@Skipper@Noomi haha, jag tror faktiskt att ni båda har fel angående ”knullistan”. Han sa att han skrev den för att kunna redovisa för mig vad han hade gjort och det tror jag på, även om han verkligen inte är någon man kan lita på så tror jag trots allt på det. Anledningen till att jag tror honom är för att han har ganska tydliga autistiska drag. Och nu vill jag verkligen inte att de som har den diagnosen går i taket. Men till saken hör att han nog i sin iver att ”göra rätt” trodde att ”det är så man gör”. Man berättar vad man har gjort när man gjort något fel. Man köper kanelbullar och Elle interiör när någon har hamnat på sjukhus. En annan tydlig aspis-grej under den här tiden inträffade när jag på nyårsafton (han lämnade mig i oktober) under ett två timmar långt telefonsamtal gång på gång gråtande bad honom ”att komma hem”. Han svarade då ”ja, jag kan komma hem, imorgon”. Jag fattade då att han inte alls förstod vad jag menade och fick förtydliga och säga ”alltså, jag menar, komma hem och stanna hemma”. Då svarade han ”nej, det kan jag ju inte göra, jag är ju kär i en annan”. Förstår ni då lite hur den här mannen är? (Jfr aspis-personen som får frågan om hen kan öppna fönstret och svarar ”ja, det kan jag” men öppnar inget jävla fönster). Han är inte mannen som sparar romantiska sms eller knullistor för den delen. Han är inte överhuvudtaget i kontakt med sitt känsloliv. Han bara flyter med. Den här gången valde han att följa henne. Kvällen innan han dumpade mig sa han ju (tror jag skrev det i min berättelse) ”jag tror på oss, vår relation är för viktig för att kasta bort” för att bara några timmar senare, när hon hade valt att lämna sin man, dumpa mig per telefon. Han valde den enkla vägen. Han flydde. Och han har gjort det förut, mot sin förra tjej, har jag nu i efterhand fått reda på. Well, well, ingen man att tråna efter tänker ni, men han hade en del annat också, som jag uppenbarligen helst varken vill tänka på eller skriva om.
Tack @Skipper för att du tycker så. Jag behöver höra det! Det är självförtroende och självkänsla som fått sig en megajävla törn och måste byggas igen. Trodde ärligt aldrig att jag skulle kunna skriva på ett sånt här forum. Har hånat Familjeliv och liknande ställen, men nu är jag här, försöker peppa mig själv och andra. Blir illa berörd när nya personer skriver sin story, vill trösta ALLA! Vill inte att det här forumet ska ha en enda ny medlem till. Men det är ju naivt att hoppas på, de känslomässigt retarderade människorna finns ju tyvärr mitt ibland oss och det finns nog inget vi kan göra för att stoppa dem, mer än att faktiskt ge dem ett stort fett jävla finger!
Det där andra måste vara väldigt anslående, mtp. hur du beskriver honom i övrigt Men alldeles oavsett så verkar det trots allt tveklöst vara den nya som dragit en riktig nitlott
Jadå jag seglar, båt med segel.
Alltid älskat havet!
Sticker ut direkt efter jobbet imorgon trots lite risig prognos, för sen är jag borta två helger i rad.
Gällande att finnas på ett sånt här fora kommer jag från samma ställe dom dig.
Fanns bara inte i min värld, visste inte ens att de fanns.
Tog väl 24 timmar sen var jag här.
Finns säkert fler, det här blev mitt onestoponly.
Enormt stöd har det varit på många många sätt.
Hur överlevde du helt ett år?
Starkt tycker jag!
Jamen jag hade nog rätt ändå, han har en personlighet som gör att han inte på ”normalt” sätt värderar situationen.
Förstår också att så länge det inte kommer in störande faktorer så kan ett sådant fokus vara gudomligt. Sen kan det finnas ännu mer?
Alltså, ibland känner jag att jag är en idiot som inte har förmågan att komma över en idiot. T.o.m. när det gäller det sparkar jag alltså lite på mig själv. Typ, du är så jävla dum som inte grejar det här så bra. Mina kompisar är trötta på mig. Och jag är innerligt trött på mig. Haggan (jag kallar henne aldrig vid namn eftersom jag inte tycker hon förtjänar det) har ju verkligen inte fått en så fantastisk man som hon tror. Den saken är helt klar.
