Jag har försökt förklara så gott det går men det är svårt när man försöker skriva kortfattat. Alltså om min man slår i tån och vrålar för det så låter jag honom hållas och sen frågar jag efter en lite stund hur det gick. Eller om han tappar en tallrik och svära över det, jag har lärt mig att låta honom svära klart och sen kolla hur det gick eller så. Om han blir arg på mig så blir han ofta lite tjurig och då frågar jag vad det är, ofta får jag dra det ur honom och sen pratar vi om det, då kan vi ju liksom vara lite arga och tjuriga på varandra, alltså vi tjafsar typ. Sen brukar det gå över, men det är när han liksom tappar tålamodet på barnen som är det värsta för då vrålar han verkligen och visar tydligt med kroppsspråket att nu jävlar passar ni er för annars typ. Han svär och skriker, det gör han oftast inte åt mig utan i situationer där det är antingen tidspress och barnen strular, el om sonen vägrar stänga av tv spelet, eller om dem gapar och skriker. Då är inte hans sätt att hantera det normalt utan det är aggresivt, han använder sig av sin aggressivitet för att få stopp på en situation men det blir bara värre av att han reagerar så, han har aldrig slagit barnen men för mig tycker jag att han går över en gräns om han ex ställer sig nära så han nuddar dem och skriker, eller tar tag i armen och drar in dem på rummet, då tycker jag man redan förlorat situationen. Jag kan med tappa tålamodet och bli arg som fan men då går jag undan. Jag vet inte om jag kan förklara tydligare än så.
Eftersom du reagerar på detta så är det något som påverkar dig negativt och du mår inte bra av detta. Det är så illa att du funderar på om ni ska separera. Det låter inte som ilska ”inom normala gränser” då hade du inte skrivit här antar jag.
Om du och familjen betyder tillräckligt för din man så försöker han göra något åt detta så att ni kan må bättre tillsammans. Han mår ju i grunden inte bra, det är uppenbart med den här typen av utbrott.
Jag tror att det vore bra att gå på familjerådgivning och genom att ni pratar om vad hans humör gör med dig. Ev kan han komma närmare vad som gör att han har så mycket underliggande aggression och ni kan börja kommunicera bättre.
Det är nog svårt att lösa detta själva, då du inte når fram och han förmodligen inte är medveten om vad som orsakar hans starka reaktioner. Förmodligen ligger det ju inom andra områden än det som orsakar ”utbrottet”.
Kanske anar han var problemet sitter men orkar inte ta itu med sina tankar och sig själv? Men det är absolut nödvändigt för detta har bara blivit extra tydligt nu under pandemin och du har fått nog. Bättre att ni tar tag i detta nu istället för längre fram för det hade kommit upp för eller senare ändå.
Hoppas att ni kan komma vidare i detta 
Tack för ditt svar, jag tror och hoppas med att vi kan få hjälp. Jag vet att min man själv mår dåligt när han blivit för arg, det har blivit bättre på senare men det händer fortfarande. jag är orolig bara att det ska missuppfattas det jag säger, alltså jag vill varken förstora eller förminska problemet. Jag vill att nån ska förstå och hjälpa, inte att de ska ta det som att han är en aggresiv misshandlare men inte heller att det blir tvärtom och att vi inte når fram. Jag är rädd att såra honom och jag vill bara det ska bli bra. Jag har tänkt så fruktansvärt mycket på detta och på separation och vad det skulle innebära. Vi har det bra på många sätt, men detta är inte bra. Jag har en rädsla att om nåt skulle hända mig så skulle inte han fixa att ta hand om barnen på det viset att de kanske skulle skrämma dem liksom. Usch det är så jobbigt, hade trängt undan det lite men det kommer upp varje gång hans humör brister.
Sannas, det är inte svårt att ta ett par veckor terapi för att begrunda hur man hanterar sina känslouttryck och om din man älskar dig så gör han säkert det om du ber honom. 
Det är samtidigt inte alls självklart för mig att du respekterar din mans känslor eller vill hjälpa honom, utan det förefaller snarare som att du letar efter bekräftelse för att få lämna honom. Det finns gott om människor i det här forumet som kan ge dig en klapp på axeln och bekräftelse om det är vad du behöver. 
