Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Monumentalt svek

Och så mitt problem med att inte kunna gråta. Knappt kunna vara arg. Jag borde ju vara både ledsen och arg men känner mest…panik!

Jag har inte sett honom sen oktober förra året. Är det där skon klämmer? Är det för att jag inte träffat honom sen jag älskade honom som jag inte kan sluta älska honom? Någonstans tycker jag att jag borde greja det här. Att jag liksom ändå är för klok för att låta det här knäcka mig helt. Men jag börjar misströsta. Kände mig så glad i fredags när jag äntligen kunde förmedla någonting annat än pessimism. Vill så gärna kunna säga till de som befinner sig i stormens öga, ”det ordnar sig”, titta på mig, jag mår bra nu. Men det gör jag ju uppenbarligen inte. Och jag känner att det här kanske är mitt normaltillstånd nu. Ibland ok men för det mesta anxiety and despair. Är det här alltså mitt liv nu, tills jag dör? Oh lord vilken ångest.

3 Likes

Du skall absolut inte träffa honom.
Det är nog bra att sluta bry sig.
Sätt på - jag är bra som jag är och det är bara en tidsfråga innan någon annan ser det - filtret.
Känslan av lycka och välmående kommer inifrån.
Tror man förmedlar sitt inre mående så tydligt i allt man gör och säger.
Satsa på att ta hand om dig själv, gör roliga saker för din egen del.
Hur kan du vara ditt bästa jag?
Få andra att tycka det också, som att du duger och är bäst.
Med ödmjukhet och inre skönhet kommer man långt.

Jag träffar inte heller mitt ex, pratar inte med honom heller. Ser jag honom i affären går jag åt ett annat håll. Tänker liksom du att det kanske gör att jag bara minns de bra delarna i vår relation, där vi var för många år sen. Inte den egocentriska, trista typ som exet blev (mot mig) de sista 1-2åren. Undrar ofta hur det kunde bli så här. Varför han gav upp familjen? Får ibland panik över situationen. Ibland är jag bara likgiltig. Träffade honom faktiskt för en månad sen, för att prata om barnen, en fråga vi inte var överens om. Han var sin nya otrevliga personlighet (mot mig). Inte den han är i mina tankar, inte den man jag levde med i många år. Det fick mig nog att långsamt börja inse att han är körd för mig. Den man jag älskade, och som älskade mig, finns inte. Det vi hade finns inte längre. Bara minnena… Så ur den aspekten kan det vara bra att träffas, en gång. För att se verkligheten, och inte leva kvar i minnena. Så jobbigt, men kanske nödvändigt för att komma vidare?
Kram :hugs:

3 Likes

Tack för att du delade med dig av din erfarenhet av det här. Jag bor i Stockholm och jag och mitt ex bor inte särskilt nära varandra. Ingen risk att springa på varandra i mataffären. För mig var det helt otänkbart att vi skulle bo så att jag riskerade det. Och ännu värre, möta honom och hans nya. Jag har känt att jag inte vet hur jag skulle klara av att hantera en sån situation, drämma honom med nåt hårt i huvudet? Lappa till henne? Nej, herregud, jag är verkligen inte nån aggressiv person men den här skiten har verkligen tagit fram sidor hos mig som jag inte trodde att jag hade. Det troliga är förstås att jag skulle fly i panik. Men jag pallade som sagt inte tanken på att behöva känna mig orolig för att stöta på honom varje gång jag ska handla t.ex. Samtidigt känns situation minst sagt bisarr. Att gå från att ha planerat vårt bröllop ihop till att aldrig ses mer. Och jag tror att jag gör honom en tjänst. Han har sluppit se min smärta, jag har gjort det enkelt för honom. Det verkar som att jag har utvecklat en slags fobi mot honom, jag får ångest bara av att läsa hans mejl, eller t.o.m. bara av att se hans namn. Alla vet ju hur man bäst hanterar fobier, man utsätter sig för det man är fobiskt rädd för tills det inte är lika läskigt längre. Men funkar det verkligen när det gäller fobi mot den man älskar? Kommer jag att älska honom mindre? Men just det du beskriver om att ses och kanske, förhoppningsvis känna att magin är bruten vore ju så obeskrivligt skönt. Men alternativet skrämmer mig. Tänk om jag tar tusen steg bakåt om jag träffar honom? Men har jag ens något att förlora längre? Jag mår ju ändå skit det kanske inte spelar nån roll om jag eventuellt mår ännu mer skit?

