Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Min man har aggressions problem

Jag ska försöka fatta mig kort och får fylla på om det saknas information. Skriver också på mobilen.
Jag och min man har varit tillsammans i ca 15 år. Hans häftiga humör har väl alltid funnits där men det ökade en del när första barnen kom, 2st tätt. Har ett till barn som kom senare.
Vi är ganska jämställda, där har vi inte ett problem, han är investerad i familjen till 110 procent och han gör allt för oss, unnar sig sällan något själv. Han visar kärlek på det sättet att han sörjer om oss.
Sexlivet är bra, väldigt bra ibland.
Vi pratar mycket om jobb, barn, samhälle, politik ja vi tycker nog om att prata med varandra, men det är svårare när det gäller känsligare saker.
Han har ett jäkla humör som påverkar vår relation mycket. Vi har pratat mycket om det, eller det kanske är mest jag som pratar men han kommer med kloka inslag emellanåt. Och jag tror inte han vill att det ska vara så.
Det har lugnat sig med åren men det kommer lite då och då. Kan vara rent allmänna saker som att han slår i tån och måste då vråla ut och svära. Kan vara att han bränner vid nåt och måste då slänga med saker och skrika.
När han skäller på barnen så är det mer vrål och skrik. Alltså jag älskar honom och han bryr sig om oss och jag tror inte jag skulle ha det bättre med någon annan men detta tar på mig.
Det är jobbigt att höra nån vara arg och skrika, jag är kanske lite känslig när det gäller arga män men det finns inget som är så oattraktivt som arga skrikande svärande män.
Jag kan med såklart bli arg det är naturligt men han blir så jäkla arg på en gång. Och om jag säger till honom när han är arg blir det 20 gånger värre. Det är så jobbigt, vet inte hur jag ska hantera det längre, är det någon som lever med en liknande man som har tips? Eller någon man som känner igen sig?

Du kan bestämma dig för hur stort detta problem är för dig (och sannerligen för era barn att växa upp med den emotionella instabiliteten hos en förälder och därmed risken att lätt adaptera sig och ta efter ett sådant beteende) och antingen göra ingenting och fortsätta på samma sätt, eller på allvar sätta ner foten när du väl bestämt dig hur mycket du är villig att satsa. Sedan i ett lugnt läge tala om att detta inte är hållbart i längden och att det skadar både dig och era barn. Och därefter kräva (om du kan efterleva det annars är det meningslöst och kontraproduktivt att ställa krav) att HAN och enbart han tar tag i detta problem han har inom sig, söker hjälp och med någons professionella hjälp får fördjupad självinsikt om varför han beter sig på det här obalanserade sättet och därefter får tillgång till verktyg för att successivt lära sig att hantera sig själv och bryta sina egna psykbryt innan han exploderar.

Men du kan inte “hantera” honom, det är HAN som måste lära sig att hantera sig själv och sin egen inre stress (eller vad det nu är som gör att han fullkomligt löper amok) och det kommer han aldrig att klara själv utan hjälp och den hjälpen kommer inte från dig. Den största hjälpen du kan göra för honom och i förlängningen både för dig, men ffa för era barns uppväxt och deras utveckling och chans att inte ta efter och se det där som ett varken normalt eller ens acceptabelt beteende hos en vuxen individ, är att på ett eller annat sätt (oavsett vad som krävs) tydliggöra att det är ett krav för en fortsatt relation.

Om det är det vill säga!?

3 gillningar

Ja det är ett stort problem och det känns som att allt annat är hanterbart på ett annat sätt, detta går liksom inte bara prata om för det har vi gjort. Ja jag funderar på hur jag ska förmedla det på ett sätt så han fattar men ändå inte kritisera. Fast det gör jag ju egentligen. Hans pappa är lite likadan blir arg lätt men jag har inte hört honom skrika så. Sen är det så att det går ju typ över på en sekund men då har ju jag kanske hunnit bli arg. Jag vill också att problemet ska hamna på rätt nivå, för jag tycker ju inte illa om honom som person eller kritiserar eller säger att han är en dålig man och pappa men detta är ändå så pass stort att det påverkar familjen negativt. De stora barnen börjar ju säga till honom med att han inte behöver bli så arg. Men det fanns en period då den äldsta också blev sådär arg men det är lugnare nu. Men åh vad trött jag är. Jag fantiserar ibland om hur det skulle vara att bara slippa allt detta, men som sagt han har ju många andra bra egenskaper. Vi har många bitar på plats men detta är ändå en del som är stor liksom.

