Jag känner att jag är i behov att få skriva ut mina känslor och tankar bland andra i samma situation.
Som så många här kom min man hem en kväll och ville prata om något viktigt. Då fick jag redan en stark känsla av vad han tänkte säga…Mycket riktigt, han hade träffat en ny och ville skiljas. Så där, punkt och slut!!!
Mitt liv rämnade på en minut. Allt jag kunde tänka var att nu går jag under, allt vi har spolades bort på en sekund och värst av allt, jag gav mig själv skulden!!! Vilken kalldusch. De första nätterna och dagarna kunde jag knappt sova eller äta, konstant illamående. Tårarna bara rann. Vi ville inte berätta för barnen 6 och 12 i detta skede. Så förutom att jag knappt kunde funktionera utan att börja gråta, så hamnade man spela teater framför barnen i 1 månad och låtsas att allt var som vanligt.
Jag är så besviken över att vi inte fixade detta. Vi har varit ett par i 19 år. Vi sku ha firat vår 10:e bröllopsdag i år. Vi hade en massa semesterplaner tillsammans med barnen och goda vänner. Nu har sommarlovet gått till att fixa boendet och dela upp prylar. Jag är helt slut.
Jag vet att vårt äktenskap inte varit det mest romantiska på grund av barnens syskongräl och tonårstempor och mina egna problem med hälsan som gjort att jag helt enkelt inte orkat uppmärksamma mannens behov till 100% under de senaste 14 månaderna, men att han sku gå och söka efter en ny istället för att försöka lätta på min börda istället (jag har stått för 80% av allt som berör barn och hushållsarbeten) kunde jag inte se…Jag trodde ju att jag sagt JA till nöd och lust. Känner mig sviken och kan inte annat än sörja allt det vi haft, det vi har och det vi skulle ha kunnat ha! Jag väntar fortfarande på när ilskan ska komma, men ännu också är jag bara såå ledsen över allt som skett och tagits ifrån mig…
Ja fy för den lede…
Välkommen @Vilsenmamma till forat.
Ni är flera som är samtida med samma situation.
Läs och skriv här är mina första råd.
Det är inte ditt fel, den är han som är en skithög!
Välkommen till sidan som ingen vill vara på… Vi är många dom går igenom samma faser/samma saker och det finns en tröst i det. Varje cell går sönder om och om igen.
Min sambo sedan 20 år och tillika barnens pappa släppte bomben i november, jag kämpar fortfarande, varje dag. Det har inte gått en dag sedan dess utan att jag gråtit. Naiv som jag var trodde jag ett par/tre månader skulle räcka för att bearbeta detta, men det blev långtifrån så tyvärr…Alla är såklart olika men jag tror att jag inte kan komma vidare förrän vi separerat på riktigt. Vi har snart huset ute till försäljning och båda har köpt lägenheter var för sig med inflytt om ett par månader. Just nu är vi på husvagnssemester ( pappans idé) som jag nu bitter ångrat att jag gick med på… En dag har känts som en evighet och jag vill bara hem… Tur att det bara är 3 dagar men det ör låååånga dagar!
Jag hoppas att du processar fortare än jag och ilskan kommer-jag lovar!!! Jag njöt av varje minut när den kom efter lång tid med stor ångest och precis som du beskriver illamående och det går varken att äta eller sova. Nu är smärtan inte lika intensiv och ihållande utan den kommer och går… För att kunna sova lyssnar jag på poddar, det får bort ångesten när kroppen behöver vila.
Stor kram till dig och alla därute som kämpar!
️:heart:️:heart:️
Hej. Jag känner igen mig gällande tiden, vi hade oxå varit ihop i 19 år. Och fastän relationen aldrig var en dans på rosor, så var det en helt enorm grej att skilja sig. Var och är. Men jag vill dela med mig av en tanke jag precis stötte på i en gammal dagbok, något jag själv skrev i början av vår relation då jag var oerfaren och ung och precis gått igenom en stor identitetskris i o m att den snygga, smala kroppen tydligen varit väldigt viktig för mig och att jag i den nu varit gravid:
“Jag tänker mer och mer att skuggan är min riktiga arbetsplats. Det är här det äkta föds. Det var en sån förändring jag gick igenom under graviditeten. Hela världen raserades och jag fick se vem jag var utan den smala kroppen. Jag var ingenting - men så småningom väckte det liv i saker och det blev äkta.”
