Mannen lämnat-behöver ventilera

Martor · 13 December 2018 09:16

@Skipper har många kloka och tänkvärda saker han tar upp. Sådant som är väldigt lätt att förbise.

Min fd fru har också träffat en ny, där han har en jämnårig son i vår sons ålder där de verkar ha hittat varandra, samt två äldre döttrar.

Det är väldigt lätt att se allt det roliga de gör och att de agerar i mångt som den familj vi en gång var.

Barnen är kluvna, de har sin lojalitet till båda föräldrarna. Bryter man lite i det @Skipper skrev.

Tror detta är en oerhört viktig sak. Helt plötsligt finns det en “ny man/kvinna” som pockar på den ena föräldern uppmärksamhet. Till det kommer det kanske även andra barn. Förut så ägde “våra” barn förbehållslöst våran fulla uppmärksamhet, helt plötsligt skapas det en konkurrenssituation.

Men, detta sker just nu enbart på ena stället. Detta för att när de är hos dig så är det enbart dom som gäller för dig. De vet att du finns där till fullo hela tiden, finns ingen annan som skulle kunna stjäla uppmärksamheten från dem. Barnen är helt säkra på sin plats/sin position när de befinner sig hos dig.
I detta fallet så är de nog inte lika säkra när de är hos sin far.
Precis som med oss vuxna så är inte orden det väsentliga utan handling, och som vi vet så kan handling enbart upplevas på plats.

Visst finns det säkerligen en portion av spänning och rolighet, det vet vi ju alla att nyhetensbehag är slående, men även där blir det en vardag.

Jag vet hur svårt det är att hålla sig rationell och logisk, känslorna tar ofta över vilket många gånger är bra. Det visar ju hur och vad man känner innerst inne, men gäller att försöka hålla i bakhuvudet att de ändå bara är barn.

Precis som vi genomgår de ett trauma, där de går igenom samma faser som vi gör. Skillnaden är att de saknar ännu mer pusselbitar över vad, hur och varför situationen uppstod. Vi vuxna som blir lämnade tar ofta hjälp av en tredje part att sortera ut tankar, händelser och hur man ska ta sig vidare… Barnen går oftast igenom hela processen ensamma, där de själva skapar och fyller i pusselbitarna som saknas.

Men precis som många säger, prata med barnen, ha en så öppen dialog som möjligt. Visa att du finns för dem och lyssnar på dem, låt dem känna din närhet och närvaro. Ibland gör det ont, exempelvis så åkte sonen tidigare till sin mor förra veckan då jag var tvungen att åka iväg med jobbet, men vi kom överens om att han skulle komma till mig nu på fredag. Visade sig att mitt X och hennes nya med barn skulle hitta på ngt roligt på lördagen och del av söndagen. Där sonen naturligtvis ville vara med, visst skulle jag kunna säga att: Men vi hade ju kommit överens om fredagen. Samtidigt så den det drabbar är sonen, så naturligtvis ska han ju får vara med där. Resultat blir att bytet sker som enl ordinarie tider på måndagen.
Så klart att det känts har längtat efter att igen få hem sonen, men får vänta några dagar till.

Det kommer uppstå många sådana här situationer för oss alla, men det viktiga är att minnas att det är inte oss de väljer bort.

Kram vännen

Vilsenmamma · 13 December 2018 17:45

Tack snälla för era kloka ord @Skipper och @Martor. Det är så svårt denna balansgång mellan förrådd maka och mamma i det delade föräldraskapet.

Som sagt tog jag kontakt med X och antog att han varit drivande kraften angående nyåret. Hade en riktigt dålig natt pga att jag har så svårt att stå upp för mig själv och konfrontationer. Även om jag vet att jag måste börja köra mitt race, för mitt bästa. Likaväl går jag och ”passar upp” barnen och Xet lika som innan. Viker mig för allas bästa.
Hatar att sätta mig själv i spotlighten.
Och så går det så att det var dottern som initierat förslaget Platt fall liksom…

Öppen dialog med barnen…de säger knappt något. Lillisen kan säga att han saknar mig när han är hos pappa och att det känns konstigt att det inte är mamma och pappa på samma ställe längre.

