Jag håller med dig. Hon visar tyvärr, ganska lite hänsyn för mina känslor. Jag tänker så här att det kanske är jag som missuppfattat henne på vägen? För hon verkar ändå ganska “lugn”. Säger hon hoppas det blir bättre och hon vill kämpa. Det var nog bara klumpigt av henne att ta upp att skiljas när hon släppte bomben. För det var ju lite av den andan, att “känslorna har svalnat och jag har tänkt att skiljas, men vi får försöka ta hjälp för att rädda det”. Inte ordagrant men i den formen. Just att skiljas tog väldigt hårt. Hon hade kunnat formulera det annorlunda absolut, men det var säkert svårt för henne att få fram orden och man ska inte hänga upp sig på enskilda ord. Även om jag gör det hela tiden.
Men jag vet heller inte om hon är seriös om skilsmässa… Ena sekunden känns det, nästa inte alls. Hon hade iaf pratat med en vännina i en månads tid innan hon berättade för mig pga jul och att hon inte visste hur jag skulle ta det. Liksom, skulle jag bli arg osv? Aldrig. Blev ju förkrossad. Önskar hon nämnt det tidigare.
Ibland tror jag att hon kanske inte lägger så stor vikt vid grejer är för att hon är ganska lugn att vi kommer klara det? Det är ju trots allt hos henne bollen ligger så att säga. Men hon har stöttat mig. Speciellt veckan efter beskedet som var en mardröm för mig.
Jag tror absolut hon behöver samtalsstöd. Det är här familjerådgivningen kan komma till hjälp tänker jag. Känslan på förhand är att den kommer handla väldigt mycket om henne så att säga. Två veckor till. 15e februari är det dags.
2 veckor går ändå hyfsat snabbt. 2 veckor sen hon sa bomben. Men det känns bättre. Tanken av att förlora sin livskamrat svider dock, men inte lika mycket mer.
Men idag känns bra. Men man vill ju varje dag bara fråga om det känns bättre idag än igår…
Ställde en fråga till min fru under tiden hon tittade på Netflix. Hon stänger av direkt och säger ganska irriterat “kan man inte få se ifred”. Okej. Det var en harmlös fråga. Förklarar för henne att här försöker jag få en bättre tillvaro för oss båda och har underlättat för dig hela veckan när du varit trött. Också får jag irriterade svar tillbaka på enkla frågor. Hon ber om ursäkt och förstår att det sårar.
Efter lite prat så ställde jag frågan om hur hon tycker veckan har varit, eftersom vi ändå var på ämnet. Hon svarar med ett tveksamt “den har väl varit okej”. Okej!? Jag tycker själv den har varit riktigt bra. Detta tog väldigt hårt. Jag känner att jag inte skulle ha frågat detta men jag kunde inte hålla mig. Hela min kropp och hjärna skriker efter bekräftelse varje dag. Jag tänkte att hon iaf minst skulle säga att den varit bra. Ett tveksamt okej var jag inte beredd på alls.
Sen bytade hon ämne direkt och sa hon inte vill prata mer om det. Försöker verkligen men det känns så konstigt när man har tusen frågor och funderingar, och personen som kan svara är nära en men inte vill svara…
Jag hann iaf med att fråga, med tanke på vad Lisa skrev ovan, om det är jag som gör en för stor sak av allting. Att det inte är så farligt som jag tror. På detta svarar hon att ja det gör jag. Har jag missuppfattat “bomben”, och är det kanske istället ett rop på hjälp som blev fel och förstorat?
Jag förstår att det måste kännas som om varje dag är ett år långt just nu. Och att du behöver få höra att ni är på rätt väg. Inte minst så att du kan få en bekräftelse på att du gjort rätt hittills.
Men sånt här kan dessvärre ta sin tid. Troligen flera månader, allra minst. Hon vill säkert känna att förändringen hon har sett är permanent, och inte bara en charad för ett par veckor. Och ofta tar det rätt lång tid att bygga upp sitt mående igen, om man som hon känt sig trött och sliten.
