Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Monumentalt svek

Du kommer dit… tro mig… :wink:

Ja det va samma sak för mig med.Försökte hitta nya låtar och bland in med dem gamla och nu funkar lite bättre.
Har bestämt mig för att vara igång jämt med huset så att jag alltid har något att tänka på.
Har musik på nu när jag går, när jag jobbar hemma i bilen och då känner jag att den pressar ner tankarna.
1 gång om dagen stänger jag av och då släpper jag ut alla känslor ock skriver ner vad jag tänker.
Gör det i cirka en timme sen är på med musik igen.

Sen forum har varit till stöd såklart. Har börjat prata med en del personer har ifrån via sms och sånt.
Bra stöd.
Vi finns har för varandra och det känns bra.

Kram på dig och va inte rädd av att höra av dig

1 gillning

Jag börjar faktiskt tvivla. Kan just nu bara se på mitt ex som den perfekta mannen som jag förlorat till förmån för någon bättre, yngre och snyggare. Jag känner mig ful och gammal. Övertygad om att jag inte kommer hitta kärlek igen. När det känns så här vill jag bara somna och inte vakna mer.

Tvivla du, det gör många av oss, men varje gång kommer någon här att säga att du har fel, att du kommer att komma vidare, att du kommer inse att det finns bara en väg, och det är framåt

Du valde ju honom på ett sätt en gång i tiden, nu ska du bli av med honom, ibland kanske du inte orkar rensa ut honom, och då för att (undermedvetet) försvara ditt val så kanske det inte är otroligt att du ser honom i ett skimmer av perfektion för dig? Klart han var perfekt för dig, du valde ju honom, och han valde bort dig. Eller hur? Nu måste du våga, vilja, och bestämma dig för att välja bort honom i ditt liv.

Vi är många som vet hur det känns, och jag kommer att tänka på något ur seriens West Wing som jag har tagit med mig i livet:

4 gillningar

[quote=“davveju, post:64, topic:8809”]
Nu måste du våga, vilja, och bestämma dig för att välja bort honom i ditt liv.
[/

Så sant som det är sagt. Men jag är så missnöjd med mitt liv just nu. Det blev ju som sagt inte som jag hade tänkt mig. Och barnen mår dåligt. Framförallt min son som imorse var helt otröstlig och inte ville gå till skolan. Han säger ofta att han vill att mamma och pappa ska vara på samma ställe. Han vill inte heller ha det här livet som valts åt oss. Det gör verkligen svinont i hjärtat att se honom så.

En annan grej jag ofta tänker på är hur extremt svårt det kommer att vara att träffa någon annan. Någon jag vill ha och som vill ha mig. Och så ska våra liv synkas ihop, han kommer ju förmodligen att ha barn. Jag blir helt energilös när jag tänker på det. Orka med ett sånt projekt liksom. Men att inte orka eller våga skulle innebära att jag får leva själv resten av livet och den tanken är så oerhört jävla deppig. Barnen blir större och till slut behövs jag inte mer, då blir jag ännu mer ensam än jag redan känner mig. Jag har iofs många vänner men inga som är separerade så de har ju inte lika mkt tid som jag att ses. Nä alltså fy sjutton för att ha hamnat i det här.

Men jag har inget annat val än att gå vidare, i know. När jag inte har något att välja på borde ju det vara lätt men det är det inte. :disappointed:

1 gillning

Känner igen det där! Alla mina vänner har också sambos eller är gifta! Det är ju nu man känner att man bara skulle vilja dra iväg till Köpenhamn eller nåt annat ställe utan att behöva planera så mycket.

Känner så igen mig. Har exakt samma tankar!

Känner också olust inför framtiden. Bonusfamilj och bonusbarn är inte jag! Kommer kanske någon gång att träffa nån att umgås med, men flytta ihop med mina barn och hans ungar? Nej! Och bara sannolikheten att träffa nån som bor såpass nära att det rent praktiskt skulle vara görbart med tanke på barnens skola mm är ju obefintlig.

Försöker hitta andra sammanhang att leva mitt liv, men det är svårt. Vänskapskretsen består ju av familjer, och de hinner inte med mig som jag skulle önska. Och att umgås som familjer är inte lika aktuellt längre. Jag är ju liksom halv nu…

Det var ju inte så här mitt liv skulle bli! Jag som var så glad över att ha min familj. Kände verkligen en trygghet att vi hade varann…, men ack så fel jag hade. Jag tycker det är så svårt att styra om mig själv till ett nytt liv, kan liksom inte se nåt positivt, utan bara det jag förlorat.

2 gillningar

[quote=“Angst78, post:65, topic:8809”]
Barnen blir större och till slut behövs jag inte mer, då blir jag ännu mer ensam än jag redan känner mig.
[/

Denna tanke är också en av mina värsta farhågor. Jag hoppas ju att vi har hittat oss själva och en mening i livet innan barnen lämnar oss.

