Min fru vill kanske skiljas

[JoP85]

Så. Då har min fru släppt en liten bomb. Ingen stor men den har drabbat mig enormt ändå.

Lite bakgrund är att vi har varit gifta 2,5 år och varit ihop i 8 år. Vi har två barn tillsammans på 5 och 7 år plus jag har ett bonusbarn sedan tidigare på 12 år. Vårt äktenskap har alltid varit toppen och vi är våra bästa vänner. Jag har ständigt henne och barnen i min tanke och vi gör det mesta tillsammans.

Men sista tiden kanske inte har varit jättebra. Jag jobbar hemma, barnen är jobbiga (äldsta dottern har ADHD, och vi misstänker dom två minsta är det, dom är hyperaktiva mesta delen av dagen), vi fick ett missfall i augusti som tog jättehårt. Vi försökte två månader till typ oktober och november men utan att det blev något. Sedan dess orkade vi inte mer. Jag spelar mkt tvspel med barnen medans hon ser på Netflix.

Så förra helgen kom då bomben. Hon sa hon har tänk på att skiljas och att hennes känslor för mig har svalnat. Detta tog som en kniv rakt in i hjärtat. Hon säger hon tror och hoppas det går att räddas men att hon inte är säker… Hon vill gå familjerådgivning för att verkligen försöka.

Jag kan dock inte släppa fokuseringen på att jag kan förlora henne. Detta har påverkat mig enormt. Har knappt ätit eller sovit på en vecka för jag föreställer mig en framtid utan henne. En framtid som inte kan existera. Tänker jag sedan på barnen också så bryter jag ihop.

Varför kan jag inte fokusera på att hon faktiskt vill rädda äktenskapet? Varför måste jag tänka på ett worst case scenario. Jag säger jag älskar henne och hon säger hon älskar mig också, men antagligen inte lika mycket som jag älskar henne just nu. För mig är hon allt. Är lika kär/förälskad som dagen vi gifte oss.

En del stunder av dagen känns bra, men när jag blir påmind om att saker och ting har ändrats så går det inte mer. Kan titta på bröllopsbilderna på vägen och då bryter jag ihop. Det är så jag vill ha det. Så jag trodde vi hade det. Var inte alls förberedd för detta. Hon sa hon känt så i en månad, eller sen slutet på november men att hon ville vänta tills efter julen.

Jag kan köpa hon tycker saker har förändrats här hemma. Men hemmajobb påverkar en del tyvärr och man blir lätt bekväm i sina rutiner.

Någon tredjepart tror jag absolut inte på. Har frågat men hon säger nej. Och jag litar på henne till 110%. Har ingen anledning alls att tro något. Däremot tror jag inte det är omöjligt att i dessa tuffa tider att hon kanske har fått en tanke på att gräset är grönare eller så.

Jag vet inte. Känner bara hopplöst. För tar det slut, ja då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Och det är tyvärr det jag fokuserar på just nu, risken, istället för möjligheterna vi har då hon trots all vill att vi ska rädda det.

[JoP85]

Tyvärr blir det väl inte så sammanhängade mitt i denna chocken.

Vi har alltid varit vi. Det är alltid vi tillsammans liksom. Jag har kompisar men inga jag umgås med direkt pga distans. Jag har alltid varit med barnen eller med frun om jag inte jobbat. Har dom varit iväg så har jag haft egentid och tittat på fotboll. Men aldrig umgåtts med andra direkt. Däremot umgås vi med en del gemensamma vänner som också har barn.

För mig är vårt äktenskap en dröm. Jag vill liksom ha ett Svenssonliv. Hon med. Men kan ändå förstå lite att känslorna svalnat. Då speciellt sista året blivit ett riktigt konstigt år med Corona.

Vi grälar dock väldigt sällan. Bråkar vi är det för småsaker.

[onedaymore]

Jag tror nog alltid att vi mentalt ställer in oss på worst case scenario i ren överlevnadsinstinkt, så det är inte så konstigt.

Men om jag förstått rätt är det “bara” att hon tappat känslor som hon anger som skäl? Egentligen skulle jag tro att ni ändå kan ha rätt bra förutsättningar, för det låter som om det snarare är yttre förutsättningar snarare än något negativt i er relation som kan ha påverkat situationen? Ni har ju ändå gått igenom mycket stress och en hel del sorg den senaste tiden, och inte sällan kan det påverka måendet och därmed också känslorna.

Kan hon bara hålla sig från att snegla åt ett grönare gräs, och kan ni båda vara öppna och ärliga i familjerådgivning tror jag ändå att ni kan rädda det här.

