Jag gick ut och dejtade direkt faktiskt. Började skriva med en kille efter ett par veckor och jag åkte och hälsade på honom samtidigt som mitt x flyttade ut.
Det höll inte men jag träffade en annan som jag var verkligen jättekär i. Det var dock komplicerat då han var nybliven änkling och hade svårt att prata med sina barn. Han gjorde slut på grund av det och ångrade sig sedan.
Jag fick då (ca ett år och två månader efter att jag sa definitivt till mitt x att jag ville separera) ihop det med min dotters kompis pappa. Vi hade umgåtts som par och separerat ungefär samtidigt, alltid kommit bra överens med honom. Det var bara tänkt att vi skulle ha lite roligt ihop men det växte och vi har nu varit sambos i 5 år. Jag är så jävla lyckligt lottad som hittade honom! Vi passar så bra! Gräset definitivt grönare här!
Bara så du vet, jag är halvfet och har aldrig varit snygg…
Japp. Men till slut behöver det ju bli nya tider. Tiden går ju framåt oavsett och vi står hela tiden inför ett nytt ”nu” oavsett om våra hjärnor envisas med att processa det förgångna eller ej. Ska försöka tänka mera så i år.
Jag har ännu inte brutit med min sambo men har haft tankar på det i nått år, då jag kännt att känslorna jag borde ha inte finns där. Ska på familjerådgivning om ett par veckor så tar jag det därifrån, men känns som det är “kört”. Vet själv inte hur lång tid jag ska ge det för att verkligen ge det en chans, vill ju egentligen att det ska fungera för familjens skull (har ett litet barn). Men finns inga känslor så känns det inte som jag kan gå runt och må dåligt hur länge som helst heller.
Vet inte exakt, men känner inte att det skulle göra mig något, snarare åt det glada hållet om hon skulle kunna hitta någon som älskar henne som hon förtjänar. Känns konstigt att inte känna som det vore det värsta…
Jag har precis berättat för min man att jag vill separera. Har tagit upp det flera gånger och gett så många chanser men det blir aldrig någon skillnad. Nu har det gått så långt så jag vill inte ens försöka mer, känslorna har svalnat totalt. Så flera år har jag nog funderat på detta. Varit kvar för barnens skull och tryggheten tror jag. Men nu börjar jag känna att jag inte är mig själv, är kort och otrevlig, inget tålamod mm. Känner nu att mina barn kommer nog må bättre av en gladare mamma. Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Men jag vacklar fortfarande vissa dagar…gör jag rätt?, vill jag det här?
Jo det vill jag! Skulle nu bara vilja att allt gick fortare, men lång väg kvar, har inte ens berättat för barnen än. Vilket jag är livrädd för.
Ja, ni har försökt flera gånger utan resultat så då borde det kännas rätt att nu är det dags att bryta oavsett barn i familjen eller inte. Är glad att du gav honom chans/chanser- det är så det ska vara . Kommunikation mellan partner.
Att få en chock att det var slut - det var så hemskt. Jag fick inga signaler att det var dåligt mellan oss i äktenskapet men att han mådde dåligt det visste jag ju och X sa att det inte handlade om äktenskapet och mig. En mardröm var det.
Det vet ni alla andra som vart med om det.
Det bästa är - kommunikation, det är då man ska försöka på annat sätt när den ena känner att det börjar svalna och undrar sig varför. Bryta rutinerna, ändra så att det känns bra , nya idéer…
Lätt att fastna i samma rutiner…
@Gittan1 Kommunikation är A och O i ett förhållande och det var det som inte fungerar hos oss. När jag har tagit upp det och gett honom chanser så funkar kommunikationen ett tag sen blir det som vanligt igen. Han har stuckit huvudet i sanden för han vill inte det här.
Förstår att det blev en mardröm för dig om du inte hade en aning.
Hej, jag har skrivit lite nu och då här. Har separerat för drygt 2 månader sen. Har en förälskelse pågående som inte tycks bli nåt, han lämnar inte sin partner för mig.
