@Bubbel Ingen idé att gissa hans motiv och drivkrafter. Försök prata med honom, kring hur det känns och vad han tänker. Det kan vara så att han försöker vinna dig tillbaka. Det kan vara så att han försöker ta ratten i sitt liv nu när han vet att han ska bli själv. Eller så som det var för mig - att när pressen att göra allt “rätt” enligt hur hennes sätt att se på hus och familj såg ut så kom min egen initiativförmåga tillbaka.
Beroende på vad som är hans drivkraft så finns det olika sätt för dig att förhålla dig till det.
@Elin_75 vad skönt ändå att ni båda kände likadant? Har ni barn, hur tog dem det? Här går det just nu som en berg och dalbana. Mycket för att min man helt vänt, och är så himla gullig och hjälpsam. Precis så jag tjatat om till och från i flera år, just det som alla våra stora gräl handlat om. Att jag inte känner mig tagen på allvar, han är oengagerad, lever vid sidan om oss. Men nu, nu kör han gärnet, men för hur länge?
[/quote]
Har två barn de tog det olika hårt. Beror på ålder mina är 13 och 16 år. Att din man nu försöker beror ju säkert på att han inte vill förlora dig och att han insett var det gått snett. Frågan är väl om beteende förändringen är varaktig över tid eller inte. Enligt min erfarenhet så går det inte att ändra sig så snabbt och hålla ut resten av livet man brukar oftast falla tillbaka i gamla vanor efter ett tag. För en varaktig beteende förändring krävs terapi eller liknande i ganska lång tid tror jag. Orsaken till hans förändring kan inte vara att han inte vill förlora dig. Orsaken måste ju vara för att han vill bli en mer engagerad person själv, oavsett om han är det med dig eller andra.
Låter ju som att han ger det ett ärligt försök. Om du känner att det räcker, skulle jag säga att ge det ett försök. Och prata med varann.
Berätta att du uppskattar det, och att du är rädd.
Kanske kan man inte ändra sig helt, vissa delar kanske faller tillbaka, men han vill ju och tillsammans kanske ni lyckas hitta en gyllene medelväg om inte annat.
Mina ex ville också helt plötsligt bli snälla och bra män när jag var i stånd att lämna. Det är en klassiker, har jag förstått. Men nej, det kommer inte att hålla länge. Bara så länge som han känner sig säker på att du vacklar och lutar åt att stanna
Jag gick i den fällan två gånger med mitt ex-ex. Det ångrar jag bittert idag, för jag borde ha lyssnat på mitt förnuft och magkänsla istället för löjligt hopp och dåligt samvete.
Nu i efterhand, med lite distans, har jag insett att det som jag trodde var tecken på kärlek, empati och förståelse för min situation istället var själviskhet.
När jag påtalade tidigare i förhållandet hur dåligt jag mådde och vilket tungt lass han tvingade mig att bära så kunde kan inte brytt sig mindre. Åtminstone blev det inga förändringar.
Men när plötsligt han riskerade negativa konsekvenser, då först gjorde han något. Med andra ord, de gör det här helt och hållet för sin egen skull, inte för din eller familjens skull.
Med mitt senaste ex hade jag lärt av tidigare erfarenheter och kunde se igenom situationen för vad den verkligen var. Där gick jag inte i någon fälla, vilket jag är tacksam över idag
@Serpentin såklart vill jag att vi ska ha det som vi har det nu, efter jag sagt att jag vill separera och fått en lägenhet.
Det som är grejen är att såhär har han gjort förut. Sist var när jag sa att jag står i bostadskö. Då lovade han bättring, att hann skulle engagera sig mer. Ta mer ansvar för allt här hemma. Inte dricka och vara bakfull varje lördag och lägga sig samtidigt som barnen. Men tyvärr så har det inte hållt i sig. Det håller ett tag men sen är vi tillbaka på ruta ett.
@Elin_75 okej, får se hur min nio och femåring tar detta. Hugger i hjärtat när jag tänker på det.
Vi har ju varit här förr. Detta har ju pågått i flera år. Det som är lustigt är att han ser inte att vi har det dåligt, att vi knappt tar i varandra eller umgås som vuxna gör. Men när jag får ett spel och tröttnar på allt så gör han ett ryck och steppar upp , för att sedan steppa ner igen…
Jag har sagt till honom att jag ser att han försöker men att jag inte litar på honom. Det har varit såhär flera ggr förut och de senaste gångerna har jag bara blivit arg och irriterad för jag vet att det är tillfälligt. Men just nu håller han i, fast han vet att kag flyttar i april… känns helt overkligt.