[JoP85]

Ja precis. Vi har aldrig haft något drama. Vi har ett bra äktenskap och vi är gjorda för varandra. Men enligt henne är det en mängd småsaker, inte alla kopplade till mig, som gjort att hon nu nåt en punkt där hon känner mindre för mig och inte orkar leva som vi gör just nu mer utan hon vill ha förändring. Hon ser gärna att det förblir oss två men hon är inte säker det går, men hon hoppas.

Jag har redan börjat förbättra mig med en hjälpa till mer hemma till exempel. Jag har inte varit dålig, men kanske inte tagit min del av ansvaret liksom. Sen är vi båda slarviga som människor, så hushållet kan ganska snabbt bli lite stökigt. Det är bland annat sånt hon tröttnat på också, och tillsammans med allt annat så har hon tröttnat.

[Axel_horn]

Jag ska va ärlig, brutalt jobbigt ärlig.
Stopp.
Att plocka mer disk hemma, städa, etc kommer antagligen inte hjälpa. Du försöker greppa efter något som minskar fallet. Om jag gör såhär, eller såhär…

Du kommer i processen försöka göra allt, vilket kommer få dig att framstå som desperat, det är inte vackert, det hjälper inte.

Det du ska göra är att vara du, ärlig, prata på riktigt, klart du skall sköta sysslor, men för att det e de man gör, inte för att imponera. Berätta varför du älskar henne, varför du vill vara med henne.

Se också till att det inte finns nån annan i bilden, på riktigt. Be om ärligheten, säg att du behöver den. Många gånger är det tyvärr så att äktenskap faller pga 3e person.

Om fallet är så, att ingen annan finns. Så har du en bra chans, annars bör du gå vidare med ditt liv och visa vad hon missar. Allt som är du. Ta dig i kragen. Visa ditt bästa du. Älska dig.
Ta tag i dig.

I processen vinner du tillbaka henne eller så får en annan upp ögonen för dig. Förminska inte dig själv.

Du har fina värderingar och ett snällt hjärta.
Du kommer klara det.
Varannan vecka.
Skilsmässa.
Allt.
Låt inte mörkret skrämma dig, tänd ditt eget ljus.

[JoP85]

Igår hade vi en väldigt bra dag tillsammans. Jag och sonen klippte oss, medan frugan och ena dottern handlade lite kläder. Sen möttes vi upp för gemensam shopping också åt vi lunch. Sen spelade hon padel medan jag fixade hemma lite. Sen blev det middag och legobyggande med barnen och till sist spelade vi Mario Kart på Nintentot och avslutade med att hyra en film till barnen som vi såg. Sen stanna vi kvar i soffan och tittade lite på Dawsons Creek (börjat se denna efter många år haha, tyvärr är den lite melankolisk så den passar väl inte så bra i mitt nuvarande sinneslag). Hon sa godnatt när hon blev trött och gav mig en puss. Vi sa vi älskade varandra.

När vi vakna imorse, jag kunde faktiskt sova inatt, så blev jag lite sugen men det blev inget av det. Sedan pratade vi lite och till slut blev hon irriterad så vi släppte det, för hon tyckte jag hade svårt att släppa vissa grejer. Sen började båda barnen bete sig riktigt illa och dom bara skrek rakt ut. Min son skrek på mig under tiden vi gjorde oss i ordning och då kom klumpen i magen tillbaka… Sen gick vi 1,5h i skogen och det kändes bara konstigt. Frun vill helst inte prata om vårt nuvarande problem mer utan vill att vi ska anstänga oss och sen se vad rådgivningen ger. Sen känner jag det är svårt att prata om framtiden. Så det var lite stelt dom här 1,5h vi gick. Det handlade mest om barnen liksom…

Så det går upp och ner. Hon älskar mig fortfarande, men hon är osäker på hur mycket och hon säger att hon inte ser det som helt omöjligt att ha ett liv utan mig men att det skulle bli tufft. Inte det man vill höra när man själv hellre dör nästan än vara utan sin familj, hela familjen.

Så nu sitter man här, efter en bra lördag, med härlig söndagsångest över hela livet, inte bara att jag ska återvända till jobb imorgon, ett jobb jag har börjat tröttna på och planerar att lämna till sommaren. Jag är iaf evigt tacksam att hon fortfarande finns hemma och vill kämpa för det. Finns ju dom som flyr hemmet i samma veva dom släpper bomben.