[quote=“Skipper, post:84, topic:8809”]
Förstår också att så länge det inte kommer in störande faktorer så kan ett sådant fokus vara gudomligt. Sen kan det finnas ännu mer?
Blir galen på att jag inte fattar hur man lägger in ”snygga” citat. Help me plz.
Anyway. Fattar inte fokus, gudomligt, störande. Trött? Numera dum? Förstår hsh inte.
Coolt att dra iväg med båten. Jag ”drar” ofta iväg med bilen. Tog körkort i juli och köpte bil dagen efter uppkörningen. Min bil är min nya kärlek. Helt sjukt att jag inte tagit körkort förrän nu. Men uppvuxen centralt i Sthlm. Började plugga. Fick barn. Sambo hade körkort. Alltid något som kom emellan. Sen separation och BAM! Måste.ha.körkort. Tog det. En av mina största prestationer i livet.
Ja, du hade ju faktiskt ganska rätt om honom, du har rätt i att du hade rätt.
@Angst78, men du är ju inte dum… du är ju en normal människa. Det är hur enkelt som helst för den som inte är skapt på det viset att vilseleda och manipulera. Du har kanske (antagligen) investerat så otroligt mycket av dig själv i er relation och att tvingas inse att de här egenheterna han har till slut dic dessa konsekvenser för resten av familjen är tufft.
Det är lätt att klandra sig själv för att man borde ha förstått att sådana personlighetsdrag leder till en osäker relation. Men samtidigt finns det ju inga garantier för någonting och det lär den nya bli varse, fortare än hon anar. Om hon inte är mer slipad själv och blir den som dumpar honom, vilket inte förefaller helt otroligt mtp det du berättat om honom och hans mindre smickrande personlighetsdrag.
Det här har förmodligen varit ditt livs största trauma, så ett år är verkligen ingen lång tid för att bearbeta (snällare ord om sig själv än “älta”) en sådan här total livskris. Ge det tid, du kommer över och förbi honom vad det lider, säkert.
PS: Du markerar (blir blått) det stycke du vill citera och när du markerat så kommer det upp en lite grå ruta till vänster om det markerade stycket som det sår “Citat” på. Tryck på den så landar citatet i ditt svar.
Haha eller så är det jag som inte förstår vad jag skriver?
Tänker som så:
Så länge han inte hade något som störde, haggan, så fick du all uppmärksamhet som han kunde uppbåda och var hans intresse dessutom?
Sen kom Haggan och fokus förflyttades utan att han uppfattade att det egentligen var helt åt skogen fel att göra?
Förutom att det då också kan finnas mer än det som möter ögat?
Du är smart och stark. Du kommer att klara det här också.
För övningsköra som singel lite till bara! :-
[quote=“Noomi, post:87, topic:8809”]
PS: Du markerar (blir blått) det stycke du vill citera och när du markerat så kommer det upp en lite grå ruta till vänster om det markerade stycket som det sår “Citat” på. Tryck på den så landar citatet i ditt svar.
Meh, gjorde EXAKT så, men så blev det så här igen!
Fö, jag håller med dig såklart. Någonstans i den mer välfungerande delen av min hjärna gör jag det. Det ”normala” (även om jag eg skyr normalitet) är ju faktiskt att sörja. Och ja, jag har investerat enormt mkt i min relation och mitt liv… när allt det skiter sig, ja, då får man bearbeta (mkt bra att kalla det så snarare än älta!). Så nu bearbetar jag. Jag skriver. En bok. Han har bjudit mig på mitt livs story och det kommer att bli en bra bok tror jag. ️ Dock inte helt självbiografisk men ändå med en hel del som är hämtat från mitt liv och hur jag blev som jag blev, hur det gick som det gick. Wish me luck!
Aha, nu fattar jag och ja, du har helt fattat! Så var det nog. Helt klart.