Men som @Besviken sade, jag vill inte heller ha bonusfamilj eller bonusbarn. Nej tack, om jag någonsin hittar någon ny bekantskap vill jag verkligen inte sätta energi på att få barnen att komma överrens. Finns så många omkring mig vars barn flyger och flänger från den ena vuxna bekantskapen till den andra :worried: Inget jag vill utsätta mina barn för.

1 gillning

Ja, man får försöka hitta nån mark att stå på för egen del som inte gungar. Själv har jag nog ändå svårt att släppa tanken på att jag en dag ska hitta kärlek igen, är verkligen inte heller sugen på bonusbarn men kanske tänker man inte så om man blir ihop med någon man verkligen tycker om. Då kanske resten löser sig. Men det känns hur som helst som en uppförsbacke att hitta en ny partner när man har barn. Så många fler att ta hänsyn till. Har fortfarande så svårt att förstå att mitt ex valde bort vårt liv för ett sådant liv. Ibland tror jag faktiskt inte riktigt att han förstår vad han har gett sig in i. Tror inte att han kommer att trivas i rollen som bonuspappa.

Ibland känns det som att det enda som lättar mina sinnen är när jag kan tänka på att det ska gå dåligt för dem och riktigt känna att jag tror på det. Men en sån fokus är helt meningslös egentligen. Då hänger jag ju upp min lycka på sådant jag inte kan påverka och vem som helst inser ju att det är dömt att misslyckas. Måste försöka fokusera åt annat håll. Bygga ett liv för mig som jag gillar. Men som sagt, lätt är det inte.

3 gillningar

A fick vara hemma från skolan idag eftersom han var oerhört ledsen imorse. Han kröp upp i sängen bredvid mig och sa att han hade ont i magen. Sen började han gråta, otröstlig och som ett litet litet barn upprepade han gång på gång ”mamma, mamma, mamma”. Han ville inte gå till skolan. När han hade lugnat sig lite försökte jag prata med honom och frågade om det var något särskilt han oroade sig för. Då svarade han att han vill att mamma och pappa ska vara på samma ställe, att han saknar huset. Det här är inget nytt förstås. Han har många gånger tidigare sagt så här och varit ledsen. Han sa även och det här är ett exakt citat ”när jag säger något till pappa säger han bara att jag inte ska tänka på det”. Jag är inte förvånad över att det är så du bemöter hans uppenbart oerhört smärtsamma situation men jag tycker verkligen att det är megasorgligt. Du är en megasorglig figur. Du har fortfarande inte tagit något som helst ansvar för vad du har utsatt mig och barnen för. Du duckar. DU vill inte tänka på det och då vill du inte heller att A ska göra det. Men det gör han! Och hans känslor förtjänar att tas på allvar. Jag undrar hur du är funtad som bemöter ett barn med sorg på det sättet. Som att hans känslor inte får finnas där. Hemskt verkligen. Jag tror du måste få in i din skalle att för alla oss som drabbats av ditt och skatans oerhörda svek så är det här fortfarande och kommer troligen alltid att vara, en enorm jävla megasorg som vi dagligen kämpar med. DITT största problem är hur du ska få mer tid med tulpantanten och jag kunde inte bry mig mindre! Det vi andra kämpar med (även hennes stackars familj) är något helt annat. Något som du med din obefintliga emotionella kapacitet aldrig någonsin skulle kunna förstå uppenbarligen.

Hela vårt liv har ställts på ända. All den trygghet som vår familj innebar som bortblåst. Du skriver att förutsättningarna är annorlunda nu. För dig ja! Men inte för oss! Det är ju VI som fått ta HELA smällen av din fullkomliga oförmåga att bete dig som en MÄNNISKA. Det vidrigaste i allt det här är JUST det, att du inte för en sekund brytt dig om hur det här skulle påverka OSS, din familj.

Du ska som sagt ha klart för dig att det här för alltid har skapat djupa sår hos mig och hos barnen. Sår som inte kan läka. Att du har gått vidare har vi förstått men det är VI som fått ta hela smällen. Skriv aldrig mer till mig att jag inte får hävda att du har skadat barnen mest genom ”separationen”, det kommer jag att hävda till den dag jag dör eftersom det är sant. Och använd aldrig ordet separation igen. Det här är SVEK med största möjliga jävla S och inget annat och DU har skadat oss så oerhört jävla mkt.

Du är en mkt feg människa Ad. Troligen den fegaste människa som någonsin existerat. Jag kommer verkligen aldrig att kunna förstå hur du kan behandla andra människor så oerhört illa. Dessutom till synes helt oberörd. Jag hoppas att du en dag får smaka på din egen medicin. Det har du förtjänat.