Jämförelsen är kanske banal, men det liknar skilsmässan på något vis, och den processen. Att bara ge efter och låta något mogna där, i skuggan.
Först raseras allt och man är ingenting utan äktenskapet. Sen väcks saker till liv (även mkt inuti en själv som man glömt), sånt som kanske annars aldrig vaknat.
Det gör ont att förlora allt. Och det ÄR ett mörker. Men var inte rädd för det. Det föds nytt liv.
Tack för trösten. Det finns så mycket känslor. Men störst är rädslan att bli ensam. Ensam med barnen, ensam i vardagen, ensam på kvällar och ensam på sommaren. Visst har jag varit väldigt självständig och gjort det mesta med barnen på tumis och tillsammans med vänfamiljer. Men han har alltid funnits där som en vuxen att få hjälp av och prata med om vardagens händelser. Nu rycks man upp utan rötter, känns det som. Alla självklara parmiddagar med gemensamma vänner är osäkra, största delen dessutom hans släktingar som vi umgåtts med. Allt tas ifrån en, även om jag inte borde tänka så, så gör jag det. Jag kommer inte ifrån känslan att vara övergiven😔Har annars också kännt mig ensam mitt ibland vårt sociala nätverk, det är ett underligt fenomen. Kommer inte ifrån det och är ju rädd att denna situation kommer att få det att blossa upp till ytan igen😰 Jag har vänner som stöttar och mina föräldrar, men de har ju kvar sin kärnfamilj. Måste väl tillåta mig att tycka synd om mig själv en tid framöver😇
Ååh jag bara måste få skrika ut det. Jag blir så förkrossad. Vi kom överens med mannen att låta barnen få komma till ro med att vi kommer att skiljas och bo isär innan han introducerar den nya och hennes barn. Det gick exakt ett dygn efter att vi flyttat isär innan han lät dem träffas:triumph:
Jag har bett honom vara snäll och informera mig innan så jag kan vara förberedd om de reagerar eller som i detta fall berättar om det hemma. Nu fick jag en kalldusch då barnen kom hem från sin båtresa med pappa, som skulle vara deras tid tillsammans, och berättade att HON och hennes barn hälsat på under resan:flushed:Jag kan inte beskriva hur illa det gör att höra och inte ha någon som helst makt att påverka vad som händer mina barn. Jag dör inombords då jag inser att detta bara är början:grimacing:
Nu ser du vad begreppet “vi kom överens” betyder för honom… humma och mumla och verka överens för att sedan vända ryggen till och göra precis tvärtom.
Tyvärr i nuläget ingen person att överhuvudtaget lita på i någon fråga med andra ord 
Mina barn har inte bett om en ny ”familj” att umgås med. Hans byxor har behovet. Varför inte då passa på att träffas när barnen inte är med??? Så skulle jag göra. Jag sku inte ens vilja ha dem med. De har ju en pappa från tidigare 
Du tänker som en nykter person, och han som ett fylltratt. Tyvärr så är det nog dessutom inget som du kan påverka i nuläget.
Men det kan vara bra att ha den här erfarenheten i bakhuvudet när det verkar som, och du tror att, ni har kommit överens om något nästa gång.
All styrka till Dig!
Tack, känns för j…! Jag som annars också är något av en överbeskyddande kontrollfreak 
Kommer att gå under innan detta skede i livet är över
Igen en dag då tårarna bara tränger sig fram. Tankarna maler hela tiden. Jag förbannar hans sätt att avsluta vår familj utan min vetskap. Jag gråter över att vi aldrig mera kan göra minsta lilla grej som familj. Inga familjesemestrar, inget ressällskap på utfärder, inget alls… bara jag och barnen. Runtomkring en påminns man ständigt om lyckan att ha en familj. Båtar som åker omkring i detta underbara sommarväder (han köpte en ny ifjol, jag hann aldrig få äran att åka med). Han har valt för mig att jag inte får ta del av barnens glädje då de åker ut. Jag går i spillror, jag klarar inte av att hålla mig sysselsatt så att tankarna inte börjar vandra. Medan jag kör, när barnen gått i säng…Och den ständiga oron över när han nästa gång tänker umgås med barnen och sin nya. De är mina barn, jag kan inte skydda dem. Hur vet man att de inte får problem av att träffa pappas nya direkt han flyttat!!! Varför kan han inte sätta dem före sig själv 4-5 dagar i månaden. Hur kan det vara så obegripligt svårt😢
Därför att sådana självklara saker som respekt, löften, ärlighet mot någon som de levt med så länge helt plötsligt inte betyder ett dugg! Allt dom ser är sin nya kärlek och dom bryr sig inte om att dom stampar på någon som redan ligger.
