Så igår hade vi vårat samtal där slutsatsen kom. Min fru vill bo själv. Hon säger att jag är den bästa maken och pappa till våra barn hon kunde önska sig och ångrar inget som vi har gjort, men hon är inte längre kär. Hon vill bo själv och rå om sig själv.
Jag är fortfarande hopplöst kär i henne och känner mig maktlös. Vi har försökt men känner såklart jag har varit den drivande. Vi har varit tillsammans 10år gifta 4 och har två fantastiska barn, 2 och 5 år.
Det hela började i våras då en anhörig till henne gick bort. Redan då var det nog på sparlåga men dog helt när jag hav henne utrymme att sörja och tänkte att tiden läker alla sår. Men istället stängde hon in sig och vi tappade vi bort varandra.
Hon säger att jag mest tänker på allt det praktiska och så är det. Lättast att styra och hantera fast jag är en känslomänniska. Bodelning (villa) hitta nytt åt henne osv.
Just nu vill jag bara dö.
Jag vill inte leva i ensamhet och göra alla dagliga saker själv.
Jag vill inte missa halva tiden av mina barns uppväxt.
Jag vill inte släppa våra gemensamma drömmar vi haft om framtiden
Jag vill inte ev. behöva sälja huset som vi har gjort till vårat tillsammans.
Det gör så ont i mig men samtidigt vill jag hennes bästa. Hon säger att vi kanske hittar tillbaka till varandra men det känns som att hon säger det bara för att göra det lättare.
Nu har det runnit lite vatten under broarna sen sist.
Vi har försökt att prata ut om det men kommer till samma resultat. Spiken i kistan kommer på måndag för då ska vi på parterapi
Jag inser att jag har krävt henne med min kärlek och nu har hon inte några känslor för mig längre.
Småbarnslivet har varit hårt för oss båda och vi har inte visat uppskattning åt varandra.
Hon vill vara själv och kanske hittar vi tillbaka, min fråga är då vill du hitta nån annan? och hon svarar hon vill inte leva i tvåsamhet. Bara rå om sig själv just nu.
Mina tankar bara snurrar och jag är rädd för att förbli ensam lite likt skoltiden då jag var mobbad.(samma känslor kommer upp). Jag har svårt att prata om det och vill inte ha nån annan i mitt liv. Hon är mitt allt, jag vill inte släppa in nån annan i mitt huvud.
Vi är ett superteam löser allt tillsammans så svårt att acceptera att hon inte vill försöka, inte nödvändigtvis tillbaka för har uppenbarligen inte fungerat men att göra något nytt tillsammans och inte på varsit håll
Det du skriver skulle kunna va min ex-sambo som skrivit. Vill ge dig en synvinkel från den andra sidan som kanske hjälper dig att förstå hur din fru kanske känner sig.
Är nu 2 månader sen jag lämnade honom, huset, mina 2 barn på 16 o 22. Vi har haft det tufft i flera år. Jag har inte mått bra pga flera orsaker. Kände att jag orkar inte mer o vill bara va själv. I flytten gick allt fort och han hjälpte mig mycket då han har sina känslor kvar för mig. Veckorna rullade på med allt som ska fixas. Men nu sitter jag här i min lägenhet, ensam och gråter. Mina barn kommer inte och hälsar på mig vilket är en stor sorg. De sa att de ville bo kvar i huset vilket jag förstår, men trodde att de skulle komma lite ändå. Känner mig så hemsk som har gjort så här mot dem. Allt har blivit sämre. Ekonomin för oss båda är sämre och det där hemtrevliga finns inte längre där då det va jag som ordnade sånt. Att inte heller få träffa dem varje dag gör ont i mig. Vissa dagar orkar jag ingenting och vill bara ” hem” igen och att allt ska bli bra igen. Men sen tänker jag på saker som orsakade till varför jag bestämde mig för att gå och då känns det bättre en stund. Så här pendlar mina känslor flera ggr om dagen och det är så jobbigt. Vet helt ärligt inte hur det blir. Kanske jag inte står ut med ensamheten heller. För det är skillnad att va ensam i lght än att va ”ensam” i ett hus där familjen är. Idag är det strålande solsken ute men jag bara gråter o gråter. Saknar de så!
Kanske din exfru inte känner som jag, men vad jag vill få fram är att min ex-sambo nog tror att jag har det toppen och mår prima. Jag skäms lite o vill inte beklaga mig för honom eftersom det va detta jag ville. Är så svårt för han är ändå min bästa vän efter 33 år tillsammans.
Tråkigt att höra men samtidigt intressant. Försökte han intala dig till att stanna?
Jag jag försökt prata och berätta om olika synvinklar för att min fru ska få perspektiv på vad hon verkligen sig in på men hon är så jäkla tjurig och bestämt när hon väl har bestämt något så är det det som gäller. Fast jag säger att vi ska lösa det
Vi skrev inget äktenskapsförord när vi gifte oss men måste göra det nu för bodelningen. Jag kom in med mycket mer och hon är iaf så vettig och säger att så ska det förbli.
