Jag tycker att det låter som att du TS är på god väg här genom att ni sökt hjälp. Hoppas att det går bra!
Sedan tycker jag att det är en intressant diskussion om det är “normalt” och “okej” att vara arg och skrika. Jag kan också hålla med om att det inte är bra att stänga in känslor, samtidigt som det inte heller är bra att låta det gå till överdrift. Som någon skrev att visst att om du vid ett tillfälle slår i tån och skriker ut är det en olycka. Men om det går att se ett mönster där en person reagerar med arghet på allt som går den emot, vid stress etc så är det ett problem.
Jag kan själv säga att jag har haft problem med mitt temperament. Kopplat till att jag har två barn med adhd ser jag att jag själv har drag av deras problematik med bristande impulskontroll, låg stresströskel mm I pressade situationer kunde jag därför reagera med ilska och frustration, inte så mycket mot en person, men mot saker och även mot mig själv. Det här är något jag har jobbat med och nu också försöker hjälpa barnen med när de övermannas av sina starka känslor. Tänker att din man verkar inte heller mår bra i det här, och att det nog är bra både för honom och er med den hjälp ni kan få.
Nu kanske jag inte uppfattar att det är just vråla hotfullt mot sina barn som anses vare sig rimligt eller ofrånkomligt?
Men förutom detta så vill jag minnas att jag har läst att man kommit fram till att de som ofta blir topp tunnor rosenrasande nästan utan kontroll, blir höga på det och behöver bli jättearga ganska ofta för att få den kicken. Som kroppen( hjärnan)börjar uppskatta efter ett tag.
Är vi där och smyger i gränslandet att vara fysiskt beroende av att vara arg, ja då måste den vuxne söka hjälp.
Men man kan manifestera sin ilska på olika sätt. Man kan njuta av att vara besviken också.
Gå igång på att vara passivt aggressivt styrande?
Mitt budskap är att om den ena går igång på att vara arg, och den andra ser det som ett bekräftande av en negativ tes som den har… då har relationen problem.
Men inga som man kan lösa ensidigt.
Båda måste ta ansvar för sina issues.
Om man alls kan lösa dem?
Och TS skriver att hon väljer att ta upp det med arga farbrorn när han är arg.
Kanske inte bästa taktiken, men kanske har hon ledsnat på att vänta och ta upp det senare?
Å andra sidan får jag intrycket att utbrotten både är korta och ofta riktade ut i oändligheten.
Den bördan kanske man inte absolut måste ta på sig och dessutom agera mot just då i momentet?
Här drar jag paralleller till det @ikaros skriver.
Skulle jag som man välja att inte välja strategin undvika onödig konflikt vid PMS så skulle vi kunna ha pajkastning deluxe minst en gång i månaden.
Vilket hon uppskattar: - “Tack för att du låter bli att dras med i min sinnesstämmning när jag är sådär pissig i humöret. Jag ber om ursäkt igen, jag vill inte vara sån. Det bara susar i huvudet på mig”
Å andra sidan igen, skulle jag anse det rimligt att jag får vara snäsig och krävande tillbaka för att jag ogillar PMS-iga kvinnor, nja då skulle jag nog få leva ensam?
Det kan man säkert, men det finns oräkneliga destruktiva beteenden bland oss människor och jag ser inte riktigt vitsen att ta upp dem i en tråd där TS beskriver hur hennes man får raseriutbrott och dessutom riktar dem mot barnen med ett hotfullt och säkerligen skrämmande beteende.
Jag ser ingen anledning att försöka få TS att ändra sin uppfattning om vilken nivå av utbrott som är rimlig i en relation. Det hon skriver ger inga intryck av att vara överdrivet känsligt eller nedtryckande av andras känslor utan verkar istället vara både reflekterande över hela situationen och präglat av omsorg över mannens känslighet för kritik.
Ändå har hon fått flera svar som antyder att hon kanske ska börja jobba med sig själv istället.
Jag har även svårt att relatera till PMS-jämförelsen. PMS kan självklart vara en anledning till dåligt humör, men dåligt humör är inget frikort till att vråla på barn eller kasta stolar. Om en kvinna får den typen av utbrott en gång i månaden bör hon givetvis söka hjälp. Precis som jag anser att TS man bör söka hjälp.