1 Like

Bra filter. :slight_smile: Varför är din tydliga uppfattning att jag inte ska träffa honom? Väldigt bra med lite input här känner jag.

Åter en dag av påtaglig ångest. En känsla av att jag aldrig kommer att komma över det här. Plötsligt är jag tillbaka i ”han var för bra för mig, nu har han hittat någon som är bättre och det är enda anledningen till att det här hände”. Jag har uppenbarligen stora problem.

1 Like

Tänk på att det kommer bättre dagar! Och att han skulle vara för bra för dig tror jag inte ett ögonblick på. Sträck på dig! Du är värd så mycket bättre!
Kram

1 Like

Tack @Overkligt för uppmuntrande ord!

1 Like

Ey, destruktivt självuppfyllande inställning!
Det där vet du inte är sant på en fläck.

Vad vill du uppnå med de tankarna?
Ditt eget tillstånd att vara elak mot dig själv?

Boka in dig på ett boxpass!
Slå och skrik, agera istället för sjangsera!
:heart:

2 Likes

Sjangsera är ett mkt bra ord! Jag har verkligen en synnerligen tråkig attityd gentemot mig själv. Dessutom hur bra är hon som lämnade sin familj (den lilla ettåringen bl.a.) under familjens semester på Gotland för att åka och ligga (tre gånger!) med sin älskare i ett hotellrum i Visby? Ett utomordentligt tragiskt beteende. En sån person är inte bättre än jag. Det faller ju på sin egen orimlighet. Nä nu får jag faktiskt ”kamma mig” lite. Den här kvällen ska INTE präglas av känslomässig misär.

4 Likes

Mitt ex har inte svikit mig på det sätt som ditt ex. Han har inte träffat nån ny, men det gör på ett sätt det kanske ännu svårare att förstå varför han lämnar Varför var vår relation så fel? Varför var vår familj och det vi hade inte värt nåt mer? Liksom du gräver jag också ner mig ibland och känner mig värdelös och inte värd att älska. Ingen tycker om mig, ingen vill vara med mig… Och sen kan jag rycka upp mig, nej det är fan inte fel på mig, det är mitt ex som inte nöjer sig med det många andra nöjer sig med, dvs att leva ett normalt familjeliv.

Hur som helst, jag bor kvar i huset. Exet valde att köpa en lägenhet i närheten, för barnens skull. Jag hade inget att säga till om. Men för barnen är det ju bra, de kan cykla mellan oss om de skulle vilja. Nackdelen är ju att jag ser honom ibland. Får panik. Jag är nog lite udda, men jag vill verkligen inte ha nåt med honom att göra. Barnen tar sig som sagt själva hem till honom lr mig efter skolan vid överlämning, så vi behöver inte träffas då. Jag ställer ut en kasse med lite träningskläder, skolböcker, gossedjur i förrådet så får han hämta det där. Vill inte se honom. För ett par helger sen kom han förbi för att lämna lite saker till ett av barnen. Jag och barnet var på gräsmattan och lekte, när jag märkte att han kom i bilen gick jag in. I måndags morse kom han med kassen med barnens saker för att ställa i förrådet. Jag var precis på väg ut för att åka till jobbet. Tittar inte åt hans håll, ignorerar honom fullständigt, sätter mig i bilen och kör därifrån. Häromveckan var jag tvungen att åka hem till honom för att hämta en sak till ett av barnen. Messar honom att han ska komma ner. Han tänker nog att han ska prata med mig, för han är lite glad och på gott humör. Men, jag sitter kvar i bilen, tar emot saken, tittar honom inte i ögonen, säger ingenting. Stänger bildörren och jag kör därifrån. För honom framstår jag förmodligen som världens idiot. Men, jag vill verkligen inte ha med honom att göra. Det är ju svårt när man har barn ihop att aldrig ses. Som det är nu finns det inte på kartan att fira födelsedagar och jular ihop. Aldrig. Efter att jag träffade och pratade med honom för nån månad sen, så har jag mer och mer stängt av honom. Så det var bra att jag gjorde det, även om jag hade fruktansvärd ångest i två dagar efter det. Innan dess kunde jag dagdrömma om att vi ska hitta tillbaka till varann. Men i och med att han inte sträcker ut en hand till mig så kommer det aldrig att hända. Och min positiva bild av honom börjar långsamt att falna. Ska det bli en förändring avseende hur vi hanterar varann så får han faan krypa till korset. Han behöver ta initiativet i så fall. Jag kommer inte göra det. Envist, och omoget kanske. Ja, då får det vara så. Jag har vänt ut och in på mig så mycket för att rädda vår familj, jag kommer inte göra mer. Barnen har det bra hos mig, och de har det bra hos honom. Det får räcka så.

