det är viktigt att båda får ta plats i samtalet, inte att bara en bli hörd. Upplever du att du inte får allt sagt i samtalet, om du blir ”överpratad”, så fråga om du kan få komplettera med information, neutralt och sakligt och tydligt. Vi hade enskilda samtal, och då blev det lättare att få prata t punkt. Dock hade jag en utredare som pratade så mycket att jag inte själv riktigt alltid hann få sagt det jag ville, men jag fick försöka be om ordet istället. Tror det är viktigt att du får förmedlat det du vill och behöver nu.

Att du tar föräldrastöd är också jättebra, och också något som de ser positivt att du tar till dig. Det visar att du vill att det ska bli bättre. Jag går också hos föräldrastöd, och jobbar mycket med att hantera massa grejer, gamla beteenden som hänger med sedan gammalt, min oro, hur jag kan våga släppa taget och hjälpa barnen att bli självständiga. Så det gör verkligen gott.

Det var bara några ord på vägen. Lycka till. :star2:

2 gillningar

Pappan med våra tre barn och hans nya med hennes tre barn var i Kroatien. Hans nya ger hennes 16-pring alkohol även i Sverige. Men detta hände i Kroatien.

De sa så. Både FR och Gemensam Mottagning sa så. Man orosanmäler inte sina egna barn säger de eftersom man då ifrågasätter sitt eget föräldrarskap. ”Men du har ansvar ändå över hur de har det hos pappan” sa FR varpå jag frågade ”men hur ska jag göra det då? Ska jag vara i hans hus och städa och vakta barnen?”

3 gillningar

Tack så otroligt mycket ! Mycket värdefullt.
Alla inlägg jag fått ska jag ta till mig och fundera över.
Jag har nyss anmält mig till ett föräldrastöd som heter Biff. Pappan ville inte det.
Tack så mycket !

4 gillningar

Jag känner med dig, att bli falskeligen anklagad för misshandel av sin egen dotter vore det värsta tänkbara som skulle kunna hända, i princip liktydigt med en nära-döden-upplevelse :coffin:

Men vad i all världen är höna och vad är ägg i denna händelse…

3 gillningar

Lång historia. Hon ville ju hem från Öland och jag tror att hon drog till detta för att få pappan att komma o hämta henne… 13-åring med stark vilja som prompt ska hem och jag ville t hennes mobil så att hon inte skulle kunna fly.

Jag har skrivit till henne här hemma att jag säkerligen hade kunnat agera på ett annat sätt och ber om förlåtelse att jag ville ta mobilen. (Inget svar, men hon har läst)

Tack ALLA för era kloka, bra och mycket VÄRDEFULLA svar! Jag mår mycket bättre nu och känner hopp. Jag ska sammanställa era svar och ta till mig det och göra som ni säger. Kram alla! Ni gav mig hopp!

2 gillningar

Alltså med två tjejer så kan jag idag säga att döttrar i den åldern kan vara en sådan pain in the **** att det inte går att beskriva :nauseated_face:

1 gillning

Jag vet. Jag trodde det var en myt, för jag var en snäll tjej (hmmm…kommer i alla fall inte ihåg några tonårsbråk)
Dottern tar 80% av all uppmärksamhet och hennes två bröder 20%. Dottern säger att jag inte älskar henne lika mycket som hennes syskon. Jag tror att mycket i händelsen ligger i det också.

2 gillningar

Jag har två tjejer och de är varandras totala motpoler.

En är enkel och faktiskt “min människa”, den andra är i vissa stycken lik mig vg temperament och kynne, men i väldigt många andra lik sin pappa. Vi har haft vår beskärda del av konflikter och jag kan säga utan minsta tvekan att jag förstår vad du menar :+1:

3 gillningar

Jag önskar träffa dig irl. Du är så klok :heart:

2 gillningar

Min dotter är fortfarande hos pappan och jag har försökt fråga honom ”vad gör du för att hjälpa att återskapa relationen med mig?”
Efter att jag frågat det tre gånger så svarade han tillslut:
”Jag frågar henne varje dag om hon vill åka till dig. Mer vill jag inte göra. Att återskapa din relation med henne hänger på dig”

Han svarade i alla fall, wow. :grinning:

De enda som kan återskapa relationen är de inblandade, dvs du och din dotter. I just det fallet ser jag inte att ditt ex har en roll, risken är väl snarare att hans inblandning kan försvåra att lösa knuten mellan dig och din dotter.

