Igår kraschade jag totalt. Det blev panikutryckning från mina vänner. Jag hamnade rakt ner i djupaste ångest igen. Och det har snart gått ett år. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp och vidare. Det känns som att alla ifrågasätter min reaktion. Även mina vänner. Typ, nu har det faktiskt snart gått ett år. Du måste kunna hantera känslorna nu. Jag har aldrig känt mig så ensam. Och ja, jag har ju vänner och de ställde upp för mig igår men idag är telefonen tyst och ingen svarar när jag ringer. Jag förstår dem också. De har sina egna liv. Har inte tid att älta allt gång på gång med mig. Men ensamt känns det och ångesten håller på att sluka mig.
2 gillningar
Nä helt rätt. Självklart gäller det inte bara män. Kvinnor gör på precis samma sätt. Kvinnor och män utan någon moralisk eller känslomässig kompass.
För oss är det knappt 6 månader sen exet flyttade, men jag märker att vänner drar sig undan, de frågar inte längre hur jag mår. Middagsinbjudningarna som tidigare varit ganska många under sommaren har helt lyst med sin frånvaro. Jag var beredd på detta, det var ett av mina argument i diskussionerna med exet, att relationerna till vänner och familj påverkas. Känns tungt, och jävligt ensamt. Vännerna ställde upp de första fruktansvärda veckorna, men nu förväntad jag sluta älta. Gå vidare. Hade hoppats att vänner, och familj, skulle förstå och komma med egna initiativ att bjuda med mig och barnen på grillkvällar, utflykter mm. Att de skulle tänka lite mer på mig/oss denna sommaren, men tyvärr har alla fullt upp med sitt…
3 gillningar
Ååh, denna smärta är jag också bekant med och fruktar. Har förväntat mig lite mera omtanke och inbjudan.
Sommaren har gått och vi har endast träffats 1-2 gånger med kompisarna fast de vet om att vi gärna ses oftare. Länge sen någon frågat hur jag mår och då är det endast 3 månader sedan X släppte bomben.
Hur kommer inte de mörka höst och vinterkvällarna se ut. Alla helger som ska firas, i ensamhet?!? Allt vi tidigare gjort är ju tillsammans som familj med andra vänfamiljer 
1 gillning
För mig är det bara 3 veckor sen idag min värld och verklighet rasade som en korthus. Vi bor ff tillsammans och vardagarna är sig ganska lika förutom att jag är ledsen hela tiden typ. Men just det här är jag livrädd för! Att man kommer känna sig så ensam, speciellt när sonen kommer vara hos sin pappa men även kvällar o nätter. Jag är verkligen livrädd och bara jag låter mig tänka på det en endast sekund bryter jag ihop. Det var ju VI, nu blir det JAG. Ursch! Jag har inte så många vänner där jag bor men får väl försöka hitta nån som vill göra nåt med mig/oss sen…
Jag har en fråga, vännerna som nu drar sig undan. Var det dina vänner innan eller var det era gemensamma vänner?
Jag undrar nämligen hur det ska bli med de gemensamma… inte lätt för dom heller såklart…
@nicca det är både gemensamma och egna vänner som drar sig undan. Medveten eller omedvetet. Mest handlar det nog om att de inte alls kan sätta sin in i hur det är att gå igenom en separation. De fattar inte hur det känns helt enkelt. Trots att jag hur många gånger som helst sagt att jag kommer behöva sällskap, så är det bara nån enstaka som tänkt lite extra på mig och barnen, och t ex bjudit in oss på middag lr utflykter. Det är faktiskt så att att det är två bekanta som jag knappt umgåtts med innan som bjudit in/med mig och barnen. Rätt tydligt vilka som är ens riktiga vänner… Men till och med min egen familj är passiva. Hade mkt kontakt med en nära släkting i vintras/våras, bodde hos dem i omgångar…, men nu hör hen inte av sig längre. Jag måste själv ta initiativet, varje gång. Känns konstigt att de inte själva kommer på att fråga vad jag har för mig en fredagkväll t ex.