@onedaymore jo men så är det! Jag blev sjukskriven helt för utmattning i september, han kunde inte fatta vad jag blev trött av. Han sa det inte rätt ut men han brydde sig inte heller. Först nu ett halvår senare när jag gör verkligjet av det jag sagt, som att jag orkar inte dra allt själv eller vara projektledaren här hemma. Nu bryr han sig, nu kan han hämta barnen, börja bry sig om hur jag mår osv osv.
Det är ju hopp jag har, hopp om att slippa splittra familjen. Dåligt samvete för att splittra familjen och en rädsla för vad som väntar.
Ibörjan tänkte jag att det var min relation du skrev om…
jösses…vilket uppvaknande…
Jag har inte på något sätt ” gått över mina gränser” men tanken har alltid varit ständigt närvarande i säkert 8år nu att skaffa mig ett eget pga vår kyliga relation.
Vi lever för barnen och anpassar oss för ”the happy family ” men i det du skrev känner barnen av kylan minst lika mycket.
Jag står och väger…lämna eller inte…och att ta steget från att stå på ett ben till att kliva framåt är större än jag någonsin trott!
@Lufs men gud ja! Ångest fram och tillbaka i flera år. Nu utmattning och jag måste ha en förändring i mitt liv, det går inte längre. Men det dåliga samvetet gnager. Men så gick jag på promenad med en kompis igår. Jag berättade att jag har fixat med banken att vi får amorteringsfritt i 3 månader för att underlätta. Att om min man inte kan behålla huset kanske min pappa kan ordna så han får en lägenhet här där vi bor, föreslagit olika alternativ på lösningar. Då frågade hon, varför gör du allt detta? Har han kollat upp något eller kommit med några förslag, nej han har ju inte det. Han visar dessutom väldigt lite vad han känner, i söndags när han var bakis och hade ångest var han ledsen.
Men jag försöker tänka att jag lever bara en gång, jag vill leva ett liv där jag utvecklas och är glad. Kan ge mina barn glädje och en barndom de minnsed ljus. Inte som det är nu, två trötta föräldrar som knappt har livsgnsitan kvar och börjar bli bittra. Men det är fan inte lätt alla dagar.
Min man har sådan ångest. Vill stanna hos mig och förnya sina löften. ( gifta sig igen). Jag har så svårt att tro att man kan bli lycklig med någon som fullkomligt bajsat i ens mun. Jag vill skiljas. Inte han. Vet inte hur mitt liv kommer bli?
Imorgon hämtar jag nyckeln till min och barnens lägenhet. Min man (ex) vill ha kvar huset. Först var tanken att jag skulle stå kvar på lånen i två år för att han inte får lån på banken. Men efter att jag i vanlig ordning fixat med amorteringsfritt, fixat jurist, gjort kalkyl på boende osv fick jag ett bryt i fredags. Jag spårade totalt och skrämde nog barnen rejält. Jag kände inte igen mig själv. Han har alltså inte ens täknat på om det går runt för honom att ha huset. Jag blir såklart orolig och vill att han visar mig hur detta ska funka.
Det enda han ger mig är att han säger att han löser det. På lördagen sa till honom att du får lösa det med huset på ett annat sätt eller så säljer vi. Ni som läst tidigare inlägg av mig vet ju att han är inte särskilt villig att lugna mig i något. Jag ska bara finna mig i hur det är. Han tyckte heller inte det var självklart att de veckorna jag har 11-13 timmars pass att jag inte skulle ha barnen. De veckorna jag har så tuffa pass kommer jag vara helt slut, med tanke på att jag nu är utmattad och behöver vilan när jag går upp i tid.
Jag tror också att han ljugit om hur mycket han tjänar. Helt plötsligt hade han fått två tusen mer i lön, kanske för att chefen tyckte synd om honom sa han. När han hade berättat situationen. Dessa två tusen var tydligen inte löneökning utan den kommer nästa månad på ett par tusen till. Jag undrar hur mycket mer han varit oärlig med…
@Nimue ja jag vet! Men jag tänker på barnen att de ska få bo kvar. Han vet också det och kör gärna med det kortet. Han har heller inte visat en enda gång att han var glad att jag ville hjälpa honom, han tycker nog snarare att jag bara ska ställa upp på det. Men nej, nu är det slut med det. Han får lösa det hur han vill, jag vill inte vara inblandad.