Som distraktion gick jag ut på tinder - du milde! Läbbigt och utlämnande. Efter kort tid, några kvällar swajpande, fick jag kontakt med en kille. Efter några veckors messade träffades vi. Det var så enormt enkelt. Säger inte att det är så enkelt för alla, för mig funkade det. Framgångsfaktorn var nog att jag inte tar så allvarligt på detta. Jag vill inte flytta ihop och bilda ny familj men mår bra av närheten. Han vet min inställning.
Detta gör mig glad. Jag tipsar er att våga nätdejting.
Ja, men detta är ganska öppet. Jag lovar inget. Vill väl egentligen bara säga att det kan vara ett sätt att komma över separationen och “gå vidare”. Jag har pratat med flera nya singlar i min omgivning, sen jag själv separerade, och inser att vi tar väldigt olika på singellivet. En del vill vara själva utan partner och slicka såren. För tro mig - sår finns det - andra tänker att varför inte undersöka hur det är att vara i en bättre relation.
Många på detta forum vittnar om att nya relationer, snabbt inpå, och ibland otrohetsaffärer som övergår i relation, ofta spricker ganska snabbt efteråt. Jag tänker därför inte ställa några krav på varken mig själv eller den nya killen i detta. Jag är fortfarande tokkär i han som jag inte just nu kan få Men efter att ha levt i ett förhållande där jag undrade om jag var frigid, känslokall och började torka ihop känslomässigt, tillåter jag mig att njuta lite av att längta efter beröring. Givetvis måste jag vara försiktig med både mitt och hans hjärta så vi inte sårar varandra. Om nån övergår från att vara attraherad och längtar efter närhet, till att bli kär på riktigt, då måste man ompröva situationen.
Jag återkommer säkert i denna fråga. Det är inte helt avsluta med han som jag blev kär i från början, men just nu är det i en paus. Under tiden tillåter jag mig att känna efter hur det känns att längta efter beröring. Fint eller fult avgör du. Jag har aldrig gjort anspråk på att vara moraliskt perfekt. Jag är nog egentligen ganska normal. Men det har visat sig att jag är mindre pryd än jag trodde. Och det känns roligt. Jag är inte 50 år än men har inte många år kvar. Varför inte tillåta sig att må bra en stund?
Jag tänker att det är viktigt att ta hand om sig själv först, och det kan nog ta olika lång tid. För mig: Bli glad igen, stolt över mig själv och känna att jag är en bra och trevlig person att hänga med. Men det är heller inte ja/nej, etta/nolla. När jag kommit en bra bit på väg så gav vänner mig den knuff jag behövde för att ta steget att dejta. Och även det var en process i flera steg. Valde en sajt som har stort fokus på att presentera sig och göra olika tester för ”rätt” matchning. Att svara på dessa blev en del i att ta sig vidare. Vem är jag om jag tänker bort hur jag var i relation med den andre, inte beskriver hur jag är som mamma? Första versionen lät som en jobbansökan! Så då fick jag tänka bort jobbjaget. Sen behöver man inte gå i dialog och svara. Men ett steg åt gången, så var jag plötsligt redo att i alla fall skriva med en man. Dricka kaffe med en man. Tacka nej till fortsatt kontakt. Tacka ja till att träffas en gång till. Osv. Det bästa är att om man upptäcker att det är för tidigt, så är det ju bara att backa tillbaka, ta hand om sig själv igen. I alla fall på de här första stegen. Man lovar inget. Och tar det i sin takt. Jag tänker också att jag gör detta för att vara mer redo om en intressant person dyker upp irl. Där jag befann mig mentalt innan dejtingapparnas entré i mitt liv så hade en sån chans lett till noll och intet, och absolut inte något slags kontaktförsök.
