Han säger att han kommer bli lycklig nu. Det är slut och finns inget jag kan göra. På allt detta har jag deadline på min avhandling om 3 veckor. Om jag inte får ihop det så kommer jag inte ha en inkomst och den stressen på allt detta. Vill bara lägga mig och dö. Hade han inte kunnat vänta tre jävla veckor?? Han måste ha någon annan. Ibland så säger han att han gjorde slut i affekt och ibland var det genomtänkt. Och jag kan inte ens fatta att det är slut!
Jag vet inte hur det ska gå till men det ska jag. Jag ska fan ta mig igenom det här
4 gillningar
Yes 
Koncentrera dig på din avhandling, skjut de andra bekymren framför dig så gott det går. De kan vänta. You go girl! 
2 gillningar
hej @flyktsoda bra inställning, jag vet det är svårt men det kommer att bli bättre. Jag kämpar själv för att komma vidare och det är det svåraste jag gått igenom, men det finns fantastiska människor härinne som kan hjälpa till. Vi sitter alla (nästan) i samma båt. Skriv till oss när det känns motigt så garanterar jag att du får stöd.
3 gillningar
Känner med dig! Förstår att allt är kaos nu. Men ta fram stålkvinnan inom dig. Fokusera på avhandlingen. Den är ditt verk, bara ditt. Ge dig själv chansen att slutföra detta. Det är du sååå värd.
Jag är själv forskare och vet vad det innebär att skriva en avhandling. Mitt äktenskap var på upphällningen när jag skrev min avhandling och jag bet ihop. Jag är så stolt över mig själv att jag rodde det iland. Du kan också!
Styrkekram till dig! Pm:a mig om du behöver mer pepp.
2 gillningar
Rätt inställning! Du kommer att klara det här.
1 gillning
Det är en otroligt tuff tid i livet du går igenom nu! För min del flyttade mitt ex ut väldigt snabbt, hem till sin nya. Det var en lättnad att inte behöva träffa honom varje dag. Så mitt råd är att försöka att hitta något sätt att bo på skilda håll. Har ni berättat för era barn ännu?
Visst har barnens pappa rätt att träffa barnen men att separera innebär vanligtvis att man också väljer bort att leva på heltid med barnen. Så att han ska träffa dem varje dag kan han lika gärna vänja sig av med direkt.
Försök ta vara på de stunder du kan tänka hyfsat klart och fokusera på din avhandling. Jag skickar en stor styrkekram och hoppas att du orkar göra klart ditt arbete. Ta en timme i taget och bara försök stå ut, det kommer att bli lättare även om det känns omöjligt för dig att tro det just nu.
3 gillningar
@flyktsoda - du kommer att klara din avhandling på rent adrenalin om ni kommer ifrån varann…låt honom dra pappa-kortet just nu o flytta till en kompis du. Jag jobbade som f-n första 2 månaderna o sen kraschade jag. Iofs minns jag inte att jag gjorde nåt på jobbet överhuvudtaget men det gjorde jag tydligen…
Försök tänka att han inte ska få sabba din framtid - 3 veckor är bara 3 veckor så allt som finns nu kommer att finnas då. Jag vet att det är as-tufft men just nu dessa 3 veckor tänk bara jag, jag, jag…
Styrkekram till dej!
2 gillningar
och jag är fan en slipad diamant!
1 gillning
Ja det köper jag! Jag är oslipad ännu…
Men man blir så förbannad över att vi fina män alltid blir valda sist…
Ja dom fina killarna får stå i hörnet och titta på…
Tack det stärker på något sätt. Jag vet inte hur men det ska jag göra. Ta mig samman och få ihop det. Har nu kollat och kan bo hos en kompis sista veckan av avhandlingen @FiaLotta12 kommer definitivt pma dig så snart jag fattat hur.
Han måste ha missat faktumet att barnen är hans på deltid nu. Det ska jag påpeka! Vi har inte berättat för barnen. Jag tänker att det bästa kanske är att han fixar ett boende först. Och jag är så himla rädd för att säga det till dem! De kommer bli helt knäckta. De älskar verkligen sin familj. Min äldsta bryter ihop av bara tanken efter att tex ha umgåtts med kompisar med skilda föräldrar. Jag vill verkligen inte behöva berätta det här! Och för att göra det värre så går mitt ex inte med på att säga att det är han som vill. Vi måste stå bakom det båda två. Annars tänker han minsann berätta för barnen om “allt jag utsatt honom för”. Typ alla gånger jag varit arg och besviken på honom antar jag att han menar. Och asså det är ju så himla vidrigt tycker jag. Att han hotar med det.
