Min fru vill skiljas

Min historia
78

Låter som att hon är helt färdig tyvärr.

Jag tycker att du momentant gör som @nuggen föreslår och även asap (typ denna helg) säger att du funderat på/vill gå tillbaka på heltid och att hädanefter delar du och din fru på hemarbetet. Börja med att meddela att hon lagar mat till barnen veckan som kommer medan du far och tränar eller what ever och då är det väl rimligt att hon äter tillsammans med sina barn iaf. Kan vara hög tid för henne att känna på hur hon kommer att ha det varannan vecka efter en separation och hög tid för dig att sluta fixa med allt praktiskt för att bara få otacksamhet tillbaka.

För du har ju fastnat i den traditionella kvinnofällan med lägre inkomst/pension massor av hemarbete och sen noll och inget tack för mödan dessutom.

1 gillning
79

Är det helt nödvändigt att jobba deltid med så pass stora barn? Det lät inte som att de var i förskoleåldern? Jag tror det är bra om du följer ovanstående råd och går upp på heltid igen så snart som möjligt.

Nu vill jag inte dela ut pekpinnar till någon som väljer att jobba mindre och leva mer, men det låter som att du har en rätt kass deal. Ska man ha upplägget med deltid är det bra om man är överens som par och delar på det ekonomiska avbräcket, t ex via pensionssparande till den som går ner i tid eller vad man nu hittar på.

Sorgligt. Det låter som ett ganska tydligt avståndstagande som drabbar barnen minst lika mycket som dig. Man lär vara rejält utcheckad innan man börjar välja bort vardagsmåltiderna med sina barn.

1 gillning
80

Ett barn på förskola och ett barn på skola med npf-diagnos som har utmaningar med den mer fria tillvaron på fritids efter skoldagen

1 gillning
81

Förstår om det är krävande. Egentligen ska ju fritids anpassa sin verksamhet även för barn med npf men jag vet att det inte alltid funkar i praktiken.

Har du testat att söka omvårdnadsbidrag hos FK? Det är skattepliktigt och hjälper kanske upp SGI och pension som en inkomst. Men jag vet inte, faktiskt.

Däremot vet jag att man själv kan styra vem av föräldrarna som ska få det. Rimligtvis den som går ner i tid för att ta hand om ett barn med funktionshinder, tänker jag.

82

@Haffi
.
Hej
Hur går det för dig ?

1 gillning
83

@nuggen. Tack för frågan.
Står och stampar i någon slags limbo. Vi har inte riktigt pratat igenom saker.
På egen hand har jag bearbetat en del av mitt eget beteende och tänkt på saker som med åren gjort mig mindre intressant som person. Självransakan. Varit bra för mig.
Även för mig själv vägt olika planer/vägar en kan gå. Börjat skissat på ekonomi, lånemöjligheter (grovt), budget, arbetstider för att liksom få bättre grepp på framtiden

Sen till det äktenskapet så har vi inte pratat ut ngt mer. Hon har jobbat sent eller tränat efter jobbet eller varit iväg på olika AW. Så hon har varit hemma först efter 21 på kvällarna medan jag roddat runt med barnen, middagar, tvätt, städning, bilen.

Idag borde man kunnat tagit tid för snack, men valde att själv dra ut och träna och sen varit iväg under dagen med ena barnet. Väl hemma nu så är hon och andra barnet ej hemma. Sen ska hon (tror jag) iväg på fest ikväll. Sa dock till henne att om hon ville separera måste vi planera in någon mäklare för att värdera huset snart så vi vet våra ekonomiska förutsättningar - detta i samband med att jag/dottern fixade frukost till henne. Eller hon hade bett dottern om frukost men slutade med att jag ordnade det mesta.

Ja finns mkt att ta upp, men drar inte allt nu. Livet är lite i limbo men tänker att jag fokuserar på barnen, på mig själv, på jobbet just nu.

Igår drog hon sent (från AW) ngt sms som avslutades med kram och hjärt-emoji men valde att inte svara.

