Förstår dina känslor. Det är just sådär man känner, för att man älskar. Du har hoppet kvar. Det är ok.
Men förbered dig på andra känslor, för de kommer. Ilska, hat, frustration. Man vill så väl men det är oerhört jobbigt. Bra att ni ändå kan prata med varann. Hoppas det håller i en tid.
1 gillning
Det finns ljusglimtar i vardagen när allt känns som vanligt. När man får henne att skratta eller som idag sa hon “När barnen är större måste vi typ laga 8portioner”. Hon hade säkert bara glömt bort sig. För sedan har vi båda sagt att det får bli så här nu.
Hon säger att jag måste värdesätta mig själv och när jag gör det så är hennes tid viktigare än min. Jag har aldrig nekat henne tid. Och hon har påpekat saker om man barnen när dom har varit under mitt ansvar. Då känns det som att hon ifrågasätter mitt föräldraskap sa jag och det kommer skapa stora om inte ofantliga problem i framtiden när vi inte bor tsm. Man behöver inte ha rätt i allt men det fattar hon inte. Jag blev så jäkla förbannad så jag skruvade upp en handdukstång i badrummet utan hennes utlåtande. Självklart var hon inte nöjd efteråt
Jaja ännu en tung kväll. Jag håller mig i tvättstugan ikväll med mangeln och vin som sällskap. FAN helger som man brukade längta till, nu vill man bara dom ska ta slut eller att hon kunde ändra sig(önsketänkande)
En kram från hon har aldrig suttit så fint som nu
3 gillningar
@norrland Möjligen handlar det om sexuell åtrå. Det är vanligt att mäns testosteronhalt kraschlandar när de blir föräldrar och därmed förvandlas tidigare ganska ok kroppar till deg. Lägg där till att man blir bekväm i ett förhållande, ger efter för jobbtryck och ekonomisk press samt föräldraskapets krav. När hon säger “tänk på dig själv” betyder det säkert: Bli snygg så jag kan åtrå dig.
Jag är övertygad att om du dissar henne för att gå på gym fem dagar i veckan så kommer hon inte klaga. Inte minst för rädslan över att gå minste om en vältränad hunk som kanske kommer hittar en yngre och mer attraktiv kvinna. Sedan är det en fråga om det är så du vill spendera din tid.
1 gillning
Tycker hon låter förvirrad. Hon vet inte riktigt själv vad hon gör. För tillfället tror hon att hon har övertaget som människa och att hon är den mera spännande och attraktiva som skulle kunna få något bättre utanför äktenskapet - en tanke som hon hela tiden stångas med och som gör henne frustrerad då hon ändå stannar kvar. Mekanismerna bakom att hon ändå stannar kvar verkar hon inte ha full koll på, att hon behöver familjens trygghet, att hon tar dig helt för givet, att hon egentligen inte vågar kasta sig ut.
På ett vis tar du den här situationen på ett mycket större allvar än vad hon gör - för dig är det på riktigt. För henne är det till hälften uppblandat med fantasi, längtan efter nån spännande ”passion” osv, och då kan verkligheten (om det blir något av hennes planer) komma som en större chock för henne sen, än vad den gör - nu - för dig.
För eftersom hon tar dig så för givet att hon kan blanda ihop glada familjära framtidsplaner med rastlösa skilsmässoplaner, så har hon nog inte på djupet levt sig in i vad det innebär att verkligen vara utan dig och att du skulle hitta nån ny.
I hennes tankevolter finns båda världarna samtidigt för tillfället: hennes egna äventyr - och din trygghet.
1 gillning
Ja det låter rimligt, hon har sagt flera gånger att hon inte kan hitta nytt boende förns bodelnigen är klar men det duger aldrig när jag föreslår att vi ska sätta oss båda två och rada upp allt och titta på ekonomin.
Hon har svårt att förstå hur hon kan få så lite från huset som värderas till 2,8m. Men det ska dras reavinstskatt och hon har ett skuldebrev till mig från när vi köpte huset…
Snart är jag mest drivande.