1 gillning

Jag tycker ni ska gå och prata med någon. Jag tror att han har massor av aggression inom sig. Börja med familjerådgivning och beskriv vad detta gör med dig och familjen och på ett sätt är du medberoende till detta beteende. Där hoppas jag att ni kan komma fram till att han skulle behöva terapi, hur tänka och göra rätt för att det ska bli bättre. Jag tror medvetenhet hjälper och att våga prata om känslor.

Ja precis, det vore bra om han kunde gå och prata med någon om det och att vi gick iväg tillsammans, jag tror inte han är helt omöjlig att få med till parterapi, men att gå och prata själv vet jag inte men kanske. Vi har gjort en stor resa i vår relation och jag har verkligen ändrat på mig själv så otroligt mycket sen vi träffades, jag har lärt mig mycket och har själv gått och pratat. Men det känns ju lite som att jag lagt ner så mycket jobb men problemet kvarstår och det ligger hos honom. Sen när jag läst trådar här inne så ser jag ju att vi också har det bra men just detta är verkligen inte ok. Och att gå och fundera på skilsmässa är ju jobbigt och han behöver kanske veta att jag ibland tänker så för att förstå hur jag faktiskt känner. Jag vet att han förstår men ibland tror jag han tycker att jag överdriver och att han måste få säga ifrån, och såklart får han det men han behöver ju inte skrika allt han bara orkar för det.

Ja, och det tillhör livet att ibland får man kritik. Att du ska behöva fundera över hans reaktion är ju ett symptom på hur ni har det.

Länge så matades jag med mantrat att ”alla har rätt till sin känsla” från ett visst håll i min omgivning. Jag fattade aldrig, men kunde inte sätta fingret på vad som skavde. Jo, alla har rätt att känna sina känslor. Men man har inte rätt att uttrycka dem som man behagar. Man behöver faktiskt inte agera på sina känslor. Och att agera ut sin ilska så att man skrämmer, inte går att dämpa osv, nej det är inte okej.

Du överdriver definitivt inte, och som @Noomi skriver så är det fullt rimligt att begära att HAN tar ansvar för att komma tillrätta med sitt beteende. Annars måste Du ta ansvar för att barnen inte utsätts, eller normaliserar detta beteende.

1 gillning

Usch jag verkligen hatar att det ska vara såhär. Jag blir så ledsen och arg och är trött på att det är såhär. Jag känner att han tar mycket av vad jag säger så fel med, jag tror att jag kritiserade mycket i början av vårt förhållande men de senaste 10 åren har jag inte gjort men han tar det ändå som att jag menar att han är så dålig människa och att allt han gör är kass. Men det som är problemet är hans jäkla humör. Allt annat är småsaker. Han beter sig som en barnunge och det är så oattraktivt. Men säger jag det så tar han det så jäkla hårt.

Igenkänning på den! I vårt förhållande så ledde det till att vi istället började prata om hur jag sa saker, det ledde bort fokus från sakfrågan och vände det mot mig och blev kritik mot mig istället. Praktiskt och smart! :face_vomiting:

1 gillning

Det är så jobbigt att gå och tänka på hur det skulle bli med en skilsmässa. Då kommer han ju ha barnen varannan vecka och jag har ingen koll på vad som händer. Sen skulle jag leva ensam för jag är så trött på karlar känns det som, och ingen skulle ju förstå mig på samma sätt som min man när det gäller barnen. Och jag älskar honom och vi har det ju bra på andra sätt. Jag tror verkligen vi skulle ha det bra om han bara kunde bli mer sansad. Det så jobbigt att inte kunna prata om detta med någon och det är ju honom jag brukar prata med om annat.
Jag undrar om det är någon som vet ungefär hur länge man kan få vänta på en tid hos en parterapeut? Tar dem ens emot i dessa tider?

1 gillning

Nu har jag bestämt mig för att jag tycker vi ska gå i parterapi. Min man är väl inte direkt överlycklig över det men verkar ändå gå med på det så efter påsk ska jag boka tid och hoppas vi får komma snart. Jag har märkt mer nu i dessa tider när vi är mest instängda med varandra hela familjen att det blir så mycket irritation och med hans jäkla humör blir det ju sju resor värre. Jag tycker att vi skulle ta hand om varandra och vara förstående för att det är jobbigt för oss alla. Jag har inte träffat min familj på länge då de bor längre bort medan vi träffat hos familj, de har vi ju en vardag ihop med på ett sätt. Och jag märker att det tar på mig att inte få träffa dem, även på barnen. Det känns skönt på ett sätt att nu gör vi detta så får vi se vad det ger men jag hoppas ju såklart att det kan bli bra. Fixar han sitt humör kan vi fixa resten tillsammans hoppas jag.