Det är en riktig skittid!
Det blir tusen gånger bättre om du inför en nollkontakt även om det inte känns så den första veckan.
Kan inte klippa tråden, vi kommer att bo vägg i vägg framöver😩Tyckte det sku underlätta för barnen så här i början och innan vi vet hur vi gör med huset ( gammalt parhus). Men insåg inte hur illa det kommer att göra mig…
Hej,
Det är ganska naturligt att inte äta eller sova efter en sådan här stor omställese i livet. Lever själv i ovisheten men det beror på att det var jag som svek och min fru vill tänka OM och HUR vi ska fortsätta.
Det jag dock kan säga och något som jag på sistone har reflekterat oerhört mycket över är hur viktig kommunikationen är i ett förhållande. Jag är den som alltid tjatat om detta men ingenting har hänt. I ditt fall så anser jag att det du går igenom nu är ganska förväntat och det kommer ta tid innan du är på benen igen, men fy tusan vad stark du kommer vara och hur gott samvete du kan ha när du ser tillbaka på detta och hur viktig och betydelsefull du varit för barnen.
Med tiden kommer du hitta tillbaka till dig själv och bli ett bättre du och då menar jag inte att du är en svag individ nu men snart kanske du som jag inser vad som gått snett, vad du behöver i ett förhållande, hur det ska ske och gör det inte så som du tänkt så blir det mycket lättare att gå vidare.
Du är INTE ensam, du är tillräcklig, du är stark och det kommer bli bra med tiden. Du är värd det goda i livet och är det så att han inte insåg det så ska du f*n veta att det finns någon där ute som med 110% garanti längtar efter en person som dig!
Ge inte upp, aktivera dig, träna, träffa vänner och glöm aldrig att skratta!
Tack för peppet👍Kan bara inte i detta skede ta åt mig så mycket. Är så nedstämd på något sett. Känner ingen glädje i något. Skratta, vad är det?
Finns mycket som varit fel länge. Vet inte om det kommit från mig själv eller som ett resultat av hans känslor och beteende gentemot mig. Vet inte om jag vill börja rota i allt det där ens🙄
När han sade att han har hittat en ny, ville jag inte ens börja kräva honom på ett till försök. Har han inte lust, så kan jag inte tvinga honom. Han har haft en annan en gång tidigare, innan sonen föddes. Jag och vår familj är tydligen inte tillräckligt för honom. Jag har försökt fråga men aldrig fått ett svar: Vad är familjeliv och innebär för dig? Tror inte han vet…
Har aldrig fått känslan att han verkligen sku värdesätta mamma, pappa, barn konstelationen. Kanske jag tagit för stor del av barnens behov på mig, kanske han aldrig fått en chans att visa sitt engagemang?! Men samtidigt så har han varit den som inte tagit ansvar då vi båda tex gästat bekanta med barnen med. Han reagerar inte på barnens behov. Ska de på WC har jag sprungit…Är de hungriga tar HAN mat åt sig först…Är de olydiga får jag ta hand om det…Medans han sitter och umgås med värden i allsköns ro. Sådana småsaker som gjort mig småsur i längden. Självklara saker man gör för sina barn som förälder tycker jag! Det har ju lett till att jag fått ”gnälla” över att han ska hjälpa till hälften av gångerna i alla fall. Sånt som inte borde vara ett problem ens. Men när han sätter sina behov först, så gott som hela tiden, om jag varit med. Som om han skulle ha rätten att bara koppla av och jag är där för att serva barnen.
Jag ser ju problemen i vardagen som gjort livet tråkigt för oss båda. Samtidigt som vi inte haft avlastning för att kunna göra något tillsammans som par. De få gångerna känns inte heller som något han uppskattat eller försökt få mig att känna mig speciell. Allt är så tråkigt, så visst, kanske detta är bäst för oss😩
Men jag har ju inte gift mig för att ge upp direkt det blir lite trist i längden. Han har inte heller försökt och bjudit till för att vi ska få det bättre. ”Ska vi ha sex” är inte precis frasen som gör en mindre stressad av att all närhet i vardagen fattas, utan tvärtom. Vi har pga mina problem med ryggen och barn som aldrig sover en hel natt i egen säng, sovit i skilda sängar länge. För att båda ska få varannan natt med god sömn i alla fall. Redan en sådan sak gör ju att man främjas från varandra. Men jag har aldrig kännt att nu byter jag ut honom, utan sett framåt och glädjts över att snart är detta skede över. Barnen växer, vi får lite mera frihet att närma oss varandra igen. Men så gick det som det gick. Bara för att han tänker med hjärnan mellan benen😡
Jag önskar att livet vore annorlunda. Jag hatar förändringar. Jag klarar inte av känslan av ensamhet. Var kommer den egentligen ifrån? Även om man har vänner, jobb, familj, så hänger den där över en som en skugga.
