Det kan stämma att vi män tror att när vi gör saker t ex som i mitt fall renoverar huset så tror vi att det räcker för att hustrun ska bli nöjd och glad. Sedan så ska vi samtidigt se till att stimulera vårt äktenskap så det inte spricker. Det är inte alltid så lätt att orka med när man kämpat i månader med renovering. Det är minsann inte lätt att vara man! Var finns förståelsen från andra hållet?
Tråkigt att höra Tailor! Vad är det för större tydlighet du fått? Jag tror absolut man kan hitta tillbaka till varandra om man är villig att ge det chansen.
Kan du ge tips på vart jag hittar denna statistik? Att det är vanligare att män lämnar för någon annan har jag läst någonstans. Men jag hittar den inte.
Men jag tror inte det är helt ovanligt att kvinnor lämnar efter de fått bekräftelse av någon annan heller. Dvs det behöver inte ha hänt något fysisk och att de lämnar och hoppar direkt in i en ny relation direkt med den personen. Detta tas väl inte med? Majoriteten av de kvinnor jag känner har fått intresse för/av en annan innan de lämnar med mer el mindre som hänt dessförinnan.
1 gillning
Liten fundering här. Idén om mannen som försörjaren lever ju till viss del kvar i samhället, och som man så formas man också av samhället. Kan vara så att många män kämpar på bra i karriären när de är i familjen, att de ser det som en av sina viktigaste uppgifter. När de sen blir frånskilda går luften ur dem. Varför kämpa, liksom? Många män (men, inte alla män) jag känner har inte personligen så stora pengaslukande drömmar, utan såna saker som stort hus, stora bilar, och dyra resor är just för familjen, när de sen separerat är de rätt nöjda med ett enklare liv. Kanske var de det innan också? Jag var sån iaf, det enkla tilltalade mig - det absolut mesta som var kostnadsdrivande var sånt som frun önskade. En separerad vän lever numera väldigt enkelt, och betalar självmant mer i underhåll än vad som annars krävts av honom, för det är så han vill ha det. Jag inbillar mig att många andra snubbar, om de bara ser till sina egna behov, är ganska nöjda med det enklare livet. Så när de blir ensamma försvinner drivet att göra karriär och tjäna massa pengar.
4 gillningar
Tycker jag sett i många relationer omkring mig ett klassisk mönster där när man blir gravida och får barn så blir kvinnan mer inriktad på relationen och vill bygga en stark relation och familj, spendera tid tillsammans osv. Medan mannen mer tycks få en “oj jävlar nu blir jag pappa måste tjäna jättemycket pengar och försörja familjen”-knäpp som gör att han istället lägger i en högre växel tidigare i karriären. På sätt och vis kan man säga att bägge gör som de gör för att de faktiskt vill investera i sitt gemensamma liv, barn och familjebildning, men det blir såklart konflikt. Kvinnan känner sig övergiven när hon behöver mannen som bäst, och i värsta fall att hon inte är spännande och intressant som kvinna och partner längre utan bara blivit “morsan”. Mannen känner att kvinnan inte uppskattar och förstår hans ansträngningar för familjens ekonomi utan tycker hon bara gnäller och tjatar.
Alla relationer går ju inte sönder av det där men det är ju lätt att hamna på varsin kurs, som på sikt leder åt för olika håll.
7 gillningar
Nja, jag tror snarare det är en mansfälla, lite skämtsamt uttryckt. Man fastnar i en roll som kanske inte alltid är det som är bäst för familjen, och på köpet drar man på sig stress, högt blodtryck, och missar viktiga bitar i relation och familjeliv. Sen står man där, själv med ett stressigt jobb och ingen familj. Tror det är vanligare att kvinnor som skiljer sig hade önskat att mannen fokuserade mindre på jobbet än att de fokuserat mer på jobbet.
Att alla män som jobbar på orimligt mycket gör det för att de njuter av det tror jag är lika fel som att tro att alla kvinnor som tar på sig familjeledarrollen i hemmet gör det. De är liksom roller både kvinnan och mannen glider in i om man inte är vaksam och pratar. Man gör det man tror förväntas av en, och det andra gör är det som de brinner för. Och att ta sig ur en sån roll är svårt. “Om jag inte städar och fixar nu när jag har tid blir det inte gjort”, “Om jag inte fixar dessa projekten på jobbet kommer företaget ta skada, vilket riskerar vår försörjning”, “Om jag inte ser till att välja ett välbetalt jobb kommer vi inte kunna bo i huset och ha kvar ungarnas ridning”, “Om jag inte ser till att planera semesterresorna nu så kommer vi bli sittande hemma i sommar”, osv. Man fastnar i en roll och man känner kraven, och då är den svår att gå ur.
3 gillningar
Ja precis, att känna sig osedd för det man gör nöter ner kärleken. Att visa varandra tacksamhet och ge varandra bekräftelse för både det man gör och för den man är som person är nog väldigt viktigt, och bristen leder till förbittring.
6 gillningar
Här kommer lite mer om skillnader.