Men den äldre säger inget, utan favoriserar sin far i alla lägen. Är vi på samma plats får jag kalla handen. Inte en chans att hon klarar av att prata om saken.

Vet inte hur jag kan få en naturlig diskussion om det hela.
-Varför väljer du att fira med pappa?, låter inte riktigt passande att fråga.

Skipper · 13 December 2018 18:24

Ja, bara som en liten tankeväckare, hur säker är du på att pappan är 100% ärlig i frågan?

Kan de ha diskuterat vad de skall göra p ett sånt sätt att barnet blivit ytydligt uppmärksammad på att det kan bli djäkla skoj här, jag vill vara med?

Jag menar mitt X var synnerligen vållande och är annu oerhört nöjd med sitt initiativ såvitt jag vet, vilket inte hindrar henne från att komma med påståenden eller göra FB inlägg om sina stunder barnen som möjligen med rejält gummiband kan tänjas till sanning?

Hon är rätt patetisk i det avseendet, möjligen är ditt x också det?

Att prata med barnen är inte att anstalta förhör.

Hej lilla gumman, pappa har frågat mig om ni kan få fira nyår med honom.
Jag har sagt att det går bra, men det beror inte på att jag inte vill fira det med er. För det vill jag verkligen, bara så att du verkligen vet det.
Jag älskar er över allt annat och vill helst ha er hos mig hela tiden.

Men nu går ju inte det och jag vill såklart att eran pappa också skall få vara med er för ni är ju det viktigaste och bästa vi har gjort.
Jag har pratat med er pappa, han menar att ni verkligen vill detta och jag vill inte att något som jag kan ge ska fattas er.
Därför ar det ok.

Jag menar vi lär dem att inte stjäla, klart att de begriper att de tar tid, klart de måste lära sig förstå det med. Rättvisa är rätt universell även i familjelivet.

Får du ok på en liknande inledning kan kanske fråga om vad det är för planer hos pappan?

En ingång till att få konversationen att flyta?

Sen kan jag känna igen mig i att dottern är pappas flicka.
X har aldrig varit nära att komma före där, har också förstått att det är rätt jobbigt att bli ”bortvald”.

Men du har inget val, prata utan att anklaga och förklara.
Låt dina ord och handlingarna urholka stenen, eller snarare skalet.

Ge inte upp!

Martor · 13 December 2018 18:48

Ja, visst är det svårt.
Kan absolut inte säga att jag tycker att det är enkelt, flera gånger som jag själv får bita mig i tungan, eller stanna upp lite.

Det där med att stå upp för sig själv och våga ta konfrontationer är inte heller det enklaste. Sedan finns det ju olika sätt, hur man gör detta.
Men jag tror det allra viktigaste i det hela är den egna självkänslan, att man inte sedan tänker, undrar och ångrar: varför sa jag inget, varför gjorde jag inget.

Risken är att man förminskar sig själv och att det i slutändan blir en normalbild. Frågan är ju också vad är allas bästa?
Är det att låta alla andra få sin vilja igenom?
Eller är det att visa sin åsikt och göra sin röst hörd?
För vad lär sig barnen om man alltid “passar upp” på dem?

I detta handlar det ju inte om att “sätta sig i spotlighten”, mer visa hur man för en dialog, med alla parter involverade. Lära sig att sätta sig in i andra personers tankar och känslor.

Återigen får vi inte glömma att det är barn vi pratar om, inte heller helt säkert att de kan sätta ord på sina tankar, funderingar och känslor.

Viktigaste är nog att man hela tiden visar att man finns där för dem, oavsett om de vill prata eller inte. Barnen som vuxna reagerar ju oerhört olika, ibland kan det ju ta flera år innan de börjar landa in i vad det var som hände.

Tycker absolut att man kan fråga om barnen har gjort något roligt, eller om de har några planer. Inte för att snoka utan för att man genuint är intresserad över barnen och att de trivs och mår bra.

Jag tror att barnen många gånger har ett oerhört stort rättvise tänk, jag kan bara gå till min egen son. Man kan märka att han ibland vill berätta saker vad han, hans mor och hennes nya med barn har gjort. Samtidigt ser man på honom att han tvekar, för att inte göra mig ledsen över att han tycker något är roligt med den nya konstellationen.

