Ja, precis som det står i rubriken undrar jag hur lång tid det tog det innan ni kunde vända er kärlek till er exman till en acceptans där det inte längre gör så ont att tänka på det ni förlorat.
Jag har nu sedan i början på april gjort allt jag kan för att rädda mitt äktenskap men har hela tiden känt att min man har försvunnit, smugit sig ur vårt äktenskap. Innan april hade vi haft det som alla andra gifta familjer med tre barn och en massa aktiviteter och jobb. Inte mycket tid för varandra, grinigt och inte så jäkla roligt alltid. Ska det vara så här? Tanken har slagit mig ett antal gånger de senaste åren men aldrig har jag tänkt tanken att jag skulle skilja mig utan tänkt att man jobbar på det man har. Nu valde min man att bearbeta sina känslor under en väldigt lång tid utan att berätta för mig så när jag fick veta, av en slump, i april var han nog redan färdig med mig och barnen. Jag känner ju så klart att jag aldrig fick chansen att visa att vi kan få det bra, jag kan göra förändringar. Men nu har jag äntligen fått honom att erkänna att han mår bra när han är själv, när han är själv med barnen. Tycker att det är lika bra att vi går skilda vägar. Jag har innerst inne vetat om det men nu när det är sagt blir det så verkligt. Tog av mig ringarna och är glad att jag någonstans är igenom det värsta. Han bor redan i en lägenhet, vi har bott isär sedan i slutet av september.
Men nu ska det där hoppet släckas, det som har hållit mig vid liv i snart 8 månader. Jag ska acceptera att han vill träffa någon annan människa och vara med den. På ett sätt vill jag försöka vara den där supertrevliga snygga ex-frun som är astrevlig att vara med för att han ska ångra sig men det kommer han inte att göra.
Hur har ni gjort? Hur lång tid har det tagit? Kommer man över att bli lämnad av någon man älskat sedan man var 20 år? I 22 år alltså…
Vem fan vill ha en 42-årig trebarnsmamma? 
Vet ej hur lång tid det tar har gått drygt ett år för mig.Men vi hade levt ihop i 37 år sedan jag var 16 år
Och det jag tycker är jobbigast är att en person man levt/litat mest på av alla gör en så illa ljuger/otrogen med en mycket yngre 23 år i ett halvår innan separationen. Det får en att känna sig så värdelös och oduglig
Undrar precis samma sak. Vi har rätt lika tidsförlopp, maken har köpt hus nu. Det är definitivt. Vilket iofs känns bättre än osäkerheten.
Just nu låter jag bara tiden gå. Går upp på morgnarna, jobbar, försöker vara så bra förälder jag kan. Jag tänker att jag en vacker dag kommer att känna mig som mig själv igen ( dvs glad och lycklig).
Men jag undrar när den där dagen kommer.
Vad innebär egentligen att gå vidare? Mitt ex har definitivt gjort det på ett plan. Han lever sitt nya liv till fullo, men har delvis hoppat över sorgearbetet och undvikit att bearbeta skuldkänslorna han har efter ett riktigt fult uppbrott och svek. Så när han tvingas konfrontera dessa i samband med bl a omsorg om vår tonårsson så inser jag att han definitivt inte “gått vidare” på ett plan. Jag däremot har väl på ett sätt gått vidare och funnit någon slags acceptans i att leva ensam med barnen på heltid, men kämpar fortfarande varje dag med de praktiska konsekvenserna exet lämnat oss i. Det innebär att jag lever ett liv på ett slags vänt, där utrymme inte finns för att prioritera mig själv som jag skulle behöva för att få den kärlek och omsorg som jag egentligen är i behov av. Vardagen med arbete, hushållssysslor och uppbundenhet kring en funktionsnedsatt son på heltid gör att jag varken har tid och ork att bygga nya relationer. Hur mycket jag än skulle vilja. Detta innebär att jag lätt kan bli bitter över exets oförmåga att känslomässigt gå igenom separationen och i det förstå vad han behöver göra för framförallt vår son, så att jag i förlängningen skulle kunna få mer utrymme för mig själv och mina egna behov.
