Att vilja ha bekräftelse är inte fel och fult, utan det är väl något alla vill ha. Det gäller väl som med allt att det är ett givande och tagande i det 
Det var ju inte heller så att mitt X var en som satt i soffan med armarna i kors och förväntade sig saker, det var nog mer att jag gjorde en massa saker som “inte syns” och kanske inte berättade eller sa till… jag är inte ofelbar, men vill ju tro det
Men självklart vill vi alla ha uppskattning och bekräftelse i det arbete vi gör, det blir ju roligare då
Jag tycker du är så lyhörd mot din fru, du tar ansvar och visar att du vill förändra och ordna så ni får ett fint liv.
1 gillning
Tack Jag hoppas min fru ser det på samma sätt. Det är trots allt min livs kärlek. 8 års förhållande utan drama. Allt har varit toppen, förutom vissa svackor så klart. Den sortens förhållande och äktenskap där man vågar vara sig själv totalt. Så klart jag kommer kämpa för detta. Men inte i all evighet. Det ska hon veta.
1 gillning
Dessa ständiga up and downs.
Gårdagen var riktigt bra. Alltså riktigt bra. Inget sex eller så men hon sökte närhet några gånger och vi var allmänt glada hela dagen.
Idag började också bra. Hade psykologsamtal kl 8.30 men tog slut redan efter 20 minuter då jag egentligen har svar på allt själv nu och psykologen håller mest med även om jag fick några nya tankar av henne. Innan frun stack till jobb vid kl 9 så började vi prata om att vi måste ta tag i en del delar av huset, som hallen och toaletten. Dom är nergångna och måste fixas då vi har drömmar om att flytta till ett större hus för radhuset vi bor i just nu håller inte måttet för en stor familj, speciellt inte om det blir ytterligare tillökning i familjen.
Tyvärr kläcker hon ju ur sig att det är bra om vi tar tag i detta snart, för oavsett hur det blir så behövs det fixas. Om det blir försäljning pga nytt hus eller försäljning pga seperation. Det var säkert en helt harmlös kommentar som inte avsågs att menas på detta sättet, tror jag, men det sårade lite.
Jag försöker ju tänka positivt. Samtidigt som jag vet att risken finns där, så fokuserar jag på att det är på bättringsvägen och att vi faktiskt har det riktigt bra just nu.
Är rädd det kommer vara så här framöver. Att hon har skadat vårt förhållande genom att hennes känslor svalnat, även om dom kommer tillbaka 
Vi har aldrig tvivlat på varandra men nu har vi gått över den linjen en gång, kommer jag kunna leva avslappnat även om allt blir bra, eller blir det ett ständigt oroande?
Alltså, jag tror tyvärr inte att du kan resonera att det där med skilsmässa är något hon bara råkade slänga ur sig men inte menade. Om hon redan tänker strategiskt kring försäljning av hemmet vid separation så har hon nog garanterat tänkt den tanken (skilsmässa) ganska ordentligt och till sitt slut.
Menar absolut inte att det är kört för det eller att ni inte ska kämpa på, det verkar ju ändå gå åt rätt håll. Men det låter inte som att det där talet om skilsmässa var helt oseriöst och “onödigt” som du resonerat tidigare från hennes sida. Hon menar nog allvar.
Absolut, så kan det vara.
Det hör dock till att vi har planerat att sälja huset i sommar/höst, detta sedan tidigare också. Det är en del av vår långsiktiga plan att sälja huset nu och köpa nytt i höst för då får vi möjligheten finansiellt i och med stort lönelyft för mig. Så oavsett om denna situationen hade uppkommit eller ej, så hade det verkligen varit dags att ta tag i dessa saker så vi kan få ut huset till sommaren/hösten till försäljning
jag har nog haft en liknande situation. min fru lämnade men hintade då och då om en framtid. gjorde så under lång tid. jag greppade varje strå men föll lika tungt när det dagen efter kom en sak som rörde hennes framtid.
jag hamnar där fortfarande, tyvärr, där mitt x ibland kan fundera om vi kanske skulle reparera men där hon någon dag efter kan planera sin egen framtid. ledsen men jag tror hon i sin hjärna mildrar ditt fall genom detta, men det blir tvärtom. hoppas såklart attt ni klarar detta men tror att hon skapar sitt eget och håller kvar en del hos dig.
3 gillningar
Idag är en bra dag.