Jobbigast kommer bli enaamheten, avsaknad av närhet närmsta tiden och barnen. Dom kommer inte få växa upp med kärnfamilj och leva med att allt ska planeras och kompenseras.
Det är ju såå mycket som spelar in men i slutändan landar allt på hennes bord och säkert därför hon vill lämna. Grejen är den att hon jobbar 80% pluggar 50% och ska samtidigt vara mamma till 2 barn och fru till mig. Ja inte konstigt hon känner att hon inte har tid. Så hennes eminenta lösning är barn varannan vecka för att få mer tid till sig själv och studier, känslorna för mig har hon släppt istället för att vi ska hitta dom.
@Norrland Han har aldrig velat att vi skulle separera. Visar väldigt mycket att han tycker om mig. Jag har alltid haft svårt att visa känslor och har mått dåligt över det. Men han har stått ut med det. Kan faktiskt undra vilka som hade gjort det i längden. Vi har haft det tufft med ett av våra barns skolgång och jag har roddat en stor del av de problemen själv utan förståelse av honom. Vilket gjorde att mina känslor tillslut försvann och jag hade inte ork för honom oxå. När det väl ordnat sig med dottern då hade jag fått lght och allt rullade på. Det kändes så rätt att flytta. Och det har känts ok fram tills idag. Har gråtit hela dagen och mår så dåligt över mitt beslut. Han kom förbi och när han skulle gå så brast det totalt för mig. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Jag som inte visat något på flera månader. Kanske behövde jag detta uppvaknandet för att inse att det va inte så kul att bo själv. Eller har det gått för lite tid och det är normalt att känna såhär. Vet ej. Vill bara ”hem” och träffa mina barn och djur i huset. Kändes även bra att krama honom. Det har det inte gjort på länge.
Så det här med att bo själv blir något helt annat när man väl är där. Nu kanske det inte är så med ditt ex men förstår hur du känner dig i situationen. Jag mår så dåligt över att jag utsätter min ex-sambo för detta. Det måste va så jobbigt att bli lämnad. Nu kommer tårarna igen.
Vi hade parterapi idag. Ja vad ska man säga det är så mycket som kommer upp till ytan. Det senaste året har jag det hänt väldigt mycket men min fru är inställd på samma sak. Att ha eget och bestämma allt själv. Fast hon gick även med på att boka in ett till samtal
Jag är inte perfekt och inte hon heller och vi har uppenbarligen kört det här i botten. Bland den sämsta känslan jag nånsin har upplevt.
Fick veta varför hon kanske varit så sur på slutet. Ilska och sorg kan vara två sidor av samma mynt. Skydda sin sorg med ilska.
Jag kan bara inte fatta att hon ger upp!!
Berättade även för min pappa idag. Det känns bra att få stöd och han sa att dom skulle hjälpa så barnen får det bra. Oj vad mina tårar rinner bara jag tänker på det
Du skriver min historia. Jag trodde inte att det skulle bli lätt men att bli helt ensam utan barnen har tagit hårt. Jag lämnade också mitt drömställe och när jag åker förbi (vilket jag undviker eftersom det gör så ont) tänker jag att jag skulle ju bara kunna flytta hem igen och leva familjeliv eller? Men sen återkommer tankarna precis som du skriver på varför jag lämnade och då blir det omöjligt.
@Norrland Vad bra att Ni går i terapi. Att få hjälp att förstå varandra och att någon kanske kan ge lösningar på problemen. Skulle vi oxå behöva. Ikväll sa jag till honom att jag ångrat mitt beslut att flytta. Saknar allt så mycket att jag tänkte att jag ska verkligen försöka igen. Pga flera saker har jag inte velat vara intim på väldigt länge. Detta har varit jobbigt för honom och det förstår jag. Han säger nu att då får jag bli bättre på att visa känslor mm. Det är jag beredd på men att även han får tänka på hur han uttrycker sig och är i vissa situationer eftersom även det har varit en del av det jobbiga. Men där vände samtalet och han vet inte vad han skulle gjort annorlunda. Jag ville inte och var inte min mening att börja prata om vems fel o varför det blev såhär, utan bara att vi ska försöka få det bra. Allt blev bara mer o mer fel. Slutade med att jag gick hem. Storgråter och känns som allt är förstört. Förväntade mig inte att han skulle ge stora famnen men absolut inte att det blev såhär.
@mordillo Är dina barn stora? Jag känner att jag inte klarar detta längre. Är beredd på att fixa mitt förhållande o flytta tillbaka. Inser vad jag kan göra annorlunda för att det ska fungera. Går sönder av allt gråtande. Samtalet vi hade ikväll gick inte bra😢Förstår hans undran om mina känslor för honom redan kommit tillbaka. Men vill samtidigt få honom att förstå varför det blev såhär. Stort misstag, då han inte tycker han gjort något fel. Jag vill bara att det ska bli bra😔
Nu sitter jag ensam i huset. Skickade barnen till mina föräldrar och hon tog in på hotell en natt.
Gråter och tänker om vartannat. Har gjorde mig en fin köttbit till middag och har det gott i soffan nu, men kan inte sluta tänka på hon. Hon som jag till varje pris skulle vilja dela resten av mitt liv med.