Jag försöker aktivt se det fina i livet och strävar framåt och för att prioritera mig själv. Tyvärr möts jag ofta av bakslag så fort jag gör det och det blir dubbelt upp av arbete och känslomässiga prövningar därefter. Saknar praktiskt stöd i närheten och står för det mesta ensam i allt. Men som sagt jag strävar på och har inga förhoppningar om tillbakagång till någon kärnfamilj och älskar inte exet längre (även om jag kan längta tillbaka till honom som han var). Min analys är dock att jag nog har några år kvar för att bli tillräckligt hel, även om jag förlikat mig med att ärren efter de djupa såren för alltid kommer finnas kvar. Så kanske man kan säga att jag gått vidare och travar sakteliga framåt efter två år ändå kanske?
Separerade för lite över ett år sedan, bott isär 6 månader.
Jag vill inte ha tillbaka mitt X eller det liv vi levde senare åren, men jag saknar familjen. Den saknar jag varje levande sekund.
Man gifter sig och tror att familjen är orubbar. Jag såg mitt liv i perioder, småbarnsår, tonår- barnen skaffar partners och familjer. Jag och X som pensionärer osv. Men nu är allt blankt och borta och jag känner mig lurad. Han försvann ju helt från vårat liv och jag är ensamstående mamma och ser inte allt för ljust på lin egen framtid.
Har i lägenheterna under mig två ensamstående äldre damer. Jag visualiserar att jag kommer bli en av dem, ensam och grå. Barnen kommer ibland annars sitter jag med min änkevännina och dricker vin på sommarkvällarna. Pysslar med mina växter och läser min bok. (Ska försöka hitta ett intresse för växter bara)
Svävar iväg. Vet inte hur lång tid det tar att gå vidare, på riktigt vidare. Jag vet bara att det är olika för oss alla vad vi menar med vidare och vad vi behöver komma över. Jag är över X men har svårt med ensamheten. Så kanske är jag en bit på väg?
Min bearbetning har gått i looper och efter varje episod har jag kommit lite vidare. Jag har haft en chockfas, en vilsenfas, en gråtfas, en mardrömmarhelanätterna-fas osv. Den som slog mig hårdast och tog mig längst var ARG fasen. När jag blev heligt förbannad på honom och hans beteende. Att han lämnade oss. Efter den ville jag inte ens ha tillbaka honom mer.
Att skriva här, nöta och blöta har hjälp mig massor.
Och du, jag är också 42 år och trebarnsmamma och jag väljer att tro och hoppas att där ute finns någon för oss när vi är redo igen! 
Jag hittade den här bloggen när jag letade efter andras erfarenheter om sorg, det handlar om en tjej som upptäcker att hennes sambo är otrogen. Hon skriver otroligt bra! Läs den!
http://trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se/
Nu är det en tjej som inte är så gammal och de hade inga barn, även om de hade varit ihop ganska länge.
Min första relation efter min egen separation var med en man som var änkling. Han beskrev det som att han kände som att han hade blivit lurad på livet. De hade en väldigt bra relation och så gick hon och dog av cancer. Man kan säga som så att han var inte färdig med den relationen, även om han inte hade blivit sviken. Det var 1,5 år efter hennes död när vi gjorde slut, och nu 1,5 år senare har han inte hittat någon ny utan är delvis kvar i det förgångna. Men det var ju perfekt i hans ögon och kanske inte samma sak som att den andre plötsligt (eller mindre plötsligt) blir en skitstövel och vänder sig bort.