2 gillningar

Ingen parterapi än, semestern är slut och jag är slut jag med. Hur skiljer man sig från någon man älskar och fortfarande är attraherad av? Han är så sur emellanåt att det går att känna i rummet bredvid.

Om det verkligen bara och enbart är hans raseriutbrott som är ett problem, så kanske ni först och främst kan separera och vara särbo några månader. Tala om att varje gång han börjar skrika och kasta saker, då får han åka hem till sig. Du och barnen ska inte behöva utsättas för hans utbrott. Då får han tid på sig att försöka göra något åt sitt humör.

Men - om utbrotten bara är en del av problemet, då blir det en helt annan sak. Går han runt och surar också? Skyller utbrotten på dig eller barnen, anklagar er för allt möjligt, kläcker ur sig små elaka kommentarer? I så fall skaffar du dig en egen terapeut, ansöker om skilsmässa och bokar tid hos kommunens familjerådgivare för att försöka få en “snygg” skilsmässa.

3 gillningar

Det är det som är det största problemet, han skyller inte på mig utan förstår och mår själv dåligt av utbrotten. Sen är han lite tjurig emellanåt, allt skulle verkligen vara bra om det inte vore för hans humör. Han smäller snabbt men det går över lika fort så det är inte att han går omkring arg en hel dag. Men jag reagerar ju och för mig tar det längre tid.
Vi har kunnat prata om det och han säger att han helst inte vill gå och prata med någon men att han gör det om jag tycker det, han förstår ju på nåt sätt.
Jäkla pandemi som ställer till det med och jag har mått dåligt av att vara instängd hemma och stressad på grund av jobb. Det är skönt att kunna jobba hemma ibland men när det blir påtvingat så är det jobbigt för mig.
Jag hoppas vi kan ta oss framåt.
Men jag sa till honom att vi får skaffa varsitt boende om det inte slutar och jag tror han funderade över det och inte ville det.

1 gillning

Ett annat perspektiv är att ilska är en ärlig känsla som inte fejkas lika bra som till exempel kärlek. Att han låter känslorna komma fram kan ju vara att föredra framför någon som hellre knyter näven i fickan för att plötsligt implodera oförklarligt efter år av undertryckta känslor.

En del människor är konflikträdda. Andra är rent av fega. Skulle det vara bättre?

Det som är mer avgörande måste vara skälet till att vi uppvisar de känslor som vi gör. Är det förutsägbart? Lär vi oss av våra misstag? Osv. En person som slår sig på tån måste ju rimligen känna smärta. Är det verkligen rimligt att den känslan undertrycks? Är det empatiskt att tycka det ens? :thinking:

Hur hanterar du själv dina känslor? Med kallt och övervägt lugn? Det är uppenbart att du inte respekterar din mans känslor. Det kan förvisso bero på att han inte visar dig hänsyn.

Varför inte försöka förstå och lösa att man blir så arg om man går runt och blir arg hela tiden? Det är ju ingen bra känsla och det är inte alls konstigt att en partner blir ledsen och till sist börjar må riktigt dåligt om den ständigt utsätts för ilska.

Är det sin partner man blir arg på så undrar jag varför man inte hellre försöker förstå och acceptera partnerns sätt och sidor istället för att bli arg. Om man inte kan det så bör man kanske inte ha ett förhållande med varandra? Jag skulle då absolut inte vilja vara ihop med någon som ständigt blev arg på mig, då det ju signalerar att personen verkligen tycker att jag är jävligt dålig, varför annars bli arg?

1 gillning

Visst ilska är en ärlig känsla och det är ok att vara arg. Men som jag försöker lära mina barn som min man inte verkar förstå är att man inte behöver vråla det värsta man kan och slå i skåpsluckor och dörrar, man kan höja rösten och förklara vad man är arg på men det finns en gräns där för mig iallafall. Om man vrålar och gapar och liksom viftar så tycker jag inte det är ok. Jag ser det inte som att jag inte respekterar min mans känslor jag respekterar han känslor men jag respekterar inte utan snarare föraktar hans sätt att bete sig när han blir så arg. Om han slår i tån så kan han gapa och svära och slänga iväg stolen han slog sig på, det är inte en trevlig miljö att vara i om det gapas och skriks och kan komma saker flygande. Alltså han står och vrålar åt barnen när de är arga att de ska vara tysta och inte slänga i dörrar när det är exakt vad han gör. Hade det handlat om att man blir arg ibland och säger det med ett rimligt språk utan att skrika så hade det varit så välkommet.

