Hej @flyktsoda. Jag känner igen min egen historia i det du skriver även om det inte är lika. Mitt x har inte varit otrogen (vad jag vet även fast tanken slagit mig) men däremot känslokall och ointresserad av mig i flera år. Trots det har jag kämpat vidare för oss istället för att ge upp. Så i julas säger HAN helt plötsligt att han vill separera och flytta, vilket han också gör. Det var, och är en sådan chock. Allt det jag har gjort för oss var förgäves. Det är så svårt att ställa om tankarna. Han skyller också allt dåligt på mig.
För mig var det fruktansvärt att han flyttade så snabbt. Vet att många rekommenderar det, men jag tror inte att det var bra för mig. Tycker fortfarande att det är ofattbart och overkligt att han bara plockade bort hela mig från sitt liv. Inga känslor, dubbla budskap eller tecken på att det är jobbigt för honom. Pang, boom så fick jag bara träffa mina barn varannan vecka och ingen kontakt med personen jag bott med i 15 år. Det är inget jag rekommenderar.
Om det är tre veckor tills du ska lämna in avhandlingen antar jag att du har en del skrivande kvar eller?
Vi är ju alla olika och bara du kan känna vad som fungerar för dig, även om det är svårt att veta när allt bara är kaos. Jag skulle försöka ignorera situationen och fortsätta som vanligt, alternativt tillfälligt flytta ut för att skriva klart. Går det att prata med honom och be honom pausa “processen” i några veckor?
Det är förvånansvärt mycket man klarar när man måste. Du grejar det här!
Hej Flyktsoda!
Låt INTE han få förstöra det här veckorna innan du gjort ditt prov.Så dåligt att han åtminstone inte kunde vänta tills du var klar med det.Jag håller på dig….Du kommer att klara detta.Styrkekram:blush:
Svårt det där, jag vill ju egentligen inte att han ska flytta ut samtidigt som bara jag ser honom får jag panikångest och vill hoppa ut genom fönstret för att fly den. Men ja det är så oerhört orättvist att först vara den som kämpar och sen även vara den som blir lämnad @Lejonet. Jag har ingen aning om vad som kommer att fungera, det känns som att alla förslag är dåliga för mig då jag bara vill ha honom och min familj kvar.
Han har erbjudit sig att bo kvar ett tag, vilket jag tror också beror på att han inte har någonstans att flytta. Han har under åren efter otroheten flera gånger sagt att han ska gå på visningar, att han måste ut och han har även flyttat hem till sina föräldrar korta perioder. Släpat barnen över hela stan. Och jag har alltid ringt honom och bönat och bett om att han ska komma tillbaka. Nu när jag pratar med honom säger han att alla de flykter har handlat om att han “gör det för att kunna stanna” men nu NU NU är det på riktigt och nu när han tagit beslutet är han äntligen fri från sin ångest (som jag ska gissa då är beslutsångest). Och en del av mig vill bara lägga mig ner och kräla för honom så länge som det behövs för att slå in en kil av osäkerhet i hans beslut. Men en liten del av mig tänker att fan det har ju aldrig fungerat, han har ju alltid bara fortsatt vara distanserad och kall. I julas blev han tex arg på mig för att jag köpte en julklapp till honom, han tyckte ju att vi skulle skippa det. Och när han då inte lyckats planera in att köpa en till mig trots att han visste att han skulle få en (och fast han var ledig på stan utan barnen som var med mig) så var det mitt fel. Spelar ingen roll att jag säger att men köp bara en om du vill. Jag vill inte att du gör det för att du får dåligt samvete, han blir ändå upprörd. Jag menar om han är så himla känslomässigt bortkopplad från mig så kanske det är dags att jag lider mig igenom den här processen? Missförstå mig rätt nu, känslomässigt vill jag faktiskt bara lägga mig ner och dö av ångesten som ruskar hela kroppen. Men om jag ska tänka på mig själv i den här situationen så kanske jag måste på något sätt distansera mig jag med? Jag vet inte, jag bara famlar.
Jag menar om han inte ens bryr sig om att låta mig skriva klart en avhandling, vi pratar om tre veckor totalt där nu en har gått, då kan han ju inte bry sig om mig överhuvudtaget! Han kan jag bara vara fokuserad på sig själv?