Övningsköra som singel. OMG. Och att dejta. Svinjobbigt. Som att gå på en läskig arbetsintervju. Vem orkar? Tänker att jag inom kort ska byta arbetsplats och att det kanske är på det nya stället ”DET” händer…
Finner du normalitet varande mediokert, intetsägande, trist, ointressant… eller varför skyr du det annars?
PS: Det är den här lilla delen som du tappar bort på något sätt, den måste stå sist efter citatet annars blir det inget citat i den meningen. Det här alltså: [/quote]
[quote=“Noomi, post:91, topic:8809”]
Finner du normalitet varande mediokert, intetsägande, trist, ointressant… eller varför skyr du det annars?
Vad jag än gör, blir det här resultatet. Anyway. Det jag menar när jag skriver skyr normalitet är nog mer att vi förväntas vara som ”normen”. Fungera som ”normen”, tänka som ”normen”, klä oss och se ut som ”normen”. Min uppfattning är också att människor som har psykiatriska svårigheter anses avvika från vad som anses vara normalt och då är det per definition dåligt. Men allt det här beror förstås på vad man lägger i ordet ”normal”. Men att sträva efter att vara precis som alla andra ”välfungerande” människor, det skyr jag. Gick det att förstå?
Alltså. Jag avviker gärna. Men det betyder iofs inte att jag inte är normal. Kan tänka mig att du tänker så och det gör jag också. Men normalitet innebär nog för de flesta att INTE avvika från normen, och det gör jag som sagt gärna. Jag sticker ut. Jag säger obekväma saker på kafferasten. Jag beter mig irrationellt och lite galet i situationer där normen skulle bete sig stoiskt lugnt. Klankar inte ner på normen, önskar ibland att jag själv var mer ”normal”, mitt liv hade nog varit enklare då. Men jag är ocj förblir nog en avvikare. Och kanske är det just därför jag skyr normen, för att jag inte förstår mig på den men innerst inne vill vara som den.
Att övningsköra som singel är inte liktydigt med att dejtasönder.
Är inte lika med att lägga sitt egenvärde i andra människors önskan att ligga…
Att vara singel är mer att:
Lära sig hitta trygghet och ro i sig själv.
Att hantera vardagen där man klarar stora gupp utan panik, de tillochmed ger tillfredställelse.
Bli en självständig invid som mår gott, som duger, som utstrålar trygghet med sig själv till sin omgivning.
För när man väl blir förälskad, jag tror jag ännu minns känslan, så är det inte en läskig anställningsintervju.
Då är det spännande, kvalitetstid som man aldrig i livet vill välja bort, som gör att man är helskärpt, oerhört uppmärksam, snudd på euforiskt och redan innan längtar till nästa gång man får kommunicera med denna någon igen.
Passus angående normalitet:
Jag brukar säga att många människor är ankor. De vaggar efter flaggan och väser i flocken om någon är beredd att ta ett eget beslut eller välja sin egen väg.
Det är inte nödvändigtvis förtjänstfullt i utvecklingshänseende. Att vilja smälta in handlar väl oftast om en rädsla för att sticka ut, att inte bli accepterad och en önskan att hitta sitt eget självförtroende i massans. En form av grupptryck som bestämmer det “normala” beteendet i flocken. Det normala är jag inte så förtjust i.
Att vara normal kan också betyda att man har sunda åsikter, moral och etik och beter sig som folk. Gör sådant som ett öppet samhälle accepterar. I det fallet tycker jag att normalt är bra och förtjänstfullt.
Men här saknar jag filosofisk skolning för att vara säker på att jag hamnar rätt i terminologin.
Precis så. Du skrev det bättre. Om normalitet alltså. Det andra kanske också. Men om jag ska träffa någon, och känna allt som du beskriver, måste jag kanske dejta, och dejting är verkligen som att bli granskad under en arbetsintervju, fast värre. To be continued. Sov gott!