Det kan ju mycket väl också vara så att när kvinnan börjar tjäna bra med pengar så har hon råd att separera. Åtminstone i storstäderna kostar ju boende galet mycket pengar.
2 gillningar
Jag har säkert lässvårigheter, och har ännu inte läst det 58 sidiga dokumentet.
Men jag kan inte se nånting om ifall dessa kvinnor som lämnat sin relation har träffat någon annan eller inte?
Jag är intresserad av statistik. Tycker det väcker frågor. Så om det finns som jag inte hittar så.
Jag tror att det är vanligt att även kvinnor behöver en språngbräda ut.
Frågar du mitt ex som var otrogen och flyttade direkt hem till sin nya. Så lämnade inte han heller för någon annan.
Men jag släpper det i denna tråd som är Blixtens historia.
@Blixten bra fortsätt lägga fokus på dig själv. Träna är bra för att skingra tankar och att må bättre.
1 gillning
Jag la upp 3 referenser men insåg sedan att det handlade mer om att kvinnan oftare är lämnare.
Hinner inte just nu hitta annat.
I min krets bland nära vänner har ingen träffat en ny innan hon beslutat om separation.
Ska se när tiden medger om jag hittar någon statistik kring ämnet.
“Skilsmässor bland framgångsrika kvinnor”
Min separation rymmer också dimensionen att jag gått från den med lägst inkomst i förhållandet till den med högst lön. Jag vet att jag reflekterade över känslan av att det hade påverkat maktbalansen. I vårt förhållande var det så att den som tjänade mest pengar hade störst beslutanderätt hur de skulle användas. Jag vet att det inte är så i alla förhållanden, det är ju inte ovanligt med kvinnor som spenderar mannens lön.
För mig var ändå inte maktbalansen med avseende på lön på något sätt avgörande för att det blev separation, mer än att det ändå gav mig handlingsfrihet, jag visste att jag inte skulle behöva leva utfattig.
En större komponent var både längtan efter en man som matchade intellektuellt samt att jag hade tröttnat på mitt x som saknade framåtanda.
2 gillningar
Ja så är det nog. Det är nog inte en ökad inkomst som gör att kvinnor vill skilja sig, utan en låg inkomst som hindrar de som vill skilja sig. Och det är i grund och botten något bra att kvinnor blir allt mer jämställda med män ekonomiskt, ingen ska behöva vara fångad i ett förhållande mot sin vilja.
5 gillningar
@Blixten Läst dina trådar. Usch, ser att hon både varit otrogen, emotionellt otillgänglig, och fladdrat fram och tillbaka mellan att vilja skiljas och att vilja ha dig tillbaka när du tagit upp att gå isär. Låter också som hon är sån som samlar upplevda oförrätter och besvikelser på hög och låter det gro. Och så ovilja att se och ta tag i sina egna problem.
Jag tror inte hon gör såhär av illvilja, det är få som faktiskt vill den andra illa med flit. Men oavsett så gör hon dig illa och har gjort det en längre tid. Oavsett om det är avsiktligt eller ej så gör det dig illa lik förbaskat. Det måste hon inse och ta ansvar för. Jag vill inte säga åt dig att ni ska bryta upp, men du måste se till dig själv och vad som får dig att må bra respektive dåligt. Hon har sagt att hon vill skiljas (igen) när känslorna stormat. Jag tycker att slänger man ur sig en sån sak får man ta konsekvenserna, men om du säger “ok, men då skiljer vi oss då” och faktiskt gör slag i saken så kommer hon säkert komma tillbaka och vilja försöka på nytt. Om du då känner för att ge henne en chans till, så då till att ställa direkta krav på henne och hennes beteende. Inte bara hennes ord, utan hon måste faktiskt börja bete sig annorlunda mot dig, och framför allt ta tag i sina problem. Reda ut sina saker från barndomen med psykolog. För annars kommer det bara fortsätta på samma sätt i all evighet.
Skulle det barka mot skilsmässa, ha med dig att det kommer att kännas jävligt, men också befriande. Men mest jävligt. En tid. Men det blir faktiskt bättre efter ett tag. Det kan faktiskt bli riktigt bra också.
2 gillningar
@nu_ar_allt_bra Tack för ett bra inlägg! Håller med dig i allt du skriver och tar till mig det. Hon har en del att jobba med. Jag har också en hel del att jobba med för att hitta tillbaka till den person jag var. Har påverkats negativt av alla dessa händelser såklart och behöver hitta mitt normala lugn och tålamod. Är så otroligt kärlekstörstande och vill ha bekräftelse för den jag är. Det har varit dåligt med det under en längre tid. Vi har en typ av timeout just nu och slickar såren. Hon söker ändå någon form av närhet för hon kommer alltid nära mig i sängen under natten från att ha legat på var sin sida när vi lagt oss. Jag tror om jag ställer allt på sin spets så vill hon nog inte lämna mig i slutändan. Frågan är om hon kan förändra sitt beteende. Jag tvivlar tyvärr på att hon vill inse sin roll i det hela och hur hennes beteende påverkar äktenskapet och familjen.