2 gillningar

Tycker inte man kan förvänta sig att kunna släppa ut sina negativa känslor hur som helst över någon utan att det får konsekvenser även om det nu är så man “genuint känner”. Man skulle knappast kunna börja skrika och slå sönder saker på jobbet och räkna med att ha det kvar, eller bete sig på det sättet mot vänner. I viss mån ska man kanske kunna visa känslor för en partner mer än på en arbetsplats eller med vänner men vad som helst är ju inte okej för det, och dessutom räknas väl partnerns känslor också? Känns mest som ett rätt barnsligt “du ska älska mig som jag är vad jag än gör” tänkande som inte hör hemma i vuxna relationer utan i barnets relation till föräldrarna.

2 gillningar

Det där är ett oerhört omoget beteende som man kan förvänta sig av småbarn innan de har lärt sig hur man reglerar och kanaliserar sin ilska. Varken du eller barnen ska behöva stå ut med det, och som du själv har noterat så kommer barnen lära sig exakt samma beteende om han fortsätter utsätta dem för det.

Jag tycker @Leaf har en klok poäng:

Menar han allvar med att han är beredd att göra något åt den här bristen så kan det vara en väg. Som de flesta andra hoppas han antagligen på att du och barnen bara ska acceptera det här och gå i ständig oro över när hans nästa utbrott kommer. Visa honom att du inte gör det.

Du kan inte ändra på honom, men han kan möjligtvis ändra på sig själv om han är tillräckligt motiverad.

1 gillning

Jag känner inte din man och är begränsad till det du skriver så inget jag påstår behöver vara applicerbart på din specifika situation. Min avsikt var bara att ge dig nya infallsvinklar då du uttryckt osäkerhet i vilka beslut du ska fatta och hur du ska hantera dina egna känslor (det är ju därför du är här, inte sant?)

Jag håller med om att det är skillnad på känsla och känslouttryck och att känslouttrycket bör vara i proportion till både känslan och orsaken bakom känslan.

Det skriver du också, men jag tror det vore rimligt med självreflektion kring varför du inte respekterar hans känslouttryck och om du verkligen respektera hans känslor. Vad har du gjort för att visa respekt för hans känslor i de här situationerna? Har du visat empati med honom? Hur har han hanterat din empati?
Eller har du kritiserat eller visat avsky för hans uttryck? Kritik mot känslouttryck yttras ju rimligen efter att man visat empati för känslan. Har du gjort det?

Jag har inte läst det som att ilskan var riktad mot någon speciell utan att det finns underliggande och olika orsaker. Främst uppfattade jag det som kritik mot ett uttryck. Ilska utan underliggande orsaker eller där orsakerna är tveksamma håller jag med om är konsekvent dåligt.

Om du vill ha en relation i vilken ingen någonsin blir arg för något så lär du ha väldigt kortlivade relationer alternativt träffa någon som är grymt konflikträdd och förtrycker sina känslor. Människor med åsikter, ambitioner och drömmar kommer ibland att kollidera och de måste konsolidera sina olika tankar. Eftersom ingen är en telepat så missuppfattar vi varandra hela tiden och vi sårar ibland varandra utan att mena det. Det är naturligt. Att bråka är naturligt. Att ha starka känslor kring människor man hyser starka känslor för är också naturligt.

Att vara arg är inte dåligt. Det är en känsla som vilken som och har sin rot i orsaker som människor som bryr sig om varandra borde vara lika investerade i om de alls är kapabla till empati.

Slutligen: Människor som har problem med att visa sina känslor är betydligt jobbigare att ha att göra med än människor som visar vad du känner. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att människor som är konflikträdda i regel är farligare än människor som konfronterar direkt. Sådana människor tenderar att agera mycket mer impulsivt och oförutsägbart irrationellt när bägaren väl rinner över. Därmed inte sagt att man måste stå ut med vad som helst - men var den gränsen går eller vad som verkligen händer för Sannas kan vi bara gissa oss till baserat på vad hon skriver. Det bästa vi kan göra är att ge lite olika synvinklar att pröva och försöka undvika att vara en eko-kammare för hennes egna känslor.

1 gillning