Det är okej. Det är det faktiskt. Ja, det kommer att komma perioder då verkligheten känns som ett knytnävsslag i magen. Men det är inte konstigt att vi får en känsla av chock när livet vi hittills känt försvinner framför våra ögon.
Men detta kommer att blandas med känslor av lycka, eufori, frihet och framtidstro. Och i takt med att tiden går, ju mer kommer dessa känslor att ta över, dag för dag…
1 gillning
@vilsen6 tack för ditt svar. Det är jag som valt att lämna, efter flera år av försök att få det att funka. Min man kör all in nu vilket han brukar göra ett tag efter vi krisat eller som i höstas när jag sa att jag inte vill mer. Han lovade förändring osv men kört på i gamla spår ändå. Perioderna det blir bättre bli allt kortare.
Jag är sjukskriven för utmattning sedan september, först nu när jag återigen är helt uppgiven och känner mig helt ignorerad i mitt mående, nu föreslår han att han kan hämta barnen för att underlätta. NU när allt är försent.
Men som du skriver känns det lättare när korten ligger på bordet, när lägenhet finns, mäklaren kommer nästa vecka. Det som är kvar är att berätta för barnen.
@onedaymore ja det är väl just det. Man är så van vid det kända, nu är jag påväg mot något helt okänt.
Men det känns härligt att läsa att det blir ljusare, nu är man ju mitt i kaoset.
Längtar samtidigt att få tid för mig själv varannan vecka, få återhämtning och hitta mig själv igen. Vet inte just nu vem jag är längre. Men att känna så när jag har två barn ger mig dåligt samvete. Men det handlar ju inte om att jag vill vara utan dem, jag vill bara få ork, bli pigg och glad igen.
3 gillningar
Ha inte dåligt samvete. Jag tänker att en mamma som får vila, ha tid för sig själv och samla ork är en bättre mamma. Jag ska villigt erkänna att jag älskar varannan vecka-livet. Visst är det ibland trist att jag missar saker med barnen, men att få tiden för återhämtning och för att göra saker för min egen skull har jag insett är så otroligt värdefullt för mig. Jag tänker också att den veckan jag har barnen så är det mer kvalitetstid än tidigare, när jag samtidigt skulle fixa grejer som jag nu gör den vecka jag inte har barnen.
2 gillningar
@Endagitaget är så skönt att höra att det finns fler som känner så. Jag tänker så också, allt tråkigt som barnen inte tycker är så himla kul att vara med på eller som tar tid från barnen kan kag göra när jag inte har dem. Just nu är jag härvarande med barnen för jag orkar inte mer. Men jag längtar verkligen till atr få mer ork och vara närvarande med dem❤
Jag fick en bomb droppad också. Dessbättre insåg jag ganska snabbt att jag hade samma emotionella status som min fru - bästa vänner men inte älskande par på många år - och när jag landat i chocken kunde jag resa mig riktigt snabbt. Nu brottas jag med ovissheten om hur framtiden ska bli, när barnen ska landa i acceptans och vem jag var, är och kommer vara.
6 gillningar
I vårt fall var det ett gemensamt beslut men ingen kan säga att vi inte försökte. Vi lämnade varandra kan man säga. Skilsmässan blev mest formalia. I åratal var relationen stendöd. Alla säger att ett avgrundshål öppnar sig den dagen man bestämmer sig för skilsmässa. Det stämmer inte alltid. I mitt fall visste jag säkert 5 år innan skilsmässan att denne man vill jag inte leva med i resten av mitt liv. Han tänkte nog samma sak. Så den dag vi bestämde skilsmässa så var sorgeprocessen redan avklarad sen länge.
2 gillningar
@Progression samma här, barnen har ingen aning än. Och när vi levt som vi gjort här hemma så märker de ju ingen skillnad heller. Fast min man har verkligen steppat upp här hemma. Bryr sig om mig och mitt mående. Fixar och donar. Helt plötsligt känns vi som ett team. Känns så fruktansvärt tråkigt att det ska komma nu! Jag blir så förvirrad, ger jag upp för lätt nu då? Hur länge kommer han att hålla ut denna gången, har han fått ett uppvaknande?