84

Herre jävlar @Haffi
.
Du beskriver ju din situation precis detsamma som för 100 dagar ? sedan…
Dvs… hon enligt dig har sin eget tidsschema å rutiner utan hänsyn till er i familjen, sicket jävla liv du lever.
.
Vete fan om detta är nått du ska ha som en normal vardag, du vet ju inte alls vad hon gör utanför husets väggar, hon kan ju köra med att det är AW å annat å då kan hon ju göra nått helt annat hörru.
.
Jag tycker att du ska lista ner de saker du gör till 75% och sätta detta papper under näsan på henne å säga att nu får hon ta ansvar för just detta för du kommer inte att göra det, fördela jobben men låt henne nu ta bra mycket mer ansvar än tidigare.
.

85

@nuggen.
Ja lite samma nu som för ett tag sedan.
Jag har nog lite valt att inte ta tag i det heller.
Tänker som sagt. Fokus barnen. Att det funkar kring dem. Sen försöker jag få lite fokus på mig själv. Köpa nya kläder. Försöker komma ut och springa. Sen fokus på att jobbet flyter på.

Känns inte som hon riktigt tar tag i saker med ev skillsmässa heller. Hon väntar kanske på att jag ska kliva fram och vara mer beslutsam. Ta taktpinnen. Det är ngt hon tycker jag varit dålig på. Dvs ta beslut. Men samtidigt är det hon som säger att vi bör gå skilda vägar så vill hon det bör ju hon ta tag i det???

Får se om vi kommer längre nu under långhelgen. Maj kommer snurra snabbt. Hon kommer jobba en hel del på annan ort så hon kommer sova borta/hotell runt 10-15 vardagskvällar i maj. Hon ska även iväg en helg på födelsedagsfest för en gammal vän. Så en får väl se. Men menas det allvar så bör man ju få in en eller två mäklare under maj. Oavsett vart det tippar behöver en ha kolla på ekonomin. Dvs hur mkt kan man få ut av huset per skalle (och/eller möjligheter för utköp). Bra tungt med räntorna nu. Har låsta räntor på under 2% just nu, men de kommer ju tecknas om och bankerna räknar väl på runt 6%…
Mående och en fungerade relation är viktigare än ekonomi men med två barn vill man gärna ha lite större (även om det bara är barn på deltid) och gärna så de kan gå kvar på skola/förskola med kompisar. Som sagt så är barnen mitt främsta prio. Att de känner sig sedda, hörda och har saker att göra.

86

@nuggen… fortsätter lite

Hon vet vad jag gör i hemmet. Iallafall i det stora hela. Kanske inte varje detalj, men överlag.
Problemet enligt henne är inte det utan att hon känner att hon tappat intresse för mig. Att hon inte känner någon attraktion. Att jag inte tar tag i vissa saker. Ex köper kläder till mig själv, rakar och fixar mig tillräckligt ofta, inte klipper mig tillräckligt ofta, inte tränar/rör på mig så mkt, inte har driv framåt att lära mig nytt, inte uppvaktar eller fixar barnvakt/tid för ett ”oss”, osv… att jag liksom inte visar intresse för att vilja ha henne. Att jag liksom inte riktigt lyssnar, förstår, visar, planerar. Och att jag nästan aldrig hittar på ngt utanför hemmet. Hon känner sig låst, trängd, osv… hon säger att jag upplevs lite som en betjänt (gör massa saker) typ för att få bekräftelse och att hon måste påminna mig om att liksom piffa mig själv. Att jag är lite som en extra ”barn” när det kommer till vissa saker. När jag tänker efter… eller tänkt mkt nu senaste veckorna så förstår jag en hel del av vad hon säger. Jag har de senare åren låtit småbarnsår, vardagspussel, jobb låtit själva relationen (ett ”oss”) blekna. Liksom inte uppvaktat, pratat, överraskat så mkt.

Om/när det sker saker som familj är det ofta hon som kommit på, hon som planerat.
Sen är det mkt som planeras in med hennes släkt. Jag har ingen släkt. Alla är i princip döda sen någon släkting kvar med många mil bort.