Har ett exempel nu i dagarna. Det är en familj som vi tidigare umgåtts en del med, gemensamt, då barnen leker mkt med varann. Jag har pratat mkt med frun, vi har gått promenader, och jag har bjudit in mig själv på middag några gånger. Jag har verkligen blottat hela mig själv till frun, hon har varit ett stort stöd. Mitt ex har de knappt sett sen jag talade om för de i januari att han vill separera. Jag och barnen har dock umgåtts lite grann med de. Och som sagt desto fler samtal med frun. För ett par dar sen får jag veta att exet bjudit med denna familj till det sommarhus/båt som vi haft tillgång till i många år. Förra året var första gången vi tog med denna familj till vårt paradis, barnen tyckte det var jättekul förstås. Men nu, frun i familjen har inte yppat ett ord till mig om att de ska dit (har dock inte pratat med henne på några dar, då de varit bortresta). Jag tycker det är lite konstigt att hon följer med. Om pappan och barnen åkt dit ett par nätter, grabbdagar med pappor och söner, hade jag inte haft några som helst problem med. Men att frun följer med känns konstigt. Vet inte hur jag själv hade gjort i den situationen, men hoppas att jag hade struntat i att åka med, låta killarna ha sina dar ihop, och istället föreslagit och hon och jag kunde spendera några dar ihop… Men det är så många som inte tänker utanför sin egna lilla bubbla.
1 gillning
Jag känner precis samma. Varför ska en annan kvinna få uppleva roliga stunder med mina underbara barn. Jag hade inte barn för att de skulle bo ihop med en annan kvinna.
Jag borde vara glad att hon verkar trevlig och snäll och att mina barn verkar gilla henne men det gör det bara jobbigare!
Det där är ju det värsta i vår situation. Tror jag sku klara allt annat, men tanken på mina barn med en annan är så outhärdlig. Jag tar det personligt, jag känner mig utbytt. Önskar i hemlighet att hon skulle vara hemsk, men det är ju verkligen för barnens bästa om hon är en trevlig och snäll människa 
1 gillning
Känner samma sak. Barnen verkar gillar henne- och det är bra och jag borde så klart vara glad för men innerst inne skulle jag vilja att de hatade henne.
Jag plågar mig själv hela tiden. Fråga barnen eller X:et vad de har gjort men bli bara sårad av att höra när de ha kul ihop t.ex. Gröna Lund förra veckan. Förstår inte varför jag gör det men kan inte sluta. Bygger en bild i huvudet av att de ha det så bra medan jag har det så dåligt men de ar säkert sina problem också.
Kan tyvärr inte ge dig råd då jag själv brottas med känslorna. Men du är i alla fall inte ensam om att känna så
1 gillning
Jag håller med dig @Vilsenmamma, det är verkligen det värsta!
En annan kvinna tog min man, var med och förstörde mitt liv och splittrade min familj. Visst, mannen är den som gjort detta, men hon var med på det, så jag ser inte henne som oskyldig.
Att sen inte kunna bli av med henne då hon lever med min exman och försöker bygga upp en relation till våra barn, känns så jobbigt. Tack och lov är våra barn stora och väljer själv vad de vill och inte vill. Men jag får information om det, vilket är så jobbigt.
Usch, livet är tufft, extra tufft vissa dagar…
2 gillningar
Idag fick jag ett meddelande från en gammal bekant som konstigt nog lyfte mig en hel del. Han hade fått höra min historia och kallade mitt ex flera ggr för ”äckelgubbe”. Inte för att mina vänner inte sagt liknande saker under det här året men när jag läste det från en mer utomstående så kändes det så befriande. Klart han är en äckelgubbe och det är förmodligen så de flesta ser på honom. Nu tänker jag skriva ned alla sidor hos ”äckelgubben” som jag inte uppskattade och även situationer där jag tycker han betett sig som ett as. Gör det du med! Tror det kan hjälpa. Kram till alla!
4 gillningar
Kära du! Så förfärligt och vidrigt det du går igenom. Jag känner igen så mycket av det du beskriver, känsloskylan hos ditt ex, kränkningarna, hon i ditt hus bland dina saker… listan kan göras lång. Det har nu gått fem år sedan jag avslöjade min dåvarande mans otrohet. Vår son var då ett och ett halvt år gammal. Han hade haft en affär med en kollega sen jag var höggravid ungefär. Du kan läsa min historia här på forumet om du orkar.