Jag arbetar väldigt mycket med mig själv just nu. Jag har kommit fram till att om det tar slut så är det inte hela världen och är ganska säker på att hon snabbt hade ångrat sig men för sent. Jag gillar det här med nocontact och så hade det blivit isåfall. Endast när det gäller barnen ska vi prata. Att ha en plan för om det tar slut hjälper faktiskt mycket.
Jag kommer nog köpa ut henne från huset. Sen ska jag rensa allt som har med henne att göra. Det ska bli mitt och barnens hus. Sedan blir det endast kontakt när det gäller barnen. Kosten och träningen har verkligen tagit fart nu sedan allt uppdagas för ca 2 veckor sen så det tänker jag fortsätta med. Sen är jag säker att det finns fler kvinnor där ute som kan få mig lycklig när jag gett detta tillräckligt med tid. Jag kan inte ha samma förväntningar som när jag träffade min fru vid 26 års ålder utan omkring 35 års ålder har dom flesta ju bagage. Man får ta det för vad det blir.
Känns bra att ha en plan framöver, och inte bara en dimma ifall det tar slut.
Däremot är jag väldigt rädd för att behöva spendera en helg ensam. Har alltid tyckt om egentid innan men det är för att man vet att barnen och frun kommer sen. Så tanken på att “fira” helg men utan barn och som singel skrämmer mig lite. Men 8 års förhållande sätter ju sina spår och efter att ha läst mycket här så blir det bättre efter ett tag.
Så just nu fokuserar jag väldigt mycket på mig själv och barnen. Min fru får liksom extra tiden, och märker jag att hon inte bjuder till eller verkar på bra humör så gör/ska jag göra annat. Det funkar inte att försöka reparera genom att vara en igel.
5 gillningar
Jag tyckte helgerna var jobbiga. Innan Corona var det ju så att alla på jobbet pratade om vilken mat de skulle laga, vilka som skulle komma på besök, att härligt/spännande/roligt de skulle göra på helgen… Kändes inte alls lika kul att ha “hela helgen framför sig”. Det finns en romantiserad bild över singellivet och all egentid.
Mitt förslag är hållpunkter. Jag såg till att jag alltid hade något eller några saker inplanerat till helgen. Det kunde vara ett besök till Ikea, fika med vän, ett projekt i nya hemmet osv. Då kändes den övriga tiden mer vettig och flöt inte ihop som jag annars tyckte att tiden gjorde.
Nu när jag bott själv i drygt ett år har jag landat i min egen takt. Jag är väldigt social på de veckor som jag inte har barnen just för att få in extraglädje och socialt sammanhang. Passar på att ringa alla vänner runtomkring i landet samt släkten i Finland. Jag kan värdesätta egentid på annat vis, känner att det inte längre är jobbigt men jag tycker fortfarande inte om att leva själv. Det fungerar och jag är trygg, men mitt mål och min dröm är att någon gång kunna dela vardagen med någon.
2 gillningar
Lider med dig. Det är en otrolig jobbig situation. Jag hoppas ni löser det och att det blir bra för
Ja jag är hoppfull nu. Även om jag börjat planera för en framtid utan min fru. Idag fick jag massa meddelande där hon skriver hon vill åka bort tillsammans utan barnen, att vi borde gå på restaurang tillsammans där vi firade vår bröllopsdag igen och en massa hjärta och att hon vill kämpa för oss.
Annars kan jag också känna som dig, att man mest är i vägen och jobbig som går runt och tänker.
1 gillning
Hållpunkter låter som en excellent plan. Jag älskar ju sport så att fylla dagarna går ändå så att säga men man vill ju inte fastna i soffan. Men det låter som det kanske iaf blir enklare om man ser det som att kl 16 ska jag titta på denna matchen, sen dags för middag. Sen kanske hitta en bra film. Iaf tills man är förbi det jobbiga stadiet och kan gå ut och träffa folk igen.
2 gillningar
Precis! När jag flyttade in, fastnade jag exakt i det du beskriver. Jag var lite nere, kände mig ensam och både vardagskvällar och helger gick åt att slappa, hänga, äta gott, unna sig god mat osv. Jag blev bara segare och tyckte inte att jag var mitt pigga jag längre. Därefter hittade jag LifeCoach-podden, började träna och skapa lite mer struktur i mitt liv och det blev en stor vändning! Som du skriver, hållpunkterna behöver inte vara så ansträngande/stora utan att man har en plan i huvudet för dagen och helgen. Med tanke på ditt sportintresse så antar jag att du även själv sportar, eller? Mitt nyårsmål förra året var kaxigt nog att bli så jäkla snygg och vältränad att jag vill dejta mig själv 
Bakom ytligheten finns förstås en ärlig tanke om att ta tag i mitt liv och börja leva, inte bara förbruka dagar som jag gjort innan.
