Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Monumentalt svek

Vill dela med mig av det jag har gått igenom här för att förhoppningsvis få lite stöd med att orka vidare. Jag har läst andras berättelser och funnit styrka i att förstå att jag inte är ensam och att det går att komma vidare. När jag själv är på andra sidan (förhoppningsvis) lovar jag att dela med mig av min väg dit.

Jag och min fd sambo (vi har två barn, 5 och 8 år) skulle ha gift oss förra hösten. Tre veckor före bröllopet upptäckte jag att han var otrogen mot mig och hade varit det i några månader visade det sig. Dagen när jag fick reda på det är nog den värsta någonsin i mitt liv. Det var en sån chock, ett sånt enormt trauma. Min sambo sa att det var en kollega han hade börjat träffa och att han hade fått känslor för henne. Samma kväll ringde jag min närmsta vän och sa till henne att jag var färdig att hoppa framför en buss, för jag kände verkligen så. Hon bad mig att ta en taxi till psykakuten och hon mötte mig där. Sen blev jag inlagd över helgen. Under tiden på sjukhuset kontaktade jag både honom och älskarinnan. Han sa att han aldrig hade tänkt lämna mig och att de hade avslutat allt. Hon sa att hon ”har en familj och inte vill ha någon annan” och att hon nu tänkte backa. (Hon hade en ettåring och en treåring hemma och hade precis kommit tillbaka från föräldraledighet). Han besökte mig även på sjukhuset och hade då med sig två kanelbullar och en Elle interiör (!!). Vem fan vill käka bullar och läsa Elle när man är så ledsen att man vill dö?

Hur som helst. Jag blev utskriven efter helgen och när jag kom hem började jag, förstås, fråga ut honom. Det visar sig att de har träffats mkt hela sommaren. De hade haft sex i vår bil, på olika hotell och han flög t.o.m. till Visby där hon befann sig på semester med sin familj, för att träffa henne och ligga lite. Han sa till mig att han skulle jobba och jag och barnen befann oss samtidigt på en vidrig kryssning till bloody Åland som han hade insisterat på att jag skulle åka på, för barnens skull. Fram rullade även ett tätt nät av obeskrivliga lögner. De flesta relaterade till vårt bröllop, han sa t.ex. en dag att han skulle fixa en överraskning till mig inför bröllopet, men åkte istället och låg med henne i nån park. Det var många liknande lögner under sommaren. Samtidigt lyckades han hålla en god fasad. Vi gick på stan hand i hand och valde ringar till bröllopet, han var med mig när jag provade klänningar mm.

Nåväl, ni tänker säkert att det är helt sjukt att jag i det här läget ens övervägde att ta honom tillbaka, men jag var SÅ rädd, så fruktansvärt rädd för att förlora allt, mitt liv, min familj.

Efter sjukhusvistelsen börjar så en tid där han sa till mig att han var känslomässigt avstängd. Att han varken kände något för mig eller henne. Att det inte handlade om att han vill vara med henne (för jag frågade ju förstås gång på gång om det inte var det han ville) utan om att han måste komma fram till om han ville vara med mig eller ensam. Vi sov i samma säng, bodde i samma hus och det var en fullkomligt överjävlig tid där jag slets mellan hopp och förtvivlan. Vi började även gå i familjeterapi, men det kändes helt meningslöst med tanke på att han inte kunde säga ett dyft om vad han ville.

En natt när han sov tittade jag i hans jobbmobil. Hade förstått att det är den han använde under sommaren för att ha kontakt med henne. Han hade förstår raderat alla sms och liknande som funnits där men jag hittade två saker. En lista och ett fotografi. Fotografiet var taget på vår familjesemester i Grekland samma sommar. Han hade tagit en bild på sina ben när han ligger i en solstol och skickat till henne. När jag tänker tillbaka på den där semestern nu mår jag verkligen illa.