[JoP85]

Absolut. Det är dock svårt. Vi bor i en håla där jag mest bor pga henne. Det är hennes födelsestad. Jag har mest landat här liksom. Hela staden påminner om henne. Idag gick vi i skogen. Där tog vi några bröllopsbilder på bröllopsdagen. Ja då bröt man ihop.

Men ja, tredje part tror jag inte där finns. Det har hon garanterat många gånger. Jag har till och med förklarat att om hon har en flört eller liknande så är det okej, jag förstår att det kan bli så, bara du inte gjort mer. Men hon säger att nej det finns ingen. Och jag litar på henne. Har aldrig behövt ha en misstanke. Jag tror på henne att barnen, vi, jobb osv har gjort för mycket skada ett tag och nu vill hon bara bort från allt.

Problemet är att jag ser familjen som lösningen på allt. Så länge vi är en familj klarar vi allt.

[JoP85]

Söndagskvällen gick rätt bra och dagens morgon. Idag ska hon jobba länge, från 7.30-18.00 vilket hon alltid gör denna dagen så känns en klump i magen.

Men vi sov bra inatt och imorse la hon en hand på min rygg. Vi pussades när hon stack till jobbet.

Pratat med psykolog idag som förklarat och gett mig tips. Enligt henne kan det vara så att jag omedvetet kanske har kvävt henne när jag jobbat hemma. Min fru har aldrig riktigt fått andas utan jag är alltid där. Och blir jag uttråkad på jobbet är det lätt att gå till henne så att säga.

Samtidigt då som hon har känt att hon har fått dra ett större lass hemma med mat och tvättning plus missfallet och jobbiga barn, så kan det ha kommit en känsla hos henne att skillsmässa kan vara det bästa för då kommer hon undan allt det här. Jag köper det. Det verkar logiskt. Jag har ofta tänkt att det hade varit skönt att ha barnen varannan vecka och slippa min frus utbrott över småsaker som händer någon gång då och då, men har alltid tänkt att nej, jag älskar henne för mycket.

Detta går upp och ner, men nu känner jag mig iallafall hoppfull. Ett tips för andra är att prata med någon professionell. Jag har fått en liten annorlunda syn på det hela. Det var kanske inte så konstigt trots allt att frugan känner så här ändå.

[Restenavlivet]

Småbarnsåren är ofta tuffa, det även om man inte har barn med ADHD.

Det jag (kvinna som lämnat) tror är din bästa och kanske enda chans är delat i tre tips:

1. Släpp henne fri! Kontrollera inte, kväv henne inte med omsorger, låt henne få andrum.
2. Ta din del av ansvaret. Kanske förelså att ni kör varannan vecka med ansvaret redan nu? Om man är mycket belastad så är det lätt att tro att det blir bätre om man är ensam, men då är man ju också ensam med att sköta barnen osv och utan hjälp.
3. Jobba med dig själv. Har du blivit en sur soffpotatis? Sätt igång att träna och behandla henne med den svala distans som man behandlar avlägsna bekanta med. Undvik gräl och gnäll. Det återkopplar till punkt 1. På familjebehandlingarna däremot ska du vara ärlig och personlig.

[JoP85]

Tack!

Absolut. Du har rätt i det du skriver.

Jag har aldrig kvävt henne. Hon har alltid fått göra vad hon vill osv, men nu måste jag behärska mig. Hon är ju den jag går till gällande allt egentligen, och jag för henne. Men hon vill nog inte höra hur jag mår osv just nu iaf. Hennes hjärna är också kaos säger hon.

Jag tar väldigt stor del av ansvaret nu faktiskt. Min kropp är understimulerad av mitt jobb så hushållsarbete gör mig bra. Jag poängterar dock för henne att det jag gör är långsiktigt och inget i ett försök att vinna tillbaka henne. Utan att jag vill förändras. Psykologen var inne på samma spår som dig, att allt som hänt kan ha triggat en flymekanism hos henne. Och det låter lite så när jag pratar med min fru. Hon vill bort från allt. Men samtidigt inte.

Jag har kanske inte blivit en sur soffpotatis. Jag är alltid glad. Däremot har jag gått ner mig och inte ansträngt mig med utseendet på ett bra tag eftersom jag bara jobbar hemma och är 99% av tiden hemma. Lagt på mig kilon osv. Detta har hon tagit upp några gånger men det är först nu efter senaste veckan jag verkligen kan se hur jag levt i ett nytt sken. Att hon har rätt. Och jag förstår henne.

Det är bara så svårt att inte kväva henne. Vi ringer/smsar alltid under arbetstid, på raster alltså, och direkt vi slutat. Nu känns det som man får kontrollera det begäret lite.