Tack för alla kommentarer!! Ni är så fantastiska. Det känns iaf lite lättare nu trots att jag har ångest dygnet runt. Jag har liksom levt för att allt ska vara så bra som möjligt för de där barnen men får hitta andra vägar nu. Usch vad maktlös och liten en kan känna sig. Att gå från att vara två personer som lever ihop och delar på allt till att inte ses och liksom få hot om barnen…, jag förstår inte . Det är mig helt obegripligt.
Han har gjort valet! Han ska stå för det jävla fega Karl!!
sitter själv utan att ha hört ett jäkla knyst från min fru på säkert 2 månader nu… hon är en annan person och vågar inte ta ansvar för att hon är elak…
Han säger bara att det är mitt fel att han måste göra detta val. Då jag inte kunnat ge honom vad han vill ha. Jösses alltså egot på människan har växt sig enormt. Funderar på att boka in samarbetssamtal hos socialen om han använder sig av maktmedlet “såra barnen” en gång till. Detta med ansvar verkar inte vara hans grej. Och inte din frus heller @Andreasnoord, jag blir verkligen ledsen av att höra hur folks medföräldrar och forna älskade tycker att de kan behandla en. Att de inte skäms!
Och då var jag så stolt över mig själv som hittat “en snäll kille” som jag trodde då. Uppenbarligen har jag ljugit för mig själv eller så har jag usel personkännedom.
1 gillning
Samma här gumman… vi valde fel…
Jävla svin är vad de är… om du och jag gjort fel kan man ändra sig… man kämpar fan för sitt förhållande…
I nöd och i lust! Snacka om att man varit gift med en falsk jävla person…
Försök få han att känna sig ensam det brukar funka i ditt fall…
I mitt fall har hon hittat allah… går inte tävla mot det…
2 gillningar
Ja vem fan är kär hela tiden. Kärlek är inte en gas som bara helt plötsligt fyller rummet. Har man varit ihop länge, har barn och krävande jobb så måste man jobba på det. Men han har under fan flera års tid inte kunnat förmå sig att säga något snällt till mig om jag så bönat och bett.
Och på tal om ansvar så kunde han inte ta det efter sin jävla äckliga otrohet heller. Antagligen för att den krockade med hans självbild av “schysst kille och bra pappa”. Killen minns inte ens namnen på flera av barnens kompisar, när de har utflykt och ska ha matsäck, fattar inte vilka kläder de menar etc. Och när de sen föredrar att anförtro sig till mig så blir han kränkt och säger att det är del i en större struktur som handlar om att han inte kan ta plats med mig. Man ba “ursäkta??”. Ja själv skulle jag tycka det var skönt med avlastning, men skyll på mig du din jävla idiot.
Vi får skita i dem (tror inte i nuläget ens själv på att det går, men det måste fan gå).
1 gillning
@flyktsoda - en helt annan klang i ditt inlägg nu - jag tror det är bra om du kan tillåta dej att känna en helt rättfärdigad ilska. Det kommer att göra att du klarar din avhandling galant för hur det än varit mellan er så tycker jag att han är ett komplett asshole som droppar denna bomb precis före en så viktig grej i ditt liv! Lider med dej. Styrkekramar
1 gillning
Tack @Lavve och ni andra. Försöker finna styrka i era kommentarer, de hjälper. De och all ångestdämpande jag trycker i mig. Hoppas att jag en dag klarar av att bli arg på riktigt men om inget annat så får jag försöka att låtsas som det nu för att klara de kommande veckorna. Vågar knappt ens snudda vid honom och vårt forna och nya liv med tanken pga så himla rädd att jag bara ramlar ner i ett svart hål och aldrig kommer upp igen. Ångest är så förtärande.
Åh jag har sagt exakt samma sak till min (ex)man, vem fan är kär hela tiden? Man jobbar på det, kärleken går upp och ner, är man en vuxen människa fattar man att man i ett långt förhållande får anstränga sig ibland för att vara kär.
Jag läste en sån himla bra text som @MallanB skrivit i en tråd här (Kärlek tar slut - Nr 10 av Luckepucke):
Jag hoppas att jag inte låter hård och krass nu men det stämmer inte att “känslorna plötsligt tagit slut”. Lämnaren har burit på dessa en längre tid, i vissa fall under många långa år. Grejen är den att lämnaren saknar vissa saker så som t ex empati. Lämnaren står en person närmast och det är sig själv. I grund och botten är den som lämnar inte jordad. Självkänsla, kontakt med sina känslor, självsyn… allt detta är, av olika anledningar, rubbat och ofärdigt. För en hel människa gör inte som lämnaren. En hel människa sätter sig ner och förklarar hur den tänker och står för sina känslor. Detta har inte majoriteten av lämnarna vi har levt med klarat av. Det finns alltså psykologiska förklaringar till varför lämnaren gör som hen gör. Det brukar trösta mig när det är som mörkast. Hen förmår helt enkelt inte mer. Hen är inte kapabel.
5 gillningar