Jag förstår inte heller ditt resonemang kring om något skulle hända dig så skulle han inte fixa att ta hand om barnen. Du pratar ju om att separera, då kommer han ju få halva tiden med barnen utan dig? 
Det är uppenbart att du inte trivs och att ni har problem, men vore det inte rimligt att fokusera på att lösa problemen istället för att försöka börja om på nytt? Är det inte helt otänkbart att ni tillsammans skapar problemen du upplever, eller är du helt övertygad om att du gör allt rätt och han gör allt fel? För i så fall bör ni kanske separera ändå för hans skull om inte annat för det känns inte särskilt empatiskt alls. Kanske därför han är så arg rent av?
Jag förstår inte riktigt hur du gör tolkningen att jag inte respekterar hans känslor? Bara för att jag inte anser det ok att han skriker som en galning när han är arg? Jag skrev i mitt tidigare inlägg och försökte förklara men trots det gör du tolkningen att jag inte respekterar hans känslor. Och vad har jag skrivit som gör att du tror att jag tycker att jag gör allt rätt?
Jag vet inte om jag är otydlig eller om det är något i det jag skriver som väcker något hos dig?
Jag skriver att vi har en bra relation i övrigt och att jag bara önskar detta kunde lösa sig. Jag skriver även att min man själv ibland reagerat efteråt och förstår att han gått för långt. Du skriver även att jag är konflikträdd, men tycker du det är rimligt att gapa och skrika? Särskilt på barn? Blir konfunderad av din tolkning.
@sannas Jag tycker att du beskriver problemet väldigt tydligt. Du tycks inte ha problem med att förstå att din man blir arg, utan problemet består i hur han uttrycker sin ilska.
Och så ser det väl ut för de flesta av oss. Jag har heller inga som helst problem med att acceptera att folk blir arga - det blir jag själv rätt ofta - men jag lägger stor vikt vid hur de uttrycker det.
När jag hade rejäla stressproblem för ungefär tio år sedan var jag rosenrasande för jämnan. Det var förståeligt, ilska är ett normalt sätt att reagera på stress. Men hur jag hanterade det var absolut inte rimligt på något vis. Jag skällde ut folk, jag kastade saker i väggen och jag skrek åt mina barn för bagateller.
Att jag var arg var alltså inte problemet, det var en i grunden sund reaktion på en osund livssituation. Men det gav mig inte rätt att förpesta min omgivning eller t o m skrämma slag på andra. Inget gott kommer ur ett sånt beteende och även om det är förståeligt är det inte försvarligt.
Idag har jag skapat ett helt annorlunda liv åt mig, jag har gjort ett hästjobb med min egen utveckling och jag är så otroligt glad över att varken jag eller mina barn, som är stora idag, tappar kontrollen och vrålar åt varandra eller slår sönder saker i ilska. Och då har de ändå diagnoser att tampas med, som ofta brukar innebära bristande impulskontroll.
Arga kan vi bli allihop av och till. I vårt hem är det ingen som undertrycker känslor. Men ingen skriker fula ord, sparkar på saker eller tappar besinningen. Både de och jag har lärt oss bättre metoder som gör att bråken inte trappas upp och att det går att ha en konstruktiv dialog istället om ilskan beror på något som går att åtgärda.
Detta är vad du ska begära av din man. Det är inte ett krav som är för stort.
Sedan är det upp till dig hur mycket tid och tålamod du har. Är han motiverad kan det gå relativt fort att förändra ett sånt här beteende, särskilt om man snokar rätt på grundorsaken. Tycker han däremot att du överreagerar och att han har rätt att få bete sig hur han vill så fort han blir arg, då blir det svårare.
Tack Trassel. Jag hoppas vi kan lyckas ha ett samtal nu i veckan utan alla barn, då ska jag föreslå att vi går och pratar gemensamt om han vill eller om han hellre går ensam. Jag känner en förhoppning att det kan bli bra, och att han går undan bara när han blir sådär arg.