2 gillningar
Bra skrivet. Jag har börjat få samma tankar nu. Jag har ju sportat mkt tidigare i livet men med ett hektiskt jobb och barn i bilden så blev det allt längre mellan gångerna och till slut blev det att det helt enkelt inte blev mer. Så där är en del extrakilon att ta av så har redan nu påbörjat träning och kost. Och det gör stor skillnad redan efter så här 2,5 vecka.
Däremot känns det riktigt bra hemma nu. Min fru har börjat planera att vi ska resa iväg en helg, att vi ska gå på restaurang iaf minst 1-2 gånger varje månad för att få egentid. Fått massa romantiska sms av henne där hon skriver att hon hoppas av hela sitt hjärta att känslorna kommer tillbaka.
Jag försöker inte att ryckas med för mycket av det här, även om det såklart hjälper mig att slappna av när jag vet att båda vill kämpa lika mycket och att hon faktiskt säger till mig att hon ska kämpa in i slutet för hon älskar mig fortfarande och där finns känslor, hon vill bara dom ska vara lika starka som förr.
Jag har iaf en plan för båda ödena, så det känns bra. Däremot känns det konstigt, för när vi har det så bra som vi har det just nu, så kan jag inte alls förstå varför hon skulle vilja lämna…
3 gillningar
Skönt att skriva här på morgonen och få bort alla tankar osv man har i huvudet…
Ännu en riktigt bra dag igår. Vi har verkligen hittat tillbaka till att få det bra hemma. Vi är ett team igen med allting. Hon har även börjat komma tillbaka sakta men säkert när det gäller närhet. Igår sa hon även en del saker.
Bland annat att hon tror så mycket mer på oss nu än för 2,5 vecka sen. Att hon är tacksam för att jag försöker och alltid finns där för henne. Att i slutändan kommer detta vi går igenom nu bara göra vårt förhållande starkare i framtiden när allt är över. Hon har även erkänt det blivit en väckarklocka för henne att anstränger hon sig så anstränger jag mig och då blir det bra här hemma. Att det krävs att båda försöker liksom.
Hon sa även att även om det känns underbart där hemma nu och jättebra mellan oss så vill hon ju ändå känna som innan. Att det inte räcker med att det känns bra mellan oss, utan hon vill ha lite mer än så.
Jag kan väl både förstå och inte förstå det. Vi har trots allt varit ihop i 8 år. Förväntar hon sig att gå runt och känna sig nyförälskad hela tiden? Som någon skrev i en annan tråd, det går upp och ner, det gör det för mig också. Men någonstans så lutar jag mig mot den kärlek, tillit och relation till varandra som vi byggt upp under dessa år, och även om jag kanske inte känner lika starkt för min partner under en kort period så vet jag att det kommer tillbaka och att jag älskar henne.
Jag vet att hon inte varit otrogen eller liknande. Så säger väl alla, men jag litar fullt på henne och hon har inga av dom klassiska signalerna heller. Men nog hade allt blivit mer logiskt att hon kanske har börjat känna attraktion eller liknande för någon annan, varpå känslorna för mig svalnat under den här perioden. Jag har ju förståelse för att man under ett långt förhållande kan känna sig attraherad av andra och det är något jag “förlåtit” så länge ingenting hänt. Sen vet jag att det är väl kanske inget man vill erkänna heller för sin partner för egentligen är det ganska harmlöst.
Tankarna är fortfarande många, men sömnen och kosten är tillbaka. Jag har en plan för om det tar slut. Men det känns som vi är på rätt väg och hon börjar bli som vanlig mot mig här hemma igen. Nu känns det som att hon också tror på detta stenhårt efter att hon krupit ner hos mig igår och börjat prata minnen och om hur detta kommer göra vår relation starkare i längden.
Nästnästa helg ska jag till en kompis i tre dagar. Han bor cirka 3 timmar bort så det blir övernattning osv där. Funderar lite kring om jag ska stänga av telefonen i tre dagar för min egen skull och se hur det är utan min fru. Så får hon känna på hur det är att helt vara utan mig också.
4 gillningar
Härlig läsning, blir väldigt glad för din skull
Hoppas du vill fortsätta uppdatera oss hur det går för er, som sagt skön läsning och det känns hoppfullt.