Sovit tre nätter i lägenheten nu. Barnen älskar det och känns rätt obrydda. Jag har sagt att de kan sova med pappa i huset någon natt också men de är inte så sugna på det, de vill sova hos mig. Såklart blir deras pappa, som är vuxen kränkt av detta och frågar mig om de inte vill vara hos honom. Försöker förklara att det är nyhetens behag, att det kommer lägga sig och att nu i början får det bli så. Vi har ändå bestämt att efter påsk kör vi fasta veckor. När exet träffar barnen, håller håller han på och säger “har ni saknat pappa? Pappa har saknat er så mycket”. Jag är rädd att han kommer ge dem dåligt samvete, vilket han är rätt bra på när det gäller mig iallafall.
När vi rök ihop om hur han ska göra med huset för allt tar sådan tid och jag menade på att vårat förra hus sålde jag på två veckor på egen hand. Då svarar han mig framför barnen att vadå ska jag bo på gatan!? Så himla onödigt. Det är så sjukt infekterat mellan oss nu och jag vill bara att vi ska kunna samarbeta. Att vi peppar barnen, så att de inte blir oroliga för att mamma eller pappa sitter ensamma.
Hur har ni gjort med bodelningen, har ni haft en jurist till det?
Nej, vi bodelade själva men då är mitt ex ovanligt bra att ha att göra med inser jag efter att ha läst på forumet.
Vi läste bägge på vad som gällde och tittade också på nizzehults råd (medlem på forumet), sen skötte vi allt själva inkl avtal om underhåll och hur vi skulle göra med huset.
Det finns mycket bra råd på forumet av medlemmar men även på själva sidan skilsmässa.se, försäkringskassan har också bra tips. Oavsett om ni använder er av jurist eller inte är det bra om bägge är informerade om vad som gäller för att minska risken för osämja efteråt tror jag.
Min man vill ju behålla huset vilket jag väntar på att det ska gå igenom eller inte. Men han är ju inte den som är särskilt snabb i det han tar sig för. Jag har ordnat en lägenhet som en plan B för honom. Men de vill ju ha ett svar, snart.
Han börjafe gnälla om veckorna som vi ska ha barnen pch jag har förklarat grundligt pm jist varför jag behöver ha ojämna veckor. Då får jag höra av barnen att jag vill ha ojämna föra tt det är då alla högtider inträffar. Ändå är det jag som har sagt flera ggr att vi ska försöka fira dessa ihop. Han håller på så fort han träffar barnen “har ni saknat pappa, pappa har saknat er sååå mycket” .
Jag har haft barnen i två veckor förutom 2 dagar. Imorgon ska jag iväg på middag med vänner och det hade han glömt! Han hafe glömt att han skulle ha barnen! Redan efter två veckor…
Mig gör det inget alls att ha barnen alltid, men han blir kränkt när de vill vara hos mig. Barnen älskar den nya lägenheten fast den är liten och ingen soffa. Det är ju nyhetens behag och han borde vara lika lycklig som jag över det. Men människan är mest kränkt. Tror att den lilla konmer tycka det är jobbigt när vi börjar med varannan vecka och vill vara lite hos mig på pappaveckan. Men jag tror inte han kommer tycka det är ok. Hur löser man det?
Ta hand om dig själv. Lös din och barnens situation. Som du märker är det inte var barnen bor som är det viktiga utan det psykosociala sammanhanget.
Se till att få huset sålt. Ditt x är en myndig man med egen inkomst. Han får förbanne mig ta hand om och ordna för sig själv. Klarar han inte av det är det inte ditt problem. Du är inte hans förmyndare.
Klipp så många band du kan med honom. Det är inte ditt ansvar att ordna för vuxna, myndiga människor. De får banne mig ta hand om sig själva och lära sig stå på egna ben.
Inse att han försöker manipulera dig och barnen. Strunta i hans skuldbeläggande. Som han agerar säger allt om honom, inget om dig. Stäng av, stäng ute och glöm att fira högtider tillsammans. Sparka ut honom ur ditt liv.