Lista?, undrar ni. Ja, jag hittade en lista med platser och nummer. Typ Visby, 3. Listan var lång, kan jag tillägga. Jag fattade inget då men väckte honom och bad honom förklara vad det var. Då svarade han, som om det vore den naturligaste saken i världen, ”ja, det är en lista på platser och antalet gånger vi har haft sex på varje plats, jag hade tänkt redovisa för dig vad jag har gjort”. I den stunden grep ett enormt raseri tag i mig och jag slog och slog honom (ja, jag vet att man inte får men det gjorde jag iaf). Jag tog mobilen och sprang ned på undervåningen och han efter. En brottningsmatch om mobilen påbörjades. Plötsligt stod vår dotter i trappan och var ledsen. Jag vet inte hur mkt av vårt bråk hon såg men då insåg jag att situationen var fullkomligt ohållbar. Vi kunde inte längre bo under samma tak, det var uppenbart för mig.

En tid följde då vi turades om att bo i huset med barnen. Han hade hittat en andrahandslägenhet som han flydde till och jag bodde hos vänner. I oktober (det hade nu gått ca 1,5 månad sen jag kom på hans otrohet) tog jag barnen med mig till Rom (där jag har bott) för att få komma bort lite. Han skulle under tiden träffa en psykolog för att, om möjligt, komma till rätta med sin ”känslomässiga avstängdhet”. Kvällen innan vi skulle resa hem ringde jag honom och frågade hur det har gått och om han trodde att vi kunde komma vidare. Han svarade ”ja, jag tror på oss, vår relation är för viktig för att kasta bort”. Med något slags hopp om att det kanske skulle ordna sig (ja, det var min enda önskan då galet nog) flög jag och barnen hem från Rom morgonen därpå. När vi hade landat på Arlanda och jag satte på min mobil inne i flygplanet hade jag fått ett sms från den andra kvinnans man (vi hade haft lite kontakt, han var också fullkomligt knäckt) där han skrev att hon hade lämnat honom pga relationen med min man. Jag ringde då upp mitt ex som ganska iskallt sa ”ja, jag klarar inte det här längre, vi måste separera” och inte utan viss stolthet i rösten ”vi har ju fortsatt att träffas”. Jag minns knappt vad som hände sen. Hur jag och barnen kom ur planet, hur vi fick med oss vårt bagage, hur jag lyckades ta mig från flygplatsen…

En vecka efter att han hade dumpat mig per telefon, efter tio år och två barn, skulle jag åka ned till Malmö och bo hos några släktingar där. Han hade då flyttat ut ur huset och tagit med sig alla sina personliga ägodelar, kläder mm. I hallen fanns alltså bara mina jackor och skor mm. Eftersom han bodde i en liten andrahandslägenhet erbjöd jag honom att få nycklarna till huset och bo där med barnen medan jag var borta, för barnens skull. Jag åkte en fredag. Samma kväll satt jag med min syssling och hans flickvän i Malmö och lyssnade på musik på Spotify. Han föreslog att jag skulle lägga till en låt som heter ”Breaking the windows of your car” på min redan skapade ”Fuck you-spellista”. När jag satte igång Spotify (som JAG betalar för varje månad) upptäckte jag att det spelades musik från den på högtalarna i vårt vardagsrum. Klockan var halv elva på kvällen och mitt ex lyssnar ALDRIG på musik. Jag förstod då att den andra kvinnan var i mitt hus. Nu tänker ni säkert att jag är paranoid (legat på psyket och allt) men believe you me, jag är en fullt fungerande hyfsat stabil och normal person, det här är bara ett sånt megatrauma. Jag ringde mitt ex och bad honom kasta ut henne ur mitt hus men han förnekade att hon var där. Efter att ha pratat med min bästa vän kom vi överens om en annan taktik för att få honom att erkänna att hon varit i huset (barnen låg fö och sov på övervåningen när hon var där). Jag ringde honom morgonen därpå och frågade ”har hon suttit i soffan” varpå aset pep fram ”ja”. Sen började han försvara sig med att det minsann var hans hus också etc. när jag skulle flyga hem från Malmö och öppnade Spotify stod det ”senaste spelade listor på M:s Spotify (alltså min Spotify) kär-i-dig-listan, dinner-music och höst-chill”. Och nä, så dålig musiksmak har inte jag. Ridå.