Satt på stranden i härligt väder, sonen som simkompis och kände mig så övergiven bland alla familjer…
Dom här meningarna tycker jag summerar bra varför det är så otroligt jobbigt att skiljas! Speciellt för oss som blivit bedragna, och lämnade!
Ensamheten och rädslan för det okända!
Tänk på att det du känner är helt normalt och att det kommer att kännas bättre med tiden. Man läser ju om människor som efter ett tag nästan vill tacka sin X att det blev slut eftersom dom inte insåg hur dåligt det var.
Du har blivit abrupt lämnad och du är sårad och det kommer att ta ett tag innan du mår bättre. Lika bra att inse det.
Om jag vore som du så skulle jag försöka flytta en bit. Jag skulle inte för allt i världen vilja bo vägg i vägg med mitt X! Fy tusan vad obehagligt!
För mig blev det mycket bättre så fort jag släppte hoppet på att det skulle bli vi igen! Jag är nästan arg på mig själv att jag ens hoppades på att det skulle bli vi och att hon skulle välja mig före sin nya.
Hon är idag den sista kvinnan på jorden jag vill ha något med att göra!
Jag tycker också ärligt talat att den man du målar upp och beskriver inte verkar vara något att hålla i handen den dagen det blåser!
Orsaken till att jag valde att stanna kvar var pga att tanken att bli utslängd från vårt hem pga hans val kändes så mycket värre än att ses på daglig basis, då…
Teoretiskt sett underlättar detta vår vardag och framförallt barnens om vi (läs han) klarar av att ställa upp som varandras reserver då jag har något program i veckan och behöver någon som ser efter barnen. Vi har hittills kunnat samarbeta bra angående barn och hus, fram tills dess att han flyttade bort och poletten föll ner för mig vad det betyder i praktiken. Nu är jag grymt besviken och sku vilja bete mig som ett litet trilskande barn😇
Andra aspekten av bodelningen som jag inte ville ta ett förhastat beslut över är att ska jag verkligen ge upp en hushalva som jag i princip sku få för en spottstyver och ha tak över huvudet tills jag dör eller ta en mycket liten summa i handen och bo på hyra. Chansen att jag har råd att köpa något eget med min lilla lön är minimal i detta skede 
Så här sitter jag i mitt gamla hem med en vägg i vägen för muskelminnet då jag är på väg efter något som tidigare funnits i andra ändan av huset. I min härliga trädgård med grannar som barnen leker med och skidbacken på andra sidan vägen. Skall jag ge upp detta eller vänta på att vi kommer att kunna vara goda vänner och föräldrar utan att riva upp allt med rötterna.
Sen finns det en liten röst i bakhuvudet som vägrar ge honom hela huset för att sedan flytta in sin nya och tvinga barnen bli åsidosatta och dela sitt barndomshem med andras ungar. Jag försöker mitt allra bästa att inte bli bitter eller hämndlysten. Men tanken finns där…
Därför har jag valt att låta tiden utvisa vad som blir bäst för oss alla. Även om jag är medveten om risken att han gång på gång gör mig besviken.
Hej
Jag må vara den som har sårat min respektive och jag har mått så jäkla dåligt över detta men det jag själv känner att jag har upplevt den senaste tiden är ganska hårt och emellanåt orimligt men det är något jag får svälja tills vi träffas och kan prata och reda ut allt. Men tills dess kan jag bara ge dig dem här råden:
-
Skratta är livsviktigt och det enklaste du kan göra. På netflix eller youtube finns det en oändlig sjö med komikers som kommer få dig att skratta. Du måste tvinga dig själv att skratta vilket du bara kan göra när du tänker på annat… Gör det för dig själv
-
Så som du beskriver din man är jäkligt bra för att du ska faktiskt kunna gå vidare. Hade jag varit en nära vän till dig så hade jag bett dig att skriva ner hans dåliga sidor, printa ut dem och ha dem i fickan och varje gång du saknar arslet så tar du fram lappen, läser vad du har skrivit och inser att du är värd mer. Gör det för dig själv.