Jag är väldigt noga med att berätta att jag är glad för hans skull och att han absolut inte behöver hålla inne något för mig. Visst har det svidit när man fått höra att sonen och den nya har hittat på saker bara de två… Men samtidigt så om jag träffade någon så skulle jag absolut inte vara främmande att hitta på något med hennes barn, utan mer se fram emot det för att få lära känna dem mer.

Jag kan bara vara glad att X:ets nya faktiskt verkar vara en bra man och som faktiskt verkar bry sig om min son, hade ju kunnat vara så mycket värre.

Så visa att det är okej för barnen att berätta saker, gläds med dem även om det ibland är svårt.

Berätta att du har förstått att barnen vill fira nyår hos sin far, och att du naturligtvis skulle vilja spendera tid med dem. Men att det är helt okej (vet att hjärtat ibland kan brista här) och att du förstår att de vill tillbringa tid med sin pappa.

Där kan du ju fråga om de har några särskilda roliga planer (även här är det risk att hjärtat värker), och verkligen framhålla att både deras pappa och du älskar dem.

Visa genom handling att du finns och lyssnar på dem. Klart att det är tufft att få kalla handen, men även det går säkerligen i perioder.
En fråga till dig, hur har relationen varit mellan dottern och fadern? Är det pappas dotter så att hon alltid tytt sig lite till honom?

Oavsett så visar du med din kärlek att du finns för dem.
Kram och styrka till dig.

Vilsenmamma · 13 December 2018 19:20

Nej verkligen inte! Hon har alltid sökt sig till mig om nåt gått snett, eftersom hennes far inte är den mest empatiska sorten. Känns dubbelt så hemskt att bli dumpad som en urvriden disktrasa då jag, i jämförelse med hennes far, praktiskt taget gjort allt för henne (och då menar jag ALLT) sen den dagen hon föddes.

Men visst har hon njutit av hans sällskap, som motsats till hennes smått kontrollfreak till mamma Jag kräver vissa saker och är medvetet och omedvetet en gnällig och irriterad förälder.

Just nu kan jag inte säga eller göra något rätt. Det är tonårstempor från morgon till kväll och pappa kan inte göra något fel.

Jag frågar ofta och uppmuntrar barnen att berätta hur deras dag/helg varit hos pappa. Inget konstigt där. Men det tog länge innan de ville berätta. Troligen med hänsyn till mina känslor kan jag tro. Även om vi aldrig nekat dem att prata om vad man gjort hos den andra föräldern.

Det som jag tycker är så otroligt att ingendera barnen ställt en enda fråga angående skilsmässan.

Samtidigt vet jag att dottern saknar sin pappa, som hon nu endast ser 1 dag i veckan plus varannat veckoslut. Han skulle fortfarande ha möjlighet att träffa dem så gott som varje kväll om han valde att inte övernatta hos sin nya, men det gör han inte.

Martor · 13 December 2018 19:49

Ja det förstår att det då känns än värre.
Detta med att barnen inte ställer några frågor, är intressant. Upplever att vår son sällan till aldrig ställt frågor. Frågan är om han är rädd för att fråga?

Men tror du inte att detta har lite att göra med det? Tänker om han träffar honom så sällan, blir lite upprörd här hur man kan medvetet välja bort sina barn så när de är som mest sårbara.
Det är just svårt för ett barn att ta in att man blir bortvald av sin egen pappa, tror att man då skapar en bild, glorifierar vissa saker. Även tar ut sorgen på den som alltid finns där.
För du finns ju alltid där oavsett. Du blir hennes tryckventil som man kan ta ut sin sorg och frustration på för du försvinner inte.

Vår son har alltid tytt sig till mig, vi är väldigt lika både till sätt och utseende. Mitt X har inte alltid haft det lika lätt, och efter skilsmässan har de ofta hamnat i konflikt.
Under detta året efter skilsmässan har det hänt otroligt mycket för sonen och många funderingar som han har.
I och med konflikterna hemma hos X, oftast gällande läxor så tog hon efter att vi hade pratat kontakt med skolans kurator för att finna verktyg som kan underlätta för henne och sonen.