En annan sak som gäller det sexuella så var jag villig att göra ändringar under en lång period men hon sa att det kändes så påtvingat så det dög aldrig. Nähe då dög det inte helt plötsligt. Ja det är ca 6mån vi hade sex och jag har förklarat att det är garanterat en del varför vi tappat varandra
1 gillning
Så är det helt klart. När vi träffades gymmade jag och hade ett väldigt fysiskt utomhusarbete men efter två föräldraledighet och nästan 13år på samma tjänst så har jag bytt och sitter på kontor nu. Sjukt kul att lära sig något nytt men ja klart man har fått en pappakropp…inte tjock på något vis men inte lika spänstig som man var en gång i tiden…
Ja fan gymmet kanske lockar lite ändå…nu när man får extra mycket tid. Har redan planerat att byta bort våran/min familjeskoter mot nått sportigare som man hade innan barnen fanns i bilden 
1 gillning
@norrland Det finns en intressant tråd som heter “1.5 år - jag tog steget”. Det beskriver det andra perspektivet, när kärleken dör plötsligt och lite “abstrakt”. Personligen tror jag det är den underliggande biologiska processen som spökar. Jag menar, delar av den DNA som är skyldig till kåthet delar vi med blodiglar! Vår medellivslängd var aldrig tänkt att bli längre än 40 år utan tekniska hjälpmedel. Det krävs en ansträngning och förståelse för den egna kroppen för att leva i ett modernt samhälle.
Jag sitter själv i en situation där jag blivit lämnad och där essensen är att hon tappat kärleken. Det går inte ens att spåra tillbaka till när det gick fel. Det är bara oåterkalleligt slut utan någon som helst möjlighet att förstå.
2 gillningar
@norrland Jag vet inte om du känner till Tim Minchin men han är ganska bra att lyssna på ibland: Tim Minchin - If I Didn't Have You - Full Uncut Version - YouTube
Hjälpte mig.
@ikaros Jag ska göra det tack! Ingen jag hört talas om
I söndags när barnen sov så satte vi oss och tittade på bodelningen. Jag var mest aktiv och gjorde nästan allt, hon satt mest med telefonen. Märktes att hon verkligen inte engagerat sig i ägandet av huset med utgifter, lån osv. Hon blev mest besviken att det skulle bli så lite i handen efter alla avdrag för skatt och mäklararvode etc.
När vi var nöjda för kvällen så frågade jag om en kram och det fick jag. Hon kramade hårt och länge, nästan så hon aldrig ville släppa. Exet började också att storgråta. Det kändes för mig också såklart men jag försöker stålsätta mig. Är det så här hon vill ha det och vill hon ändra sig så får hon göra det senare. Nu fan ska vi skiljas så vi får lite avstånd även om det hade varit enklare att bara skita i allt.
Nu ska vi köra veckovis med allt vad barn och hem heter så får den andra komma och gå som den vill. Allt går så fort
Nu kör vi!
7 gillningar
Man funderar ju en del och ser på saker annorlunda när man har livskris. Helgerna är riktigt jobbiga och det blir lätt irriterade diskussioner. Kommer på sätt å vis bli skönt att vara ifrån varandra
Jag börjar se att hon har vissa narcissistiska drag. När hon hon vill att jag ska göra något så är det direkt ,jag får inte bestämma själv när jag ska städa toan exempelvis. Kan inte lämna disk på bänken för att ta det senare. Visst det här hänt att jag glömt kvar det men det är inte hela världen (inte för mig men för hon). Jag har rättat mig mycket efter hennes regler men hon lever inte upp till dom själv.
Allt sånt här jag klarat av att leva med tidigare men nu är det som att fan nu knyter jag inte näven i fickan längre och istället blir det att vi stångas.
Själv har jag nog varit ganska kravlös mot henne för att hon ska få känna att hon bestämmer själv.
Allt cirkulerar runt henne, hon ska visst vara i fokus för det är så viktigt att hon ska få tid att plugga.
Jag har sagt att jag är orolig för hur det ska gå för henne men hon bara snäser åt mig.
Hon jobbar 32h i veckan och ska hinna göra 20h plugg. Dvs 52h/vecka. När vi har VV barn så blir det varannan vecka 32h varannan 72h. Men hon ser inget problem.
3 gillningar
Har mått bra på slutet. Till och med på jobbet har dom sagt att jag sett piggare ut.
Men den här helgen så tippade allt över åt fel håll. Haft det lite på känn förra helgen också.
Nu är jag nere på botten igen
Får hela tiden höra att saker jag gör är fel, på fel sätt, inte bra, du är trög/korkad etc etc. Som att hon ska vara så jävla perfekt själv eller inte göra bort sig. Hon vill hela tiden att jag ska ställa upp eller leva nått schema som gör så hon får “sin tid”.Är tokless på det här nu och det verkar inte finnas nån bostad åt henne på sikt.
