Min man har sådan ångest. Vill stanna hos mig och förnya sina löften. ( gifta sig igen). Jag har så svårt att tro att man kan bli lycklig med någon som fullkomligt bajsat i ens mun. Jag vill skiljas. Inte han. Vet inte hur mitt liv kommer bli?
1 gillning
@Serpentin nä det är ju så. Känns tufft periodvis, speciellt den biten med barnen. De vet inget än och jag har inte en aning hur de kommer reagera.
1 gillning
Imorgon hämtar jag nyckeln till min och barnens lägenhet. Min man (ex) vill ha kvar huset. Först var tanken att jag skulle stå kvar på lånen i två år för att han inte får lån på banken. Men efter att jag i vanlig ordning fixat med amorteringsfritt, fixat jurist, gjort kalkyl på boende osv fick jag ett bryt i fredags. Jag spårade totalt och skrämde nog barnen rejält. Jag kände inte igen mig själv. Han har alltså inte ens täknat på om det går runt för honom att ha huset. Jag blir såklart orolig och vill att han visar mig hur detta ska funka.
Det enda han ger mig är att han säger att han löser det. På lördagen sa till honom att du får lösa det med huset på ett annat sätt eller så säljer vi. Ni som läst tidigare inlägg av mig vet ju att han är inte särskilt villig att lugna mig i något. Jag ska bara finna mig i hur det är. Han tyckte heller inte det var självklart att de veckorna jag har 11-13 timmars pass att jag inte skulle ha barnen. De veckorna jag har så tuffa pass kommer jag vara helt slut, med tanke på att jag nu är utmattad och behöver vilan när jag går upp i tid.
Jag tror också att han ljugit om hur mycket han tjänar. Helt plötsligt hade han fått två tusen mer i lön, kanske för att chefen tyckte synd om honom sa han. När han hade berättat situationen. Dessa två tusen var tydligen inte löneökning utan den kommer nästa månad på ett par tusen till. Jag undrar hur mycket mer han varit oärlig med…
4 gillningar
Ja fy fan, du blir ju betalningsskyldig för allt om han inte får det att gå runt
2 gillningar
@Nimue ja jag vet! Men jag tänker på barnen att de ska få bo kvar. Han vet också det och kör gärna med det kortet. Han har heller inte visat en enda gång att han var glad att jag ville hjälpa honom, han tycker nog snarare att jag bara ska ställa upp på det. Men nej, nu är det slut med det. Han får lösa det hur han vill, jag vill inte vara inblandad.
3 gillningar
Sovit tre nätter i lägenheten nu. Barnen älskar det och känns rätt obrydda. Jag har sagt att de kan sova med pappa i huset någon natt också men de är inte så sugna på det, de vill sova hos mig. Såklart blir deras pappa, som är vuxen kränkt av detta och frågar mig om de inte vill vara hos honom. Försöker förklara att det är nyhetens behag, att det kommer lägga sig och att nu i början får det bli så. Vi har ändå bestämt att efter påsk kör vi fasta veckor. När exet träffar barnen, håller håller han på och säger “har ni saknat pappa? Pappa har saknat er så mycket”. Jag är rädd att han kommer ge dem dåligt samvete, vilket han är rätt bra på när det gäller mig iallafall.
När vi rök ihop om hur han ska göra med huset för allt tar sådan tid och jag menade på att vårat förra hus sålde jag på två veckor på egen hand. Då svarar han mig framför barnen att vadå ska jag bo på gatan!? Så himla onödigt. Det är så sjukt infekterat mellan oss nu och jag vill bara att vi ska kunna samarbeta. Att vi peppar barnen, så att de inte blir oroliga för att mamma eller pappa sitter ensamma.
Hur har ni gjort med bodelningen, har ni haft en jurist till det?
1 gillning
Nej, vi bodelade själva men då är mitt ex ovanligt bra att ha att göra med inser jag efter att ha läst på forumet.