Sonen har alltid haft dåligt självförtroende, något vi alltid arbetet med och fortfarande gör. Det togs upp med kuratorn och hon samt sonen pratar nu själva om dessa saker. Ringde till henne och pratade lite och förklarade situationen och att det absolut inte gjorde något om hon ville prata med honom om livet, situationen och om han har funderingar.

Har pratat lite med honom och han verkar tycka att det är väldigt bra med en tredje person som inte har anknytning. Vi får väl se, men det känns faktiskt bra att han får prata lite, då det är ett trauma och något även han behöver och måste bearbeta.

Tänker att även om vi försöker vara öppna så är det nog svårt ibland för barnen att öppna upp sig i rädsla för att såra, anklaga någon eller att de gud förbjude själv tar på sig någon skuld i allt.

Gällande att berätta vad barnen har gjort hos den andra föräldern så upptäckte jag att mitt X hade i början sagt till att inte berätta något för mig. Något som jag tog upp med X, då det skapade en inre konflikt hos sonen, då jag frågade eftersom jag naturligtvis är intresserad av hans vecka.

Men ja det man kan konstatera är väl att det finns väl inga rätt eller fel och att det är jäkligt svårt.

Vilsenmamma · 13 December 2018 20:09

Har förstått att far och dotter är i flitig kontakt via chattar etc dagligen. Lillisen har ju dock inte samma möjlighet. X har uttryckt att han inte ser barnen så ofta och tycker det är tråkigt, men det är ju inte jag som håller dem ifrån honom, utan hans medvetna val att välja den nyas sällskap all ”ledig tid” från barnen.

Det är väldigt intressant, hur kan man avstå från sina barns sällskap frivilligt. Sedan kompenseras det med guld och gröna skogar ihop med dina barn och mina barn några dagar i månaden och alla ska vi vara så tacksamma för de nyförälskades behov att leka familj direkt Förlåt mig, men jag kommer inte att ta in en ny människa i mina barns liv så lättvindigt på väldigt länge…

Jag önskar också att mina barn kunde gå till kurator, men dottern vill inte. Funderar fortfarande på hur det skulle gå smidigast att få henne att prata om sitt mående med någon utomstående. Tror hon skulle må bra av det!

Noomi · 13 December 2018 20:12

Hon är väl redan besviken på honom och förmodligen medveten om mycket av det som skett och fortfarande sker. Hon anar nog att om hon skulle fråga dig om skilsmässan, vem som gjorde vad och varför så är risken stor att den lilla positiva skärva hon försöker klänga fast vid när det gäller sin pappa skulle raseras.

Vem av er är dottern mest lik till personligheten, dig eller pappan?

Vilsenmamma · 13 December 2018 20:20

Tror kanske hon är mera som jag. Funderar för sig själv, får raseriutbrott och sen kolliderar vi😉

Hennes pappa gör ju allt med sina barn nuförtiden, årets pappa titel är inte långt ifrån. Honom hjälper hon utan att bli tillfrågad. Där får hon göra allt som hennes stränga mamma inte tillåter. Hon känner sig säkert mera fri, vuxen och tom hjälpsam mot sin lillebror. Eftersom där inte finns någon vardag, utan endast fritid att göra det som är roligt, så gott som hela tiden.

Baksidan av myntet att inte ha v/v…

Noomi · 13 December 2018 20:27

Låter sannolikt. Det är erkänt lättare att samarbeta (initialt och på ett neutralt plan) med sin motsats än med sin like. Trots det gör man lätt misstaget att tro att den där samarbetet flyter så lätt den är man så lik, men så är det ju sällan. Du och din man fastnade för varandra en gång i världen och förmodligen inte för era senkomna konflikter utan för något annat i ert initiala samarbete.

Där är din dotter nu med sin pappa… medan hon stångar sig blodig och tar ut alla sina frustrationer med/mot dig. Orättvist? Ja, något så in i norden gruvjävligt orättvist

Skipper · 14 December 2018 07:54

Tjenahej!

Tycker att Martor och Noomi med sina lite mindre hastigt formulerade svar har tagit fram huvudet på spiken.

Jag hade inte riktigt i minnet att de bodde mestadels hos dig och att pappan hade gett sig hän fullständigt i sin nya familj.