Trevlig helg.
1 gillning
Efter 7-8 år lär det vara en kritisk period i en relation.
Passion och förälskelse går över. Det kommer inte kännas likadant. Man måste hitta en ny, djupare känsla. Älska och uttrycka kärlek kan ske på många olika sätt.
2 gillningar
Mmm 
egentligen ingen av oss kunde någonsin tro detta om våra X. Ändå händer det om och om igen. Personligen trodde jag aldrig mitt X var kapabel till något sådant. Världens finaste människa ju - som jag litade fullt ut på. En kvinna med fina värderingar och moral.
Men det hindrade henne inte från att inleda en relation med pappan i en familj vi umgicks med. Det hindrade henne inte från att se mig rakt i ögonen och ljuga om det utan att blinka - flera gånger 
Så mitt råd är att inte räkna med något. För fallet blir så sjukt långt i fall du skulle sitta där med svarte petter i slutändan. Var bara lite sunt vaksam mentalt.
Ett råd i all välmening. Men fint om hon menar allvar och ni lyckas fortsätta tillsammans.
2 gillningar
Jag tänker som så här, att i de fall ens partner är otrogen så har man nog haft det på känn. Men jag är mentalt vaken på det, jag tror att hon funnit attraktion någon stans på vägen men inte gjort något åt det. Och att det har spelat roll i det hela. För som sagt, hon säger hon älskar mig fortfarande, men saknar den där känslan hon hade innan.
Igår hade vi ett fint samtal där hon öppnade upp sig. Uppenbarligen vantrivs hon mer på sitt jobb än vad jag har förstått. Hon vill inte alls vara där så idag ska vi söka jobb till henne. Hon har haft en klump i magen på jobb senaste året, och hon sa att ett tag kände hon även en klump för att komma hem men att den har försvunnit nu iallafall. Så vi ska försöka ta tag i ett nytt jobb till henne.
Hon “erkände” också att hon tror att allt bara har blivit kaos på samma gång och att hon såg skilsmässa/bryta up som en enkel väg ut men att i dagsläget så känns det inte aktuellt. Hon tror att om hon får byta jobb till annan miljö samt nu när vi har det så bra hemma, så kommer hon hitta tillbaka själv och känslorna med.
Men som alltid har man frågor själv… Varför har hon inte sagt detta tidigare? Hade jag vetat hur tufft hon har det på jobb så hade jag avbelastat henne för längesen. Om hon har det tufft på jobb, varför ska det gå ut över mig? I mina tuffa perioder på jobb så är det min familj som håller mig igång. Planerna man har framöver osv är ju det som får en att köra vidare…
1 gillning
Jag känner igen mig här. När jag växte upp skulle vi alla vara tuffa och fokus på det positiva. Min pappa var sjuk i depression så jag lärde mig att inte besvära någon med mina tankar. I relationen med exmannen var jag knappt själv medveten om allt jag bar inom mig, så även om han hade frågat hade jag nog inte riktigt kunnat prata. Det blev som en ketchup effekt för mig, allt blev kaos när allt väl skulle ut. Sedan dess kan jag prata och har lärt känna mig själv.
Med det här vill jag säga att det finns så oerhört många skäl till varför vi beter oss som vi gör. Och att det inte behöver vara ett medvetet el aktivt val.
Du gör ett superbra jobb, fokusera på att titta framåt och lyssna på dina och hennes behov. Jag vet, lätt att vi börjar analysera, men försök låta bli.
Styrkekramar!!
2 gillningar
Tack! Alltid lika klocka ord från dig.
Du har nog helt rätt. Hon sa iaf efter hon lättade på hjärtat att det känns så mycket bättre nu när jag också vet allt. Vi gör iaf stora framsteg i vår relation. Vi har öppnat oss på ett sätt som vi inte gjort innan.
2 gillningar
Bara att ni pratar ger hopp. Då når ni varandra.
Jättebra.
Reagerade dock på en mening ovan:
Vi?
Hon ska söka jobb. Ta inte på dig hennes problem eller lös dem åt henne. Tanken är fin och visst ska du stötta, men ni måste bli lite mer individer tror jag för att hitta någon form av balans. Det är viktigt för självförtroende och självkänslan att man klarar saker själv, att man står på egna ben. Dock gärna med någon bredvid sig.
Önskar er all lycka till och kanske reagerade jag lite för mycket på ovanstående, menade inget illa.