2 gillningar

Skrev idag ovanstående till mitt ex. A är vår son 8 år och Ad är exet. Ibland känns det bra att skriva av sig men är tveksam till att det leder mig framåt. Samtidigt känner jag att han måste få veta hur dåligt jag tycker han hanterar situationen med A.

1 gillning

Märkligt det här att lämnarna så tydligt intalar sig själv att separationen (lr sveket) inte är en så stor grej. Barnen klarar sig fint. De vill inte se och inte ta till sig hur deras beteende påverkar de andra i familjen. Och det är nog verkligen så, de ser det inte. Förmodligen för att de inte vill se, är nog för jobbigt att ta till sig. Mitt ex vill inte heller prata med barnen, han vägrar att se det som döljer sig under ytan. Och barnen säger/visar inte mkt för honom för han mer el mindre ignorerar det hela. Han mår ju bra, han förstår inte på långa vägar hur detta är för oss andra.

Idag träffades vi och bestämde underhållet med professionell hjälp. Vi fick frågan hur barnen tagit det.
X:ets svar var ju ett käckt -Bra!! Helt oförmögen att inse att det finns olika nyanser på tolkningen.
Jag fick tillägga att barnen knappast klarat av att inse vad det verkligen betyder att vi gått skilt då det i deras vardag inte skett så stora förändringar.
Där ser man hur männen kallt bara anser att om de mår bra (och deras nya) så då ska alla andra omkring dem också ha samma känslor…

Se det som ett spännande äventyr… du kommer att träffa någon, men vem kommer du att träffa… kanske prinsen av allemansland… :thinking: Jag träffade en gullig tjej efter 8 månader… okej, hon har en ryggsäck som väger lite för mycket… men det fixar vi…

Männen…? :thinking: Hur tänker du här…?

Aha! Så min otrogna fru som tycker livet är toppen med snubben hon var otrogen med och ansåg att barnen minsann tyckte det var roligt att leka hemma hos honom drygt fyra månader efter separationen och tycker allt bara är toppen och vi ska inte fråga barnen hur de mår? För de mår ju bra. Hon är alltså en man?! :see_no_evil::flushed:

Eller så kanske du inte ska gerealisera så hårt och inse att kräk finns det i båda läger.

1 gillning

Ni får ursäkta min miss, var så utpumpad igår kväll då jag skrev. Tänkte endast från mitt perspektiv, då mitt x är en man :innocent:
Gäller ju båda könen…

4 gillningar

Ursäkten godtagen :hugs:

@Angst78 Jag måste säga som Baloo:

  • Du har en skön stajl tjejen!

Har bara snabbscannat dina inlägg tidigare, men idag i Skínnys tråd blev jag nyfiken.
Du kom in i juli precis när jag seglade runt och njöt som allra värst av sommaren.
Har läst in mig på din resa.

Satan i gatan vilken stormandes tok till karl han blev!
Körde anteckningar så att han skulle kunna redovisa i detalj till dig hur mycket otrogen han hade varit?
What?

Då var mitt ex en lätt fläkt i jämförelse.
Hon tror fortfarande att eftersom hon inte har erkänt något så har det väl inte heller hänt?
Hon bara tryckte på stop med mig och start med honom dagen efter.
Inget konstigt med det?
En typiskt clean and fair cut.

Jag funderar hur kommer det sig att han gjorde så, alltså inte bara var otrogen och ljög så inåt helskotta men även förde bok i någon förvirrad avsikt att du skulle vilja veta exakt.

Ett skäl kan vara att han var beredd på att avlägga vittnesmål förstår jag.
Är han äldre än dig?
Är han i branschen blir min andra fundering?
För att både vara så pass skicklig( får vi väl säga) att han har legat oerhört nära gränsen, många gånger över gränsen, för vad jag skulle anse vara normalt risktagande och samtidigt vara beredd att redogöra för sina förehavanden verkar heelt skruvat annars.

Styrka och kramar till dig:-:heart::heart:

1 gillning

Jag skulle inte satsa en enda spänn på att han för bok med avsikt att redovisa i detalj hur många ggr på varje ställe han haft sex med den nya för @Angst78 . Inte om han inte är helt störd och/eller en total tönt och jubelåsna.

Jag skulle tro att han var oerhört tveksam (kanske inte ens hade för avsikt att separera från scratch) till om detta skulle bli annat än en fling och förde bok för sin egen skull. För vilken dåre skulle föra bok för att att kunna påvisa för sin fru att han hade sex fyra ggr i Visby så att han inte skulle glömma bort det exakta antalet ggr och bara redogöra för tre i just Visby och fyra i Katrineholm typ… nej, det låter ju alldeles för galet för att ens vara möjligt…

Han förde nog bok för sig själv, medan han satt på rosa moln för att ha som ett ljuvt minne om det bara hade blivit en fling. Det är då min gissning iaf. :see_no_evil:

2 gillningar