Trassel svarar bra, men jag vill ändå förtydliga några saker:
- Jag gör tolkningen att du inte respekterar hans känslor främst för att du inte lägger ner lika mycket möda i att beskriva varför han blir arg som du gör i att beskriva hur han blir arg. Det förefaller också som att du inte ger honom empati för att han är arg utan inleder din konversation med honom genom att kritisera hans uttryck vilket kanske spär på hans ilska. Vad vet jag…
- “är något i det jag skriver som väcker något hos dig?” => Nej, inte direkt. Jag har mött många konflikträdda människor och människor som har svårt att uttrycka sina känslor. De brukar ha massor av trassel eller ställa till det för andra. Utåtagerande människor är … enklare och mer okomplicerade. Därför är jag benägen att ta dem i försvar. Dessutom är det du som inleder diskussionen med att konstatera att du är osäker på vad du vill och du ber om hjälp. Fundera på om det är hjälp du vill ha eller bara en bekräftelse som substitut för ett dåligt samvete - inte för att du bör ha dåligt samvete utan för att dina intressen helt uppenbart står i konflikt med varandra. Jag är inte här för att bråka med dig, men jag kan ge dig ett nytt perspektiv som du kan använda eller förkasta. Vill du inte göra jobbet så är det enklast att bara lämna honom och sköta dig själv.
- Jag har inte skrivit att du är konflikträdd. Jag bara jämförde människor som är konflikträdda med människor som konfronterar eller lever ut sina känslor. Jag hoppades att det skulle ge dig ett perspektiv på att det du upplever som obehagligt kanske inte alls är helt fel och att motsatsen kan vara värre.
Jag vill bara flika in en grej till i detta! 
Jag förstår principen med att söka orsaken bakom ilskan. Men det märks att du @ikaros inte skräms av andras ilska. Och visst, rätt ofta blir inte heller jag rädd när någon är arg. Ibland går det att se en rädd eller förtvivlad person där bakom som man kan nå fram till. Särskilt som jag inte alls förstod hur mina barn kunde uppfatta mig som farlig under den där perioden när jag var så fruktansvärt labil. Jag skulle ju aldrig ha rört dem!
Men hur skulle de kunna lita på det…?
Ibland är arga personer direkt farliga. Det vet inte minst kvinnor. Och det kan vara väldigt svårt att ta reda på var gränsen går. Det kan t o m vara förenat med stora risker att ta reda på det. I det läget börjar man inte fråga varför personen är arg. Känner man sig hotad själv är man inte öppen för att vara förstående och leta orsaker. Då vill man bara skydda sig själv.
Många gånger är därför andra personers ilska inte alls befriande öppen och rak, utan tvärtom bara hämmande. Den person som blir utåtagerande, högljudd och hotfull kan mycket väl samtidigt lägga ett tättslutande lock över de andra familjemedlemmarnas känslor.
Till sist tassar alla på tå för en person. Alla andra måste lägga band på sig och sina egna känslor för att inte väcka vreden hos den som vill få vara hur arg som helst. Och det hjälper givetvis inte alls den arga personen heller. Vill man bli förstådd i sin ilska kan man helt enkelt inte tillåta sig att bli så utåtagerande att andra hukar omkring en. Då sabbar man själv möjligheten att mötas av förståelse.
I min värld bör man sträva efter att inte bli så arg att man skapar rädsla hos andra. Det är allas ansvar att lära sig uttrycka sin ilska på konstruktiva vis som inte tystar och skrämmer de närstående, snarare än att förvänta sig hänsyn för sin aggressivitet.
Som vuxna måste vi guida barnen i detta genom att vara goda föredömen vad gäller att lära dem att uttrycka känslor verbalt, att backa och ta timeout vid behov osv.
Så bra förklarat, det är precis så här det är och känns. Tack Trassel.
@Trassel När en kvinna blir gravid och får omväxlande hormonpåslag, eller bara har sin period, så kan hon bli väldigt arg för nästan ingenting. Jag har tidigt skolas i att ha tålamod med att människor, kvinnor, kan vara utåtagerande med stor ilska och det är inget farligt eller vara rädd för. Du har helt rätt. 
Nu har vi inget annat att förhålla oss till än vad Sannas skriver och hon har uppenbarligen en par problem med hur hon uttrycker sig. Det betyder inte att hennes situation inte är exakt så hemsk som du vill göra gällande, men just nu projicerar du dina egna erfarenheter och hypotetiska händelser på den berättade historien. Kanske får du rätt, men jag tror den mer överhängande risken är att du blir del av ett bekräftelse eko av Sannas egen röst - eller ännu värre - din egen.