-
Att känna sig bekräftad, hörd, sedd, vacker, uppskattad och allt annat är fan A & O i ett förhållande. Jag har de sista 11 åren sagt till min fru att jag är kvinnan i vårt förhållande då jag vill höra att hon tycker jag ser bra ut, sexig, ser mig och så vidare. Det rättfärdigar inte vad jag gjort men det jag menar är att hans agerande rättfärdigar att du ska må bättre. Gör det för dig själv.
-
Du är inte ensam! Du må känna dig ensam och du må känna tusen andra tråkiga känslor men i slutändan är du inte ensam. Jag har under de sista åren känt mig ensam rent kärleksmässigt och detta kanske var mitt sätt att ropa på hjälp. Att försöka få oss att gå på parterapi hjälpte inte så det finns inga magiska knep där ute.
Jag hade gärna stöttat dig men sannolikheten att du bor i en annan stad är nog ganska hög (bor i Stockholm) men det sista jag vill säga är att DU MÅSTE sätta dig själv i centrum nu, skratta, hitta något som får dig att tänka på annat men framförallt undvik att skänka en jäkla minut åt mannen som inte hjälpte dig med något! Jag är/var inte själv perfekt men det som du beskriver ovan visar bara att du är värd mer. Du förtjänar all uppskattning men han kunde inte leverera. Gör det för dig själv men även för din son!
Det komiska i det hela är att hela min kropp skriker ”försvara honom” när du säger att han inte uppskattat mig. Han är ju verkligen ingen elak människa, ställer upp för familjen och som jag trodde någon man kunde lita på att alltid finns där😢Han är social, kommer bra överrens med människor, duktig på jobbet. Har intressen som han fyller sin fritid med. Alla gillar honom. Varför jag trycker ner mig själv ju längre han avancerar förstår jag inte. Men jag är bara en mamma som bäst. Det finns inget drive, inga egna intressen. Bara barn och familj och ett deltidsjobb. Känner mig så vissen. Sitter på en fin utbildning, men har aldrig jobbat i den branchen. Och efter 14 år är både kunskapen begravd och glömd. Inte en chans att ta upp där jag lämnade sas.
Jag å andra sidan gjorde inte det som du oxå saknat, dvs sett honom som han velat bli sedd😔Men när min fysiska krämpa tog på orken och irritationen över att han inte fyllde mina krav tog över så var vi inne i ekorrhjulet…Jag står för min del i fördärvet, men det är saker som kunde ha gjorts bättre, om han hade velat försöka.
Hej
Inte för att vara den men ditt som mitt kan delas upp i två delar. Det finns alltid två sidor av ett mynt och jag själv har börjat reflektera varför jag gjorde som jag gjorde och vad jag är i behov av men även hur jag har betett mig mot min fru och vad jag har missat.
-
Du går in i en försvarsställning men det är inte för att försvara honom utan dig själv och ditt eget beslut. Vi alla gör val i livet som leder fram till något och han verkar prioritera jobb och vänner före dig och sin familj.
-
Ja även du har gjort fel och varit delaktig i resultatet men det betyder inte att du har varit drivande eller orsaken till resultatet. Vi kan alltid göra bättre och vi kan alltid ändra på saker när man ser tillbaka på tiden men det krävs för att dansa tango. Om han inte vill bli sedd eller bekräftad i dig så kvittar det vad du gör eller om han inte förstår att familjen kommer före sina vänner så lär det det inte hjälpa om du har andra prioriteringar.
Jag har gjort mitt mistag och det kan kosta mig mitt äktenskap vilket jag vet om 8 dagar typ men jag har också börjat inse mina egna behov och försökt resonera varför jag gjorde som jag gjorde. Jag bortförklarar eller ursäktar inte mitt svek mot min fru men som en jäkligt god vän sa till mig; Det kanske finns en orsak till varför jag gjorde som jag gjorde.
Precis som jag så måste du komma fram till vad du är i behov av för att kunna komma vidare. För mig handlar det om mitt äktenskap och går det att rädda men för dig (om jag får lov att säga det) handlar det om att rycka upp dig, inse vad du är värd, bli bekräftad och hitta en individ som respekterar dig och familjen före allt annat.