För snart två veckor sedan i ett tillstånd av affekt skrek min sambo sen 10 år och pappa till mina två barn att han inte tänker göra detta längre och att allt nu dog. Och sen dess har jag bara velat dö. Panikångestattackerna avlöser varandra och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag klarar inte av att se honom och har bett honom flytta ut i ett par dagar - jag har ingen aning om han letar lägenhet och vill inte veta - allt jag vet är att flytta det ska han. Han säger att han är lugn, att ångesten han känt i flera år är borta nu och att detta känns skönt och rätt. Och att han hoppas att jag blir lycklig någon dag. Jag vet att jag inte kan göra något åt att han känner så här men det gör så fruktansvärt jävelont. Jag känner mig ensammast i världen och som en värdelös person. Ingen i hans familj har hört av sig och sagt något om att det känns tråkigt och jag känner mig liksom ja utbytbar och helt kass. Jag har några vänner som hör av sig nästan varje dag, men jag tror att jag snart kommer att trötta ut dem och har börjat känna mig jobbig och till besvär. Alltså vad gör man? Hur gör man?
Åh vännen, välkommen till detta forum och det är sorgligt att välkomna någon till en plats man inte vill vara på, men vi är alla i en liknande sits här och du är inte ensam. För mig är det idag sju veckor sedan min man sedan tio år tillbaka lämnade mig väldigt plötsligt. Jag visste inte heller hur jag skulle överleva. Men man gör ju det, man fortsätter andas och äta och vardagen återkommer. Du är inte värdelös, men jag vet att det känns så, jag kämpar själv mot samma känsla. Men vårt värde är ju inte beroende av att en snubbe vill vara med oss… Det är ju snarare någon som sköter ett uppbrott på ett dåligt sätt som är kass.
Det har bara gått två veckor för dig, dina vänner har förståelse! Om det är något denna situation visat mig, förutom att man egentligen inte behöver känna någon man levt med i tio år, är det att folk ställer verkligen upp. Och på det här forumet kan du skriva hur mycket du vill. Om det kan vara till hjälp hittar du min historia här: Abrupt lämnad efter 10 års förhållande, barnlös, 30+, hjälp!. Det är fruktansvärt vidrigt att bli lämnad, men det kan också vara en dörr till något nytt. Men jag vet, det as asläskigt, man vet vad man har men inte vad man får. Men kanske kan man få något bättre. Kram!
Tack alltså verkligen tack för det du skriver. Jag har så mycket jag vill svara men jag orkar inte ens det. Det är som att hela mitt liv bara gick fullständigt sönder och jag kan knappt andas.
@flyktsoda känner så väl igen det du skriver. Det är en tuff tid du genomgår. Kom ihåg att har man inte varit med om det själv har man verkligen ingen aning. Jag har själv ångest och liknande panikattacker ibland. Jag har tagit professionell hjälp där jag inte behöver fundera över om “de tröttnar på mig”. Sen är det tyvärr så att vissa vänner visar att de inte är riktiga vänner och ibland även det motsatta att såna man känner dåligt ställer upp för en.
Fokusera nu på dig själv och låt exet klara sig själv. Du behöver ta hand om dig.
Kram till dig från Cilla
Du behöver inte svara, gör vad du orkar, alla här har förståelse 
Ditt liv finns kvar, men delar av det måste byggas upp på nytt. Det är en svår och jobbig process, men många har gått den vägen före oss och många kommer gå den efter oss. Och vi klarar det, på något sätt.
Han säger att han ska flytta ut. Att det kommer ta lite tid och vara jävligt jobbigt för oss, ja fruktansvärt jobbigt, men jag vet inte när. Han har inte ens varit på en lägenhetsvisning. Och jag vet inte om jag ska ligga på honom om att flytta snabbt. Vad gör en? Jag klarar inte av att se honom och hur han går runt och sjunger helt oberörd och säger att han känner sig lättad medan jag liksom på riktigt tror att jag kommer dö av ångesten jag känner. Nu bad jag honom hålla sig borta några dagar och då blev han sur och började prata om att han har rätt att vara med sina barn. Men sen gick han. Har ingen aning om när han kommer tillbaka eller var han är. Vad fan ska jag göra? Jag har ingen aning och behöver verkligen råd!
Du behöver inte honom för att leva. Du kanske tror det nu, men det är inte sant, jag lovar. Du började dra en gräns kring ditt eget välmående och integritet när du bad honom hålla sig borta ett par dagar, det är bra! Du klarar detta!
Tack 
. Och tack för länken. Jag känner mig mest bara rädd och ensam men ska försöka ta till mig.
