Ni som har lämnat en relation. Hur länge tänkte ni på det innan ni lämnade? När bestämde ni er? Samt vart nånstans började ni med allt de praktiska?
Ack ja.
15 år. I 15 år velade jag fram och tillbaka.
På tok för länge.
När jag kände att hela mitt liv - både arbetsliv och privatliv baserades på minst tre, stora feta lögner. Jag var en bedragare, lögnare, lurendrejare som försökte lura andra men kanske mest mig själv. Det var när jag stod och såg min sista stora lögn, min falska fasad, exponerad och jag visste själv hur falsk den var som jag kände att nu måste jag göra upp med mina lögner. Jag började med min relation. Att avsky sin partner, ligga vid hennes sida och drömma om att vara otrogen med en gift kvinna och använda våra respektive äktenskap som kamouflage - jag såg mig själv utifrån och frågade med avsmak vem, vilket kräk, har jag egentligen blivit som jag tog beslutet att det var dagas att göra upp med den lögnen i a f. Det är nu drygt fyra år sedan. Det är nu jag börjar hitta tillbaks till mig själv igen.
Av och till under de sista 5 åren sökte jag på “skilsmässa” och hittade hit. Via en myndighets websida - minns inte vilken - drog jag ut ansökan om äktenskapsskillnad som jag hade liggande i två - tre år innan jag kom till skott.
När jag väl bestämt mig tog vi kontakt med en jurist som hjälpte oss med bodelningen. Mitt x började söka lägenhet och flyttade ut innan betänketidens slut - vi hade barn under 16 år.
Ta beslutet, fixa bodelningen, helst med hjälp av jurist, skriv på och skicka in papperna och lös boendet. .
5 gillningar
Tänkte på det i flera år. Har för cirka 1,5 månader sedan pratat med min man (Sedan över 20 år) att jag vill skiljas. Berättade för barnen under julledigheten. Längtar till eget boende men har en lång väg kvar att sälja hus, köpa nya boenden. Mycket praktiskt kvar så klart. En del av mig vill flytta NU men inser att jag inte har något att vinna på att skynda på det hela. Vi har skickat in skilsmässoansökan på nätet och i början av sommaren är vi skilda. Kanske blir ungefär samtidigt vi flyttar isär.
5 gillningar
Jag tänkte på det i runt 10 år. Inte hela tiden, men ganska ofta.
När jag upptäckte att han hade en älskarinna, så tänkte jag att jag måste begära skilsmässa. 5 månader senare bestämde jag mig och 3 månader senare bad jag honom flytta. 3 månader efter det ansökte jag om skilsmässa.
Rent praktiskt så förberedde jag mig främst ekonomiskt. Jag köpte kläder och skor till mig och barnen så vi skulle klara oss några år. Sedan lade jag också undan pengar, eftersom jag anade att min man inte skulle ta sitt fulla ansvar efter skilsmässan.
6 gillningar
Tack för svar! Hur kom du på att han hade en älskarinna? Ville även han skiljas?
Jag funderar också mycket på den ekonomiska biten. Hur mycket ”bör” jag ha undanlagt innan vi flyttar isär tycker du?
Tack för svar! 
Blir så nyfiken. När började du ogilla din partner? Ogillade hon dig med? Hur länge ogillande ni varandra innan ni separerade? Tänkte du ofta på att vara otrogen? Var du det? Tusen frågor sorry men blir så nyfiken!
1 gillning
Jag visste att han hade hemligheter. Att han sysslade med något han inte ville att jag skulle veta. Jag gissade på att han drack i smyg, hade blivit spelberoende eller något. Han försvann hela tiden och var borta timmar i sträck och ända upp till ett dygn. Vissa gånger hade han en rimlig ursäkt men oftast inte.
Jag upptäckte det när han skulle ha varit och hjälpt vår utflyttade vuxna dotter hela dagen. Troligtvis tänkte han aldrig tanken att jag och hon faktiskt pratade med varandra regelbundet. Hon ringde och beklagade sig över att “Pappa kom bara förbi 5 minuter och sedan hade han jättebråttom någonstans. Typiskt pappa!”. En massa olika ledtrådar passade plötsligt i hop och jag bara visste. Det liksom knäppte till i hjärnan på mig och jag förstod att han var otrogen.
Hur mycket pengar du behöver vet bara du. Jag var i en riktigt dålig ekonomisk sits och behövde så mycket jag kunde lägga undan. Efter att ha varit hemma två år utan ersättning med en sjuk tonåring, så hade jag ingen SGI och inget jobb. Dessutom hade jag själv hunnit få en kronisk sjukdom under den tiden. Jag visste att det inte skulle bli lätt för mig att försörja mig och barnen.
