Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Monumentalt svek

Nu tänkte jag dock att ni istället ska få äran att recensera min psykolog. Jag var som sagt där idag för första ggn på typ 7 veckor. Jag beskrev hur jävla jobbig sommaren har varit och hur intensiv ångest jag fortfarande har rätt ofta. Jag beskrev även mina enorma problem med all form av kontakt med mitt ex. Bara att se (!) gmail-loggan (den adress jag använder för att kommunicera med honom) ger mig ångest. Jag går i psykodynamisk terapi och han ger mig sällan handfasta tips även om han just idag var något generösare med det. Jag uppfattar det som att terapin delvis går ut på att jag själv, genom frågor från honom, ska förstå vilka problem jag har och vad lösningen kan vara. Vi har också jobbat mkt med hur ångesten och känslorna känns i kroppen. I början förstod jag mig inte alls på det där och vad det skulle vara bra för. Tanken är, om jag förstått det hela rätt, att kunna identifiera även den fysiska delen av ångesten för att på så sätt fokusera mer på de delarna snarare än att ”gå upp i huvudet” och mata på med ångestdrivande tankar. Ångest kan jag numera identifiera ganska lätt, dvs. hur den känns i kroppen. Jag har inte heller haft några större svårigheter att kunna ”känna” ilska och sorg. Andra känslor jag har haft, typ känslan av hopplöshet har dock varit svårare att identifiera. Hur känns det i kroppen när allt känns hopplöst?? Inte fan vet jag! Har nästan blivit irriterad när han frågat. Eller inte nästan, jag har blivit irriterad.

Idag var det inga frågor om ”känns i kroppen” utan mer ett ganska vanligt samtal mellan oss. Han menar att det som är min största utmaning är att få ihop den sanna bilden av mitt ex för mig själv. Dvs. inte enbart se honom som en fantastisk man ELLER ett praktas. Utan som en man som jag hade väldigt starka känslor för men som betett sig oerhört illa mot mig. Få ihop det liksom. Han vill också gärna att jag tydligt uttrycker vad det är jag vill, vill jag fortsätta att fly från känslorna genom destruktivt beteende (alltså alkohol, cigg, till viss mån dejtande mm) eller vill jag gå den andra vägen, bearbeta och bygga upp mig själv igen. Klart jag vill det senare svarade jag, men när ångesten slår sina äckliga klor i mig är det inte så jävla lätt. Han kändes dock väldigt trött idag. Lite ”i can’t be shagged with this no more”. Jag förstår honom. Vi har tragglat det här. Jag är en ”dålig” patient. Jag har inte tagit rakaste vägen mot tillfrisknandet. Jag är också trött. Vet inte om jag orkar fortsätta med det här. Leder det nån vart? Samtidigt. Jag uppfattar honom som en väldigt smart och klok person. Vi har bra personkemi. Det har hänt att jag har fått aha-upplevelser när han sagt nåt som fått mig att tänka till. Dessutom har det kommit mkt känslor när jag varit hos honom, känslor som jag annars haft svårt att släppa fram. Ibland har jah gråtit mig igenom 90-minuter och det har varit svinskönt. Jag har tidigare i livet gått i KBT och inte upplevt att det gett mig ett skit. Men ändå, borde jag dumpa min psykolog och starta om med en annan? Någon som kanske åtminstone till en början är lite hungrigare. Som kanske ser det som sitt mission att försöka ”fixa mig” där den tidigare psykologen gått bet. Jag vet inte. Känner ändå stor trygghet med att gå hos honom. Blir rädd när jag tänker att jag då inte skulle få träffa honom mer.

Anyway. Fredagkväll. Har köpt fryspizza, smågodis och mineralvatten. Alla fattar att man är ensamstående när korgen består enbart av det. :unamused: Fi fan för det här livet alltså.

9 gillningar

När man går i den här typen av terapi så ingår att känna t ex irritation, att det känns hopplöst eller meningslöst ibland, att man får känslan att vilja fly på olika sätt. Flykten kan bestå i att vilja sluta, byta och glömma tider. Känslan av hopplöshet när man inte riktigt får ihop det som sägs med det man upplever inuti. När vägen fram är otydlig. När det känns som terapeuten/psykologen tycker man är jobbig. Osv.

