Den bild jag får av henne är någon som har ett väldigt turbulent inre och har massa känslor som gör ont. Och för att skydda sig vill hon inte närma sig dem. Hon vill nog också ha bekräftelse och kärlek, men man kan inte vara selektiv när det kommer till känslor - öppnar hon sig helt för de känslorna kommer de som gör ont också strömma in. Så då aktar hon sig istället. Letar hon fel på dig och relationen så kommer det upprätthålla den distansen hon känner sig trygg med. Men hon kommer inte heller att få det hon behöver i form av kärlek och trygghet, och hon kommer inte kunna ge dig det heller. Otroheten var antagligen sådan att hon kunde få bekräftelse av någon som inte kom så känslomässigt nära att det började riskera sårbarhet. När du tidigare drog upp skilsmässa blev det nog panik i henne för att hon vill nog egentligen ha din kärlek och bekräftelse, även om hon inte vågar ta emot den på riktigt. Ja du hör själv. Så länge hon inte tar tag i sig själv kommer ni bara lida bägge två. Men för att ta tag i sig själv så måste hon göra det hon verkligen inte vill, faktiskt ta en rejäl titt på sina egna känslor och beteenden. Sånt är jättesvårt och jag förstår att du tror att det inte kommer hända, och spontant så låter det osannolikt.
OBS bara hobbypsykologande från mig på kafferasten, så ta inte det jag skriver på för stort allvar. Du måste inte fördjupa dig i vad som sker inom henne. Det viktiga är att du ser till dig själv och ditt eget mående. Försök koppla loss ditt välbefinnande och bekräftelsebehov från henne så blir det lättare att se klart på vad du behöver.
@nu_ar_allt_bra Det jag tänker är att så fort vi har det bra tillsammans så är det aldrig ihållande utan det ska förstöras av något löjligt bråk om någon skitsak som hon drar upp. Det är som att hon måste förstöra det vi byggt upp mellan oss efter ett tag. Sedan följer det ett par dagar där hon är iskall mot mig och knappt pratar med mig. Hon kan såra mig jättemycket genom att säga väl valda ord där hon vet att jag är sårbar. Det kan vara att hon använder barnen som ett verktyg genom att säga att de säger och tycker si och så om något jag gjort eller sagt. Hon vet att jag blir sårad av det för jag håller dem så högt i mitt liv - de är viktigast i mitt liv. Blir jag ledsen och går undan så visar hon aldrig ånger eller empati efteråt. Samma med sex så vet hon saker jag gillar som t ex att smeka hennes kön men hon tillåter mig sällan det trots att hon tyckt om det när jag gjort det. Hon smeker heller aldrig mig eller frågar vad jag tycker om. Det är en ställning som gäller trots att jag vill ha lite variation. Hon kontrollerar allt. Det är som hon aldrig vill ge mig det hon vet att jag vill ha utom lite grann ibland. Det känns som hon kastar till mig ett hundben ibland för att jag ska bli någorlunda nöjd och glad. Samma med en dildo som jag köpte för att liva upp sexlivet lite. Den åkte ner i en byrålåda tills för några dagar sedan när jag hörde att hon använde den själv i duschen. Konfronterade henne om det och frågade om hon var nöjd med den men nej det var inget för henne sa hon då.
Ja usch, låter asjobbigt. Det får liksom inte bli riktigt bra, det måste finnas något som är fel. Avståndet måste upprätthållas. Kanske hon älskar dig men är rädd för äkta närhet, eller så älskar hon dig inte. Kanske hon inte ens vet det själv. Oavsett så är resultatet av hennes handlingar detsamma för dig.
@nu_ar_allt_bra Hon har naturligtvis goda sidor också annars hade det ju inte funkat. Jag har frågat mig flera gånger om hon verkligen älskar mig eller om hon bara hänger kvar för barnens skull och bekvämlighet. Jag funderar på hur jag ska göra nu för jag vill bli uppskattad för den jag är.
Igenkänning de lux. Du måste komma till en punkt där du inser att du är värld mer än smulor. Tror inte hon älskar dig eller gör hon det på något fel sätt eller mest hänger kvar. Foten måste ner rejält i marken om det skall kunna bli någon förändring, frågan är om det passar din personlighet att göra vad som krävs?
@Saknad Jag har ju jättesvårt för separationer men jag förstår att jag måste sätta ner foten ordentligt. Jag velar fram och tillbaka om jag ska ge det en chans till eller inte. Kommer nog bestämma mig inom en vecka för denna timeout känns väldigt konstigt och inget jag förtjänar känns det som.