Planen är att barnen ska få den här julen ovetandes även om dom säkert har nått på känn.
Värst är att snart står jag nog inte ut. Får sån extrem ångest när jag varit arg på henne. Är det mig det är fel på? Jag har alltid tänkt att allt går att lösa men börjar tvivla på mig själv. Hon är ju den jag älskar och egentligen vill vara med
1 gillning
@Norrland Det är inte fel på dig men hon älskar dig inte just nu. Jag tror att du ska försöka organisera er interaktion så att den blir så formell som möjligt. Kontrakt för allt. Gillar hon regler? Ge henne några att följa så får du se om hon klarar det lika bra som hon pratar om att följa. Regler kan också vara ett sätt för dig att ta kontroll och göra nya val som överraskar henne - vilket på sikt är bra om du vill få henne att ändra sin attityd om dig.
Hehe, tack för recension men det var ju definitivt inte ”plötslig kärleksdöd” som var diagnosen. Det var år av misslyckade terapiförsök, kylig stämning, kritiserande och högljudda gräl och barn som mådde dåligt som föranledde att längtan efter närhet och kontakt med en man gick från fantasi till verklighet. Det var år efter det att hemmet vanvårdades (mitt arbete förstördes) och jag flertal gånger ombetts dra från hemmet av en som i affekt hade för vana att gå ut från rummet (även terapeutens). Inget lättvindigt beslut, men känslor som blev en katalysator. Jag ångrar mig för att jag någonstans tror att jag inte gjorde allt jag kunde för att rädda relationen, jag ångrar att jag inte får vara med mina älskade barn varje dag tills de självmant flyger ur boet, och jag saknar min familj enormt samt mannen jag förälskade mig i och alla våra fina projekt. Men jag saknar inte vår ogina relation så som den var de senaste 5 åren.
@Norrland, har ni gått i terapi?
2 gillningar
Vi har haft ett samtal med familjerådgivning och två med parterapeut privat.
Familjerådgivningen gav inget då och i terapin så pratade vi faktiskt en del, kändes bra men ändå resultatlöst. Hon hade bestämt sig redan.
Grejen är den också att innan Hon tog steget så bråkade vi inte alls lika mycket som nu.
Min gissning är att hon också mår dåligt (utan att säga det) för hennes framtid är så mycket mer oviss. Jag vet ju att jag ska bo i huset osv.
Helt klart är att båda visar våra sämsta sidor med taggarna utåt just nu. Jag vill faktiskt innerligt jobba på det. Redan nu saknar jag henne fast jag ser henne varje dag.
Bara det att vi kommer att flytta isär det är typ spikat, frågan är när efter jul den blir. Förns då kanske vi kan börja jobba på att hitta tillbaka och det kommer garanterat inte va lättare om vi har svårt med kommunikationen nu.
Närhet och då pratar jag inte om barn eller kompisar eller släkt, är något jag kommer behöva väldigt snart för det är säkert 6mån jag kände det.
1 gillning
Ja, det kommer bli ännu mer saknad för var och en av er när ni inte har barnen hela tiden. Och diverse taggar utåt…
Möjligen infinner sig en frihetskänsla i början men för de flesta följer sedan en golgata som varar än till påska. Vill du försöka få relationen att återuppstå kommer du få jobba hårt utan någon cred. Kan vara bra att boka in er på flera terapisamtal i förväg. Antagligen kommer mycket handla om barnen; hur ni delar upp, vem som betalar och framför allt hur de mår och reagerar. Och när dammet lagt sig finns möjligen ett utrymme för utsträckta händer.
Det tuffa är att kvinnor oftast får det mycket sämre ekonomiskt efter en skilsmässa, jämfört med män. Att lämna sitt hem du inrett åt dina barn och sin partner är ett trauma i sig som behöver bearbetas. Att tappa rutiner, nätverk, vanor, högtider, en halv släkt. Det tar hårt för alla inblandade (även barn). Det är sårad stolthet och en livsdröm som behöver tas farväl av. Dessutom är den ekonomiska ojämlikheten, orsakad av det socioekonomiska ”fallet” (som oftast hårdast drabbar kvinnor), svår att vänja sig vid. Och det skapar mycket frustration. Acceptans tror jag knappast det hade varit lättare för män att kommit fram till heller, om normen (och statistiken) hade varit tvärt om. Båda har ju satsat allt för att bygga upp gemenskapen och familjen. Om du funderar på att försöka ta dig över alla era hinder är det nog jättebra att ha några att prata av sig hos och bolla alla tankar.