Det är då man kanske behöver förstå att känslorna ingår och att man just därför inte bör ge upp. Att börja om på ny kula med nån ny tror jag faktiskt inte löser något.

Tyckte det var klokt det din psykolog sa. Och jag fattar att du inte kan se hur. Men det är ju det ni kommer jobba med framöver…

1 gillning

Ja, du har kanske rätt. Vore säkert en uppförsbacke att börja om med nån ny. Och jag känner ju som sagt att jag har förtroende för honom. Men jag ogillar verkligen att han känns trött. Som att vara min terapeut inte är tillräckligt givande för honom längre. Jag kanske helt enkelt borde prata med honom om det. Jag går privat och det är svindyrt. Jag måste ju verkligen känna att det ger nåt.

1 gillning

Jag tänker såhär, du har en behandlingsrelation med psykologen. Även den relationen kan ”gå i stå” i perioder. Tycker definitivt att du kan ta upp detta med honom, det är hans jobb och han kanske nappar på detta och ni kan prata om det på ett konstruktivt sätt.
Lycka till, kram.

1 gillning

Japp, nästa gång tar jag upp det. Jag har gått där sen i höstas så det känns som att det kanske är dags att vi har det samtalet nu, typ, vart är vi på väg. Vad vill jag och har han någon plan för att ta mig dit.

3 gillningar

En sån där natt då jag inte tror att jag kommer överleva det här. Jag vill ringa honom och gråta men jag vet att det inte gör någon skillnad. Han kommer aldrig tillbaka. Jag vet att jag är galen som ens tänker på ”komma tillbaka” men det är så vidrigt allting. Jag känner att jag bara vill somna och aldrig vakna mer. Jag vill inte ha det här livet. Jag vill inte.

1 gillning

Vill ringa hans nya och gråta och skrika. Men inte bra. Dålig idé. Skriver här ist. Jag avskyr mitt ”nya” liv. Avskyr det to the core. Jag vill vara med mina barn, varje dag. Dela deras vardag. Att kvinnan som har varit med och förstört min familj ska ha något med mina barn att göra och få min tid med dem är en så grotesk tanke. En tanke jag bara inte står ut med. HUR överlever man?

4 gillningar

Fullständigt relevant att känna så när du är i den här situationen.
Jag önskar att jag kunde svara något klokt och stöttande.
Vill skicka styrka och kraft så du står ut, tar dig igenom detta.

1 gillning

Tack för att du finns som en vän i natten. Vidrig natt. Man får mkt hjälp här av att veta att man inte är ensam. Samtidigt vittnar så många om hur de INTE läker. Jag vill ju läka men fattar inte hur. :sob:

Att bli så sviken som du blivit sätter djupa spår såklart.
Jag hoppas verkligen att din terapeut kan hjälpa dig igenom detta, för din och dina barns skull så ska du läka. Du är värd det.
Min historia är inte i närheten av din men känner med dig.

1 gillning

Känner så igen dessa j-a känslor😔. Jag hade planerat att åka till jobbet idag, efter 3 dagars sjukskrivning men det gick inte… Jag sover inte och bara gråter. Var tvungen att sjukskriva mig i 3 dagar till. Inte bra på ett nytt jobb, men vad ska man göra? Fattar inte hur folk klarar att arbeta.

Längtar ihjäl mig efter min man och jag tror fortfarande att det är en dålig dröm. Varför? Jag fattar ingenting.

1 gillning

Skrev följande idag i en annan persons tråd men kände att jag ville ha med det i min tråd, för att påminna mig om hur jag ska tänka.

”Känner igen mig i tankarna. Jag har många, många dagar då jag känner precis så. Jag har nu dock bestämt mig för att skapa nån slags handlingsplan. Skriva ned vad jag ska göra vecka för vecka, saker som är bra för mig. Och även saker som jag på lite sikt vill uppnå. Inte de destruktiva grejer jag hittills hållt på med.