3 gillningar
Tanken kom första gången cirka fyra år innan vi faktiskt separerade. Då hade vi en tuff period men det blev tillfälligt bättre. Nästa gång tanken kom på allvar var det cirka ett år innan, då var känslan lite mer påtaglig men jag tänkte att för att veta att det inte är en svacka så ger jag det ett år - känner jag fortfarande samma sak om ett år så måste jag agera. Sen klarade jag inte att hålla ut ett år, situationen förvärrades (delvis pga corona) så pass att det hann gå ett halvår, sedan pratade jag och maken ut, testade parterapi och bestämde oss sen hyfsat gemensamt för skilsmässa. Så på ett sätt var det gemensamt, samtidigt tror jag att om jag inte hade varit den som tagit upp problemet så hade inget hänt utan vi fortsatt i samma spår.
1 gillning
Men åh så jobbigt!!! Stackars dig. Erkände han när du konfronterade honom? Vet du hur länge det pågick? Fortsatte han ha en relation med henne när ni hade separerat?
Åh okej. När ni separerade, hade bådas känslor tagit slut för varandra?
Vi pratade inte på det sättet så jag vet faktiskt inte om exmaken skulle säga att hans känslor tagit slut utan det var mer andra problem som vi lyfte när vi diskuterade kring att separera. Jag skulle nog ändå våga mig på att säga ja, men på olika sätt. För mig hade attraktionen dött, för exmaken fanns fortfarande attraktion men jag upplevde att hans intresse för mig i övrigt hade svalnat.
2 gillningar
Efter separationen, hade ni fortsatt kontakt gällande er? Hörde han/eller du nångång av sig o ville försöka igen eller liknande?
1 gillning
Min historia hittar du under “Jag - en svikare”. Där hittar du svaren.
Jag tycker du skrivit så bra på många olika ställen här på forumet, där du återkommer till den självrannsakan som du arbetar med. Jag känner igen mig i mycket där, frågan om vem jag blev bredvid den personen jag hade valt att leva med.
@Alva2 Jag lämnade i samband med att jag gick över en personlig gräns där jag köpte linan ut efter en attraktion som uppstod med en person som oväntat hade börjat korsa min väg under en tid - men jag berättade aldrig om vad jag gjort för min partner. Jag släppte mina emotionella tyglar, det kändes verkligen så rent mentalt och jag minns dessa tillfällen tydligt, när jag klev över mina gränser och gick emot min moral. Detta gränsöverskridande kände jag att jag hade varit på väg emot länge, men hade hållit det till privata fantasier (för att återfinna min sexualitet) och trånande på håll ibland efter män jag snubblade över, utan att på något sätt vara inbjudande eller agera på den slumrande lust jag upptäckte och utforskade inom mig.
Grundproblemet i relationen var närhet och sexualitet. Vi hade konflikter emellan oss som sårade vilket jag tror gjorde att ingen av oss vågade visa attraktion i relationen då tilliten var rubbad.
Det var så mycket vi hade trampat ner emellan oss, som om att vi båda hade två parallella krafter i oss som både öste kärlek över barnen för vilka vi ville skapa underbara miljöer och atmosfärer samtidigt som vi mot varandra var tävlingsinriktat destruktiva genom att racka ner, osynliggöra och kritisera. Den personen jag var kunde jag inte leva med, och den processen att söka förändring och att mogna till att bryta mig loss höll på i flera, flera år. Vi sökte parterapi men fick aldrig igång en sund dialog på egen hand, det mynnade alltid ut i skuldbeläggande pajkastning. Och när barnen började bli äldre började de bli alltför märkbart hur psykiskt dåligt de mådde av vår kyla, aggressiva konflikter och nattliga bråk.
Jag kände under lång tid att jag inte kunde leva med migsjälv som gav barnen dessa förutsättningar att vistas i på den plats som skulle vara deras trygga punkt. Jag kände mig låst och fast och grät på väg hem från jobbet. En sorg över ett ”misslyckat” liv och min egna otillräcklighet att inte kunna bryta mig loss från att sugas in och ibland skapa konflikter trots underbara förutsättningar. Jag ville reda ut och skapa gemensam plan framåt men vi lyckades aldrig genomföra.
Katalysatorn som lockade fram mina djupt dolda känslor av förälskelse och eufori uppenbarade sig helt oväntat, jag kunde plötsligt bli förstådd och samarbeta med en person bara genom att vara migsjälv (kändes det som) och jag löpte linan ut i väldigt nära anslutning efter det att jag faktiskt sade att jag ville bryta upp relationen. Så då fanns han redan där i bakgrunden och han gjorde tidigt det mycket tydligt för mig att han inte ville bygga vidare på ”oss”.
