Jag menar om han inte ens bryr sig om att låta mig skriva klart en avhandling, vi pratar om tre veckor totalt där nu en har gått, då kan han ju inte bry sig om mig överhuvudtaget! Han kan jag bara vara fokuserad på sig själv?
Det går nog inte att förstå hur de tänker, om de tänker? Min kläckte ur sig det på vår solsemester, dan före julafton, med en vecka kvar av semestern. Noll respekt och empati för oss. Det är ett svek på så många plan det som de utsätter oss för.
Nu hörde han av sig och undrade hur länge han ska hålla sig borta. Och ångesten kom tillbaka på en gång. Står bara och skakar. Jag klarar inte detta. Det känns så overkligt, att på några dagar gå från att tro man ska vara ihop och längta efter sommaren då man ska få umgås till att bara vilja dö och planera samarbetsamtal via soc.
Andas, bara andas. Du klarar detta! Ta en promenad kanske? Ring en vän? Vi klarar så mycket mer än vi tror, stor kram!
Han har liksom lämnat mig. Vi skulle alltid vara tillsammans och nu har han lämnat mig!
10 inlägg har sammanfogats med ett existerande ämne: Mallans Inn - Puben där du kan ställa sorgen utanför dörren om du vill… Kom in… även du som tar den med dej
Ja man är lämnad av den person man ville leva med… som man såg sin framtid med.
Ja det suger, speciellt när man inte är förberedd på det…
1 gillning
Känner så igen paniken i din text… var där själv för drygt 5 månader sedan.
Håll ut räkna med att det tar tid… lång tid.
Prata med dina vänner … älta älta älta…sök läkare o få lugnande medicin. ( hjälpte mig)
Än i dag mår jag svagt i det undermedvetna fruktansvärt dåligt, men det är lättare.
Så jäkta inte att må bra igen, det tar tid.
Men det blir så mycket lättare månad för månad… tro mig.
Styrke kram.
2 gillningar
Känns som att man kollapsar. Hur mycket luft jag än drar in känns det som att jag håller på att kvävas.
Och jag tycker att det är så sjukt att INGEN i hans familj, inte ens hans föräldrar, hör av sig för att kolla hur jag mår eller något. Eller är det jag som är konstig? Jag har varit del av deras familj i över 10 år och inte ett ljud. Jag vet inte men det får mig att känna att jag borde skämmas liksom. Efter otroheten och vår första kris var det samma. Då fick jag inte komma på broderns bröllop heller då det “kanske kunde bli dålig stämning på hans dag”. Alltså det får mig att känna mig fullständigt värdelös och så himla ensam. Som att jag förstört mina barns liv nu genom att vara så värdelös.
Du ska inte skämmas och du är inte värdelös. Det är dom som ska skämmas (och din x). Tyvärr är det samma sak här med exfamilj och “vänner” som inte hör av sig. Jag tror att folk är för fega. De vågar inte göra annat än att handla utefter att lämnaren beter sig vettigt.
Men det är ju helt sjukt att folk gör så. Nästan alla i min familj hörde av sig till honom när det brakade första gången. De bjuder in honom till födelsedagar till jul och annat. Men han kommer inte. Från hans familj inte ett ljud.
Svärmor har iofs hört av sig men säger inte ett ord om situationen utan pratar om vädret som att allt är som vanligt. Hon har inte en enda gång frågat hur jag mår.
Nu när det gått några månader för mig och det är mellanrum av normalitet mellan dipparna så är det tydligt att det är så många olika sorger att vara ledsen över. Som lagren i en lök. Först gråter jag en skvätt över en sak, går vidare och sen en stund senare är det nästa sak.
Särskilt i början tyckte jag det kändes bra att läsa andras historier och se likheter med min egen upplevelse. Så om du vill kan du läsa min under “Det som bara händer på film”.
2 gillningar
Tack @Lejonet det ska jag. Jag har haft sån ångest idag att jag trodde att jag skulle dö. Ser mitt ex i sociala medier bete sig som att allt är normalt och för mig är allt bara svart. Hoppas nästan att jag blir arg snart. Vad som helst förutom ångesten!
Håller med @Lejonet, du skall absolut inte skämmas! Jag har upplevt samma sak, men då från min egen familj.
När bomben släpptes ringde jag min mamma, hon lyssnade en kort stund för att sedan börja berätta om vilket stöd hon varit för olika personer som gått igenom en skilsmässa- helt enkelt handlade om hur bra hon var på att ge råd. Jag tystnade och kände mig ensammare än någonsin. Orden “vi finns där för dig” kändes tomma och det enda jag sökte var någon som lyssnade.
Ca en månad efter så fyllde en person i familjen år, det var absurt, alla låtsades som att inget hade hänt, visst de nämnde inte X namn, men till sist började jag undra om ingen i min familj visste, mer än mamma… Jag kollade faktiskt på sms-inbjudan bara för att försäkra mig, att jo de visste, det stod “du” inte “ni”.
Jag tror att det handlar om att det är obekvämt, men även att de dömer ut mig. Att de faktiskt skäms över att det har hänt, att de tänker “vad skall alla säga” mer än “undra hur vår dotter mår”.
Fy fan. Var där du är för 2,5 år sedan.
Vidrigt. Finns inga genvägar. MEN. Ångesten kommer lätta. Jag lovar!
1 gillning
Och både min familj, hans familj och fan han själv lämnar mig med ansvar för allt. Jag har sagt att jag mår för dåligt, att jag inte pallar, men ändå så sitter jag själv med barnen. Vem fan gör så?? Samtidigt som han postar roliga grejer på sociala medier.
Tack för alla fina uppmuntranden ord och att ni delar med er av era berättelser. Känner mig inte helt ensam men ändå som ensammast i världen.
@Emi de är inte kloka. Min mamma kom förbi idag, klagade på mitt föräldraskap och smällde igen dörren när hon gick. Jag hoppas att jag aldrig blir så där oempatisk