Har nu valt att stanna kvar och ta över min del av huset. Känns skönt på samma gång som jag ibland funderar hur det skall gå i framtiden. Min personlighet i ett nötskal. Gör ett beslut och tvivla på det med jämna mellanrum
Kursen jag gått har tagit slut och det kommer vara ett tomrum att inte träffas och få prata om och ta del av andras åsikter i hela processen.
Har fått en massa tankar och synsätt på hur man borde vara som förälder i detta delade föräldraskap, men samtidigt känner jag att jag inte är riktigt där än. Finns så mycket svikna känslor i bakgrunden, som måste hållas borta från vårt samarbete angående barnen. Och allt jag sku vilja göra är att skrika…
Ta som exempel julöppningar runtom i staden. X mannen har som regel inte intresserat sig för att delta utan det har varit jag och barnen som sprungit omkring på de flesta.
Nu har det råkat sig så illa att alla infallit på hans helger och han dessutom prioriterat att gå på dem alla som aldrig förr. Jag kan inte hjälpa att känna mig dubbelt sviken, om ni förstår hur jag tänker
Varför ville han inte göra det med oss, var jag verkligen så otrevlig som partner att han hellre valde att avstå? Jag blir så besviken. Allt jag värderat stjäl han av mig och gör med våra barn, utan mig men med den nya. Känns som om han måste börja tävla om vem som gör mest eftersom han missat så mycket.
Men jag tänker inte börja tävla med honom i detta. Barnen vet vem som alltid funnits där, nån dag kommer de att inse vad han gör. Men bitter kan man bli
Själv har jag försökt hitta på program med vänner och gå ut lite. Visst har det varit trevligt men jag känner att jag inte är med helhjärtat. Jag finner ingen glädje i att gå på krog, det är mest ett tidsfördriv. Jag kan inte koppla bort och koppla av utan är mest orolig i kroppen och känner att jag inte kommer nånvart. Vill förändra mitt liv, men märker att jag faller in i samma mönster gång på gång.
Som jag känner igen mig. Fullständig kalldusch och sen en känslomässig kyla som är obeskrivlig för den som inte varit i samma situation.
Men veckorna går och allt eftersom det sjunker in att man inte betyder något längre och uppenbarligen inte gjort de tillräckligt någonsin eftersom att nöd och lust inte höll längre.
Frågan jag bråttas mest med är när eller om jag någonsin kommer våga lita på någon annan än mig själv mer.
Jag vill bara ge dig ett annat perspektiv lite. Jag var den som inte ville följa med osv. Det skavde i mig, jag kände mig fjättrad som Gulliver. Det var aldrig min önskan som räknades.
Jag tycker inte att mitt x var dålig, men vi passade inte ihop! Både x:et och jag har fått nya partners och båda verkar mer nöjda.
T.ex. följer mitt x med sin nya till stallet varje dag och sköter hästen (den nyas). Det fanns aldrig på kartan när vi var ett par.
Jag tror att man lätt fastnar i roller som skaver allt mer, iaf för den ene.
Jag har på känn att mitt x också upplevde att det inte var hans val det vi gjorde. Men hur i fridens namn kan man få en människa att delta i familjens gemenskap om inställningen är den att andras ideer inte räknas och dessutom inte själv komma med egna förslag
En till här som varje helg åkte med på utflykt efter utflykt. Ibland var det väl intressant och alltid kul att vara med familjen. Men hade hellre varit tillsammans all på gården och jobbat (kräver ett visst antal timmar per helg under den gröna säsongen). Men mitt X är rastlös av sig, precis som sin far - det måste hända något allt som oftast. Det var nog mycket det som fick henne att lämna. Ett stilla familjeliv med hus, hund och volvo var inte hennes grej.
Det komiska i det hela var att inte uppskattade x:et ett stilla hemmaliv heller. Aldrig att han frivilligt föreslagit att vi fixat tillsammans på hus/gård. Inget nappa, förutom hans intresse, fiske/båt.
Nå livet och vardagssysslorna fixas inte om man bara prioriterar egna intressen. Så ingen win/win situation i vårt fall
Den värsta månaden på året är här, december…
Jul, familj och all smärta över allt jag gått miste om bubblar upp extra mycket just nu.
Tidigare idag kom ett sms om X-et fick ta med sig barnen på julmarknad även om det är min helg. Vilken oerhört korkad inbillning från hans sida. De har som sagt sprungit på alla evenemang som finns de senaste månaderna, då de råkat vara hos pappa just de dagarna. Nu är det första gången jag har möjlighet att ta med barnen och då vill han gå med dem IGEN??? Hur korkad får man bli? Första tanken var att ge svar på tal, men kunde tygla mig och ge ett kort svar, NEJ.
Men dagen var förstörd
Snart har betänketiden gått och den slutgiltiga skilsmässan närmar sig. Ikväll slog saknaden ner, X-et fattas i mitt liv. Jag saknar hans närvaro. Jag är ensam, känner att jag isolerar mig lite från omvärlden. Stressar över att behöva sitta ensam över nyår. Vill inte bjuda bort mig själv. Orkar inte vara den som hela tiden tar initiativet.
Än ser jag inga ljusglimtar med att vara själv, jag har verkligen inte hittat mig själv. Jobb, syskongräl mellan barnen, mat, byk och en trött mamma fyller dagarna i vårt liv.
Sju månader är inte på långt när tillräckligt lång tid att läka.
Det är så många som skrivit kloka saker i din tråd, jag vill skicka styrka till dig. Jag tror att allt kommer att känns bättre, 7 månader är inte så lång tid. Jag tänker att jag ska igenom ett år som skild innan det börjar stabilisera sig.