Men jag är positiv.

Jag ska ta mer ansvar, anstänga mig mer, visa kärlek för familjen, visa att hon är viktig men samtidigt göra det lagom utan att sätta press på henne.

[onedaymore]

Mår man dåligt är det lätt att man bara vill fly från hela situationen. Och mår man dåligt är det svårt att känna några känslor alls, inte kärlek heller.

Det är alltså fortfarande möjligt att hon älskar dig, men att trötthet, sorg och andra känslor har tagit över just nu.

Det låter som om du gör det mesta rätt, och jag tror inte att det är helt kört för er. Men det är nog som sagt smart att ge varandra en liten andningspaus just nu, även om det kan vara väldigt svårt att hålla sig från att försäkra sig kärlek och söka bekräftelse.

Några kilon hit och dit brukar inte spela någon större roll i en relation ifall annat är bra, men det kanske kan vara skönt för sin egen skull att fortfarande komma ut lite och träna eller bara promenera ibland för att även själv få lite andrum. För jag tror att det är viktigt att du gör även sådant som du själv mår bra av i allt det här.

[Nimue]

Låter ändå rätt troligt att din fru känner sig kvävd, pressad och överväldigad i situationen. Man kan ju vara olika i hur mycket tid man vill spendera ihop, det som passar dig där kanske inte riktigt passar henne lika bra och nu med hemarbete, att möjligheterna att åka iväg och göra saker är begränsade och att man inte får social stimulans utanför hemmet kanske det blivit alldeles för mycket för henne, trots att det känts ok för dig.

Tyvärr är det ju så att även om man älskar något till en början så kan “för mycket av det goda” som pressas på en när man inte vill ha mer göra att man tappar aptiten för det. Det är ju samtidigt väldigt skuldtyngt just för att man har ju från början sagt att man gillar det och vill ha, men sen blir det för mycket.

Så jag skulle nog säga att du ska testa att backa ganska många steg och undersöka hur ni kan göra för att ge henne mer space. Jag tror också att det inte är en så bra idé att du försöker ventilera dina tankar och känslor så jättemycket med henne, klart att ni i någon mån måste kunna prata men välj i så fall särskilda, i förväg bestämda tillfällen för det, så att det inte bara öser över henne hela tiden när hon minst anar det.

Kanske det här med att hon ständigt finns i dina tankar och att ni gör allt ihop inte passat henne riktigt lika bra som det passar dig?

[JoP85]

Ja hon säger ju det. Att hon älskar mig. Men inte så mycket som tidigare, utan att det har svalnat. Och hon har haft det tufft, det vet jag och jag har väl kanske inte gjort så mycket som en god man ska göra för att få henne på bättre humör. Inte så att jag inte varit där för henne, men jag kunde nog gjort lite mer…

Jag tror också på oss just nu Hade ett fint samtal med psykolog imorse som gav mig bra synvinklar osv. Jag kommer kämpa så gott jag kan utan att bli jobbig för min fru. Tänker inte vara som en tung ryggsäck på henne hur mycket jag än vill. Jag hade en tuff vecka förra veckan men känns bättre nu. Jag har inte skrivit till henne under dagen utan hon skrev till mig.

[JoP85]

Jo jag har fått samma tankar nu. Dock har vi alltid gillat att vara med varandra hela tiden. Vi blir aldrig trötta på varandra egentligen utan vi har skoj osv. Men det är så jag tänker mig ett äktenskap, att man tänker på varandra hela tiden och man inte kan vara utan varandra. Så har det varit mellan oss, och från båda sidor.

Jag var dock och prata med psykolog idag. Fick väldigt bra tankar och sätt att hantera situationen. Jag vill bara berätta allt för henne! För fick även förklaringar till varför hon kanske mår som hon gör, men jag vill ju samtidigt inte förklara för henne varför hon känner som hon gör. Så jag kommer låta bli. Ska fokusera på att vi får en trevlig kväll där hon kan koppla av också får man se vad som händer längre fram.

[Nimue]

Förstår att det känns så för dig, men det är faktiskt många som inte känner så och inte vill ha det upplägget i ett äktenskap utan också har behov av tid för sig själva och att komma ut och göra saker utan partnern. Är du verkligen helt säker på att din partner känner likadant som dig om det? Har du frågat och verkligen lyssnat på svaret? För jag tänker att när du redan har en idé om “det är så ett äktenskap ska vara” så kan det vara svårt för henne att säga ngt annat.