För mig blir det helt logiskt att hon både försöker behålla position med pappan på, i många familjer åtm, årets största fest, och även tar ut sina aggressioner på dig som är klippan som alltid står kvar och tål att utsättas för prövningar.

Jag tänker att du skall klappa dig själv på axeln, se dig i spegeln och säga:

Fan vad bra mamma och vuxen jag är!
Och dessutom verkligen känna det. För allt du skriver tyder bara på det.

Sen, så småningom, kommer du att hitta någon ny, då gäller det att vara lika klok och vuxen i inledandet av den relationen som du är nu i avslutsfasen av den gamla. Och det är jag också rätt säker på att du kommer att vara.

Kanske när det nya förhållandet blir vardag att pappan också blir lite normalare?
Man kan alltid hoppas?

Vill också passa på att säga att alla sunda vuxna som våra barn formar en bra relation till ger tillskott i deras vardag och uppväxt.

Råkar våra x hitta sig ett pucko istället kommer bara vår egen förträfflighet(smug smile) att framstå tydligare i barnens ögon.
Kanske inte omedelbart men med tiden!

Det här med att köpa sina barn, med prylar, pengar, resor och what not som de egentligen får av dåligt samvete istället för genuint intresse…

Nja, tillåt mig vara lite tveksam till det.

Men låt för alldel barnet få sina raffetröjor eller dyra sminkgrejer av pappan.
Det är bara fånigt att tävla i den grenen.

Dessutom slipper ju du köpa de prylarna?!

Sorgsenmamma · 26 December 2018 12:39

Skulle vilja skicka dig en stor kram @Vilsenmamma
Det är så som alla skriver här, du kommer gå vinnande ur striden.

Jag fick en så härlig bekräftelse av min 18-åriga dotter häromdagen. Hon och jag har haft en tuff tid och det har varit mycket bråk mellan oss. Jag har innerst inne känt att hon tagit ut allt mot mig, medan de gånger hon mött mitt ex så har det bara varit så trevlig.

Men jag har själv växt in i rollen som ensam förälder, då jag inte sett något eget behov av att vända sig till mitt ex. Han säger att han vill vara delaktig, men det är han som valt en annan kvinna och flyttat ihop med henne, ganska långt ifrån oss. Han har tagit det beslutet och därmed får han inte så mycket “vardagstid” med våra barn. De är stora, men det är klart att de skulle behöva honom mer aktivt i sitt liv, men det kan inte jag påverka. Det får han ta beslut om att förändra själv, om han önskar det.

Så min dotter säger till mig att
"Mamma, jag har kanske inte sagt det så ofta, men jag beundrar dig så mycket. Du har tagit hand om mig och min syster, när pappa bara övergav oss alla för en ny kvinna. Du har aldrig klagat, även om jag har varit jättejobbig. Du står mig närmast i hela livet, närmast mitt hjärta.
Pappa betyder också mycket, men han är därute någonstans och bara “springer runt”. Han vet inte vad han vill så låt honom bara vara. Det är dig jag öppnar mig för och ber om råd, då jag behöver."

Så att just dela vardagen och allt det “vanliga och tråkiga” är i längden det väsentligaste. Jag tror att din dotter kanske känner att hon just nu kan “fly” till det enkla och det kanske hon behöver ibland, men förr eller senare kommer hon att också hantera sin sorg och öppna sig för dig och då är det dig hon känt sig säkrats på och tryggast med. Hon vet att du aldrig skulle lämna henne, så som hennes pappa har gjort.

Jag fick en tanke själv när jag genomgår min egna hobbyterapi :=)

Man har relationer till familjen och om ett barn reser iväg en längre tid, så ersätter man inte det med något annat barn. Man kan inte ersätta människor som man har haft en lång relation med, det fungerar inte så. De som tror att de hittat något bättre i att kasta sig in i en ny relation, har inte insett att de först måste sörja den som de lämnat.

Mitt mål är att sörja klart och verkligen känna att jag gjort det. Sen är jag redo för någon ny, men då är det en helt ny relation, ingen som ska ersätta något gammalt. Tror att det kommer ta flera år innan jag är där, om jag ens vill det.

Som ett tips har jag sagt till mina barn vad jag känner och själv vill. Att vara tydlig och ärlig är bra tror jag.