Min poäng är att det kommer att bli lättare gradvis även för dig som det blivit för mig. Men det har varit svårt, överjävligt svårt så många ggr. Två steg framåt och ett steg bakåt hela tiden. Försök att släppa ut ilskan och sorgen, att hantera dessa svåra känslor i lagom doser. Prata med en terapeut av ngt slag. Försök i den mån det går att undvika att kolla upp vad han och hon har för sig (väldigt svårt om han ser till att räkningar osv kommer hem till dig, be honom i så fall sluta upp med det och ändra adress omedelbart), se till att avsluta alla lösa praktiska trådar kring ekonomi o dylikt som är möjliga att avsluta, ge honom inte dina känslor; försök att ta det lugnt och behärskat i den kontakt du måste ha med honom angående barnen.
Det här är långtifrån lätt. Men idag fem år senare kan jag sanningsenligt säga att jag mår bra igen. Men sorgen över sveket finns fortfarande kvar. Trots allt bleknar även den med tiden. Många många styrkekramar till dig <3 <3 <3
4 gillningar
Ser nu att jag tydligen har två olika användarnamn här. Andromeda har jag skrivit min historia under. Ja ja det är bara ett uttryck för den förvirring och märkliga tid som varit; att man inte minns inloggningsuppgifter eller ens användarnamn 
Kram! <3
1 gillning
Tack snälla för ditt svar! Det är så viktigt att få höra att det finns hopp, att det finns såna som du som klarat det trots ett enormt svek från sitt ex och där barn dessutom är inblandade.
Jag har läst din historia och känner igen mig mkt i den. Jag drömde också om att mitt ex var otrogen när han var ute på sina löprundor och det visade sig ju stämma. Helt sjukt egentligen vilken intuition man kan ha och att man liksom ”sanndrömmer”. Jag kände också under förra sommaren att han var avstängd, när han kom upp från källaren (det var därifrån han hade sin sambandscentral med henne) kunde han se nästan förhäxad ut i ögonen. Låter kanske fånigt men jag tänkte på det då men utan att koppla. I källarbadrummet hittade jag även en arsenal med skönhetskrämer, antirynk och antipuff och allt möjligt. Jag minns att jag blev helt överrumplad när jag öppnade badrumsskåpet och hittade allt det. Jag frågade honom om det men han hävdade att de var gamla, att han fått de flesta av mig osv (so not true!). Jag bannar mig själv ibland för att jag inte förstod redan då vad som var i görningen. Men vi skulle ju gifta oss. Jag tror att jag liksom inte hade förmågan att ta till mig att han var på väg åt ett annat håll mitt framför ögonen på mig. Att de konstiga drömmarna, skönhetskrämerna och hans konstiga blick och nyvunna intresse av att ständigt vara nere i källaren och tvätta kläder, inte betydde nåt. Eller eg tänkte jag inte ens på det då så mkt alls. Det är nu i efterhand som jag känner att jag borde ha förstått. Så jag håller helt med dig om det där med att lita på sin intuition. Den stämmer nog oftast.
Precis som du frågade jag honom ibland om han var kär i mig och han svarade ja, självklart. Men jag fick liksom gå med håven, något spontant kom i princip aldrig från honom, alltså inte ens innan han började gå bakom min rygg.
Jag går hos en psykolog sedan i höstas och upplever absolut att det har hjälpt mig en del. Men vissa dagar är fortfarande så tunga att jag känner att jag inte orkar mer. Att jag inte vill vara med längre. Idag är en sådan dag. Av våra gemensamma vänner har jag fått reda på att det är en fest ikväll som han men inte jag är bjuden på och att han ska gå med henne. Det är första ggn hon ska visas upp för ”kompisgänget”. För mig är det groteskt att tänka på det. Att hon nu står vid hans sida på fester som jag i tidigare naturligtvis hade varit med på. Och mina vänner är ju där. Personer som jag nu har känt i tio år och som faktiskt står mig väldigt nära. Jag känner dock att jag inte kommer att klara av om mina vänner (flickvänner och fruar till hans kompisar) blir vän även med hans nya. Jag kan liksom inte ha samma vänner som den person i världen jag avskyr allra mest. Då kommer jag att ta ett steg tillbaka och umgås med de av mina vänner som inte har nån koppling till honom och sas bara är på min sida. Men det är fan ingen rolig tanke att behöva göra sig av med flera nära vänner. Urk alltså.