Tänk om hon går ut för att ragga upp någon? Tänker hon ens på mig?
Varje bil som kör förbi hoppas jag är hon som kommer hem och säger att hon vill försöka men det är bara önskedrömmar, det kommer inte att hända såklart.
Måste verkligen tygla mig själv för att inte ringa eller skriva åt hon. Vill bara att hon ska få må bra men vill inte offra mig själv eller familjen heller, jag är inte den som ger upp!!! Fast nu känns det hopplöst. Hopplöst om livet som man hade föreställt sig.
Du är ensam i huset men här finns en hel hög med folk som stöttar dig, som själva har en ensam fredagkväll!
Jag har precis fått hem ungdomarna från pappan, så här har det varit bullrigt värre ett par timmar. Men nu har de försvunnit in på sina rum. Jag hör bara svag musik, datorknatter och sånt i bakgrunden. Den typen av ensamhet tycker jag om!
Jag vet inte vad man kan säga till tröst, @Norrland , mer än att du verkligen inte är ensam i dessa känslor. De flesta av oss här inne tar gått igenom kriser och känt djup ensamhet i omgångar. Det blir bättre med tiden, även om det är världens sämsta tröst just nu.
Men ja, livet fallerar ibland och allt man föreställt sig och trott på kan gå i kras på bara ett ögonblick. Mitt liv har pulveriserats och byggs upp igen flera gånger vid det här laget, och varje gång har livet fått ta en helt ny vändning som jag inte alls tänkt mig.
Men det kan bli bra ändå, även om det inte blir som man trott.
Jag vet inte om det är försent för er, eller om det fortfarande finns hopp. I så fall tycker jag att du verkar göra allt rätt, eftersom ni går i parterapi och du ger henne det utrymme som hon kan behöva om hon känt sig stressad och trängd i livet.
Men var inte rädd för att även tänka på dig själv och vad du behöver just nu. Ditt liv har ett värde med eller utan henne, även om du kanske inte känner så just nu, och ta hjälp av allt och alla för att få det stöd och den hjälp du behöver genom detta. Älta med alla som kan tänkas lyssna, gråt och var arg så mycket du vill, ta dig tid till att träna eller promenera eller göra annat du mår bättre av.
Och kom ihåg att du inte kommer att känna så här för evigt
Åtminstone skulle jag vilja säga godnatt för att det skulle kännas mindre ensamt och samtidigt visa att jag tänker på henne men nej jag ska vara stark och hålla mig ifrån det. Hon kommer hem imorgon vid middagstid sen ville hon att vi skulle hålla oss på olika våningar i huset, får väl se hur det går med det, helst vill jag bara hålla om henne och pratat ännu mer men jag tror hon vill nog inte höra mer
Får väl säga godnatt här istället. Tidigt eller ej men fan det tar på krafterna att vara ledsen titt som tätt
Godnatt😀
Åh hon vill verkligen inte prata med mig, knappt vara i samma rum om det inte behövs.
Hon är helt fast i sitt beslut om att skiljas och säger att jag måste landa i det.
Min hjärna kan inte det. Det känns så overkligt att det ens skulle kunna hända. Hon säger också att hon skulle vara svartsjuk om jag träffar nån annan. Har hon verkligen inga känslor då?
För mig är hon fortfarande min livs kärlek men får väl se när mina känslor kallnar.
Hon säger snälla saker som att jag är en bra make och pappa.
Men hon har svårt att infinna sig i att vi har olika ekonomiska bakgrunder och att jag har stått för alla stora inköp. Hon kan inte känna sig nog delaktig trots att hon varit med och bestämt. Jag säger att allting har varit för oss tillsammans, en gemenskap som delar på allt.
Barnen känns verkligen som en stöttepelare för mig i det här. Jag vill inte vara utan dom, inte ens för en dag som det är nu, hur blir det då sen? Jag håller och kramar dom så mycket jag bara kan för jag vet att det kommet inte alltid vara så.
Hon ställde också en skum fråga ikväll, om jag kunde tänka mig flytta till annan ort med henne?självklart separata boenden. Vafan sa jag? Ska vi skiljas och sen flytta till samma ort? näe nu blommar löken känner jag
Hade andra och sista bokade parterapisamtalet idag. Det är över men så obegripligt i min värld. Jag letar saker vi skulle gjort annorlunda fast jag inte borde…Måste försöka tänka framåt, jag är inte en som ger upp så jag vill försöka spara ett litet hopp om en framtid i en ask långt inne i mig
Just nu är det så jobbigt att vara hemma så jag har flyttat till mina föräldrar en vecka. Hon har varit så kall på slutet och fryst ute och ignorerar mig totalt. Superjobbigt att spela glad när barnen är med. Hade en farsdag med bara barnen och dom fattar säkert mer än man tror fast vi inte berättat. Barnen tror jag är på jobbresa nu.
Jag är inte arg och hatar henne inte, jag ÄLSKAR HENNE. En känsla jag måste släppa och det är nog det svåraste. Att inte älska eller hata henne och vara en superpappa