Men även med det sagt förstår jag att det känns tråkigt för dig att mötas av irritation istället för bekräftelse. Det låter ju ändå som att du har gjort allting rätt.
Vad du ska göra nu är att strunta i henne.
Bry dig inte om henne ö h t.
Fortsätt på den inslagna vägen med att ta ansvar för hushållet men skapa distans till henne. Låt henne vara i fred. Risken om du “tjatar” på henne om hur hon känner, vad hon vill är att hon kan känna det som att din omvändelse är under galgen.
Ska ni fixa det här får du inte vara för på och söka bekräftelse från henne för ofta. Försök håll dig undan, låt hon komma till dig. Jag vet det är lättare sagt än gjort men försök hålla distans.
Det här är ingen quick fix, det är ett långvarigt projekt.
Jag tror Rulle har helt rätt. Du måste nog också hitta någon att prata med, inte med din fru. Dessutom något annat att fokusera på. Du går på äggskal och du lyssnar på varje litet ord och tolkar in olika saker.
Försök bli den attraktivaste versionen av dig själv.
Du kan inte pressa eller sitta med ledsna hundögon och invänta bekräftelse. Nu vet jag inte om du gör det och jag vill inte vara elak. Men du ska göra detta för din egen skull. Så att du också får en självrespekt och ett självförtroende. Var aktiv, ta med dig barnen och åk iväg. Försök vara ”som vanligt”. Prata med någon annan. Kanske du behöver samtalsstöd, själv. Ibland finns sådant via kyrkan, även om man inte är religiös. Eller via vårdcentral. Jag tror både du och frun behöver enskild terapi/samtal.
Bra att ni snart har er tid för rådgivning. Men det är ingen magi som kommer att hända då så se det som en resa.
Jag pratar ju väldigt mycket med min mamma nu, samt har pratat med psykolog förra veckan och har uppföljning imorgon. Sedan blir nästa då den 15e februari när det är dags för rådgivningen. Försöker att vara som vanlig med min fru, men det är svårt… Glider vi in på ämnet så är det lätt att jag fastnar där. Så jag försöker att inte få till samtal som kan leda oss in där. Igår var olyckligt eftersom hon blev irriterad på en småsak och då sa jag hur jag kände också gled vi vidare in. Jag ville väl ha bekräftelse att även om hon blev irriterad, så går det framåt.
Jag vet inte om jag håller med att jag ska strunta i henne. Hon har ju sagt att det har varit ett av problemen innan att jag inte varit tillräckligt närvarande i hemmet. Men ja, samtidigt har hon sagt att hon vill ha utrymme så det känns som en svår balansgång det där.
Jag älskar ju henne, och hennes kropp gör mig galen. Så när vi ligger i sängen ligger vi ofta och myser, precis som alltid innan. Jag klarar inte av att vara “kall” där. Det är när hon inte är i sängen eller vi inte är nära jag har svårt att somna. Med henne vid min sida så somnar jag som en stock nu.
Däremot så har jag förbättrat mig för mig själv med! Tagit tag i träning, kost och hygien på ett annat sätt nu än när jag gick runt i en dimma och jobbade hemma bara. Även tagit tag i att få kvalitetstid med barnen på ett annat sätt nu.
Så jag tycker jag gör mycket av det ni säger. Det som är tufft är ovissheten. Jag vet ju inte exakt vad hon tycker. Jag tycker även hon är lite kall så jag har känslan av att jag byggt upp detta till att det ska vara värre än det är. Vilket hon sa igår kväll att jag nog har gjort. Tänk så mycket enklare om hon inte nämnt skilsmässa när det togs upp, utan bara ett “jag tycker vi måste jobba på vårt förhållande, för det känns inte som innan, och jag tycker vi ska ha rådgivning”. Då hade jag inte börjat tänka på ett liv utan henne, utan bara att okej, vi har inte det som innan men vi ska rädda det. Nu känns det som att vi är på gränsen till skilsmässa.