Att få ihop allt som tidigare gjorts tillsammans tar tid att hitta nya rutiner för.
Føler med deg hva angår ensomhet og isolaering. Gruer meg til jul og nyttår, har mest lyst til å gå i dvale og våkne når det er grønt i bakkene og livet atter leker
Livet er ikke enkelt akkurat nå, det er lov å føle seg ræva og mislykket. Det er flere enn deg og meg her inne som kjenner det på samme måte, vi får stille opp for hverandre her og døyve den verste ensomhetsfølelsen sammen
Tack för era snälla ord! Försöker att inte tycka synd om mig själv alltför ofta.
Igår njöt jag av min barnfria kväll på sofflocket med pizza, cider och en massa TV-serier.
Men idag kom det jag fasat för. X vill fira nyår med barnen. Och jag känner att jag inte kan säga nej, då jag har dem på julafton. Men jag blir så förbannad. Han har nu firat alla högtider hittills med barnen, gett dem en ”familj” med program och sällskap. Roligt och spännande jämfört med tråkiga vardagen med ensamma mamman.
Varför känns det som om jag förlorar i detta? Varför kan jag inte protestera (hans helger dock)? Känns som om jag får offra allt pga hans svek. Aargh…
Hur har ni gjort?
Jag tänker såhär:
X hade lillajul, jag julafton. De kan ersätta varandra.
X har dem juldagen och julannan.
X tar nyår, är då midsommar min?!?
X hade Halloween
1 maj följande helg som troligen infaller på X dagar igen…
Påsk
Vilka dagar kan ersätta varandra så att säga?
Går man enligt de veckor barnen är hos X får han alltid samma högtider.
Vill ju ha varannan i alla fall!
Jag tycker rent rättvist att nyårsafton skulle vara din. Men det beror också på vad du vill och har för alternativ för dig själv.
Jag har julen alla dagar, men på annandagen flyttar de till ex, men ex får fira julafton 23 med barnen. Ex får då nyår. Nästa år avser vi göra tvärtom.
Midsommarafton och resten av året har jag inte tänkt på. Så tycker inte att nyår automatiskt tillhör ditt ex i år.
Jag har inga planer eftersom jag inte vetat vad som kommer att hända. Egentligen är nyårsafton på ”min dag”, fattar inte varför jag ”ger mig” så lätt.
Troligtvis hade X redan innan han frågade mig pratat med barnen, 12-åringen informerade mig att hon gör något med pappa på nyår när jag nämnde vad vi kommit överrens om. Så backar jag hans planer nu blir jag the bad guy
Vilket resulterar i att jag sitter ensam på nyår, ifall inte jag bjuder in mig själv hos någon kompis, vilker inte är så lockande Fan vad misslyckad man känner sig
Väldigt plumpt av ditt ex. Tycker du ska tala om att du inte vill vara med om det igen. Atr han rådgör med dig innan han bestämmer med barnen. Förstår precis hur du känner!
Fres over til Oslo så finner vi på noe sprell nyttårsaften Det blir godt på tallerken og bobler i glasset Med høye kneløft og hevet glass inn i 2019 som blir et knakandes bra år for oss
Tänkte faktiskt här om dagen när jag såg på julkalendern Snöfall att man borde söka sig till Norge där alla män verkar vara mycket snygga
Kanske det sku bli ett väldigt lyckat 2019
Og jeg som har hatt en svakhet for svenske menn siden den gangen jeg dro mutters alene til Stockholm på konsert med Lustans Lakejer (herlighet hvor gammel jeg plutselig følte meg nå)
Fikk sove over hos en kar jeg traff i køen ut fra konserten hvor det gikk opp for meg at jeg ikkehadde sjans til å komme meg til sentrum av byen på den tiden av døgnet …
Tydligen hade 12-åringen frågat pappa om de kan vara med honom på nyår…
Inte kul att hon hellre vill umgås med X nya och barn😩
Utbytt är känslan och så måste man hålla god min framför barnen
Hej
Jag lider med dig. Måste kännas fruktansvärt. Utbytt är känslan, vidrigt. För barnen är du såklart inte det egentligen. Lite nyhetens behag där också kanske. Roligt att de trivs såklart, istället för att må dåligt. Är de andra barnen jämnåriga?
Två tonårskillar med 1 år emellan, äldre o yngre. Självklart lockande.
Där skrattas det, alla är glada och nöjda med tillvaron. Alltid som en fest när barnen är där. Här kämpar vi på i samma hjulspår med vardagsgnäll och tristess. Inte svårt val ️
Var bara uppmärksam på att barnet med både frågor och uppträdande kanske testar dig?
Dels hur mycket de får bestämma dels hur mycket du strider för dem, dels hur mycket du vill vara med dem.
Vet också att barnens behov av att vara med pappan kan också vara för att positionera sig i den familjen.
Både mot de vuxna och andra barn.
Anledningen kan vara att vakta pappa hellre än att det är roligare?
När de surar gentemot dig kan det också vara ett uyttryck för att de är ledsna för att du är låg, för de vill egentligen att du skall vara glad.
Prata mycket med dem. De är rationella men tänker inte som vuxna ännu!
Ta upp diskussionen om nyår med barnen.
Fråga så du vet vad som du egentligen, kanske något trist, riskerar att låta dem vara utan?
Fan vad misslyckad man känner sig 
Det blir godt på tallerken og bobler i glasset 
Med høye kneløft og hevet glass inn i 2019 som blir et knakandes bra år for oss 
️