@Elin_75 vad skönt ändå att ni båda kände likadant? Har ni barn, hur tog dem det? Här går det just nu som en berg och dalbana. Mycket för att min man helt vänt, och är så himla gullig och hjälpsam. Precis så jag tjatat om till och från i flera år, just det som alla våra stora gräl handlat om. Att jag inte känner mig tagen på allvar, han är oengagerad, lever vid sidan om oss. Men nu, nu kör han gärnet, men för hur länge?
2 gillningar
Nu vet jag inte mer om dig än det jag läser här. Jag skulle utgå från mig själv först, älskar jag min man? Vill jag leva med han om han fortsätter att vara så här gullig? Som du skriver finns risken att detta bara varar för stunden. Men å andra sidan kan de vara så att han insett vad han håller på att mista. Om jag var du å svarade ja på att jag vill leva med han och älskar han, så skulle jag ta risken att de blir sämre igen längre fram. Men då har man i alla fall verkligen försökt. Lycka till🙂
@Bubbel Ingen idé att gissa hans motiv och drivkrafter. Försök prata med honom, kring hur det känns och vad han tänker. Det kan vara så att han försöker vinna dig tillbaka. Det kan vara så att han försöker ta ratten i sitt liv nu när han vet att han ska bli själv. Eller så som det var för mig - att när pressen att göra allt “rätt” enligt hur hennes sätt att se på hus och familj såg ut så kom min egen initiativförmåga tillbaka.
Beroende på vad som är hans drivkraft så finns det olika sätt för dig att förhålla dig till det.
@Elin_75 vad skönt ändå att ni båda kände likadant? Har ni barn, hur tog dem det? Här går det just nu som en berg och dalbana. Mycket för att min man helt vänt, och är så himla gullig och hjälpsam. Precis så jag tjatat om till och från i flera år, just det som alla våra stora gräl handlat om. Att jag inte känner mig tagen på allvar, han är oengagerad, lever vid sidan om oss. Men nu, nu kör han gärnet, men för hur länge?
[/quote]
Har två barn de tog det olika hårt. Beror på ålder mina är 13 och 16 år. Att din man nu försöker beror ju säkert på att han inte vill förlora dig och att han insett var det gått snett. Frågan är väl om beteende förändringen är varaktig över tid eller inte. Enligt min erfarenhet så går det inte att ändra sig så snabbt och hålla ut resten av livet man brukar oftast falla tillbaka i gamla vanor efter ett tag. För en varaktig beteende förändring krävs terapi eller liknande i ganska lång tid tror jag. Orsaken till hans förändring kan inte vara att han inte vill förlora dig. Orsaken måste ju vara för att han vill bli en mer engagerad person själv, oavsett om han är det med dig eller andra.
2 gillningar
Låter ju som att han ger det ett ärligt försök. Om du känner att det räcker, skulle jag säga att ge det ett försök. Och prata med varann.
Berätta att du uppskattar det, och att du är rädd.
Kanske kan man inte ändra sig helt, vissa delar kanske faller tillbaka, men han vill ju och tillsammans kanske ni lyckas hitta en gyllene medelväg om inte annat.
Mina ex ville också helt plötsligt bli snälla och bra män när jag var i stånd att lämna. Det är en klassiker, har jag förstått. Men nej, det kommer inte att hålla länge. Bara så länge som han känner sig säker på att du vacklar och lutar åt att stanna
Jag gick i den fällan två gånger med mitt ex-ex. Det ångrar jag bittert idag, för jag borde ha lyssnat på mitt förnuft och magkänsla istället för löjligt hopp och dåligt samvete.
Nu i efterhand, med lite distans, har jag insett att det som jag trodde var tecken på kärlek, empati och förståelse för min situation istället var själviskhet.
När jag påtalade tidigare i förhållandet hur dåligt jag mådde och vilket tungt lass han tvingade mig att bära så kunde kan inte brytt sig mindre. Åtminstone blev det inga förändringar.
Men när plötsligt han riskerade negativa konsekvenser, då först gjorde han något. Med andra ord, de gör det här helt och hållet för sin egen skull, inte för din eller familjens skull.
