Tog mig 3 månader. Visst vissa grejor svider än men har insett att även mina fel så har jag gjort allt i min makt för detta förhållandet till en punkt där jag valde bort mig själv. Och när jag insåg hur mycket jag gett för en känga i röven, insåg jag en massa andra saker som gjorde att jag helt enkelt sket i vilket.
3 gillningar
Blandat. I höstas märkte jag ändå att det var rätt stabilt, började med en ny idrottsform, fokuserade på det, träffade där en man som jag är tillsammans med och kunde se glädjeämnen i livet. Dock har jag hela tiden haft otroligt svårt för varannan vecka och att inte ha barnen. Mår ganska dåligt av det fortfarande även om det faktiskt blivit lite lättare. I december vaknade min fd make upp och insåg det jag trodde hela tiden, nämligen att han var deprimerad och att hela skilsmässan var ett stort misstag. Det väcker tyvärr en hel del arga känslor och ångest i mig, känns som att jag slängs tillbaka igen.
Men på det hela taget har det blivit bättre på alla plan nu. Inte som innan äktenskapet havererade ( då var jag lycklig och glad över tillvaron) men absolut bättre än 2017!
5 gillningar
Samma erfarenhet
Känner så igen mej i vad du skriver
2 gillningar
Känner absolut igen mig. Vi delade på oss för tre månader sen, min frus beslut. Jag ville absolut inte skiljas och har mått väldigt dåligt sen dess, känns som livet är förstört. När det sedan var dags för den årliga påskmiddagen hos mina svärföräldrar så blev jag också inbjuden. Jag ville inte gå, tycker det känns jättekonstigt, spänd stämning. Jag känner mig som elefanten i rummet när alla vet vad som hänt men alla låtsas som ingenting. Min fru tyckte inte det var något konstigt med situationen och tyckte jag var tramsig som inte ville vara med.
Jag försöker också att undvika henne så mycket som möjligt trots att jag inte vill något hellre än att prata och vara med henne men har insett att det aldrig blir vi två igen. Det är väldigt svårt att låta bli, det är som att bli av med ett beroende efter 16 år tillsammans.
Inte mycket råd tyvärr men känns som vi sitter i samma båt
2 gillningar
Åh, livet är så tungt just nu…
Jag kan inte låta bli att tänka på mitt x och hans nya😔. Det gick så fort…
Jag kommer verkligen inte vidare. Jag bara ligger i sängen.
2 gillningar
Vissa dagar är värre än andra. Går du och får hjälp Mea? Det är väl ett år sedan ni skiljde er? Verkar som du behöver prata med någon för att komma vidare.
1 gillning
Han flyttade slutet av augusti/början av september. Under hösten skulle vi ha en provseparation(vilket jag inte trodde på från första början och där han inte försökte alls). Sonen fyllde i oktober, han var här(jättespänt) och strax därefter skickade han ett mess om att han inte skulle komma mer för att allt nu var över. I december var skilsmässan klar. I början på april talar han om för ena barnet att han har en ny, vilket betyder att det måste vara seriöst och ha pågått ett tag. Ny träff alltså någongång mellan Jan, feb eller tidigare?
Jag går inte och pratar med nån, tycker det är jobbigt och jag tror inte riktigt på det heller.
Om jag kraschade såhär nu när jag vet att han har någon, hur ska jag då klara det vid en eventuell förlovning, samboskap osv?
Jag vet att jag inte ska ligga såhär och älta, men jag klarar inte av att ”rycka upp” mig…
1 gillning
Usch så är det tyvärr att det tar tid,tårar . Blev själv lämnad för 2 och ett halvår sedan efter 37 år tillsammans. Han var otrogen i nästan ett år för att sedan flytta ihop med den 23 år yngre friska tjejen.
Mitt kaos kom på en gång tror att ditt kommer nu.
Men det blir bättre med tiden./ kram
1 gillning
Hur gjorde du för att komma vidare?
Har du öht provat en duktig och välrenommerad samtalsterapeut efter att han lämnade dig?
Det tog väldigt lång tid är nog inte klar ännu. Men den första tiden var värst var sjukskriven i 5 månader. Fick svår depression av skiten. Men det var mycket oro över min neurologiska sjukdom också. Som mitt ex hade lovat att stötta mig i när jag fivk den. Men gick hos kurator och fick äta senare stämningshöjande. Första tiden var det lugnande och sömntabletter.
2 gillningar
Ja det var en bra liknelse. Som att bli av med ett beroende (23 år) och orkar inte heller träffa eller se honom än 4 veckor sedan .
2 gillningar
Nej, det har jag inte gjort. Utbudet hos oss är inte så stort…
1 gillning
Funderar på att ringa till jourhavande medmänniska. Är det någon som provat det?
1 gillning
Inte provat just det men tycker absolut att det är värt ett försök. Du har inget att förlora på det
2 gillningar
raderat…
2 gillningar
Precis det du skriver känner jag så väl igen. Pratar med min yngste son, men det är ju inte deras ansvar egentligen.
Tror också att det hade varit lättare att bli änka, av samma anledningar.
1 gillning
Det är pinsamt hur svårt det ska vara att få komma intill vid vårdcentraler och träffa kurator/psykolog. Känner igen det där med föräldrar födda på 30-40 talet. Lägg inte energi för att få bekräftelse och stöd därifrån om du vet att det är lönlöst, sök dig till vänner som du vet kan lyssna och förstå dig.Man kan inte bara “rycka upp sig” när man mår dåligt, det måste få ta tid men att klara det helt själv tror jag inte är möjligt.
1 gillning
Raderat…
1 gillning