Du ställer en bra fråga Trassel: “Hur ska jag kunna lita på det?”
Det är fullt förståeligt att vara rädd om man blir hotad av någon, men väldigt många människor idag verkar inte ha den blekaste aning om vad ett hot ser ut som. Många har inte ens gjort grundläggande militärutbildning eller ens kampat en vecka i skogen. Jag har extremt svårt att ha respekt för människor som ser spöken överallt för att de råkar känna sig obekväma. Den tryggheten jag känner inför hur jag identifierar ett hot är varför jag kan hålla mig lugnare än de flesta i svåra situationer och fatta rationella beslut. Det betyder å andra sidan inte att jag är känslokall - tvärt om är jag stolt över att ha ett rikt och uttrycksfullt känsloliv. Om vi möttes, skulle du kunna se skillnaden? Oklart.
Om du inte vet vad ett hot ser ut som så bör du öva dig på just detta: Börja boxas eller lär dig någon annan sorts kampsport. Ta utflykter i vildmarken bland björnar och vargar. Pröva att inte äta på en vecka. Utforska dina gränser och sluta vara så förbannat osäker. 
Jag kan gå ännu längre: Konflikträdsla och ett bisarrt behov att försvara den privata sfären är exakt det som är den bakomliggande orsaken till allt ifrån anti-vax-rörelsen, anti-medicin, anti-gmo till främlingsfientliga strömningar. Fega människor är generellt ett hot mot utveckling.
Är Sannas verkligen rädd för sin mans arga uttryck? Kanske. Jag vet inte tillräckligt om vad som verkligen händer annat än det hon skriver. Ligger det en rationell grund för hennes rädsla? Tveklöst nej - hon skriver själv att han är en bra man och ingen våldsverkare. Hennes problem verkar således vara att hon inte respekterar hans känslor eller hans uttryck. Det finns kanske skäl till att hon inte respekterar dem. Hon kanske tycker han ser löjlig ut och hon skäms inför sina vänner. Vad vet jag. Jag läser bara det som skrivs.
Är det vidare så att sannas tror att hennes man sannolikt är en farlig våldsverkare så finns det inget att diskutera. Skilj dig, ansök om ensam vårdnad av barnen och kanske anmäl fanskapet.
Grejen är att den farligaste platsen för kvinnor antagligen är i hemmet, i en relation.
Jag är inte ett dugg rädd för att åka och campa ensam i skogen - det gör jag varje sommar. Men jag har reella skäl att vara rädd för män i min närhet som visar aggressiva tendenser.
Kvinnor som visar utåtagerande män en massa förståelse för deras ilska, som försöker hitta de bakomliggande skälen, som försöker “rädda” dem, brukar dessvärre vara samma kvinnor som man senare lite nedlåtande konstaterar att hon borde ha fattat bättre. Hon borde inte ha tagit den risken, hon borde ha insett att han var farlig. Typiskt kvinnor att söka sig till farliga män. Eller hur?
Ja, det är klart att man kan kalla en man som vrålar och skriker för minsta lilla för en “bra” man. Jag skulle inte göra det. Jag har lite högre krav på “bra” än att man inte slår andra människor. T ex att man inte heller skrämmer sin omgivning eller får den att må dåligt.
Om jag hade stannat i mitt hyperstressade, aggressiva läge där porslinet flög i väggen så fort något gick mig emot, hade jag absolut inte ansett mig vara en bra partner eller förälder.
Men var TS gräns går för att beskriva någon som “bra” är givetvis helt upp till henne.
Det är lätt att ”glömma” jobbiga saker, man förtränger det, förminskar problemet, normaliserar det, även om man vet att det inte är normalt.
Om din man själv inser att hans uttryck av ilskan är ett problem och vill gör något åt det så är det en halv vinst.
Jag tycker att du ska boka tid hos familjerådgivning, vill inte han komma med så går du dit själv och du får samtidigt svar på om din man verkligen vill göra något åt situationen.
Kan inte låta bli att reflektera över flera kommentarer och kanske kan de summeras av:
- Kvinnors ilska och känslor är hormonstyrda:
- Mäns ilska har en grund och här måste vi undersöka och känna empati:
Vad gäller för kvinnors känslor och ilska efter klimakteriet, är de fortfarande hormonstyrda och blir arga” för ingenting? 