Ser du det på något annat sätt?

1 gillning

Hur har det gått med anklagelserna? Har det löst sig?

1 gillning

Det där är ju väldigt lätt säga/skriva men verkligheten är ofta inte så enkel. Särskilt inte om barnet vägrar ha kontakt, ofta understödda mer eller mindre av den andre föräldern.

När min son bodde heltid hos mig så peppade jag honom att ändå prata med sin far när han ringde och åka och hälsa på när pappan bjöd in. Man måste visa som vuxen att det är rätt att försöka lösa konflikter och inte bara gräva ner dem.

3 gillningar

Självklart lätt att skriva, men relationen kan bara lösas mellan dem som har relationsproblemet.
Det är de som behöver kommunicera och lösa detta, det är det jag menar.

Sedan kan ev någon annan pusha på lite för att påbörja kommunikationen, men det kan ju slå fel ibland också och ”pushen” får motsatt effekt. Att man blir ännu mer avog.

Att det finns en underliggande konflikt mellan mamman o pappan i det här fallet hjälper inte heller. Kanske bättre att gå via en neutralare part i så fall, familjerådgivning/behandling/kurator för att få till en kommunikation?

1 gillning

Det är jäkligt svårt att ta på sig ansvar för att stärka en knackig relation mellan barnet och den andra föräldern.

Jag är lite i den sitsen nu. Exmaken tycker att jag ska lyfta honom och hans livsstil mer aktivt. Prata väl om hans rätt udda prioriteringar. Han har sagt åt mig rent ut att jag måste säga åt våra barn att jag tycker att han gör jättekloka livsval, för annars kommer de aldrig respektera honom, typ. Han menar att jag kan höja hans status i barnens ögon om jag säger rätt grejer.

Men det vore ju lögn från min sida. Jag tycker han väljer askonstigt och jag förstår varför barnen blir irriterade. Han vill leva sin dröm, men det är ju ingen dröm som barnen delar.

Det står honom fritt naturligtvis att leva sitt liv, det är inte min sak. Men jag tycker han går för långt när han förväntar sig att jag ska försvara något som jag själv inte begriper överhuvudtaget och liksom framhäva fördelarna med hans livsåskådning.

Resultatet blir att jag säger lite vagt till barnen att “det där är pappas intresse, han har velat leva på det där viset hela sitt liv, det är viktigt för honom”. För det är ju sant.

När barnen säger “Men VI vill inte dela det livet, men han kräver det av oss!”, då kan jag ju inte säga så mycker mer. Vilket leder till att jag har en exmake som tycker att jag sviker honom inför barnen. Hur man än vänder sig har man helt klart arslet där bak.

4 gillningar

Jag håller med dig, det går faktiskt (ganska enkelt, om man vill) att pusha för en ökad kontakt med den andra föräldern. Hur det faller ut beror på omständigheterna såklart.

3 gillningar

Det där låter ju faktiskt jättekonstigt, nu säger du inte vad det rör sig om men det låter ju helt klart som personliga val som är extrema och supersvåra att både förstå och acceptera för omgivningen.

Rör det sig om extremiteter och abnormaliteter… då tycker jag att det är helt okej att INTE pusha för acceptans och delaktighet hos barnen :v:

Tvärtom så tänker jag att om jag hade ett ex som gjorde högeligen anmärkningsvärda val för egen del och förväntade sig att jag skulle haussa barnen att följa i de spåren, då skulle jag slå bakut direkt och motverka alla sätt.

Men såklart så beror det förstås vad som avses…

1 gillning