Jag förstår precis vad du menar. Tack för svaret. Ordet normal (det också) har nog blivit mer laddat än man i förstone kan föreställa sig, både negativt och positivt. I många stycken negativt antagligen och begreppet normal (som i att följa normen/flocken) är ju i stora stycken avhängigt vilket samhälle (eller flock) man råkar tillhöra. Alldeles oavsett om man gillar sin flock eller inte.
För mig personligen har begreppet normal och normalitet i sin verkliga kärna inte så mycket att göra med att blint “följa flocken” vartåt den än sätter kosan, utan det handlar om mkt mer grundläggande mänskliga egenskaper/funktioner/förmågor än så. Det där med att följa flocken vartåt den sätter av handlar mer om integritetssvaghet än om normalitet, iaf för mig.
Men jag upplever att den flock vi lever i är väldigt, och motsägelsefullt, beroende av att vara både likadana som alla andra samtidigt som många av oss strävar efter att vara unika. Det där är ett dilemma som lätt gör att “sub-flockens” (alltså inte den stora flocken) normer görs heliga för att tillfredsställa behovet av både tillhörighet/flockmentalitet/“normalitet” och känslan av unikum. Men som sagt allt är relativt och är avhängigt vad och vem man jämför sig med.
Jag är nog lite tvärtom då jag kan känna att det ligger en hel del befrielse i det svenska lagom för det betyder iof sig att man inte är så enastående i unik i positiv bemärkelse (som man kanske önskar, ffa under vissa delar av livet) men då ska man minnas att man inte är det i negativ bemärkelse heller. Kan vara bra för ffa. barn och ungdomar att ha med sig när livet i många stycken är antingen upp eller ner, svart eller vitt, bra eller dåligt, ljust eller mörkt… och alla kämpar sig blå för att vara positivt unika, men ingen vill vara negativt unik.
Det gör jag med i många stycken, men trots det tvekar jag inte på om jag går normal eller inte. Att säga “obekväma saker” (såklart inom rimliga gränser) som i att tala klarspråk och inte ducka för allt är jag (den tvivelaktiga) expert på men då är ju normen så mesig och inlindad att ingen någonsin kan/vill förstå vad någon faktiskt säger (är väl enklast så iof). Men som sagt det handlar mer om integritet för mig.
Men vi kanske idealiserar vår flocks norm… jag tror ju att skillnaderna inte är så värst stora på majoriteten av individerna i flocken, när man skrapar lite på ytan
Idag, årsdagen för min upptäckt av äckelgubbens otrohet. Känns väl eg varken sämre eller annorlunda mot någon annan dag men esom jag ändå tänker på att det är årsdagen så är jag nog inte helt oberörd. Det bästa vore ju om jag från och med idag bara kunde bestämma mig för att nu får det ta mig fan vara nog. Han ska inte få förstöra en enda sekund till av mitt liv. Under året som gått har jag varit allt annat än snäll mot mig själv. Jag har börjat röka. Jag har druckit väldigt mkt alkohol. Jag har ätit dåligt. Jag har tränat noll. Och framförallt har jag plågat mig själv med tankar om att jag inte duger, every bloody day! Tänk om jag fr.o.m. årsdagen skulle kunna vara lite schystare mot mig själv. Det hade ju varit fint. Men som sagt, eg känns inte den här dagen särskilt annorlunda mot andra dagar och jag inser att dagen som sådan inte har något magiskt som plötsligt förändrar min bild av mig själv eller mitt beteende för den delen. Jag har dessutom redan rökt två cigg. ️Magiskt finns nog inte. Det är stenhårt jobb som gäller. Stenhårt mentalt arbete.