Nu har vi sålt vårt hus och flyttat till varsin lägenhet. Han är fortfarande ihop med haggan som jag kallar henne eftersom jag inte tycker hon förtjänar annat. Under den tid jag bodde kvar i huset vägrade han att ändra sin adress. Det kom ofta räkningar hem till mig gällande diverse grejer de gjorde tillsammans, teaterbiljetter, parkering vid Haga slott etc. Förnedringen total. Vår kontakt numera obefintlig och gäller bara praktiskt kring barnen.

Hur kommer man vidare efter ett sånt här monumentalt svek? Jag går hos en psykolog en gång i veckan, har lyckats ta mig tillbaka till heltidstjänst på jobbet men känner ändå att jag står och stampar. Ältar. Har svårt att gråta, skrika och vara arg. Men det borde ju finnas där. Förundrad över att det inte kommer. Words of advise?

Tack till dig som orkat dig igenom det här långa. Livet är svårt men jag hoppas på en bättre morgondag.

13 Likes

Du har en tuff tid framför dig. Tids nog kommer du att komma i kontakt med alla känslor. Just nu är det säkert kroppen som skyddar dig, ren överlevnad. Pö om pö kommer du orka möta alla dessa känslor på insidan. I den takt du orkar. Traumat du varit med om- bland de värsta tänkbara- sveket från en nära person som du borde kunnat lita på- det kommer finnas kvar i dig men du kommer med terapins hjälp hitta ett sätt att integrera det du varit med om i ditt liv. Den ev smärtan kommer att klinga av. En bättre morgondag kommer- tro mig. Jag har varit igenom ett liknande helvete som du. Där fanns dagar jag inte ville mer, men jag tog mig igenom tack vare terapi- en underbar psykolog som hjälpte mig få kontakt med mina känslor och lät alla känslor få finnas- nära vänner och mina barn. Det tog tid att finna tillbaka till en mening igen, till glädjen och tilliten. Jag lever ett meningsfullt liv igen med mkt kärlek i olika skepnader. kroppen minns vad den varit med om men jag vet också att jag bär en styrka bortom tid och rum och en sårbarhet som jag kan leva med. Jag är hel igen. Ärrad men läkt. All kärlek till dig.

Vet inte om jag kan hjälpa dig så mycket tyvärr. Blev själv bedragen i ett halvår minst å han lever än idag ihop med satmaran! Det har nu gått tre år…
Mitt råd är att försöka fokusera på dig själv, vad får dig att må bra? Va ledsen när det behövs! Allt måste ut på något vis… Älta här om du behöver få ur dig å inte har några vänner som orkar lyssna. Jag hoppas du har lite familj å vänner runt omkring dig som du kan hitta på saker med. Å ta vara på den tid du får med dina barn. Det tycker jag är det värsta av allt svek han lät mig utstå - att han tar ifrån mig halva tiden av mina barns liv!
Kram å all styrka till dig! Du kommer ut i andra änden av tunneln en dag!

2 Likes

Tack! :heart:️ Att höra från någon som varit med om något liknande att det faktiskt kan finnas en morgondag är stärkande. När man är mitt inne i det så har man ju svårt att tro det. Det är bara överlevnad som gäller just nu. En dag i taget. Ett andetag i taget.

1 Like

Ja herregud, alla dessa satmaror som verkar finnas. Jag har det verkligen inte i mig att ragga på en upptagen man med små barn. Och alla dessa män som faller för satmarorna. Tack för att du skrev!

3 Likes

Det här gjorde min kväll! Förlåt, men jag har inte skrattat högt på i alla fall en vecka. Jag förstår inte på något vis hur tanekprocseesen hos honom såg ut där! I övrigt har jag nog inget att tillägga. Jag är fortfarande själv i en process att acceptera. Men varje ny dag är en ny dag, och vissa svarta dagar har en liiiten nyans av grått.

