Svårt det där, väldigt individuellt, jag tror att det viktiga är nog att ha ett förhållningssätt att man kommer att dras ner.
Varje gång det händer att man då inte ser det som ett nederlag, utan att acceptera att så är fallet.
Så här drygt året efter allt startade, så kan jag fortfarande dras ner. Inte på samma sätt men jag påverkas från och till. Men är det konstigt?
Precis som du så har jag en 19 årig relation bakom sig och 11år som gifta, det är då klart att det är en relation och person som påverkat mig oerhört mycket. Tillsammans med henne så har jag ju utvecklats och danats till den person jag är idag. Att då tro att man bara kan lägga allt på hyllan vore för mig en utopi. Däremot så försöker man väl hitta och se saker så att man inte påverkas i samma omfattning.
Jag tror att vi ibland ställer väldigt höga krav på oss själv att vi inte ska påverkas, att det det vore ngt fel och fult att vi påverkades.
Men många av oss är känslomänniskor och är det något en skilsmässa, att den förra partnern träffat en ny rör upp så är det just känslor.
Säger ofta att man skall tillåta sig att både sörja, gråta och gå in i det. Lära känna känslan, för det är bara en känsla. Allt eftersom så avtar eller dämpas känslan, den går över fortare. Allt eftersom ser man relationen med nya ögon som också gör att saker dämpas, men att inte känna ngt för den tror jag inte riktigt på.
Så konstigt det här med känslor för X-et. När jag ser honom och vi träffas är det som om allt sku vara som förr. Han liksom hör till inredningen.
Hur jag bara förväntar mig att han ska ta hand om husets alla behov, remonter etc. vilket han ju gör än så länge. Som en god vän, inte partner dock. De känslorna finns inte kvar.
Kanske jag borde ha flyttat ifrån direkt, för att även min hjärna skulle förstå att han inte kommer att vara kvar i huset i fortsättningen, vilket jag tycks ha som stöd i processen fortfarande när jag rannsakar mig själv.
Men nu måste jag besluta om vi ska stanna kvar med barnen i deras gamla hem eller flytta dem till en lägenhet och lämna deras trygghet kvar, tillika som de kastas in i en nyfamilj då de är hos pappan i en nytt hus.
Någonstans tror jag att du måste gå till dig själv. Kommer du att trivas om du är kvar? Jag tror säkerligen att barnen kommer att sakna hemmet, något jag får höra från sonen. Men den stora tryggheten sitter i min mening inte i det gamla hemmet utan i föräldrarna dvs it ditt fall i dig. Du skapar tryggheten för dem där du är. Personligen flyttade både jag och mitt ex till lägenheter och vi sålde huset. Med facit i hand så för oss var det, det bästa. Men något väldigt individuellt, forumet vittnar om många som behöll huset och trivs väldigt bra.
Så svaret sitter nog många gånger hos sig själv, vad är man själv mest bekväm i och vad hjälper dig i din bearbetning och läkeprocess?
Jag känner ju att detta hus är mitt hem, mitt och barnens. Vår gård, våra grannar, vår omgivning. Har redan en vision över hur jag vill fixa upp både inne och ute. Men samtidigt en påminnelse om allt som varit. Skrämmande att släppa taget. Dessutom finns det inte en realistisk chans att få det sålt inom närmaste åren, tyvärr.
Men jag skräms samtidigt över ansvaret som kommer med ett egnahemshus. Direkt nåt går sönder, står jag där…
Mitt problem är att någon alltid tagit hand om bilen (min pappa) och huset (mitt x). Man blir bekväm och handikappad då jag aldrig behövt göra det själv. Men har trots det varit engagerad och kan hantera både hammare och skruvmejsel om det behövs, men ni fattar. De där stora grejerna!
Nu är man blottad och liten och kan inte förlita mig på att min gamla far kommer att orka ställa upp vid större remonter el.dyl längre fram.
Vi bor så att barnen behöver skjutsas till skolan. Nu är jag ensam. Vad händer när jag blir sjuk? I vinter när snön vräker ner ska jag ensam se till att fixa bort den morgon som kväll (älskar att mocka snö, men har problem med ryggen från och till).
Och så mina hjärnspöken, vad händer om pappan bosätter sig ”bekvämare” och barnen (den äldre) väljer att stanna hos honom pga lättare skolväg? Då sitter jag fast här ensam…
Men jag ser inte glädjen i att flytta till en trerummare på en asfaltsplätt där vi inte har en egen gård att fixa på.