Jag har dock inte uppfattat att TS vill förbjuda sin man att vara på dåligt humör. Hon vill bara att han ska hitta ett mindre hotfullt sätt att uttrycka det på.
Jag själv har haft mina utbrott genom åren och ska man räkna dom så räcker det med att använda båda händerna, utbrotten har varit av olika anledningar…
Vill berätta om en särskild händelse i mitt liv:
Vi i lägenheten vaknade alla sent, lite trixande innan alla blev klara på toan osv… , strax innan mitt utbrott så gick något fel, kommer inte ihåg vad det var.
Jag gick in i sovrummet för att klä på mig, öppnade garderobsdörrn för att hämta ut nått, då skrapar min skalle till i överskåpsdörrn på ett smärtsamt sätt.
Har ej sett att dörrn var öppen efter den personen som var där sist.
Visst skrek jag till osv… jag vände mig om å klippte till överdörren med högerhanden, kände att jag slog sönder dörrbladet.
Men det jävliga var att handen satt fast i dörren, var tvungen att lyfta av överdörren och ta ner den för att jag skulle få loss handen.
Blodet forsade från flera öppna sår, efter rätt lång stund så var handen plåstrad och banderad, in till jobbet å visa upp den för sjuksyrran, hon fixade akuttid på Sjukhuset för här skulle det sys.
Mitt livs värsta utbrott som jag fick lida för direkt.
Tycker dessa PMS eller gravida-kvinnor argument är knasiga. Finns det ens någon här som anser att kvinnor har något frikort att bete sig illa pga hormoner? Det anser sannerligen inte jag.
Sen är människor inte perfekta, ett enstaka utbrott är inte ok men ursäktligt om man sedan sansar sig, ber om ursäkt, tar på sig skulden för sitt oacceptabla beteende och sedan arbetar aktivt för att se till att det inte händer igen. Att tycka att alla andra ska anpassa sig och tassa på tå för att det är deras fel om man får utbrott annars är inte okej alls, oavsett kön eller ursäkter man drar till med.
Nu har jag inte lyckats upptäcka hur man citerar flera saker men till @ikaros det som gjorde att jag till slut blev så irriterad på dina svar var när du skrev att du tycker det vore bättre för min man att jag lämnar honom, jag kan inte förstå vad i min text som gör att jag verkar så svår att leva med att det vore bäst att jag lämnar, förutom att jag inte anser det ok att skrika och bete sig mot barn. @Largo Jag har växt upp med en våldsam far, riktigt våldsam, det sätter såklart spår. Har även stött på ett antal i olika situationer i livet och jag kanske ibland har förflyttat min gräns åt fel håll, min man slår inte men jag har sakta insett att han går över gränsen på andra sätt, genom kroppspråk och att vråla och skrika. Det har tagit tid, jag var först rädd, sen arg, sen försökte jag vara förstående, men vi behöver nog hjälp som jag nu tror och hoppas på.
@Skipper om min man hade gått ut när han får utbrott så hade jag blivit stolt att han hanterar sin ilska, det är det jag försöker uppmuntra till att gå ut gå undan tills det känns hanterbart igen. Jag har lärt mig vad som kan trigga i början av vårt förhållande och tycker att jag anpassat mig. Några gånger har jag varit tvungen att riktigt ryta tillbaka för att han skulle höra mig och att förstå att nu är det stop, detta är inte ok nu går du. Men det ska inte behöva bli så han sk asjälv kunna känna och förstå att han är på väg och då istället bara gå, men han eskalerar bara situationen. Det har blivit bättre men det är inte helt bra och han har inte riktigt tagit till sig strategin att bara gå.
Nu är det ju inte mig han skriker på heller utan det är antingen på barnen eller bara rakt ut pga situationer. Om han inte hade haft sina goda sidor som jag ändå är som väldigt bra så hade jag inte kämpat så för vårt förhållande. Jag bli bara ledsen på att han inte förstår vad han riskerar, men han kan kanske verkligen inte kontrollera det och då måste han lära sig det, för sin familjs skull.