Jag sa t ex att jag inte ville vara med på en Facetime konversation på julafton och se pappa i sin nya lägenhet, men den nya människan i bakgrunden. Ni får gärna pratas vid om ni vill, men då går jag ut en sväng för jag klarar inte av det själv.

Det hände aldrig :=)

Lavve · 26 December 2018 12:53

@Sorgsenmamma Så fint skrivet!

Tänker precis som du när folk säger t mej att det är dags för mej att ”träffa nån ny”

Jag har tyvärr inte mina föräldrar kvar i livet - saknar dem nåt oerhört - men i den sorgen får jag iaf inte rådet att ”skaffa nya”

Har dock väldigt försiktigt börjat att iaf tänka lite på att dejta - men vet inte om jag är där på riktigt än…

Sorgsenmamma · 26 December 2018 13:13

Tack, jag förstår hur du känner @Lavve. Men visst blir det tydligare när man just medger att om och när man ska träffa någon ny, så behöver man vara redo för att starta en ny relation.

Jag har också fått rådet att börja dejta, men är inte redo för det. Visst skulle uppmärksamhet vara trevligt, men sen innebär det att man ska vara positiv och öppen för en ny människa i sitt liv, just nu känns det bara kravfyllt för min del.

Så det är väl bara att förlita sig på att tiden går, oavsett och vi alla här kommer att klara oss igenom detta. Det har fler än oss gjort förut så varför skulle inte vi också klara det.

Vilsenmamma · 26 December 2018 21:41

Tack snälla ni, jag behövde verkligen de tröstande orden just nu. Jag tror mitt hjärta har brustit flera gånger denna jul💔

Barnens frustration och utbrott tar så ont i mig, de kan vara så elaka i orden när de längtar efter sin pappa.

Xet hade missuppfattat och lovat dem en övernattning innan jul vilket jag inte visste om och barnen blev ju förstås förkrossade när jag dementerade uppgiften. Innan saken löste sig på ett bra sätt för oss alla, hann ju både barnen och jag stå i tårar. Jag har så svårt att inte gå med i känslan av att bli förövad mina barn och försökte förklara för dem hur mycket det betyder även för mig att få fira högtider tillsammans och inte bara den grå vardagen.

Xets svek har gjort ett så djupt sår som öppnas om och om igen i sådana här tillfällen. Nu lever både han och delvis barnen i den tron att de kan ta igen tiden de missar vardagar genom att lägga beslag på alla ”festligheter” under året. Det är ju verkligen inte okej, då blir ju jag kvar med vardagsgnället

Dottern var strax innan läggdags och sa det jag misstänkt att hon känner (och fick mitt hjärta att gå itu igen). Det är så tråkigt att vara här hemma då jag behandlar henne som en 2-åring och inte låter henne vaka nätterna igenom med näsan i telefonen osv. Ja, jag vet att hon är en blivande tonåring och att hon bryter sig loss en smula, men aj vad det svider. Nu kan hon ju faktiskt välja ett annat hem där allt är så mycket friare…

Xet har tydligen gått och köpt sig ett hus med den nya, innan vår skilsmässa eller bodelning gått igenom. Hans jobb som alltid begränsat honom från att föra/söka barnen är också på väg att bli flexiblare.
Min största rädsla är nu att han trots allt vi redan gjort upp (och på vilken basis jag gått och sagt att jag tar över halva huset, pga underhåll mm) tänker be om vv inom närmaste framtid. Ekonomiskt ligger jag risigt till i så fall. Önskar jag fått vinterhalvåret tid att utvärdera vårt boende som vi kommit överrens om till allra först. Nu känns det som om han trängt in mig i ett hörn igen. Just nu känns det som om jag bara borde ha stuckit från första dag!

Sorgsenmamma · 26 December 2018 22:34

En kommentar @Vilsenmamma :
Om ditt ex är så dum så att han redan har köpt något nytt, så är hälften av det ditt :=)
Springer han på och sätter dig i knipa, så kan du använda det emot honom. Juridiskt sätt så äger ni hälften så länge ni är gifta, vilket innebär att hälften av hans del av det nya huset är ditt.

Något du kan ha som ess i rockärmen om han styr och pressar dig för hårt.