Du har helt rätt i att man i en mindre social gemenskap kan ha normer som skiljer sig från de normer som anses gälla för samhället i stort. Och säkert är det så att dessa grupper idealiserar sina egna normer. Jag tänker att det är just det som skapar känslan av samhörighet, den sköna känslan av att här finns det minsann människor som tycker och tänker som jag och vi har ju rätt! När jag tänker på normalitet gör jag det dock mer i förhållande till samhällsnormerna. För jag vill ändå påstå att det finns vissa allmängiltiga sätt att se på vad som är normalt. Att fisa eller rapa vid matbordet är ju t.ex. inte ”normalt”, i vart fall inte i vår kultur. Påstår nu inte att jag förespråkar att just det ska vara det vad jag menar är att det finns vissa ”koder” i samhället som vi måste följa för att inte betraktas som avvikande. Avvikande som motsats till normal. Och att ett avvikande beteende i många situationer då en människa avviker från samhällets normer oftast ses som något negativt och inte uppfriskande udda! Och det är väl just den ängsligheten jag har svårt för, integritetssvagheten som du kallar det. Jag är t.ex. en person som har svårt att svara ”jo men jag mår bra” om någon frågar ”hur är läget?” om det faktiskt inte är sant. När personer jag pratar med får ett ärligt svar uppfattas jag nog många gånger som udda och lite märklig. Jag har också märkt att det från ”samhällets sida” nu förväntas att jag ska må bra, fungera ”normalt”. Ett år har gått och jag får fan ta mig samman nu. Jag upplever att det i vårt samhälle inte finns något utrymme för att må dåligt. Allt ska gå snabbt. All terapi är inriktad på så snabba resultat som möjligt (även om resultaten på lång sikt blir tveksamma). Försäkringskassan tillåter inga långa sjukskrivningar. Vi SKA bara fungera. Och ändå är det så att vi mår sämre än någonsin. Normen är ju att man ska vara glad, ha tusen grejer på gång samtidigt, laga näringsriktig mat till barnen och samtidigt bygga sig själv på bästa tänkbara sätt både mentalt och fysiskt. Jag blir matt bara jag tänker på det. Orka! Jag vill inte vara med, känner jag. Jag vill hoppa av. Ok, nu har jag kanske avvikit lite från ämnet men det skiter jag i.
Jag förstår precis vad du menar och jag håller med dig i stor utsträckning. Vill bara ta dessa rader till hjälp:
… för att symbolisera min personliga uppfattning/upplevelse av begreppet “normalt”. Alltså i ovanstående sammanhang skulle jag säga att det är normalt att fisa och rapa, att däremot göra den normala funktionen just vid matbordet är däremot olämpligt, snarare än det är onormalt. Ungefär så tänker jag mig användningen på ett begrepp som normalt…
Men det är såklart ingen odiskutabel sanning i sig, bara min personliga “sanning”
Men alldeles oavsett så verkar det trots allt tveklöst vara den nya som dragit en riktig nitlott 
️ Dock inte helt självbiografisk men ändå med en hel del som är hämtat från mitt liv och hur jag blev som jag blev, hur det gick som det gick. Wish me luck!
vad jag menar är att det finns vissa ”koder” i samhället som vi måste följa för att inte betraktas som avvikande. Avvikande som motsats till normal. Och att ett avvikande beteende i många situationer då en människa avviker från samhällets normer oftast ses som något negativt och inte uppfriskande udda! Och det är väl just den ängsligheten jag har svårt för, integritetssvagheten som du kallar det. Jag är t.ex. en person som har svårt att svara ”jo men jag mår bra” om någon frågar ”hur är läget?” om det faktiskt inte är sant. När personer jag pratar med får ett ärligt svar uppfattas jag nog många gånger som udda och lite märklig. Jag har också märkt att det från ”samhällets sida” nu förväntas att jag ska må bra, fungera ”normalt”. Ett år har gått och jag får fan ta mig samman nu. Jag upplever att det i vårt samhälle inte finns något utrymme för att må dåligt. Allt ska gå snabbt. All terapi är inriktad på så snabba resultat som möjligt (även om resultaten på lång sikt blir tveksamma). Försäkringskassan tillåter inga långa sjukskrivningar. Vi SKA bara fungera. Och ändå är det så att vi mår sämre än någonsin. Normen är ju att man ska vara glad, ha tusen grejer på gång samtidigt, laga näringsriktig mat till barnen och samtidigt bygga sig själv på bästa tänkbara sätt både mentalt och fysiskt. Jag blir matt bara jag tänker på det. Orka! Jag vill inte vara med, känner jag. Jag vill hoppa av. Ok, nu har jag kanske avvikit lite från ämnet men det skiter jag i.