1 Like

@Angst78 precis så- en dag i taget, ett andetag i taget. Så tog jag mig också an dagarna då. Jag var mkt aktiv här också. Läste och skrev. (Det kontot har jag inte längre kvar). Det yttre hoppet bar mig till jag själv kunde känna hopp. En dag kommer du vara den som inger andra hopp men just nu har du dig själv och dina barn att ta hand om. Processen går inte att påskynda. Andetaget tar en igenom smärta för smärta. Fyller en med liv på något konstigt sätt. Jag läste Martina Haags bok om sin skilsmässa. Jag grät och skrattade om vart annat. Tillsammans bär vi varandra genom sorgen.

1 Like

Haha, jag är bara glad om jag fick dig att skratta i allt det mörka. Helt sjukt att han kunde tro att jag skulle vilja ligga där och käka bullar och läsa Elle jävla Interiör. Jag hade ju liksom inte brutit benet utan låg på sjukhus med suicidaltankar. Jag kastade bullarna och tidningen på honom och bad honom slänga det. Men när jag kom hem låg den där äckliga inplastade tidningen på köksbordet. Jag gick direkt till soptunnan med den.

2 Likes

Läste också Martina Haags bok långt innan allt det här hände och minns att jag sa till min sambo ”om det där händer mig dör jag”. :unamused:

Blev fö sjukt provocerad när Erik tönt Haag och den får flabbiga Lotta Lundgren blev julvärdar i vintras.

2 Likes

Haha, det blir lite så här “lilla-gumman-har-du-dånat-nu igen”-länsla över det hela.
Men tänk om man kunde se nuet med samma klarhet som man nu ser det som hände förut.

Det jag nästan har svårast av allt att acceptera är att den nya kvinnan ska ha något med mina barn att göra. Att hon ska få den tid med mina barn som jag missar. Hon som (trots små barn hemma) bjöd ut honom på öl efter jobbet. Hon som jag avskyr så oerhört mkt. Hur ska man stå ut med det? Nån som har hanterat det och vet hur?

Jag finner knappt ord för vad du måste gå igenom! Kunde den nya kvinnan inte visat lite medmänsklighet och tänkt efter lite före hon är med och klyver en familj. Kommer att tänka på filmen ”The other woman” med Cameron Diaz. En kvinna med heder.

Men det är främst din man som är den värsta skurken här. Usch, fy!

Kämpa på, läs och skriv så mycket du bara kan om det hjälper dig.

Tack för ditt svar! Nä, hon har nog varken heder, självrespekt eller respekt för någon annan. Bra det att hon kunde kliva in i min bostad en vecka efter att jag blivit dumpad. I MIN bostad där mina skor stod i hallen, mina jackor i garderoben. Och där mina barn dessutom låg och sov. För mig är det obegripligt hur man kan göra så. Särskilt när hon nyss varit med och krossat min familj och mig. Men som du säger, han är ju ett praktas, ett riktigt megapraktas. :imp:

1 Like

Förstår inte hur någon kan bete sig så illa…

Tänker på dig :lion:

2 Likes

Jag vet inte om någon läser när man skriver på nytt i samma tråd men jag gör ett försök. Jag brottas just nu med om jag ska våga träffa mitt ex eller inte. Den sista gången vi sågs var i oktober när han körde mig och barnen till flygplatsen, dvs. några dagar innan han sedan lämnade mig. Jag har känt att jag måste avskärma mig från honom så mkt som möjligt för att kunna komma över honom men nu är det nästan som att jag har utvecklat någon slags fobi mot honom. Vi kommunicerar numera enbart per mejl (mitt val) och varje gång jag får ett mejl från honom och ser hans namn svart på vitt får jag hjärtskärande ångest. Allt han skriver är förstås kring det praktiska. De gånger jag har skrivit något som har med mina känslor eller mitt mående att göra så har han inte svarat alls. Jag finns inte längre för honom, det är tydligt. Samtidigt tänker jag alltså att jag kanske borde träffa honom. För barnens skull om inte annat. För dem har det förstås varit oerhört traumatiskt att gå från ett liv i hus med mamma och pappa som skulle gifta sig till att mamma och pappa inte ens kan prata med varandra. Kanske skulle det leda mig framåt att träffa honom, få mig att sluta idealisera honom. Tänk om jag inte skulle känna nåt för honom längre om jag såg honom, vilken befrielse det skulle vara. MEN jag är livrädd för motsatsen, att jag skulle få panik och känna att jag dör om jag inte får honom tillbaka, att jag liksom skulle hamna i samma läge som när allting uppdagades. Är det någon som har någon erfarenhet av det här? Någon som funderat och resonerat och gjort ett val? Hur gick det isf? I augusti har det gått ett år sen jag kom på hans otrohet, livet är fortfarande svårt att leva, vissa dagar ok och vissa dagar bottenlöst mörker.