När mitt ex sa att det var slut så bad jag henne dra åt helvete och att jag aldrig mer ville se henne… hon skulle vara borta ur huset när jag kom hem…
Tror inte det är skonsamt att man går på varandra utan nån måste dra och den som sviket tycker jag ska lämna så fort som möjligt…
Grejen är ju den att vi har två barn. Och de kommer väl undra var pappa är. Och dessutom kör han genast med det kortet så fort jag ber honom hålla sig borta. “Jag har rätt att vara med mina barn”, och då viker jag mig på en gång pga så rädd att han ska bråka och låta det gå ut över dem. Skulle helst vilja packa ner hans skit omedelbart och be honom dra åt helvete. Men barnen gör ju det omöjligt
Hmm skiljde mig från barnens mamma… eller hon var otrogen för 11 år sen… försökte bo ihop ett tag… jag blev psyko!! Hon satt och snackade med sin nya och jag hörde… jag bosatte mig i en husvagn då… bara dra! Barnen kommer må bättre med tiden… och han är en jävla svikare så han borde låta dig vara om du vill! Kram på dig…
Det är smärtsamt att leva ihop när uppbrottet sker hastigt och man har så olika känslor inför vad som händer. Det kräver mycket respekt från den som mår bra i separationen för att det någorlunda ska fungera.
Du har rätt att bli respektfullt behandlad av den du delar bostad med för dels din egen skull men även barnens. Han har rätt att vara med sina barn men det kan ske utanför hemmet om han inte kan respektera dig, så hans argument håller inte alls. Han kan hålla sin lycka för sig själv och det borde han förstå. Det verkar funnits slitningar i ert äktenskap så gränserna för respektfullt kanske har suddats ut långt tidigare. Kanske inte det är något att räkna med, utan han kanske rent av njuter av att såra dig som någon slags hämnd för sitt eget tidigare missnöje?
Kram och all styrka till dig @flyktsoda
Känns som att han aaldrig kommer att gå med på det du säger. Snarare så kommer jag att få flytta på mig så att han kan få vara med barnen hemma. Där han är nu så är detta mitt fel och jag kan kräva ca noll. Han tycker liksom att jag inte kunnat ge honom vad han behöver trots att han så himla noga förklarat. Idiot. Han var otrogen för 3 år sen (också mitt fel tydligen, 2 småbarn och utbränd men borde sett till hans behov av bekräftelse) och jag har haft mycket svårt att lita på honom. Velat ha närhet. Men han säger bara att först måste jag se till hans behov innan han kan ge det. De är viktigare. Obs detta säger han rakt ut. Jag är heelt förtvivlad. Tycker att han är ett as men vill att han ska ångra sig!
Det känns förfarande helt overkligt. Jag kan inte fatta det.
Har sagt det förut när man läser om andra män…
jag är som en oslipad diamant…
tycker synd Im dig!!
Vet inte om du misstänker det, men jag tror att det kan finnas en tredje part och all skuld han lägger på dig är för att rättfärdiga en otrohet för sig själv. Är det så, så tror jag inte att du har en chans att kunna värja dig i detta läge. Hans lojalitet ligger någon helt annanstans och elakheterna han säger kan vara för att du står i vägen för hans nya planer.
Du måste skydda dig själv så mycket det går. Tänk på vad du själv mår bäst av och hur du kan hålla ihop. Det är det som gynnar dina barn bäst. Är det att bo hos t ex någon annan och slippa se honom, så gör det även om du egentligen inte tycker det är “rättvist”.
Åh fy fan jag mår illa. Jag har frågat honom och han säger att det inte finns någon men alltså det har ju gjort det förut så atte… Hur blev mitt liv en sån här soppa
För att vi satsar på fel häst enligt en kompis…
Du måste ryta ifrån och säga dra!
Han kommer Ångra sig… de flesta män gör det… vi/ de är tröga de som ger upp… nä gräshelvetet är inte grönare… vattna din egna jävla gräsmatta så kommer den bli grönare!
Min läxa jag själv lärt mig…
Har dock inte varit otrogen men ser andra…
min fd fru var en otacksam människa… det ser man imellanåt och det kommer straffa sig…
Det behöver ju inte vara så att han är otrogen. Ditt liv blev en soppa för att du nu inte har kontroll på vad som händer och inte står vid rodret. Försök att kontrollera det du kan kontrollera så du får lite fast mark under fötterna och kan styra båten inom de ramar du har fått. Gör dig så oberoende av honom som du någonsin kan. Framför allt, ta hand om och var snäll mot dig själv.