Känner så igen mig i det du skriver. Ville separera i augusti förra året, men min man lovade då bättring. Det hände aldrig, desutom sms med annan tjej som bara är kompis men vägrar visa vad de skriver om. Slutade med att han raderade ut smsen flr de var så hemliga. I tisdags sa jag att jag inte vill mer. Måste hitta mig själv och jag löser inte min utmattning eftersom jag får så lite stöd och förståelse från honom. Mår verkligen riktigt dåligt just nu men det kan väl bara bli bättre här ifrån, eller?
Vissa saker kommer definitivt att lätta. Andra svårigheter har bara börjat. Ni ska dela er ekonomi, ert gemensamma liv. Det är inte lätt. Men det blir bättre.
Det där var väl ändå lite förnumstigt och tantigt kan jag tycka, hur lång tid ska det ta då? Om hon mår bra och njuter av en ny så är väl det toppen? Du får ha din fastställda tid mellan förhållanden om du vill, det struntar jag i och det är din ensak men klanka inte ned på andras beslut.
Ja, jag hittade en ny kärlek i en tidigare vän 6 veckor efter min plötsliga separation från ett otroget kräk, och vi har hängt ihop i fyra år nu och har det toppen. Det hade jag kanske missat om jag hade haft en deadline för när jag skulle få dejta igen…
Hjälp! Fan jag börjar känna mig så ledsen och deppig. Tagit emot att kontakta mäklaren för värdering av huset. Får min lägenhet 1/4. Min man verkar inte fatta alls vad problemet är. Nu känns det som att allt börjar bli så verkligt, hur ska barnen ta detta, hur blir allt!!!?? Känns så sorgligt att allt slutade såhär😢 har hjärtklappning och sån jävla ångest av allt!
Är det så här det känns eller kommer det bli ännu värre, ni som vet??
Jag har inte koll på din historia Bubbel, om det är du eller din partner som vill lämna. Det är såklart jobbigt när det blir verkligt. Jag tyckte det var jobbigt innan det var bestämt. Efter beslutet kände jag att med korten på bordet var det lite enklare. Sen var det ett steg i taget när det kom till att berätta för andra, för barnen, släkten, vännerna, på jobbet osv. Det tar sin tid. Det blir lite lättare och mer ofarligt för varje gång. Omgivningen är bättre på att hantera sånt som bekantas separationer, än vad jag trodde från början. Barnen. Ja, de tar en sån här sak väldigt olika.
De första gångerna jag skulle berätta för t ex chef och nån arbetskamrat så grät jag floder. Idag, 4 månader efter skilsmässan slängde jag bara ur mig att jag är skild, på en kafferast, eftersom jag började prata om att jag inte träffade barnen varje vecka och pratade om Ukrainakriget. Jag fick nästan ingen följdfråga på det så nu är jag skild på riktigt, på nåt sätt.
När jag var hos mäklare och skrev på huskontrakt grät jag floder. Säljarna gav mig servetter…
Men efter att ha levt i ett förhållande där jag undrade om jag var frigid, känslokall och började torka ihop känslomässigt, tillåter jag mig att njuta lite av att längta efter beröring. Givetvis måste jag vara försiktig med både mitt och hans hjärta så vi inte sårar varandra. Om nån övergår från att vara attraherad och längtar efter närhet, till att bli kär på riktigt, då måste man ompröva situationen.
Så då fick jag tänka bort jobbjaget. Sen behöver man inte gå i dialog och svara. Men ett steg åt gången, så var jag plötsligt redo att i alla fall skriva med en man. Dricka kaffe med en man. Tacka nej till fortsatt kontakt. Tacka ja till att träffas en gång till. Osv. Det bästa är att om man upptäcker att det är för tidigt, så är det ju bara att backa tillbaka, ta hand om sig själv igen. I alla fall på de här första stegen. Man lovar inget. Och tar det i sin takt. Jag tänker också att jag gör detta för att vara mer redo om en intressant person dyker upp irl. Där jag befann mig mentalt innan dejtingapparnas entré i mitt liv så hade en sån chans lett till noll och intet, och absolut inte något slags kontaktförsök.