Varför skulle det inte kunna vara bättre för din man än för dig om du lämnade honom? Tänk om alla hans vredesproblem försvinner när du lämnar honom? Efter en skilsmässa är det ju fullständigt möjligt att han träffar någon annan och blir superlycklig. Är det viktigt för dig att det är hans fel om ni ska skilja er?
Jag tror nog fortfarande att det här egentligen handlar om att du letar en ursäkt att skilja dig med gott samvete är jag rädd. Vredesutbrotten är bara något du kan skylla på.
Fast om det inte är så, och du är genuint intresserad av att rädda ert äktenskap, pröva med att vara mer empatisk med hans känslor när han är arg och först när han är glad igen tar du upp vredesuttrycken. Det här med att hugga ved i vedboden lät som en förträfflig lösning. Pröva något sådant. Eller köp honom en boxboll. Bejaka hans behov att rasa av sig genom att rikta hans ilska där den kan kanaliseras riskfritt. Vad vet jag…
Tack för svar. Ni verkar ha ett fint och fungerande förhållande i grunden så jag hoppas verkligen att ni kan reda ut det här. Hoppas din man kan lära sig kanalisera sin ilska på ett mer konstruktivt sätt. Eller hittar en metod som fungerar för honom själv och för dig och barnen.
Men det är väl inget barn som TS är gift med?? Det är en vuxen man, en vuxen människa som vet om att hans fru tycker det är obehagligt när han får vredesutbrott. För mig räcker egentligen den informationen, den ena parten känner obehag ja då får man ta hänsyn till det och antingen skita i det eller så anstränga sig för att det ska bli bättre.
Sen kan man faktiskt skilja sig utan att den man skiljer sig från har en massa fel, kärleken kan helt enkelt ebba ut, tyst och under tid så försvinner den. Man behöver inte ha en massa olika orsaker utan det kan vara så att man inte älskar personen längre. Av egen erfarenhet så är det inte helt okomplicerat att skilja sig/lämna en ”bra man” tänkte många gånger att det vart bättre om han vart ett riktigt svin men det är jag oerhört tacksam för nu att han ej är då vi har en väldigt bra relation numera, som syskon mer och barnen har inga större men…
Önskar TS skilja sig så gör det, du behöver inte ha en massa orsaker mer än att du inte längre vill, orkar eller vad nu orsaken är men gör det med öppna kort.
Glöm ej att på det här forumet hänger vi som har blivit svikna (make nr 2) men det finns många skilsmässor som faktiskt är fullt fungerande och är sunda där både barn o vuxna mår bra.
Jag tycker det är konstigt att man ser ned eller förminskar pms, pmds eller andra hormonella problem andra kvinnor kan ha.
Der handlar inte om frikort för att bete sig illa. Det finns hjälp att få men det är inte så lätt som kvinna att få den hjälp man behöver.
Har man inte dessa problem själv är det givetvis lätt att tycka en massa saker. Men man kan iaf läsa på lite om vad det kan innebära för andra för att få förståelse för hur jobbigt det kan vara att ha dessa besvär.
Jag tror inte att @Nimue förminskar problemen vid PMS. Snarare handlar det om samma sak som jag försökte förmedla tidigare.
Längre upp i tråden förs tanken fram att trådstartaren kanske får lära sig att acceptera sin mans aggressionsproblem eftersom män måste acceptera att kvinnor kan ha humörsvängningar vid PMS. Att det skulle vara jämförbart.
Men jag anser att det är två skilda saker, eftersom PMS inte ger kvinnor rätt att bete sig våldsamt. Humörsvängningar - ja. Men att agera som trådstartaren beskriver att hennes man gör - nej.
Jag tror inte särskilt många män skulle acceptera att kvinnor kastar föremål omkring sig i raseri, vare sig de har PMS eller inte. Min exman gjorde det i alla fall inte.
Därav min, och kanske Nimues (du får korrigera om jag missuppfattat dig, @Nimue ) kommentar om att kvinnor inte har något frikort vid PMS.
Tja jag vet inte om vi talar förbi varandra men jag tycker alltså inte att det är okej att stå och vråla någon i ansiktet över småsaker, slå sönder saker eller bete sig hotfullt mot barn p.g.a att man har PMS eller någon annan hormonrubbning. Precis som jag inte tycker det är okej att göra det för att man hade en dålig dag på jobbet eller för att makaronerna kokade över.