Det går nog inte att förstå hur de tänker, om de tänker? Min kläckte ur sig det på vår solsemester, dan före julafton, med en vecka kvar av semestern. Noll respekt och empati för oss. Det är ett svek på så många plan det som de utsätter oss för.
Nu hörde han av sig och undrade hur länge han ska hålla sig borta. Och ångesten kom tillbaka på en gång. Står bara och skakar. Jag klarar inte detta. Det känns så overkligt, att på några dagar gå från att tro man ska vara ihop och längta efter sommaren då man ska få umgås till att bara vilja dö och planera samarbetsamtal via soc.
Känner så igen paniken i din text… var där själv för drygt 5 månader sedan.
Håll ut räkna med att det tar tid… lång tid.
Prata med dina vänner … älta älta älta…sök läkare o få lugnande medicin. ( hjälpte mig)
Än i dag mår jag svagt i det undermedvetna fruktansvärt dåligt, men det är lättare.
Så jäkta inte att må bra igen, det tar tid.
Men det blir så mycket lättare månad för månad… tro mig.
Styrke kram.
Och jag tycker att det är så sjukt att INGEN i hans familj, inte ens hans föräldrar, hör av sig för att kolla hur jag mår eller något. Eller är det jag som är konstig? Jag har varit del av deras familj i över 10 år och inte ett ljud. Jag vet inte men det får mig att känna att jag borde skämmas liksom. Efter otroheten och vår första kris var det samma. Då fick jag inte komma på broderns bröllop heller då det “kanske kunde bli dålig stämning på hans dag”. Alltså det får mig att känna mig fullständigt värdelös och så himla ensam. Som att jag förstört mina barns liv nu genom att vara så värdelös.
Du ska inte skämmas och du är inte värdelös. Det är dom som ska skämmas (och din x). Tyvärr är det samma sak här med exfamilj och “vänner” som inte hör av sig. Jag tror att folk är för fega. De vågar inte göra annat än att handla utefter att lämnaren beter sig vettigt.
Men det är ju helt sjukt att folk gör så. Nästan alla i min familj hörde av sig till honom när det brakade första gången. De bjuder in honom till födelsedagar till jul och annat. Men han kommer inte. Från hans familj inte ett ljud.
Svärmor har iofs hört av sig men säger inte ett ord om situationen utan pratar om vädret som att allt är som vanligt. Hon har inte en enda gång frågat hur jag mår.
Nu när det gått några månader för mig och det är mellanrum av normalitet mellan dipparna så är det tydligt att det är så många olika sorger att vara ledsen över. Som lagren i en lök. Först gråter jag en skvätt över en sak, går vidare och sen en stund senare är det nästa sak.
Särskilt i början tyckte jag det kändes bra att läsa andras historier och se likheter med min egen upplevelse. Så om du vill kan du läsa min under “Det som bara händer på film”.
Tack @Lejonet det ska jag. Jag har haft sån ångest idag att jag trodde att jag skulle dö. Ser mitt ex i sociala medier bete sig som att allt är normalt och för mig är allt bara svart. Hoppas nästan att jag blir arg snart. Vad som helst förutom ångesten!
Håller med @Lejonet, du skall absolut inte skämmas! Jag har upplevt samma sak, men då från min egen familj.
När bomben släpptes ringde jag min mamma, hon lyssnade en kort stund för att sedan börja berätta om vilket stöd hon varit för olika personer som gått igenom en skilsmässa- helt enkelt handlade om hur bra hon var på att ge råd. Jag tystnade och kände mig ensammare än någonsin. Orden “vi finns där för dig” kändes tomma och det enda jag sökte var någon som lyssnade.
Ca en månad efter så fyllde en person i familjen år, det var absurt, alla låtsades som att inget hade hänt, visst de nämnde inte X namn, men till sist började jag undra om ingen i min familj visste, mer än mamma… Jag kollade faktiskt på sms-inbjudan bara för att försäkra mig, att jo de visste, det stod “du” inte “ni”.
Jag tror att det handlar om att det är obekvämt, men även att de dömer ut mig. Att de faktiskt skäms över att det har hänt, att de tänker “vad skall alla säga” mer än “undra hur vår dotter mår”.
.Du kommer att klara detta.