Nu har det gått två veckor sedan min fru uttryckte att hon vill skiljas efter ett bråk vi hade. Vi har två söner som är 15 och snart 18. Jag är 55 år och vi har varit tillsammans i 23 år. Vi har haft kriser tidigare. För 12 år sedan när min yngste var 3 år var hon otrogen med en arbetskamrat. Jag kom på det när jag fattat misstankar att allt inte stod rätt till och kollade i hennes mobil där jag hittade meddelanden. Det gjorde så jäkla ont och jag kände sånt svek och det var inget jag förutsåg alls. Med tanke på barnen så lappade jag ihop äktenskapet igen och vi gick igenom familjerådgivning. 2016 var det dags för nästa kris. Då ville hon skiljas. Det tog mig hårt och jag fick ta hjälp av psykolog. Mådde riktigt dåligt och fick ta sömntabletter för att kunna sova. Det var skönt att prata av sig och psykologen betonade vikten av att jag borde tänka mer på mig själv och ställa krav i förhållandet. Vi levde i ett vacuum ett par månader med att hon velade med vad hon ville. Till slut skrev jag ut en skilsmässoansökan och lade på bordet framför henne och förklarade att jag orkar inte leva på det viset. Då vände det och hon lovade att ge det ett ordentligt försök. Jag ställde som krav att hon skulle gå till en psykolog för att reda ut en del saker i hennes barndom som jag misstänkte påverkade henne. Hon infriade tyvärr aldrig det löftet. Det vi bråkat om är mycket vem som gör mest hemma. Jag förstår inte varför vi tjafsar om detta men hon har sagt att jag är lat och inte gör något i vardagen. Det stämmer inte alls för jag plockar och städar, lagar mat, skjutsar barn osv. Sedan står jag där helg efter helg och renoverar. Hon åker iväg med kompisar och gör roliga saker. Aldrig något roligt med mig. Jag har nu renoverat två hus på raken och lagt ner en massa tid. Knappt aldrig fått något erkännande att jag gör detta för henne och familjen. Hon tar allt så för givet. Hon vet att jag alltid finns där och är lojal i det längsta. Jag har tänkt så mycket de här två veckorna och kommit fram till att jag har jagat hennes kärlek och erkännande sedan otroheten. Det gör ont att inse det! Jag har kastat bort de 12 senaste åren visar det sig nu. Jag är själv ett skilsmässobarn och har jättesvårt med separationer och vill inte förlora min familj. Det är väl därför jag fortfarande är kvar i detta äktenskap plus att jag lurat mig själv att hon skulle förändra sig. Nu står jag här och känner ångest inför framtiden för de bästa åren har ju tyvärr passerat förbi. Nu går jag här och inväntar hennes nästa steg. Jag orkar inte prata om det med henne. Jag såg på tv:n ett program där man sa att nyckeln till äktenskapet är att kunna kompromissa. Jag är nog en mästare på det men inte min fru. Hon ska kontrollera allt och det ska helst göras på hennes sätt. Jag har länge funderat på om hon är psykopat. Hon har aldrig visat någon empati när jag blir ledsen eller att jag tyckt otroheten varit jobbig. Hon har aldrig visat någon ånger. Hon säger att jag har lovat att inte ta upp det igen och att vi gått vidare punkt slut. Hon klagar mycket på mig vad jag än gör. Med allt detta i bagaget borde det ju vara enkelt att kliva ur detta äktenskap och be henne flytta bums eftersom hon uttryckt det. Tyvärr känns det jättejobbigt och jag mår inte alls bra. Varför kan jag inte vara stolt och stå upp för mig själv och be henne gå direkt när hon uppenbarligen inte uppskattar mig?
Varför vill hon skiljas denna gång? Har hon träffat någon?
Lider med dig 
sitter i samma situation…
Jag vet inte om hon träffat någon! Hon har tränat som en besatt i flera månader så man kan ju fundera. Hon vill skiljas för hon tycker vi bråkar jämt. Problemet är att det är hon som startar de flesta bråk.