För hemmet så har jag tagit mkt av det vardagliga. Det vet hon. Jag lämnar oftast, jag hämtar 90% av tiden, lagar i princip all mat, är den som främst plockar/småstädar, i princip uteslutande jag som diskar/kör diskmaskin. Tvättning så har hon knappt använt tvättmaskinen senaste två-tre åren. Jag är den som främst ser till att barnen får frukost, ev mediciner, rena kläder, rätt saker med sig på morgon. Även främst jag som drar ut på barnen. Och ska något ordnas med hus/bil/möbler är det jag - men missar ofta blommorna (vilket jag får höra) eller att jag missar att rensa rätt i trädgården.

Oavsett så vad så inser jag att ett förhållande måste ha ett ”oss”. En måste prioritera varandra och inte bara fix/plock. Här har hon varit bättre. Ifall barnvakt eller miniresor/restaurang så är det hon som oftast ordnat. Hon som planerar långt fram och kommer på aktiviteter. Jag mer sällan eller i sista stund och då ofta med fokus på barnen och inte ett ”oss”/par.

Gör ju att jag inte längre är intressant. Jag ger inte, och har nog inte gett så mkt, för det intima, för ett ”oss” och inte heller så mkt för mig själv. Vettisjutton om jag skulle vilja vara med mig och jag var någon annan. Det jag gett (och ger) i form av vardagsbestyr är ju ingen partner utan mer en tjänst - markservice. Sånt kan man ju få av rut-baserade företag lika gärna… men jag är den som nästan uteslutande sköter markservicen

88

@Haffi, har du någon egen tråd? Jag tänkte bara så att det inte blir trådkapning av Blixtens tråd. :slight_smile:

Men angående din situation tänker jag att den som tvingas ta mest ansvar för hem och barn ofta är den som blir “tråkig” i relationen.

När man är låst med städning, matlagning och barnpassning är det inte sällsynt att man blir ganska ointressant för sin partner. Att det händer mer spännande saker utanför hemmet och att människorna där är mer intressanta. Samma öde drabbade mig.

Varför vet jag inte riktigt, det finns nog ett antal förklaringar till det men fenomenet är ju knappast obekant för någon.

Det kan kännas enkelt att dela upp bördorna till en början. Jag gör A så gör du B. Jag tjänar bättre så du får ta mer föräldraledigt. Du är bättre på att planera umgänge med vänner så du får sköta allt det sociala. Nu när du ändå är hemma och gör X och Y så kan jag passa på att träna.

Men det är så himla vanligt att man förr eller senare hamnar i den här situationen som du sitter i nu. Plötsligt är man två separata individer som båda känner sig ensamma och osedda i sitt arbete.

För att undvika att hamna i den här fällan är min rekommendation att man delar så lika man kan på det mesta. Båda ska ta ansvar för att dra in pengar och båda ska ta ansvar för att sköta barn, hushåll och renovering. Båda ska ta ansvar för det sociala livet och båda ska ta ansvar för att vårda relationen, fixa aktiviteter, kommunicera kring behov, se till att partnen kan åka och träna osv.

Ju färre helt uppdelade ansvarsområden man har, desto mer kan man känna sig som ett team som strävar tillsammans.

Det lär förstås inte vara till någon hjälp för dig i dagsläget eftersom det redan ser ut som det gör, men varför har det blivit så att ni har splittat er så pass mycket i sysslorna och i möjligheten att få göra saker på egen hand?

1 gillning
89

Så jävla rätt @Trassel , Mr. @Haffi är för snäll, många skulle säkert säga mesig - men då vet dom inte sitsen fullt ut som vissa hamnar i.
.
Tycker likt förbannat Haffi att du måste lämna bort grejer.

90

@nuggen Jag tror faktiskt att “mesig” (hur obekvämt uttrycket än är) är ganska talande och inte bara för att ingen begriper “sitsen”…

Utan för att det blir och upplevs utplånande och undfallande (säkert av olika orsaker, inte enbart belastningen från hemsysslorna) och det är vad som sänker respekt och intresse.

För en drivande och platstagande person som av eget intresse är aktiv i hemmet är ju sannerligen inte oattraktiv. Men den utplånar inte heller sig själv så att den andra parten ges utrymme att bli en självisk slacker… utan det kan kanske vara den där kombinationen av vekhet/utplåning tsm med att tussa runt i hemmet (“betjänt”) i förhoppning om det ena eller andra halvkvädet uttalade som sänker skärpa och intresse hos motparten… eller vad tror du?