[JoP85]

Absolut! Hon spelar ju padel med kompisar, tränar med sina kompisar och jag har aldrig stoppat henne från någonting. Hennes tid är hennes. Vi har själv valt att vara mycket med varandra. Speciellt i och med barnen. Vill hon göra något så är det bara att åka. Men gärna med lite förvarning i och med barnen.

Vi har egentid. Kanske inte så mycket. Jag passar på att se fotboll osv. Men känner absolut att min partner vill umgås lika mycket med mig som jag med henne när allt är bra.

[Nimue]

Ok, kanske ändå värt att prata om saken? Jag har nämligen lite svårt att tro att orsakerna till att hon vill skiljas verkligen inte har ett enda dugg med dig eller er relation att göra, även om hon sagt att det beror på andra saker.

[JoP85]

Nä men det beror ju på mig också. Hon har ju sagt att jag har gått ner mig sen började jobba hemifrån och har slarvat med hemmet samtidigt som hon tycker att senaste tiden har varit väldigt tråkig. Det + alla andra grejer som har hänt har fått henne att komma i en svacka.

[Nimue]

Jo men visst, jag köper att det är en massa andra saker kring som säkert är mer jobbiga och som är det som verkligen drar ner henne. Men det låter lite som att hon upplever att det varit för mycket och så har hon inventerat vad som finns som hon egentligen skulle kunna dra ner på för att lätta på en börda som känns omöjlig just nu, och då kom hon fram till att… det är dig hon kan dra ner på.

[JoP85]

Nu har två dagar gått.

Måndag var en helt fantastiskt dag. Hon jobbade länge mellan 8-18 medans jag jobbade hemifrån. Jag skötte lite i hemmet och fick bort tvätt med mera. På kvällen tränade vi båda och sen tittade vi på tv efter barnen lagt sig. Sa godnatt till varandra. Ja la mig först men efter en stund kom hon in och kysste mig i ca 20 sekunder. Sen gick hon ut från sovrummet. Detta fick mig att ligga lite sömnlös. Tankarna for. Känns det bättre för henne? Varför gick hon? Kom hon på att hon inte kan kyssa mig så mer? Osv…

Tisdagen kom, jag stack till kontoret för hon var ledig. Hon fick en hel dag för sig själv. Jag tänkte jag låter henne vara, inga meddelande osv. Men det blev istället hon som skrev med jämna mellanrum. Jag tänkte att eftersom det fortfarande är vi och vi ska kämpa, så svarar jag. Hon har det säkert tufft med. Hade vi bestämt oss för att skiljas så hade jag inte svarat, då tänker inte jag vara hennes tröst när jag själv är helt nerbruten. Men vi pratade lite under dagen med en väldigt fin ton. Hon skickade hjärtan osv.

På kvällen efter middagen pratade vi lite. Frågade hur vi mådde osv och hon ville veta lite vad psykologen sa i måndags. Drog det lite snabbt. Nu började klumpen komma igen i magen och bröstet. Visste knappt var jag skulle ta vägen. En ångestattack igen. Vill ju inte visa det för jag vill att vi ska fortsätta ha det bra och allt ska vara som innan för då har hon sagt att vi kan rädda det.

Kvällen blev en mardröm i mitt huvud. Vi kollade på en gemensam serie men klarar inte av att vara still i soffan. Hela kroppen kliar och det bränner i magen och bröstet. Tankarna florerar. Hur ska jag klara mig utan henne? Vi har ju det så bra när vi vill och kan?

Jag vill inte belasta henne med tankar och frågor som jag har. Jag vill ge henne andrum. Jag vill avlasta henne i hemmet. Jag vill finnas där som vän och make för henne. För det är det hon sagt som kanske saknats sista tiden. Men det är svårt när jag själv fokuserar på det dåliga, att jag kan förlora henne. Fick tips att ta en dag åt gången, men det är inte jag. Så funkar inte jag. Jag mår bäst när jag vet min framtid.

Familjerådgivningen ringde jag för en vecka sen. Dom sa upp till en månad kö. Det känns tufft för jag vill bara dit så kanske grejer som min fru omedvetet inte tänkt på osv kanske kommer upp.

Mitt livs jobbigaste period just nu. Utan tvekan.

Värsta är att ena sekunden känns det bra och att vi har möjlighet. Nästa sekund kan jag intala mig att det bara är en tidsfråga. Kan man verkligen återfå känslor? Hon älskar mig fortfarande säger hon, men kanske inte på samma sätt som innan. Jag är iaf glad att hon vill kämpa och ta hjälp, även om min personlighet inte är byggd för sån här osäkerhet med så mycket på spel.