Jag tycker du gör rätt i nästan allt. Det är bara en sak, det här “att strunta i henne” betyder att inte lägga någon press på henne genom att fråga om du gör rätt mm. Fortsätt med att ta stort ansvar hemma, för barnen och för dig själv, men försök att inte umgås så mycket med henne, för jag tror hon upplever det som en press på att hon ska prestera rätt känslor. Det verkar gå åt rätt håll, men sådant här tar tid. Att känna att förhållandet på hemmaplan har förändrats på riktigt tar tid.
Jag förstår att du gärna vill ha bekräftelse från henne på att du gör rätt och att ni är på rätt väg. Samtidigt, om man är helt utmattad och utsliten så är det svårt att ösa upp bekräftelse och beröm över andra. Det är lätt när man själv mår bra och känner sig lycklig, men svårt när man känner sig tömd på kraft och pressad bortom gränsen. Ett tillstånd du inte kan förvänta dig ska ha blivit mycket bättre på bara en vecka.
Det låter ju som att du ändå gör mycket rätt och har fått syn på en del mönster som inte varit så bra och nu försöker ändra på dem, det är ju bra. Men när du förväntar dig bekräftelse, beröm och uppskattning från henne för det… det är aldrig så att du förväntar dig beröm för saker hon gjort hela tiden men aldrig fått något beröm av dig för? Kan ju vara att du visst gett henne massor av beröm för att hon lagt barn eller lagat middag och att jag applicerar min egen situation på er. Men för egen del har det känts svårt, och nästan nedlåtande, att stå och applådera för att sambon gör saker han borde gjort hela tiden och som jag gjort i ur och skur utan att få någon uppskattning eller ens några tecken på att han märkt allt jag gjort.
Vad gäller det här med att hon verkar önska sig en stund för sig själv i lugn och ro på kvällen och då blir irriterad på dig när du söker kontakt, fastän du menar väl. Kanske ni kan komma överens att hon kan få en timme för sig själv varje kväll utan att vare sig du eller barnen begär något av henne? Så vet hon att hon får vara ifred och slipper fräsa för att freda sig, och i gengäld får hon vara öppen för att bete sig trevligt om du vill söka kontakt andra tider.
Japp, jag vet ju att ni har rätt. Det är bara dom här stunderna när glada minnen dyker upp, eller när man själv känner att ni har vi det riktigt bra, som man blir så riktigt bekräftelsesökande. Tänker hon likadant?
Egentligen vet jag att hon gör det. I lördags så tittade hon på mig med en blick jag inte fått på länge. Sen sa hon kom och ge mig en kyss. Och hon vill ju inte skiljas. Hon vill ju vara tillsammans.
Tror det är dags att jag börja ta mig i kragen. Får agera som en vuxen även om det är svårt. Vi kan fortfarande rädda det. Jag kan inte låta min osäkerhet förstöra detta. För kör vi bara på utan press och vi anstränger oss, då är jag helt säker på att vi ror detta i land!
Min utmaning är att bara köra nu i 14 dagar utan att ta upp någonting om situationen. Bara göra det bästa av allt. Så ska jag nog se att hennes känslor kommer ändras tids nog.
Superbra att du tänker framåt, tar tag i ditt liv och har en plan framåt! Du har verkligen gjort mycket på kort tid, hoppas du är stolt och nöjd över dina insatser!
Jag har tänkt en del på bekräftelsebehoven, det är naturligt att vilja få bekräftelse men just nu i er situation har du svårt att få det du vill och behöver av henne. Mitt förslag är att du börjar jobba med att ge dig själv det du behöver i form av att du antingen skriver ner som loggbok och därmed kan tydligt se allt du gör, att du har en tid på dagen där du reflekterar över hur du varit och känt dig under dagen och berömmer dig själv.
