Hej, jag betalade för 1 månad- det får räcka…att bli dumpad så brutalt som jag blivit gör mig ful och jag känner inget värde alls i mig- mina känslor alltså- så därför är det “trevligt” att sitta och chatta med någon som i går kväll och känna att “jag finns”…vill inte ha någon ny- men vill gärna träffa nya människor…är inte alls sugen på hångel o smek…men ser fram emot när det händer…undra hur länge det kommer ta…
Lycka till och kör du med 
2 gillningar
Det är svårt, och man känner just ensamheten, tomheten och ilskan, men även självförtroende har jag tappat. Man tänker när är det min tur? Kommer jag att finna den sanna kärleken? Törs man lita på nästa? Håller med dig helt och hållet. Det är jobbigt, jag försöker ta en dag i taget, och få nya vänner, gå ut och det är inte kul att göra det ensam, men jag har inget val. Måste träffa människor men hur
1 gillning
Halloj
Om jag får ge handfasta tips såhär en längre stund efter det jag skrev som du svarade på så är det - hitta dig själv! Ge det tid - det suger, det är ledsamt, tomt och argt, men om du tar dig tid att finna ut vem du är på egen hand så kommer de andra bitarna falla på plats.
Gör sånt du tycker verkar kul i olika konstellationer, utmana dig. Jag bestämde mig för att tacka ja till sånt jag normalt sett inte direkt hade tänkt var något för mig. Det har berikat mitt liv med massor.
Finns det något du drömt om att göra? Något du varit lite rädd för (jag har ex lovat att rida på en häst…)
Jag är heller inte säker på att jag kommer våga lita på nästa eller att jag kommer hitta den sanna kärleken. MEN mindsetet ovan har hjälpt mig så jag vågat dejta, vågat vara intim med en annan man, insett att jag duger och framförallt givit mig självkänsla nog att stå för vad jag tycker och tänker och inte göra avkall på det.
Tror det gäller att bygga upp sig själv och sitt eget varumärke först.
Massa kram på dig. <3
4 gillningar
Hur mår du idag? 2019.
Oh ja jag har gjort en del saker som jag har saknat, men framför allt så får jag ta den tid det tar.
Trodde att jag hade fått lite ordning och kom upp ur gropen, men föll tillbaka när jag fick besked att allt stämde, men samtidigt så föll det en sten, men det var ju detta jag ville ha svar på. Det enda som jag är riktigt förb… på är att det gick så himla snabbt att flytta ihop men den nya, men har man varit tillsammans ett tag som mitt ex och hans nya, så var allt välplanerat från bägges sidor. Synd bara att exet ljög för mig och inte sa sanningen, när man frågar flera ggr. Sedan att det var så många som visste om det att de hade flyttat ihop, exet har ju talat om det för dem, och sedan när jag träffar en del vänner så frågar de mig om jag vet något. Synd men nu kan jag börja om på nytt och tänka framåt.
Tack för att du svarade. Kram
Det är alltid skönt att få svar på sina misstankar, även om det innefattar att man känner att man blivit sviken av folk som vetat om. De flesta är sjukt konflikträdda och beter sig därav helknasigt.
Jag har förlikat mig med att jag inte kommer få något svar på mina funderingar och tankar om varför det blev som det blev. Jag har haft (om man nu kan se det så) privilegiet att inte behöva ha någon kontakt med honom eftersom våra barn är vuxna och det har även det hjälpt till att få distans.
Den slutgiltiga aha-upplevelsen kom för inte så länge sen när jag konstaterade att trots att jag tyckt att vi haft det bra i hela vårt liv tillsammans så var det faktiskt helt på grund av att jag anpassat mig efter hans tycke, jag stod för alla kompromisser. Jag är en helt annan människa idag än vad jag var i vår familj. Faktiskt mycket gladare än vad jag någonsin varit. Så med facit i hand var det bra att vi gick skilda vägar - sen kommer jag ALDRIG någonsin förlika mig med hur han valde att göra det. Det är obegripligt, men en del av det jag får släppa om jag inte ska bli galen på köpet.
Ja full fart framåt (med en del små back-incidenter förstås, oundvikligt) och ta vara på allt som är positivt för dig. <3
5 gillningar
Allt som du beskriver det, är precis som mig i mitt äktenskap. Jag gjorde allt och lite till, ställde upp på allt, tänkte inte på mig själv, men med facit i hand så förstår jag att mina barn har tyckt detta och sagt till mig flera ggr, men jag har inte insett detta.
Många säger att jag är gladare, det strålar omkring mig, blivit smalare (gick ner nästan 20 kg), tränar, dansar, gör sådant som jag tycker om och framför allt tänker mer på mig själv nu, men det svåra är att tycker jag är ensamheten och tomheten. Försöker att gå ut själv men det är inte kul, man känner sig dum, man är inte 20 år längre, men nu kommer sommaren och jag kan gå på folkparker på dans.