Sen kan man absolut ha “rätt” att vara lite nedstämd och lättirriterad ibland och då ska man kunna förmedla det till resten av familjen och visas viss hänsyn. Efter att mannen just sagt att han haft en dålig dag på jobbet eller kvinnan att hon har PMS kanske man inte måste välja att på ett provocerande sätt börja tjafsa om någon skitsak som kan vänta. Att följa efter någon som försöker dra sig undan för att man har svårt att kontrollera sina känslor just då och fortsätta tjafsa och trakassera är såklart helt förkastligt. Dock kan man ju inte ha en dålig dag alla dagar, eller alltid behöva gå ifrån innan man kunnat avsluta en diskussion om något viktigt för att man blir så uppjagad, det måste ju vara ett undantagstillstånd i så fall.
Man kan ha förståelse för att någon har en dålig dag eller mår dåligt för tillfället utan att det innebär att man måste acceptera att de ska bete sig hursomhelst för det. Och även när man har en dålig dag så har man sitt eget ansvar för hur man beter sig. Om man nu har en partner som är medvetet provocerande och tjafsig precis vid fel tillfälle och man därför får ett vredesutbrott och beter sig hotfullt och slår sönder saker så skulle jag säga att bägge parter har problem och eget ansvar att jobba med sitt beteende.
@Kaotisk Jag läser det som att du har starka principer som fungerar för dig. Jag tror att matematiskt så kan du kanske konvergera mot den perfekte maken för dig givet att du kan upprätthålla dessa principer, men misstänker att det kan ta 5-6 iterationer till. Det är ju förvisso inget problem om skilsmässan kan fungera bra för dig. Jag är övertygad att de du skiljer sig från har massor med fel och att du gjorde helt rätt, även om det kanske implicerar att du var sämre på att välja rätt från början. Lycka till!
Det blev bättre, sen kom semestern och ikväll fick han ett ordentligt utbrott. Usch jag skakar fortfarande. Jag har möjligtvis katastroftankar just nu men hur skiljs man med en man man inte vågar lämna barnen hos ensamma varannan vecka?
Han betedde sig riktigt illa idag svor och vrålade allt han orkade att nu är det bra, jag orkar inte mer. Allt för att minsta bråkade vid läggningen.
Han hade druckit lite vilket alltid annars gör honom lugn. Han har druckit lite mycket nu på semestern och jag märker att nåt är fel emellanåt.
Herregud vad jag önskar att allt bara kunde vara bra, det är bara för mycket nu med sjuka föräldrar, barn som mår dåligt och en man som bara är arg, hur ska jag hålla ihop och ta mig igenom detta?
@sannas Har han någonsin slagit något eller på annat sätt skadat någon? Finns det någon anledning att tro att han kommer att skada någon? Tror du inte att han älskar sina barn? Om det finns ett hot mot barnen så kommer sociala myndigheter att rycka in väldigt snabbt. Att han skriker och svär när han är arg är inte farligt eller särskilt uppseendeväckande - ALLA skriker när de är arga. Det är en del av det arga uttrycket. Han är inte din våldsamme far heller. Däremot om han är berusad och beter sig irrationellt så måste du skaffa hjälp. Skilj dig. Det blir knappast bättre.
Det kommer inte att bli bra.
I första hand måste du tänka på barnen.
Hjälper du dem med att stanna i ett förhållande där du går under? Ingen ska behöva leva med den rädsla du känner, den psykiska misshandel du utsätts för. Skilj dig och märker du att barnen far illa hos honom, gör en orosanmälan.
Ingen ska behöva stanna i en relation där man far illa. Du kommer bli knäckt om du stannar och då har barnen ingen funktionell förälder.
Jag tror inte en sekund att han kommer att förändras, men OM han skulle ha förmåga till det, då ska du låta honom visa det på egen hand. Inte genom att skrämma upp hela sin familj med jämna och ojämna mellanrum. Låt honom lösa sina problem själv. Du kan inte göra det åt honom.
Om tio år har han kanske lugnat ner sig och mognat och dessutom tagit till sig att ingen vill leva med någon som beter sig på det där viset. Då kanske han har hittat en inre motivation till förändring. Osannolikt, men vem vet.