Jag önskar jag hade ett klart svar att luta tillbaka på
Jag menar inget illa med det jag kommer att skriva nu och jag hoppas att du inte tolkar det så heller, jag kan dessutom ha missförstått dig och isf ber jag om ursäkt redan i förväg.
Men som jag tolkar dig så vill du bo på din “gård” och du har visioner om hur du vill ha det boendet… MEN du behöver någon som fixar det praktiska åt dig i väldigt stor utsträckning.
Som jag ser det så måste du ta med i beräkningen innan du bestämmer dig hur DU ska lösa de praktiska saker som ofrånkomligt följer med ett hus och än mer med en “gård”.
Kan din pappa axla x’ets roll och hjälpligt tillsammans med dig serva med underhåll, renoveringar, snöskottning om du får ont i ryggen igen etc. etc.? Om inte, så har du råd att leja bort det du som inte kan, klarar, orkar, hinner göra själv?
Blir det nej på båda frågorna, så är nog svaret ganska givet för vilket alternativ som skulle ge dig själv den största sinnesfriden. För som sagt, det är dumt att binda ris åt egen rygg genom att leva på en dröm och därigenom med öppna ögon försätta sig i situationer där du antingen ska oroas konstant över att något ska hända och när det väl händer bli ett nervvrak över hur du ska kunna fixa det, antingen mha. eget arbete, eller genom att ha råd att leja bort…
Inrätta ditt liv på ett sätt som gör dig självgående så till vida att du inte gapar över mer än du orkar och klarar att hantera själv, det är mitt tips. Att ta medvetna val och inrätta ditt liv så att du kan leva det med inre frid, lugn och ro och en frånvaro av oro och stress kan inte nog värderas
Jag tar inte illa upp, detta funderar jag själv på.
Men det är jag som klyvt veden, burit in den, både till vedlider och senare upp och eldat i spisen. Det är jag som mockat gården fri från snö, klippt gräset och skött buskar och träd etc. MED min onda rygg eftersom jag tröttnat på att be om hjälp varenda gång och inte få respons automatiskt. Men tidigare har det i alla fall funnits en med muskelkraft att ta som hjälp med det tyngsta (motorsåg, osv) då det krisat. Och visst har det ju varit en trygghet man vant sig med.
Men de gånger jag har akut ont (ta i trä att det inte händer igen på lääänge) blir jag i klistret om det är vinter…
Husets fasad borde klara sig många år innan den behöver åtgärdas, men lite målfärg kan jag säkert fixa på de nedersta plankorna, sen kommer höjdskräcken emot
Men visst blir det ju en utmaning den dagen det ska göras eller något går sönder.
Så jag undrar om jag skjuter mig själv i benet ifall jag ger upp huset och bosätter mig på hyra from nu. Kommer att få ut väldigt lite för huset, vilket betyder att jag inte har råd att köpa eget.
Medan jag skulle ha ett eget hem forever om jag tar över halva lånet (som inte är stort) och blir kvar.
Utgifterna/månad skulle vara mindre i längden än en hyra för lägenhet som är konstant samma.
Och som läget är nu vet jag inte ens om X köper ut mig då han har som plan att bosätta sig annanstans med sin nya.
Jag vet varken ut eller in, vill ha en ekonomisk trygghet pga deltidsarbete och då kunde huset vara den punkten i all denna röra
Blev lite svammel, hoppas ni förstår hur jag tänker. Kanske jag tänker fel😬
Jag har tagit över huset. 200kvm och stor tomt. Har inte ångrat mig än. Men det blir mkt att ta hand om själv. Som tur är är huset i bra skick, så det är inte mkt som behöver bytas ut/renoveras de närmsta åren. Svor en del i sommar när jag skulle fixa div grejor. Men det går! Liksom du kan jag hantera både skruvdragare, såg mm. Är rätt händig. Har fixat att rensa avloppet också, även om jag svor en del första gången . Känns skönt att beslutet om att bo kvar i huset är mitt! Om jag vill nåt annat om 1-2-3 år så tar jag i det då.
Kan tillägga att det nu inte är så tomt efter exet som jag fruktade. Jag trivs här! Saknar honom, men tror det hade varit värre om jag behövt flytta till en lgh som jag inte vill bo i.
Uppriktigt så tror inte jag att man kan säga till någon annan att de klarar what ever, bara för att man själv råkar göra/har gjort det. Jag kan såklart inte heller säga till dig vad du klarar av eller inte klarar av, utan du måste själv komma fram till hur mycket du orkar med och vilka påfrestningar både praktiskt, ekonomiskt och emotionellt, som du kan och orkar med att hantera.