1 gillning
Julen är över men inte fan var det lätt, just innan Jul mådde jag riktigt botten och funderade om livet var värt att leva. Fick ta ovanligt mycke skit, hennes stressnivåer var skyhöga och jag gjorde så gott jag kunde för att hålla dom nere. Kändes dock ganska otacksamt från hennes sida.
Svärmor har varit och är fortfarande här. Hon vet självklart om allt och har sett sin dotters dåliga humör. Att bli utskälld/skiken år för en enkel fråga är vardag nu. Känns som att jag skulle behöva läsa tankar eller se i framtiden för att kunna undvika att bli utskälld.
Svärmor konstaterar bara att nått konstigt är det och att jag få ta onödigt mycke skit. Skönt med lite förståelse och medhåll.
Hon har äntligen fått en lägenhet dock inflytt mitten av februari. Barnen vet inget än…får se när det blir
Har gett förslag på mer samtal nu när båda har ventilerat men inget medhåll där. Så har även gett henne mina ringar, det var ändå hon som frågade mig om vi skulle gifta oss så kändes rätt att ge tillbaka ringarna
Fyller år imorgon🥳 och spenderar mesta tiden med barnen för att tänka på annat. Ska även var själv med dom över nyår samt efterföljande vecka.
3 gillningar
@Norrland jag lider med dig.
En fasansfull fas du nu måste gå igenom.
Men du kommer igenom. Det gör vi alla som mist det vi trodde var för alltid.
Senare kommer insikten om att det kanske var lika bra dessutom?
Inte för alla, men de flesta.
Inte för att ge dig hopp, jag tror det är kört, men det BEHÖVER inte vara så att hon har någon annan.
Då reggar man inte på Tinder. Då är det redan klart och exklusivitet förväntas även i den relationen.
Men hon kan ha haft någon annan i åtanke, som det inte blev som hon hoppades med.
Därav Tinder och den utåtriktade irritationen.
Eller så går hon och väntar på något besked av någon, som dröjer.
Sannolikt någon på skolan skulle jag säga. Kursare eller lärare i rätt ålder.
Hon är en tryckkokare, du får ta emot överskottet.
Elakt.
I vilket fall tycker jag att det verkar vara förlorad respekt från hennes sida.
Bli förbannad!
Har du någon att kela med i åtanke?
Gör det till ett ragg på din barnfria vecka vet jag.
Get even å gå vidare i livet!
6 gillningar
Om det är som det beskrivs, kan jag också tycka att va fan nu räcker det. Trampar ju på dig framför barn och svärmor. Ryt i och sätt henne på plats. Säg att från och med nu sköter ni det här snyggt. Om inte så för barnens skull. Vem fan tror hon att hon är. Världen snurrar inte runt henne 
3 gillningar
Jag har haft tankar om att det är nån på hennes jobb som hon strular med. Många långa dagar och mycket övertid, självklart säger hon att det inte är nått hon inte berättat. Jag vill ju tro henne men jag får hjärnspöken
Att bli arg löser inte mycket. Jag brukar sällan bli arg men när jag då blir arg vet jag knappt vad jag ska ta mig till så det försöker i jag hålla mig borta ifrån. Hände faktiskt där innan Jul att jag fick nog och sa ifrån men det är som att hälla vatten på en gås. Försöker också säga att behandla andra som hon själv vill bli behandlad.
Helt klart är jag mindre värd än dammråttorna i hörnen.
Jag vill att hon ska må bra jag älskar hon och nej det finns inget jag kan göra, så är det. Till och med barnen säger att mamma ofta är arg. Hon behöver prata med en psykolog men det fattar hon inte. (Om sin relation med sin pappa, döde bror, sjuka mamma osv.)
Är ingen ladiesboy snarare svärmorsdröm. Har kollat tinder för första gången i mitt liv och det är långt mellan nån som jag kan tänka mig som framtida livspartner. Kanske provar dejta senare i vår bara för att testa
2 gillningar
Men hon är ju mindre rädd för att behandla dig dåligt än en dammråtta. Säg ifrån för tusan. Sträck på dig och säg att nu är det nog. Ge henne en avhyvling. Slut med den skiten. tiden som är kvar behandlar vi varandra med lite respekt, för barnens skull. Och för din egen skull. Hur ska du annars kunna se dig själv i ögonen framöver? Hur ska du kunna ha någon form av jämlikt samarbete med henne gällande barnen?
1 gillning