Låter som att du är väldigt rädd för att bli själv och är beredd att gå långt för att undvika det. Förstår dig, det är tufft, jäkligt tufft att komma fram till ett sådant beslut. Lättare att inbilla sig att nuvarande förhållande blir bättre. Det är tyvärr inte du som styr skutan kring vad som skall hända utan det är din fru som sköter det rodret. Frågan är om du vågar ta över?
Snälla du, känner igen allt du berättar, har upplevt detta. Jag vill bara ge mitt råd till dej. Kanske du ska börja tänka på dej själv. Din beskrivning om henne är att hon ändrar sej inte. Hon drar dej ner i botten. Det gjorde mitt ex. Det har gått snart två år sedan vi skildes men såren är kvar. Men dom läker sakta och i dag kan ingen plåga mej.
@Lars1 Nej, hon ändrar sig nog inte. Vi hade en häftig diskussion igår och hon har aldrig fel utan vrider och vänder på allt så till slut står jag där som den skyldige. Det är hopplöst!
Hej igen, en del människor kan se på en kvinna långt innan dom ens börjar träffas att något säljer stopp. Man kan vara blind. Har vänner som frågat mej hur jag kunde tro på mitt ex, dom hade läst henne så fort hon pratade. Jag såg inget. Bara var framtid. Men att ha hemligheter bakom ryggen är värre än att få stryk enligt mej.
Gör va du kan att avsluta allt och ge allt till barnen. Kanske du hittar den rätta kärleken men det är inte lätt. Är man ute på dans ökar chansen. Jag är aldrig det och då minskar chans.
Sjalv har jag inga vänner som det går att prata med om detta ämnet. Har man det kan ju det hjälpa. Hoppas det löser sej för dej.
@Lars1 Lider med dig! Varför inte testa nätdating isf dans? Det är jobbigt om man inte har någon att prata med. Du har inte funderat på att prata med en psykolog?
Jag står inte ut snart! Lever i ett vacuum. Vart är vi på väg? Jag orkar inte längre! Jag saknar närhet och kärlek. Jag börjar förstå att hon inte älskar mig längre och det gör så ont. Jag går sönder snart känns det som.
@Blixten, oj vad jag känner igen mig i din situation.
Hoppas saker flyter på för dig
Min fru har nu (igen) sagt att hon vill skiljas/separera. Senast var för ett par år sedan men på något sätt hittade vi bitvis tillbaka till varandra, men är nu i läget för separation igen. Vi har två barn (båda under 10).
Min fru säger att jag hindrar henne från att vara sig själv. Att jag kväver henne och att jag inte fullföljer hennes planer och idéer och underminerar hennes beslut. Att hon känner sig låst och inte får leva som hon vill. Att jag inte är ambitiös, att jag är ointressant, osv… visst kan saker stämma, men anser att jag lägger mkt på familjen - kanske för mkt. Det är främst jag som hämtar, lämnar och skjutsar barn. Det är jag som till 90% sköter matlagning, inhandling, tvättningen, plockande, läxläsning, småfix i huset.
Jag går sällan iväg. Satsar mkt på att få vardagen att flyta. Detta medan hon satsar på karriär, kompisar, släktingar, osv.
Hej @Haffi
.
Pröva och lägg ner vissa av dom sakerna du räknade upp, säg till att i morrn får du lämna å hämta ungarna på ???
Säg till henne att nu är det din tur att planera å fixa käk i två dagar
Låt disken stå, gå iväg och gör nått annat
Tedta testa
@nuggen, lättare sagt än gjort. Jag har sedan 2 år tillbaka valt att gå ned i tjänst för att lösa det med barnen/maten/barnen aktiviteter osv. Jobbmässigt även enklare för mig att gå hem tidigare än för henne.
Ang. maten har hon sedan en tid tillbaka valt att ofta fixa sin egen mat (även om jag redan lagat). Så jag och barnen brukar äta tillsammans. Sen äter hon senare (eller för sig själv) - ofta något hon själv plockat ihop (ibland det jag lagat). Ett alternativt är att hon vid middagstid väljer att dra och träna
Inte mycke till umgänge där inte, gör hon nått med barnen ?
.
Inte bra för dig framöver att du gått ner i tid, tänker på ev. Huslån eller liknande, du målar frivilligt in dig i ett hörn