österogenet går ju ner ordentligt och man har inte längre några ”cykler”, blir vi arga hela tiden då?
Jag läser inte in att TS inte kan relatera till sin mans ilska eller vad som orsakar den. Det begärs inte att han ska stänga in sina känslor. Problemet är proportionen på reaktionen i förhållande till det som orsakar den.
Jag tror att problemet förmodligen ligger någon helt annanstans, men det pyser ut vid andra tillfällen än där de har sin grund.
Ja, vi vet ju alla att det är kvinnor som är känslostyrda av sina hormoner, till skillnad mot män som helt rationellt går bärsärkagång i grupp när favoritlaget förlorade hemmamatchen. 
@Lisa0987 Jag ser inte vad du försöker göra för poäng här. Jag skriver att jag har empati med kvinnor som har hormonpåslag och inte lastar dem för ett utåtagerande beteende. Jag är konsekvent.
Jag skriver också att problem uppstår om proportionen mellan reaktionen och den händelse som orsakar den är ur balans, så vi är överens där också. Jag har heller inte skrivit att jag tror att han ska stäng av sina känslor.
Kan det vara så att du är oerhört benägen att tycka illa om män som beter sig som kvinnor med hormonpåslag?
Alltså, det är oerhört populärt att prata om att kvinnor blir misshandlade i hemmet och att mäns våld mot kvinnor måste sluta. Självklart är det fel om man bor med en våldsverkare som slår dig eller på annat sätt utsätter dig för hot om våld, men det är inte vad som berättas i den här historien. Om det hade varit fallet är det glasklart vad som ska göras: 1. Lämna den som hotar dig omedelbart 2. sök ensam vårdnad om barnen 3. polisanmäl hoten.
Det du försöker göra, i mitt tycke, är att misstänkliggöra alla män som potentiellt farliga vilket är både stötande och lite märkligt. Över lag är den generelle mannen i Sverige inte våldsam. Att tro det är att vara paranoid.
Nja, jag känner snarare att det du försöker göra är att bagatellisera aggression och våldstendenser. Som att det är något ofarligt och att det bara är fånigt att bli rädd. Men exempelvis detta som TS beskriver är helt klart ett våldsbeteende som går för långt:
Själv skulle jag aldrig fortsätta dejta en man som inte kunde kontrollera sin ilska, om jag gav mig ut på dejtingmarknaden igen. Jag skulle heller inte stanna i en relation med någon som anser att det är helt rimligt att vråla och skrika till sin partner och sina barn. Det är inte att vara paranoid, det är att ha helt normala gränser för vad man kan utsätta sig själv och sina barn för. Och det är ett minimum för att inte riskera att bli ännu en i statistiken för misshandel.
Men för att förtydliga vad jag tror - obs, tror! - i denna tråd:
Här ser jag det hoppfulla. Samt att @sannas partner är beredd att gå i terapi. Om han hade varit av den sorten som skyller sin ilska på omgivningen (Det var du som provocerade mig!) hade jag utan prut rekommenderat henne att flytta på stört.
Nu tycker jag mig läsa mellan raderna att han inser att problemet ligger hos honom och att han har en vilja att skärpa till sig. Därför fortsätter jag tycka att det som @Leaf föreslog tidigare i tråden är klokt, nämligen att de separerar tills han har tagit itu med sina issues på allvar. Det skulle ge både TS och barnen en fristad samtidigt som hon signalerar till mannen att hon är beredd att stanna - om han kammar till sig en gång för alla.
Ja, det verkar både civiliserat och bra oavsett vem som egentligen äger problemet.
Jag tror faktiskt att både män och kvinnor har en inbyggd, sen urminnes tider, instinktiv rädsla/“vara på sin vakt” - reaktion mot aggressiva män. Sen om det är befogat eller inte i TS fall kan jag inte uttala mig om. Hennes reaktion är nog ganska normal och så som många av oss skulle reagerat. Ilska kan vara en mycket bra drivkraft om man kan kanalisera den rätt, men i hennes mans fall ligger det kanske något djupare i botten. Ilska brukar bottna i rädsla/osäkerhet.