Vi läste bägge på vad som gällde och tittade också på nizzehults råd (medlem på forumet), sen skötte vi allt själva inkl avtal om underhåll och hur vi skulle göra med huset.
Det finns mycket bra råd på forumet av medlemmar men även på själva sidan skilsmässa.se, försäkringskassan har också bra tips. Oavsett om ni använder er av jurist eller inte är det bra om bägge är informerade om vad som gäller för att minska risken för osämja efteråt tror jag.
2 gillningar
Min man vill ju behålla huset vilket jag väntar på att det ska gå igenom eller inte. Men han är ju inte den som är särskilt snabb i det han tar sig för. Jag har ordnat en lägenhet som en plan B för honom. Men de vill ju ha ett svar, snart.
Han börjafe gnälla om veckorna som vi ska ha barnen pch jag har förklarat grundligt pm jist varför jag behöver ha ojämna veckor. Då får jag höra av barnen att jag vill ha ojämna föra tt det är då alla högtider inträffar. Ändå är det jag som har sagt flera ggr att vi ska försöka fira dessa ihop. Han håller på så fort han träffar barnen “har ni saknat pappa, pappa har saknat er sååå mycket” .
Jag har haft barnen i två veckor förutom 2 dagar. Imorgon ska jag iväg på middag med vänner och det hade han glömt! Han hafe glömt att han skulle ha barnen! Redan efter två veckor…
Mig gör det inget alls att ha barnen alltid, men han blir kränkt när de vill vara hos mig. Barnen älskar den nya lägenheten fast den är liten och ingen soffa. Det är ju nyhetens behag och han borde vara lika lycklig som jag över det. Men människan är mest kränkt. Tror att den lilla konmer tycka det är jobbigt när vi börjar med varannan vecka och vill vara lite hos mig på pappaveckan. Men jag tror inte han kommer tycka det är ok. Hur löser man det?
2 gillningar
-
Ta hand om dig själv. Lös din och barnens situation. Som du märker är det inte var barnen bor som är det viktiga utan det psykosociala sammanhanget.
-
Se till att få huset sålt. Ditt x är en myndig man med egen inkomst. Han får förbanne mig ta hand om och ordna för sig själv. Klarar han inte av det är det inte ditt problem. Du är inte hans förmyndare.
-
Klipp så många band du kan med honom. Det är inte ditt ansvar att ordna för vuxna, myndiga människor. De får banne mig ta hand om sig själva och lära sig stå på egna ben.
-
Inse att han försöker manipulera dig och barnen. Strunta i hans skuldbeläggande. Som han agerar säger allt om honom, inget om dig. Stäng av, stäng ute och glöm att fira högtider tillsammans. Sparka ut honom ur ditt liv.
2 gillningar
Allt det du skriver är delar i er separation som alltså är ”det sura äpplet” som ni oundvikligen måste bita i. Konsekvensen - att sälja hus eller rejält dra åt svångremmen för att ha kvar egendom, att tappa halva tiden med barnen, att inte få inblick i eller kunna styra vad som sker under den andres vecka. Det känns brutalt, orättvist, skrämmande, chockerande hårt och omänskligt. Och det genererar en massa mindre snygga reaktioner som syftar till att skydda sig eller förse sig med de bästa tänkbara förutsättningarna.
Sluta kratta åt honom. Se över ditt eget hus, värna dina förutsättningar att få en god ekonomi och framför allt en trygg relation med barnen. Det är inte någon tävling egentligen, för visst vill du att han ska lyckas (för barnen mår bra av en lyckad och stabil pappa som tar sitt ansvar och har tid med dem), MEN du behöver lägga all din energi på dig och ditt välmående. Ta hjälp och stöttning. Du håller på att trassla dig ur och det gör ont och smärtar på så många plan.
Trampa vidare på din valda stig nu.
Du fixar det!! 
3 gillningar