Vi har bott på varsitt håll ungefär ett år nu och varit skilda på papperet sen i slutet av april. Jag har landat i en vardag som jag tycker mycket om även om jag saknar tvåsamheten så det gör ont emellanåt. Den man som mitt ex (efter nästan 25 år tillsammans) har visat sig vara vill jag inte ens ta i med tång - han är sinnessjuk och elak på alla plan. MEN, jag saknar min bästa kompis, den man jag har haft roligt med oavsett om han väljer att säga att vi aldrig haft något gemensamt eller roligt ihop och jag saknar någon som ser mig som kvinna.
Mina barn ger mig kärlek i överflöd och jag har ett jättestort kontaktnät med många goda vänner som bryr sig och vill umgås - men det ersätter ju inte närhet och omtanke som man förhoppningsvis har med en partner.
Jag är 44 år och vägrar tro att det inte ska finnas någon därute för mig, som tycker om mig för den JAG är och som vill skämma bort mig och bli bortskämd av mig.
Har känt att jag velat bearbeta den här sorgen med allt vad det innebär så det har inte funnits på kartan att jag ska dejta. Men nu börjar jag så småningom känna att det kanske är dags att öppna ögonen och se vad som finns därute.
Sen kommer vi till den svåra biten - hur fan gör man, jag har typ inte dejtat sen 80-talet 
Känner igen mig mycket i din text, fast här är det min nu ex fru som bearbetade sina känslor i månader och som säger exakt samma, hon mår bra när hon är själv och med våra två små barn.
Känner igen det du skriver, att jag själv inte fick möjlighet att försöka något.
Först nu efter 4 månader sedan hennes beslut som jag iaf inte längre hoppas att allt skall lösa sig.
Brottats med ilska, rädsla, hopplöshet viket varit väldigt jobbigt. Men tro mig många av oss skilda pappor vill gärna hitta en skild mamma, själv hittar jag hellre någon som redan har barn än som inte har det 
@Jejo min x satt redan i annat bo när hon berättade.
Hade redan gjort så ett tag…
Det har gått fort att acceptera.
Gick inte att behålla någon idealiserande bild särskilt länge trots att jag försökte.
Dumpad av dålig människa efter ett halvt liv, uppvaknandet tog ont.
Till dig säger jag: Vakna!
Vem fan vill inte ha en snygg och supertrevlig 42-årig trebarnsmor?
Glöm puckot som haft precis just det.
Så kanske han, om du verkligen vill, kommer till insikt…?
@Jejo om ett par månader har det gått 2 år sedan min ex make berättade att han blivit förälskad i en annan kvinna. Resan sedan dess har varit lång, slitsam, sårig och krokig. Det är först nu jag börjar få en " hel" bild av honom där både det ljusa och det mörka ryms. Det är först nu som jag från hjärtat har förlåtit både honom, mig och oss. Det är först nu som jag ärligt kan säga att jag fullt ut har släppt taget. Det tar tid och sker inte av sig själv. Det är ett inre arbete som inte kan påskyndas. Men när acceptansen plötsligt fyller alla inre tomrum öppnas dörren mot en ny dag. 
Tack för att du delger oss att det finns hopp för oss
För min del gått drygt ett år men ett stort svek efter många år gör det svårt att greppa.Man känner sig bortvald men har väl haft för stora tankar om exet ./kram
Förstår inte hur jag ska orka. 4 månader på väg …
Det gör så ont att jag tror att jag ska gå sönder.
Sa till mig själv idag : jag kommer inte att dö av det här!!
Men fan att gå och ha denna smärta i hjärtat …
Utåt märks det inte, men hemma i soffan kommer allt.
Det är så kort tid… Vi får låta tiden gå och successivt kommer det att bli bättre. Men jag känner igen mig i ordet härdsmälta…
Ibland gör det fysiskt ont. Tryck över bröstet, tungt att andas.
För mig hjälper det att jobba och träna. Iallafall undet tiden jag är igång. Ledighet blir värsta svackan…
Kram!