När jag är i behov av bekräftelse men vet att jag inte kan få det, vet jag att följande hjälper mig: jag lyssnar på LifeCoach-podden. Jakob Hellbergs lugna röst och klokheter gör att jag i stället för att vända mig utåt och önska att få /känna något därifrån, vänder mig inåt och ger mig själv den trygghet och bekräftelse jag behöver. I övrigt är det förstås träning som får ut all “överskottsenergi” som mitt övertänkande/överanalyserande kan ge. Så har du inte lyssnat på podden än, är det mitt allra bästa tips! Jag kör dem på repeat och håller mig stabil i psyket tack vare det jag lyssnar och det arbete jag gör med allt jag hör på podden.
Tänker tillbaka på mitt egna förhållande…där jag gjorde mycket av hushållsarbetet så fick jag ingen bekräftelse på det arbetet, däremot när han städade eller lagat mat så skulle det ges bekräftelse och ge betyg på maten???
Så jag skickar med dig, Hur ofta har du bekräftat din fru i allt arbete som gjorts tidigare?
Jo, grejen är att jag har alltid skött dammsugningen, moppning av golv, undanplock av mat och diskning samt lite arbete utvändigt som gräsklippning osv. Så jag har alltid tänkt att vi iaf drar någorlunda jämnt. Sen jobbar hon varannan helg och i den mån det går med barnen hemma brukar jag storstäda på lördag fm. Så det är inte så att jag suttit och rullat fingrarna innan, men absolut så kan man ge varandra lite bekräftelse ändå. Så allt hemarbete inte går obemärkt förbi.
Jag vet inte varför jag vill ha bekräftelse på mitt hemmaarbete. Men i det hela hade det ju varit skönt att höra “tack för du avlastat mig med tvätten och även matlagningen senaste tiden”, då hade jag iaf tagit det till mig att det är uppskattat och ger resultat. Jag får utgå ifrån att det ändå är det.
Jag ska absolut lyssna på podden och höra på vad som sägs där. Tack för tipset!
Något jag kan tänka på ibland är, är min fru deprimerad?
Hon vantrivs på sitt jobb. Hon har länge velat ha ett till barn men jag har varit nöjd. Sen under sommaren så blev vi lite friare med skydd och hon blev gravid. Dock missfall i v7 i augusti. Detta tog väldigt hårt på henne, och mig också, för det var en rolig nyhet och jag blev själv överraskad hur lycklig jag blev. Sedan försökte vi två månader till utan resultat. Sen gav hon upp lite.
Barnen vi har nu är rätt jobbiga och hyperaktiva. Speciellt om kvällarna. De har temperament som få ungar. Äldsta barnet på 12 har ADHD och jag misstänker att 7 och 5 åringen har det också.
Jag känner bara att jag inte kan slå bort tanken på att hon kanske inte alls mår så bra. Föreslog att hon skulle prata med psykolog helt själv idag men det var inget hon var särskilt positiv till. Men hon sa iaf att jo, det hade nog varit en bra ide ändå men inte just nu. Jag hoppas det kommer fram från familjerådgivningen att hon hade mått bra av lite egentid hos en yrkesman.
Sedan november, cirka 3 månader efter missfallet har hon blivit lite ändrad. Ligger mest i soffan, lättirriterad, gnäller över sitt jobb utan att göra något åt det osv. Hon klarar knappt av när barnen blir stimmiga i mer än 1-2 minuter innan hon blir rasande. Jag har märkt hur hennes stresshantering blivit riktigt dålig.