I samband med detta flyttade jag ut. Det var kaos och dåligt förberett. Jag hade under några år sparat ihop en summa pengar men när det väl begav sig försvann dessa snabbt. Tillfälliga boenden, sjukskrivningar, flyttar och att inreda nya hem kostar. Det gör även omställningen att skala ner från två inkomster och uppbyggda sociala system och bekvämligheter. Jag visste att jag skulle dra det korta strået och lämna mitt 10 år långa arbete med att bygga hus för en spottstyver, och hamna på en nivå där jag troligtvis aldrig kommer få samma förutsättningar igen.
Nu jobbar jag mig mot en plats där jag inte längre ska önska mitt gamla liv tillbaka. Det är väldigt snårigt men jag tror att jag börjar få upp några intressanta spår.
Enkelt sammanfattat handlar det om att blicka framåt och samtidigt leva med en säck av brusande historia i form av ett eget separat ekosystem som utsätts för vädrets makter (dvs min blick på dåtiden, färgad av mitt nu.)
Att bearbeta sorg, binda upp band och samtidigt utforska den nya kartan har varit svårt att anpassa sig till. Jag har ju inte velat utforska det nya livet. Min livslust och nyfikenhet dog. Nu måste jag disciplinera mig till att göra det i alla fall. Först och främst utifrån mitt ansvar att skapa en trygg, närvarande och stabil tillvaro för barnen där de känner att jag finns och leder genom att ge dem ett ramverk och en värld att upptäcka. Men min ork och mentala kapacitet är en promille av den sprudlande kraft jag öste in i relationen, egentligen ända tills jag mötte väggen och föll ihop.
Jag önskar på så många sätt att jag kunnat göra min inre resa genom krisen i ett samtal med en ickedömande partner, mannen som jag på många sätt fortfarande älskar, men hans sätt att tala till mig på var väldigt mästrande och förmanande, så jag drev migsjälv över kanten. Jag upplevde att han pushade för hårt, anmärkte mer än plussade för det fina, det var inte kul och det fanns inte tillräckligt med plats för sårbarhet, dippar och ”misslyckanden”.
Det har varit till stor hjälp i bearbetningen, att ha tillgång till detta anonyma och nakna, i hög grad självsanerande forum. Genom igenkänning och att få utrycka sig när som helst på dygnet, utifrån det läge jag befinner mig i just då, har varit både väldigt trösterikt och gett mig perspektiv på migsjälv.
Det jag kommit till insikt i just nu är att en separation har många avslut, som görs igen och igen, varje gång på lite nya sätt tills tillvaron formas in i någon ny bubbla. Att vara ”nöjd” men ändå nyfiken på tillvaron och att ha några vänliga själar runt sig där man får berätta sin livshistoria är nog nästa station jag ska kliva av på och försöka lära mig att förhålla mig till. Tacksamhet och närvaro, kallas det visst…
15 gillningar
Nej, han erkände ingenting. I stället anklagade han mig för att snoka, för att inbilla mig, för att lyssna på rykten osv.
Jag tror det hade pågått ett halvår när jag upptäckte det, men det kan ha varit mer.
När vi separerade, så flyttade han direkt till henne.
1 gillning
Tack.
Hög igenkänningsfaktor i delar av din berättelse också.
När jag körde mellan jobb och hem kunde jag köpa ostkrokar, chips, läsk och godis och stanna längs vägen och äta för jag ville inte hem. Ibland funderade jag på att bara köra så långt bort som möjligt och börja ett nytt liv någon annanstans på egen hand.
5 gillningar
Men usch helt otroligt… höll det mellan dom?
1 gillning
Nja, enligt min dotter, som varit dit några gånger, så har de grälat väldigt mycket. Just nu är de separerade, men han var ändå där och firade jul.
Hur länge?
Från och till hela vägen längs våra 24 år…
Jag bestämde mig ganska definitivt 1,5 år innan det verkligen skedde. Där någon stans började jag genom att fixa eget mailkonto till honom mm.
Största orsakerna: att han inte kunde acceptera vissa av mina egenskaper (ffa att jag är tankspridd och kan göra endel mindre genomtänkta saker ibland) och försökte förändra mig. Jag kunde inte acceptera hans vredesutbrott, mm.
Definitiva brytningen skedde 29 maj 2015. På midsommarhelgen flyttade han ut. 1,5 år senare hade vi gjort klart med bodelningen och allt.
Han är förlovad och ska gifta sig med en han träffade efter några månader. Jag är sambo sedan ca 5 år. Båda är vi mycket gladare och nöjdare idag.
Vi hade tur att det fanns en bostad där han bara kunde flytta in.
7 gillningar
Hur snabbt tog det för dig att träffa en ny efter ni hade separerat?