Sådär ja, fick ur mig lite aggressioner också… :roll_eyes: Springer intervall pass annars för att bli av med aggressionerna, funkar bra. :slightly_smiling_face:

Men, hur gör ni med era barn om du inte sett honom på snart ett år? Ni ses aldrig vid överlämning? Födelsedagar? Jul?

3 Likes

För mig har det varit nödvändigt att bara klippa av (som någon skrev här, hen skall också få lida och mista sin bästa kompis).
Dessutom har jag insett att det faktiskt är ganska skönt att inte någon annan bestämmer över vad jag skall göra, säga, tycka osv. Jag bestämmer över mitt eget liv nu och formar det som jag vill.

Visst, det kan tyckas påtvingat och orättvist, men jag tänker att karma har något i backfickan för oss som är mycket bättre.
Varje förändring jag har gjort eller tvingats genomgå i mitt liv har faktiskt i slutändan blivit till det bättre.
Kram.

2 Likes

På väg till jobbet. Upptäckte nyss att två paket tryffelmajjo från McDonalds, som min son ville spara från ett besök där men som aldrig hamnade i kylen, nu har imploderat i min väska. Mina hörlurar har geggat ned sig i en stor klick majjo och precis allt i väskan är kladdigt och stinker vinäger. Känns som att det stinker i hela tunnelbanevagnen.

Igår såg jag filmen The Square och vill tipsa om den. Den var nämligen väldigt rolig. Och en del insiktsfull. Den finns att se på SVT play några veckor till.

Ha en trevlig dag! Hälsningar från mammamajjo!

6 Likes

Hej Angst78

Vill bara tipsa om boken “The Journey from Abandonment to Healing” skriven av Susan Andeson. Hon har också gott igenom skilsmässa efter att hennes man var otrogen. Hon beskriver alla känslor vi bedragna går igenom och förklarar varför vi känner som vi känner.

Men innan dess du kanske kan läsa eller lyssna ( finns bl.a på YouTube) på John Bradshaw. Han har hjälpt mig att förstå varför jag var så känslomesigt beroende av min man och varför jag tog så hårt på min mans otrohet. Så hårt att jag vid flera tillfälle hade självmordstankar .
Hos mig det visade sig att det hade med min barndom att göra och mig som lilla flickan som upplevde trauma och skam för länge sen men blev aldrig läkt på riktigt . Först nu efter ca 40 år när jag gick tillbaka i tiden ( i mina tankar så klart) och tröstade den lilla flickan jag har kunnat hitta tillbaka till mig själv och börjat älska mig själv och slutat skämmas för den jag är.
En bra författare enligt min mening är också Dr. Margaret Paul. Hon skriver om hur viktigt det är att älska själv själv innan man börjar älska nån annan.
Tycker det är värt att prova.
Ha det så bra och kämpa på . kram :hugs:

2 Likes

Tack för dina tips! :heartpulse: jag känner igen det där med ”den lilla flickan”. Jag är uppvuxen med en alkoholiserad mamma, jag tror att mitt sätt att reagera med ångest och trycka undan jobbiga känslor grundlades redan då. På samma sätt som jag då hanterade mina känslor kring en på många sätt frånvarande mamma hanterar jag nu mina känslor kring separationen och sveket. När jag var liten kunde min mamma försvinna ganska ofta, alltså även rent fysiskt. En gång drog hon t.ex. till Barcelona och låg och söp där i ett hotellrum. Vi visste inte var hon fanns. Pappa åkte ut och letade på kvällarna och vi ringde polisen. En dag ringde de från svenska ambassaden i Barcelona och berättade att hon var där, hon hade fått slut på pengar. Det är rimligt att tro att det här att min mamma försvann titt som tätt har lämnat mig med en enorm grundotrygghet och en nästan fobisk rädsla för att bli lämnad. :frowning:

Hur som helst, jag vill också tipsa dig och alla andra en man som heter Guy Winch, det finns ett TED-talk med honom som heter ”how to fix a broken heart”. Verkligen värt att lyssna på!

Alltså TED-talk på You tube.

Vad kul med en rekommendation, jag såg oxå “reklamen” för den filmen på SVT Play och har satt upp den som den här helgens beting :sweat_smile: :+1:

1 Like

Ja, se den! :slight_smile: trevlig helg! @Noomi

1 Like

TED talk var riktigt bra! Ger en förståelse för hur och varför man resonerar som man gör.

1 Like