Sen tycker jag att det finns något befriande med att ge upp för hopplösheten. Låta den komma. Relationen är över. Den går inte att rädda. Det är hopplöst. Jag kommer att missa mycket tid med barnen och jag kan inte på påverka det. Det är hopplöst. Men man får vända på det kanske. Tänka att jag lever fortfarande. Kanske träffar jag aldrig mer någon som jag älskar lika mycket som jag älskade mitt ex men jag har ändå möjlighet att göra mitt liv så bra som jag kan, utifrån de nya förutsättningarna. Jag HAR tid med barnen, den är inte noll, och jag får förvalta den tiden väl. Och kanske, medan man är upptagen med att göra det bästa av det man faktiskt har kvar, blir man överraskad. Kanske drabbas den där jäveln som skadat en av något jävligt. Kanske träffar man nån som visar sig vara så mkt bättre än jäveln. Den som lever får se och jag känner ändå att jag inte är villig att kasta in handduken riktigt än.”

3 gillningar

Sen vill jag även lägga till en grej som ibland ger mig lite ångestlindring. Jag kan tycka att det är lite skönt att tänka att jag numer är ”den andra kvinnan”. Alltså vad jag menar är att mitt ex numera lever med den han lämnade mig för och i början, och säkert fortfarande, är det spännande och kul, men om ett tag blir hon ”vardagen” och han kommer då säkert ibland att tänka på mig. Han kanske redan har gjort det i situationer där han tycker att hon agerar konstigt men vet att jag inte skulle ha gjort det. De kommer att bråka såklart och där mitt i vardag och tristess kommer minnet av mig att komma fram. Det här är iofs tankar som jag inte tror leder framåt. Det är mer ångestlindring för stunden. Jag tror eg att det enda rätta är att inte tänka på dem öht. Varken att de ligger eller bråkar eller vad fan de nu gör. Inte tänka på dem. Tänka på sig själv och sitt.

1 gillning

:+1: :v: :raised_hands: :pray:

.
[EDIT] I got a bit carried away igår… tror jag :rofl:

2 gillningar

Meh nä, det var ju jättefint som det var. :joy:

1 gillning

Jojooo… men både för mycket och för lite (lär ju) skämma allt :see_no_evil:

1 gillning

I lördags var jag på en 40-årsfest där flera av mina och äckelgubbens gemensamma vänner också var. En av hans vänner vägrade att prata med mig. När jag försökte höll han upp händerna framför sig och sa ”nej, nej, nej” som att jag bar på någon livsfarlig, smittsam sjukdom. Oerhört förnedrande. Antar att han trodde att jag ville prata om separationen men det var verkligen det sista jag ville prata om på den där festen. Jag hade förstått hans reaktion om det var jag som hade betett mig som mitt ex har gjort men nu, det är ju JAG som har fått hela livet söndertrasat. Det tog mig hårt då, med alkohol i kroppen. Jag gick in på toa och grät. Nu i efterhand kan jag nästan skratta åt hans beteende. Tyvärr känner jag väl ändå att jag inte kommer att utsätta mig för något sånt igen. Blir det andra liknande tillställningar kommer jag att tacka nej.

1 gillning

Låter som en reaktion av en människa som aldrig känt smärtan av att förlora någon och som inte heller bryr sig om andras misär! Vem gör så liksom? Man kan ju artigt säga nåt i stil med att “nu är vi på fest och vi kanske kan ta det här en annan gång” eller nåt sånt!

vilken jäkla typ! Jag hade blivit jäkligt arg också!

2 gillningar

Man blir både ledsen och arg. Mitt x krävde lojalitet av sina vänner, lovade de inte att sluta umgås med mig så klippte han med dem. Det var ju inte precis alla som gick med på det. Jag kan också småfnissa över att det här var vänner som mitt x tyckte var ganska jobbiga. Nu är det de enda vänner han har kvar…

1 gillning

Alkohol eller inte tror att det hade tagit hårt på de flesta.

Jag hade precis som @Sorgsen_man skrev blivit förbannad och arg.
Ibland kan jag ju undra hur vissa människor reagera, om de är så konflikträdda, eller att man murar in sig så totalt så man inte har förmågan empatiskt se en annan medmänniska.

Oerhört korkat sätt att agera, tyvärr visar det ju även på den människans totala oförmåga att bete sig. Varför han också då klassas som vän till ditt X och inte din…

Ta hand om dig vännen, Kram

1 gillning