Jag tror att efter det sveket han gjorde mot dig, hur fegt och egoistiskt han handlade, kommet du nog inte se honom i rosenskimmer om ni ses… mitt ex lämnade mig för en annan, när vi några månader senare efter att skilsmässan var avklarad sågs över en kaffe var det dels sorg över det som varit, men jag tyckte att den han var nu var så fruktansvärt tråkig. Vem är denna trista typ som sitter och pratar om aktier och sin tandvärk? Hur kunde jag levt med honom i tio år? Vi har ju inget gemensamt. Så det var både sorgligt och konstigt att träffa honom, och det stod klart att jag verkligen inte hade nån kvardröjande romantisk känsla för honom. Ni har ju barn, så ni kommer ju att finnas i varandras liv som föräldrar… liks bra att riva av plåstret och träffa honom. Håll det sakligt och fokusera stenhårt på hans negativa sidor. Lycka till, kom ihåg att det är han som gjort fel, inte du. Det är han som ska skämmas.

Jodå @Angst78, vi är nog några stycken som läser det mesta som skrivs på forumet så skriv av dig när du behöver.

Tycker det är svårt att råda dig till hur du ska göra, men vill tipsa om en bok av Laila Dahl som jag läste i början: Att gå sönder och bli hel igen (tror även titeln “Det är en sak jag måste berätta” är samma bok).

2 Likes

Förstår dig @Angst78! Träffar och pratar inte med mitt ex, kommunicerar om barnen via mail. Det är jag som önskat det så, för att komma vidare. Mitt ex har dock inte bedragit mig såsom din har. Känner ibland att jag vill träffa honom, men vågar inte riktigt. Rädd för vad jag ska känna. Jag vill ju att han ska ångra sig. Vi sågs faktiskt kort förra veckan. Han skulle lämna barnen, och messade o frågade om han fick följa med de in. Jag sa ok, men kunde inte se på honom när han stod i hallen. Kramade och välkomnade barnen, han gick efter nån minut utan att vi varken tittat lr pratat med varann. Känns skit efter 15år och två barn. Men jag är rädd för att ”ta in honom”. Tror dock att man ska försöka ses ibland, t ex vid överlämning av barn, för att inte bygga upp en rädsla mot att ses. Såsom för mig förra veckan. Så småningom kanske jag kan se på honom igen om jag vågar säga ja fler gånger till att han kommer med barnen in.

1 Like

Tack :pray: för ditt svar. Jag vill verkligen känna precis som du gjorde. Liksom wtf, varför levde jag med den här mannen? Ingen förlust liksom. Men han verkar vara lika rädd för att träffa mig som jag honom. Han är så oerhört konflikträdd och feg. Jag har nu flera ggr sagt att vi borde ses, borde prata om allt. Men får inget svar från honom. Den här mannen är troligtvis den uslaste fegis som någonsin funnits.

En kompis till mig föreslog att jag skulle fråga om exet ville ses på typ en lekplats vid lämning och prata en stund. Bra idé. Men orkar jag? Tänk om jag bara vill ha honom tillbaka? Och vår familj… samtidigt kanske det här är något jag måste gå igenom för att en dag kunna läka helt.

Tack för att du tog dig tid att skriva!

1 Like

Exakt. Jag trot också man måste våga ses. Annars säger man till kroppen att flykt är det som gäller när det kommer till honom. Jag tror, och har hört, att man kan vänja sig av med flyktbeteendet genom att helt enkelt få hjärnan och kroppen att fatta att situationen inte är farlig. Men det är fan lättare sagt än gjort och jag känner så igen mig i din ångest och dina funderingar. En varm kram till dig från mig!

2 Likes