@sannas från mig som på sätt och vis hade aggressionssproblem till och från under mitt tidigare 30-åriga förhållande. Och det kan jag säga att det var frustration som jag “behövde” släppa ut.
Kunde när vi var yngre vara så att X med flit sade saker för att såra, jadå hon visste precis vad hon skulle säga, som gjorde att jag helt sonika gick ut i vebon( som vi hade då) och drämde sönder något.
Barnsligt och primitivt javisst. Men jag fick ut det som jag inte kunde behandla och kom in lugn.
Hon var fortfarande frustrerad över samma sak, för hon hade såklart sin syn på vad vi var oeniga om och var inte beredd att släppa argumentationen. Men jag kom in och var av åsikten jaja, men det här löser vi. Det är ingen stor sak vi kan kanske göra såhär: …?
Sen kunde jag även klanta mig själv något så in i bängen, vilket också kunde föranleda ett besök i vebon.
Då började hon springa efter för att se vad jag gjorde, och gärna tokhåna mig för bristande impulskontroll och allt möjligt annat som hon visste jag upplevde förnedrande.
Vilket det också var.
Det var såklart inte mina största stunder när jag sparkade sönder en spånskiva eller högg som en tok i en vriden kvistig kubbe till svetten rann.
Men det blev ju inte bättre av att hon stod intill och tokhånade och förklarade vilken jävla dåre och sinnessvag fan jag var som inte kunde uppföra mig bättre än att slå sönder saker och lite annat som hon också hade på hjärtat när hon ändå var igång.
Jag var av åsikten, varför ska du springa efter och göra ont värre, kan jag inte bara få sparka masoniten åt helvitta i fred så är det bra sen??
Nä hon var prompt tvungen att ösa otidigheter över mig.
Ord som jag förväntades förlåta och förlät.
Förlät hon mitt sätt att avreagera mig? Inte alls!
Nästa gång var ramsan bara ännu längre.
Var hon någonsin rädd att jag skulle bära hand på henne?
Aldrig. Inte en sekund.
Nu höll inte relationen och hon var nog inte så intresserad av det heller med tanke på skalmöverhoppen?
Blev det lugnare med åren?
Javisst men helt bra blev det inte. Har aldrig funnit någon som kan reta mig till vansinne som hon kunde och ville emellanåt.
Men efter vår skilsmässa så har jag inte behövt bli vansinnigt arg en enda gång.
På något eller någon.
Att det fanns något giftigt i vår relation som tog sig olika uttryck är helt klart.
Den “arga” man hon skilde sig från kommer ingen annan att behöva möta.
För han fanns bara då, i de omständigheterna och med den psykologiska laddningen.
Om jag skulle fråga henne idag, skulle hon anse att hon hade någon del i mina “problem”?
Sannolikt inte, men för mig är det rätt tydligt att så var fallet…
That said så tycker jag nog att ni är onödigt plumpa mot @ikaros som i den här tråden i mina ögon inte försöker sitta på någon men kanske har en känsla för att det kan finnas mer än det som möter ögat?
Att dra det till att alla män potentiellt slår och förtrycker och hence är socialt oacceptabelt att de blir uppenbart arga till skillnad från när kvinnor blir arga känns fånigt.
Det bör vara lika ok att en man eller kvinna blir vansinnigt arg ibland.
Men jag kan kanske hålla med om att ni ska skiljas, sett från min subjektiva erfarenhet, för bådas skull!
Om fog finns härtill.
Däremot, återigen, aldrig ok att hota eller förtrycka någon med sitt humör och beteende.
Vem har sagt att man inte får leva ut sina känslouttryck?