Med mitt senaste ex hade jag lärt av tidigare erfarenheter och kunde se igenom situationen för vad den verkligen var. Där gick jag inte i någon fälla, vilket jag är tacksam över idag
1 gillning
@Serpentin såklart vill jag att vi ska ha det som vi har det nu, efter jag sagt att jag vill separera och fått en lägenhet.
Det som är grejen är att såhär har han gjort förut. Sist var när jag sa att jag står i bostadskö. Då lovade han bättring, att hann skulle engagera sig mer. Ta mer ansvar för allt här hemma. Inte dricka och vara bakfull varje lördag och lägga sig samtidigt som barnen. Men tyvärr så har det inte hållt i sig. Det håller ett tag men sen är vi tillbaka på ruta ett.
2 gillningar
@Elin_75 okej, får se hur min nio och femåring tar detta. Hugger i hjärtat när jag tänker på det.
Vi har ju varit här förr. Detta har ju pågått i flera år. Det som är lustigt är att han ser inte att vi har det dåligt, att vi knappt tar i varandra eller umgås som vuxna gör. Men när jag får ett spel och tröttnar på allt så gör han ett ryck och steppar upp , för att sedan steppa ner igen…
2 gillningar
Jag har sagt till honom att jag ser att han försöker men att jag inte litar på honom. Det har varit såhär flera ggr förut och de senaste gångerna har jag bara blivit arg och irriterad för jag vet att det är tillfälligt. Men just nu håller han i, fast han vet att kag flyttar i april… känns helt overkligt.
@onedaymore jo men så är det! Jag blev sjukskriven helt för utmattning i september, han kunde inte fatta vad jag blev trött av. Han sa det inte rätt ut men han brydde sig inte heller. Först nu ett halvår senare när jag gör verkligjet av det jag sagt, som att jag orkar inte dra allt själv eller vara projektledaren här hemma. Nu bryr han sig, nu kan han hämta barnen, börja bry sig om hur jag mår osv osv.
Det är ju hopp jag har, hopp om att slippa splittra familjen. Dåligt samvete för att splittra familjen och en rädsla för vad som väntar.
Ni som lämnat och vart otrogen, hur betedde ni med X? Struntade i hen med eller utan barn.
Mitt x ljög o var respektlös, även mot några bekanta även efteråt. Även om x ” brydde sig” så var det så konstig situation.
2 gillningar
Ibörjan tänkte jag att det var min relation du skrev om…
jösses…vilket uppvaknande…
Jag har inte på något sätt ” gått över mina gränser” men tanken har alltid varit ständigt närvarande i säkert 8år nu att skaffa mig ett eget pga vår kyliga relation.
Vi lever för barnen och anpassar oss för ”the happy family ” men i det du skrev känner barnen av kylan minst lika mycket.
Jag står och väger…lämna eller inte…och att ta steget från att stå på ett ben till att kliva framåt är större än jag någonsin trott! 
2 gillningar
@bubbel jag skille lämna, varken du eller övriga mår bra att de kommer tillbaks till det sämre hela tiden.
1 gillning
@Lufs men gud ja! Ångest fram och tillbaka i flera år. Nu utmattning och jag måste ha en förändring i mitt liv, det går inte längre. Men det dåliga samvetet gnager. Men så gick jag på promenad med en kompis igår. Jag berättade att jag har fixat med banken att vi får amorteringsfritt i 3 månader för att underlätta. Att om min man inte kan behålla huset kanske min pappa kan ordna så han får en lägenhet här där vi bor, föreslagit olika alternativ på lösningar. Då frågade hon, varför gör du allt detta? Har han kollat upp något eller kommit med några förslag, nej han har ju inte det. Han visar dessutom väldigt lite vad han känner, i söndags när han var bakis och hade ångest var han ledsen.
Men jag försöker tänka att jag lever bara en gång, jag vill leva ett liv där jag utvecklas och är glad. Kan ge mina barn glädje och en barndom de minnsed ljus. Inte som det är nu, två trötta föräldrar som knappt har livsgnsitan kvar och börjar bli bittra. Men det är fan inte lätt alla dagar.
1 gillning