Det ekonomiska är kännbart men jag kämpar på
6 gillningar
Tog mig 3 månader. Visst vissa grejor svider än men har insett att även mina fel så har jag gjort allt i min makt för detta förhållandet till en punkt där jag valde bort mig själv. Och när jag insåg hur mycket jag gett för en känga i röven, insåg jag en massa andra saker som gjorde att jag helt enkelt sket i vilket.
3 gillningar
Blandat. I höstas märkte jag ändå att det var rätt stabilt, började med en ny idrottsform, fokuserade på det, träffade där en man som jag är tillsammans med och kunde se glädjeämnen i livet. Dock har jag hela tiden haft otroligt svårt för varannan vecka och att inte ha barnen. Mår ganska dåligt av det fortfarande även om det faktiskt blivit lite lättare. I december vaknade min fd make upp och insåg det jag trodde hela tiden, nämligen att han var deprimerad och att hela skilsmässan var ett stort misstag. Det väcker tyvärr en hel del arga känslor och ångest i mig, känns som att jag slängs tillbaka igen.
Men på det hela taget har det blivit bättre på alla plan nu. Inte som innan äktenskapet havererade ( då var jag lycklig och glad över tillvaron) men absolut bättre än 2017!
5 gillningar
Samma erfarenhet
Känner så igen mej i vad du skriver
2 gillningar
Känner absolut igen mig. Vi delade på oss för tre månader sen, min frus beslut. Jag ville absolut inte skiljas och har mått väldigt dåligt sen dess, känns som livet är förstört. När det sedan var dags för den årliga påskmiddagen hos mina svärföräldrar så blev jag också inbjuden. Jag ville inte gå, tycker det känns jättekonstigt, spänd stämning. Jag känner mig som elefanten i rummet när alla vet vad som hänt men alla låtsas som ingenting. Min fru tyckte inte det var något konstigt med situationen och tyckte jag var tramsig som inte ville vara med.
Jag försöker också att undvika henne så mycket som möjligt trots att jag inte vill något hellre än att prata och vara med henne men har insett att det aldrig blir vi två igen. Det är väldigt svårt att låta bli, det är som att bli av med ett beroende efter 16 år tillsammans.
Inte mycket råd tyvärr men känns som vi sitter i samma båt
2 gillningar
Åh, livet är så tungt just nu…
Jag kan inte låta bli att tänka på mitt x och hans nya😔. Det gick så fort…
Jag kommer verkligen inte vidare. Jag bara ligger i sängen.
2 gillningar
Vissa dagar är värre än andra. Går du och får hjälp Mea? Det är väl ett år sedan ni skiljde er? Verkar som du behöver prata med någon för att komma vidare.
1 gillning
Han flyttade slutet av augusti/början av september. Under hösten skulle vi ha en provseparation(vilket jag inte trodde på från första början och där han inte försökte alls). Sonen fyllde i oktober, han var här(jättespänt) och strax därefter skickade han ett mess om att han inte skulle komma mer för att allt nu var över. I december var skilsmässan klar. I början på april talar han om för ena barnet att han har en ny, vilket betyder att det måste vara seriöst och ha pågått ett tag. Ny träff alltså någongång mellan Jan, feb eller tidigare?
Jag går inte och pratar med nån, tycker det är jobbigt och jag tror inte riktigt på det heller.
Om jag kraschade såhär nu när jag vet att han har någon, hur ska jag då klara det vid en eventuell förlovning, samboskap osv?
Jag vet att jag inte ska ligga såhär och älta, men jag klarar inte av att ”rycka upp” mig…
1 gillning
Usch så är det tyvärr att det tar tid,tårar . Blev själv lämnad för 2 och ett halvår sedan efter 37 år tillsammans. Han var otrogen i nästan ett år för att sedan flytta ihop med den 23 år yngre friska tjejen.
Mitt kaos kom på en gång tror att ditt kommer nu.
Men det blir bättre med tiden./ kram
1 gillning
Hur gjorde du för att komma vidare?
Har du öht provat en duktig och välrenommerad samtalsterapeut efter att han lämnade dig?
Det tog väldigt lång tid är nog inte klar ännu. Men den första tiden var värst var sjukskriven i 5 månader. Fick svår depression av skiten. Men det var mycket oro över min neurologiska sjukdom också. Som mitt ex hade lovat att stötta mig i när jag fivk den. Men gick hos kurator och fick äta senare stämningshöjande. Första tiden var det lugnande och sömntabletter.
2 gillningar
Ja det var en bra liknelse. Som att bli av med ett beroende (23 år) och orkar inte heller träffa eller se honom än 4 veckor sedan .
2 gillningar