Jag fick lov läsa igenom denna igen, har följt sedan du skrev ditt första inlägg men du har fått sådana många bra svar att det inte finns mer att skriva. Men så till det du skrev idag som gjorde att jag läste igenom igen. Flera gånger beskriver du hur irriterad hon blir, även i situationer där det kanske inte är rationellt att bli irriterad. Du upplever henne även som känslokall. Detta är ändå tecken på en depression (behöver inte vara det men jag läser in det så). Om än en lättare variant så kanske det skulle kunna förklara en del. Och när man själv inte förstår att man är deprimerad och undrar varför man mår som man mår så blir det lätt att lägga skulden på allt annat runt omkring (för många av de delarna är då också ohanterbara). Du skriver att du pratar med psykolog, gör din fru det?
Med det sagt, behöver du ändå fortsätta som du gör idag. Men är det så, så då finns ingen quick fix och hon kommer kanske inte att kunna svara dig om två veckor om någon förändring skett och hon känner att ni kan gå vidare.
Men, detta kanske låter väldigt känslokallt från min sida, hade hon haft en depression osv så hade jag välkomnat den! Då hade jag vetat varför vårt annars så bra äktenskap och förhållande helt plötsligt har kommit ur kurs. Hade hon haft en depression och hon jobbat mot den aktivt, då hade jag kunnat satsa 110% på att hon och familjen ska må så bra som möjligt, utan att ha mina egna demoner att slåss mot. Då älskar hon mig fortfarande, men hon har kommit in i en period som gör det svårt för henne att kunna visa det just nu.
Jag letar efter svar, anledningar till att det blivit så här. Ibland har jag tänkt att, ja men en tredje part hade förklarat allt! En depression hade också gjort det!
Det är inte känslokallt, det är en del av ett pussel där du saknar vissa bitar. Men det är inte alltid lätt att förstå att man är i en depression. Ett första steg är nog att hon kommer i kontakt med psykolog/samtalsterapeut. För du kommer nog inte att kunna övertyga henne om att hon kanske lider av depression är jag rädd. Och det är inte du som ska ställa sådan diagnos så klart. Det ringde sådana klockor hos mig i dina inlägg efter ett tag då jag själv levt med en person i flera år som periodvis led av depressioner. Vissa tider av vårt liv fick jag och barnen tassa på tårna kring honom för annars blev han irriterad.
Tipsar om att inte ta upp det som att “tror att du är deprimerad” utan som ett stöd, berätta om vad du sett och därifrån skapa en dialog. Men också våga ta upp det här i tid. Mitt ex vägrade ta emot hjälp, jag såg att han var deprimerad och på väg att inte klara av sitt jobb men han ville inte gå till psykolog. Oavsett hur jag tog upp det. Till slut gick han helt in i väggen och kraschade totalt. Efteråt sa han att han egentligen visste att han måste gå till psykolog men han trodde att han skulle klara av att hantera det själv. Så ge inte upp!
Jag tänker att det kanske kommer naturligt under familjerådgivningen. Iaf hoppas jag på det. Att ämnet tas upp.
Annars har jag tänkt en del idag om att jag kanske också kan sätta krav. Inte på min fru direkt, utan mer indirekt. Att jag sätter datum, tex 1a maj. Har det inte blivit ändring tills dess så är det dags för mig att sätta ner foten. Alltså att jag har datumet i mitt huvud. När dagen kommer tar jag upp en diskussion med frun. Är det på samma sätt så nejtack. Nu vill jag inte leva i den här limbon mellan lycka och bottenlös sorg för det tär på mig enormt. Osv…
Men är det tal om depression, liten som stor, så kommer jag alltid finnas där för henne.
Det är superbra! Jag satte både delmål och slutmål. Delmålet var att jag ville känna fler glada dagar och att jag hade kunnat se någon typ av förflyttning hos oss som par och hans agerande mot mig. Slutmålet var att om det inte hänt något alls, så måste jag ta nästa steg. Jag klarade inte av att fullfölja min plan första året men andra året gjorde jag det. Som stöd hade jag mina vänner. Och det var faktiskt tack vare mina vänner som jag till slut vågade ta steget till att lämna.