Ja vi är många som lever med denna smärta. Idag är det väldigt jobbigt. Man känner sig så fruktansvärt ensam. Jag har så svårt att släppa taget. Att förstå att han inte vill vara med mig. I min värld gör man inte så. Man kämpar och försöker hitta tillbaka. Men har man inga känslor så vill man ju inte, jag vill ju för att jag har känslor kvar. Kan inte mina också bara dö ut så att det inte gör så ont? Orkar inte gråta och vara ledsen längre.
Förstår precis. Stor kram!
Åh vad jag tänker på dig. Känner själv PRECIS likadant. ”Jag ska klara detta… andas… jag ska inte låta detta ta livet av mig… det måste bli bra… ge det tid”. Tankarna snurrar medan hjärtat går i tusen bitar. Du är inte ensam! Jag är inte ensam. Det gör så djävla ont men om man håller ut så kommer det att bli bättre. Det går inte att snabbspola fram tiden utan det är bara att kämpa sig igenom helvetet, försöka att hitta saker att göra som distraherar från det jobbiga och försööööka att både se och ta till sig det som är bra i livet. Stora kramar!!!
Åh vad jag är med dig i detta @Jejo. Några av de kvinnor här på forumet följer jag lite extra, det är du, @kattis @Cayenne som jag känner ger en spegelbild av min egen situation. Just idag är tyngden i bröstet extra tung, vill bara gråta, imorgon kommer mannen o svärmor i typ 2 timmar för att öppna klappar med barnen, rätt eller fel, vet inte, nu vill jag bara fly… Dottern är SÅ förväntansfull o glad över att pappa o farmor kommer. Jag själv ska stå där stolt som den bortvalda värdinnan o städa upp efter klapparna, känns som att jag fick bajspåsen i julklapp. Mina föräldrar o barnen kommer dock få en lugn julaftonskväll tillsammans. Dock brukar ju känslorna komma efteråt man ses så julefriden inombords får jag stryka i år, Vill bara försvinna från allt. Önskar er alla här på forumet styrka att ta sig igenom dessa dagar. 
️
Min man och mina barn kommer strax hit. Vi ska klä granen, äta mat och spela Bingolotto. Imorgon ska vi alla fira jul med min släkt. Varför gör jag detta? Jo för barnen. Och sedan ska jag försöka spela supertrevlig och minsann visa den där skitstöveln att han förlorar något bra. Men ja satan vad jobbigt det känns nu.
Var nere på stan och då kommer det fram folk och frågar hur det är, sådana som inte vet. Jag hör mig själv säga: ”Jo det är bra!” Det är det fan heller… Det är fan skit, pest, pina. Jag vill bara att tiden ska spolas fram så jag vet hur det gick för mig. Om jag blev lycklig igen eller om jag ska må så här resten sv livet. Tänk när han kommer glidande med en ny.
Jag kommer på riktigt att dö då.
Mmm, mycket liknande situation här. X-maken sov här i natt eftersom jag hade jobb-beredskap. Under dagen har vi gemensamt julfixat. Mina föräldrar passerade genom stan och fikade. Han hade fixat en fin personlig present åt min pappa. Nu griljerar han skinkan och vi ska snart äta tillsammans. Imorgon gemensam jul med hans mamma, ev hans syrra m familj också.
Varför? Som du säger, det underlättar för barnen. Deras liv blir inte lika uppdelat.
På annandagen kommer min stora familj. Har inte tänkt bjuda in honom men jag vacklar lite.
Min 12-årige son sa precis till mig att det var så skönt att de kunde prata med mig om pappas nya hus utan att jag blev så ledsen, det kändes så bra för dem sa han.
Då blir jag lite styrkt i vår modell.
Japp, lycka till med Bingolotto, nu ska jag äta gröt och skinka och inte låta tankarna sväva i väg för mycket…!
Och du, såklart kommer det bli bättre för oss! Man kanske tom träffar en man som är i kontakt med sina känslor och kan prata om dem…
Och ang folk på stan: jag häver ur mig sen obekväma sanningen till folk som frågar. Det funkar också…