Som sagt, tack för ditt svar. När/om jag mår bättre ska jag göra som du, skriva om det här och förhoppningsvis ge lite hopp till dem som kämpar så som jag gör nu.
3 gillningar
Var precis och såg en av mina favoritartister Kaah på Mosebacke. Hade glömt hur fantastisk han är. Och hade glömt låten ”Ut ur mitt huvud” som beskriver PRECIS hur det kan kännas att ha ångest. In på Spotify och lyssna. 
️
2 gillningar
Det numera för mig välkända ”upp som en sol, ner som en pannkaka”. Gårdagkvällens konsert lyfte mina sinnen, korta stunder kunde jag t.o.m. känna glädje. Idag, mörker, hopplöshet, saknad (av vad vet jag knappt längre, han?, livet som det var?). Jag vet ju att det är så här, det går upp och ned, upp och ned, flera här brukar beskriva det som att sitta i en bergodalbana som man inte tillåts kliva av och det är ganska träffande tycker jag. Jag vill av. Jag vill att läget ska stabilisera sig, jag åker hellre roddbåt på en stilla sjö än den här satans bergodalbanan.
3 gillningar
Fattar precis vad du menar. I helgen va jag ensam och blev tokig att inte kunna sluta tänka på mitt ex. Allt verkar gå så bra för henne. Hon har massa med folk som hon umgås med, hon flyttade i ett ny boende och fick behålla all inredning från den gamla ägare som skulle flytta utomlands, hennes granne är hennes bästa väninna sen hon va barn, och hennes nya kollega bor mittemot henne. Så allt är hur bra som helst mesans jag kan ibland inte ens komma hur sängen. Då bestämd jag att hon skulle inte styra över hur jag mår.
Fick tips från någon har att renovera, så körde igång radio på mas volym och börjat att städa allt och göra om all inredning.
Va igång hela helgen och städat , flyttat på matbord, soffa sängen allt jag kunde göra annorlunda gjorde jag.
Va sjuk nöjd med mig själv så rent och fint hemma har inte varit på länge.
Idag vaknat och första jag kände va för att gråta. Men på med musik igen och lyckats få undan tankarna. Han så länge går bra men vet att snart lär jag hamna där igen , ledsen och arg .
Men vet du vad det är ok. Just idag är ok för att jag har varit bättre lite längre och det kommer att blir bättre.
Kram till er
8 gillningar
Strongt av dig att dra igång ett sånt projekt! 
Det är så man får göra, hitta saker som ger välmående för en själv, ta hand om sig och sitt.
Jag har haft svårt att lyssna på musik sen separationen, trots att jag älskar musik. Jag tror eg att det har handlat om att typ all musik har fått mig att vilja börja gråta och det har jag varit rädd för. Igår gav musiken på konserten mig mest glädje men jag tror jag behöver börja lyssna mer på musik även för att tårarna ska få komma. De behöver ju få komma.
Kram tillbaka!
En fin känsla kom till mig när jag insåg att jag faktiskt lever mitt liv nu… exakt just i denna sekunden… allt jag ser, allt jag tänker allt jag gör, alla dimensionerna upplever jag just exakt nu…
det som har hänt, har ju hänt… men det var ju då…
Jag förstod att jag kan faktiskt välja om jag vill leva ett bra och positivt liv eller om jag ska stanna kvar i sorgen för att se bakåt och sörja det jag inte kan påverka…
Jag valde att inse att varje ny sekund är början på mitt liv… Det känns rätt coolt att det bara är jag som kan bestämma hur mina tankar om mitt liv ska vara… För när sorgens ridå är borta, då är livet ganska fantastiskt… trots allt… 
5 gillningar
Skönt att du känner så! Jag kämpar för att nå samma insikt och känsla.