Mitt ex var likadan och försökte starta bråk. Gjorde konstiga saker var gnällig och höll en allmänt otrevlig ton. Så istället bråkade han mycket med barnen då jag inte nappade. Han sa alltid i sista sekund om han skulle iväg till nån kompis, gå på konsert eller vad det nu var. Sa att han sagt till om det tidigare, vilket han inte gjort. Gnällde över saker han inte fick göra trots att jag aldrig förutom en gång bad honom stanna hemma och för en gångs skull hitta på nåt med oss. Plockade ned sin tvätt och kanske barnens men inte min för det hann han inte. Tvättade bara sina träningskläder men inte våra för han “glömde bort” att titta i tvättkorgen. Men det är nog lättare om man kan skylla på att man bråkar ofta, vilket vi inte gjorde.
Du är bara 55, tror inte på något sätt att de bästa åren passerat. Även om det känns så just nu.
Ställ krav, ta rodret be henne flytta och sätt igång att titta över bodelning. Kan och vill du bo kvar? Det är inte lätt oavsett
Det var jag med om i mitt förra förhållande som tog slut. Förstod faktiskt aldrig varför det tog slut. Vet inte om hon fick någon typ av kris och ville testa annat eller se en annan utveckling.
Det är klart att jag inte är felfri i allt jag gör men visst beror mycket på min frustration över hennes beteende mot mig. Det är som att stångas med en vägg. Hon ska alltid ha sista ordet och på något konstigt sätt vänder skulden till mig för något hon brister i.
Du kan nog tyvärr räkna med att det finns någon annan i kulliserna.
Varför tror du det?
Hej! Jag har själv tagit initiativ till skilsmässa. Jag har den senaste tiden tagit mer hand om mig själv på många olika sätt, bla utseendemässigt smink/ kläder osv.
Jag har inte träffat någon ny. Vill bara poängtera att bara för att man plötsligt bryr sig mer om sitt utseende så betyder det inte att man träffat någon ny.
Sen pekar statistiken på att kvinnor lämnar för att de vill vara självständiga, män lämnar för att de hittat någon ny.
Jag hoppas hursomhelst att det går bra för dig/ er i denna tuffa tid och att ni hittar sätt att komma överens och ha en bra kommunikation.
Jag tog mer hand om mig själv för att jag kände att jag vill börja prioritera mig själv mer.
För att det nästan varje gång är så. Läs runt lite. Finns inte många som lämnar utan att ha något nytt på gång. Har man varit otrogen är det lätt hänt att det sker igen. Avsaknad av respekt och djup.
Tror inte det är många som lämnar för att de i tanken fantiserar om någon annan, det har gått längre än så.
Jag lämnar inte för att jag har träffat någon annan. Har kvinnliga vänner som inte heller lämnat för att de har någon annan. Det du tror går emot statistiken, åtminstone när det gäller kvinnor.
Jag försöker ge trådskaparen min åsikt inte dig. Låt han få ha sin tråd.
Så du får ha åsikter men inte jag? Jag försöker nyansera debatten. Jag hoppas jag inte har trampat trådstartaren på fötterna, även om jag verkar ha trampat på dina.
Det är ingen fara! Inga tår trampade! 
Åh vilken tur 
Frågade min fru idag när hon avsåg att flytta. Hon tyckte vi skulle känna efter och pausa frågan ett tag. Känns konstigt att leva så men jag tänker att det är bra för våra söner att slippa ett uppbrott nu före semestern. Jag tänker att nu tar jag hand om mig själv och gör saker som jag känner för och träna mer för att lägga fokus på annat.
Tycker också att det är lite att måla fan på väggen att anta att det finns någon ny om det inte finns några andra tydliga tecken på det än att personen vill skiljas.
Vi är faktiskt många som separerat/skilt oss utan att ha någon ny på G. Och sen tycker jag väl att det är ganska begripligt att man börjar ta hand om utseendet mer om man är på väg ut ur en relation, klart man så småningom vill vara attraktiv på marknaden igen och gärna se någon attraktiv i spegeln om man ska släppa taget och bli singel. Sen finns det förstås vissa saker som är mer suspekta än andra, som nya sexiga underkläder och frisyr där nere eller så, lägger man vikt vid sånt kan jag lite mer förstå att man misstänker att det ska användas rätt omgående och inte efter att separationen är ordentligt avslutad…
Precis så beskriver mitt X det. Om man inte känner sig tillräckligt sedd och ens behov inte tillgodoses så är det mänskligt att söka den någon annanstans. Får man då uppmärksamheten någon annanstans så krävs det inte så mycket för att gå över “gränsen”. Sedan var den gränsen finns ser nog väldigt olika ut för olika människor.