Kram

Vilsenmamma · 27 December 2018 07:21

Efter att ni har skickat in ansökan om skilsmässa, och tingsrätten har fått in den, så kommer den egendom som ni själv köper inte att ingå i bodelningen. Den nya bostaden kommer att vara makens egna och den andra maken kan inte göra anspråk på denna.

Nu är det ju tyvärr inte så, hittade ovanstående text på nätet…

Sen vet jag ju inte hur lagligt bindande ett muntligt löfte är då det kommer till kritan!? Får väl hoppas på det bästa att han inte sätter käppar i hjulet under de närmaste åren

Vilsenmamma · 28 December 2018 21:59

Fy vad jag blir ledsen över att gå omkring och vara ledsen…ännu…igen…fortfarande. Kommer nog inte att räcka med ett år för att komma över detta svek.

Jag har så mycket jag måste jobba på med mig själv och jag vet inte hur jag ska komma framåt.
Önskar jag hade sällskap oftare då barnen är hos pappan, men samtidigt har jag inte kraft att försöka få någon av mina få väninnor över. För tillfället tar det mer än det ger.

Känner att ingen riktigt förstår hur ensam jag är och de tycker och tror att jag typ borde vara över det redan. Jag har ingen som tar kontakt för ett glas vin el.dyl. Alla har fullt upp med sitt, lika som jag innan skilsmässan😢 Och de gånger vi träffas är det som om jag inte riktigt är med helhjärtat.

Jag tar det nästan som en förolämpning då jag får kommentarer som ”du måste hitta en ny” eller ”du springer väl ute alla helger”. Var? Hur? Med vem?

Jag kan inte förstå när jag fått så dåligt självförtroende. Jag bara inte kan se framför mig en lycklig vardag utan barnens närvaro. Jag har ett tomt liv…

Hur hittar man glädje i livet? Riktig livsglädje!
Jag undrar om jag en längre tid haft en släng av depression utan att jag vetat om det? Inget är kul, inget ger mig energi, bara en massa måsten. Jag funktionerar normalt, planerar gärna framåt, gillar att hitta på saker med barnen och vänner. Men är så trött mest hela tiden, inte så att jag vill sova men en mental trötthet där jag bara önskar jag inte behövde fundera på något alls. Likgiltig kanske…

Sen toppar vi allt detta med känslan att vara åsidosatt/ersatt som fru och mamma så blir det riktigt kul…

Pratade idag med en bekant som bildat nyfamilj och hon beskrev hur de ville visa hans barn hur ett lyckligt parförhållande ser ut och att de alltid hittade på en massa kul då hans barn hälsade på.
Som ett nålstick rakt i hjärtat då jag drog paralleller till mitt x och hans livstil just nu😭
Hon berättade även att sambons son klamrat sig fast i henne då egen mor kom för att söka och vägrat släppa😱 Fy vad jag lider med den mamman…

Mitt problem är ju att jag inte kan acceptera vetskapen om att mitt x gör allt, som jag någonsin velat att vi gör tillsammans som familj, med sin nya och mina barn Medan vi var en familj var det något han delvis deltog i av pliktkänsla eller valde att avstå största delen av gångerna.
Detta krossar mitt hjärta om och om igen

Nu skall jag sluta tycka synd om mig själv och försöka sova utan en massa tankar som stör. Vi får ta morgondagen som den kommer💘

Atrax · 28 December 2018 23:17

Jøss, kunne ha skrevet mye av det samme selv, spesielt det med ensomheten, at andre tror man er over bruddet og farter på byen, ingen ork med annet enn det nødvendige.

Masse varme tanker og klemmer fra meg

Skipper · 28 December 2018 23:39

@Vilsenmamma
Bär i minnet:

Under förälskelsetiden har man nästan superkrafter åt det som ligger i fokus.

Förälskelse går över.
Att visa barnen happyland är inte alltid taktiskt.
Även happyland, nyhetens behag går över.
Kanske har din vän egna barn, tror du hon satsar lika mycket på att de ska vara välkomna?

Barn förstår att mamma/ pappa är ledsen som lämnad.

Sist men inte minst, din vän kan råka se allt genom sina rosa skyddsglasögon?

Kanske är hennes version lite mer kulört än övrigas upplevelse av den?