Är du en person som inte har någon direkt fallenhet för att oroa dig utan med enkelhet bara tar dig an det som råkar landa framför dig så är det också en faktor som talar för ett övertagande. Är du mer av “the worrying kind” så talar det emot.
Allt det där förstår ju du redan såklart och är det mest glada hejjarop du behöver så kan du ju bortse från det jag skriver. Men jag tillhör de personer som ogärna sätter mig i situationer där jag blir helt utlämnad och satt på pottkanten av varenda skitsak som inträffar, utan jag värderar högt friheten att känna att jag inte behöver oroa mig för varken oöverstigliga praktiska problem eller att ha en för stor konsumtions/kostnadskostym för min egen ekonomi.
Jag skulle hellre leva med mindre krävande åtaganden, bara jag slipper oroa mig för pengar i slutet på varje månad (alternativt när ngt kraschar), eller ständiga praktiska renoveringsarbeten som jag egentligen inte alls är gjord för. Så du får helt enkelt läsa det jag skriver med en nypa salt, vi kanske är helt väsensskilda personligheter och värderar helt olika i livet
Saken var ju den att vi skulle bo ett år framöver för att testa om jag fixar att bo ensam i huset med allt vad det innebär under alla årstider. Men så fick X brått att bygga bo med nya flamman 2 månader senare. Så nu måste jag ta ett snabbt beslut, vilket jag inte vill.
Tror jag fixar huset men är mest rädd för det ekonomiska ansvaret och om min kalkyl över utgifterna verkligen stämmer…sätter jag namnet på lagfarten är jag fast🙄
Hmmm… känns som att jag verkligen regnar på din parad, men…innan du sätter ditt namn på lagfarten så var åtminstone så säker det går på att du kan komma ur det hela, om du måste, utan alltför stora personliga förluster om ett eller två eller tre år.
Ska du ensam sätta ditt namn på lagfarten och lånen så gör en ordentlig ekonomisk kalkyl och värdering av fastigheten, lånebilden (inklusive möjlighet att låna upp om ngt kostsamt fallerar och du inte har marginal att betala ur egen ficka) inklusive läget på huset i förhållande till allmän service som skolor, affärer, kompisar till barn, pendling och allmänna kommunikationer osv.
Ta gärna professionell hjälp om du inte själv är i branschen och lätt kan överblicka hur en trolig prisutveckling/efterfrågan på ditt hus med det läge det har kommer att se ut vid en kommande (i relativ närtid för säkert) räntehöjning, ev. ytterligare amorteringskrav osv. så att du har någorlunda uppfattning om hur en eventuellt tvingande försäljning skulle falla ut ekonomiskt för dig som ensam ägare.
Är långt ifrån branschen, har nollkoll, men så mycket vet jag att husets värde är mycket dåligt i dagsläge pga ort, läge och efterfrågan. Dvs en försäljning är ute ur bilden för oss båda.
Tanken är att jag tar över ena halvan (om jag gör det valet) och X står kvar på andra. Hela huset har jag aldrig möjlighet att hålla.
Resten av frågetecknen måste rätas ut mha sakkunniga innan
Nej, huset har alltid stått i hans namn…men enligt giftorätten har jag rätt till halva värdet av huset. Han kunde ju välja att kompensera i pengar.
Han ägde det innan jag kom in i bilden!
Så om du ställer dig som hälftenägare så skulle han alltså fortsätta att äga hälften… men kommer du även att ta över hälften av befintliga lån och kommer du att ha råd (och beviljas du ytterligare lån) att lösa ut honom från hans halva om han önskar det när han väl har flyttat ihop med sin nya?
Hur länge har ni planerat att fortsätta att äga huset tillsammans, trots att han planerar att flytta ihop med en annan kvinna (om jag förstått rätt)?!
PS: Har du varit i kontakt med någon sakkunnig som skulle kunna råda DIG enbart rörande vilket upplägg/alternativ som vore mest ekonomiskt fördelaktigt för din del?
Blir ju egen halva eftersom det är parhus från början. Sen må vi göra vad vi vill med vår ända, som det varit från första början med olika familjer i varje halva.
Men det är ju detta som gör det extra svårt att bedöma, stanna eller flytta. Är ju van att hela huset är vårt, så även gården.
Nej, jag har faktiskt inte hunnit ta kontakt med någon sakkunnig. Kom upp så plötsligt denna nya information om fullständig bodelning.
Oj, det var ju ett lite mer komplicerat upplägg än vanligt detta. Men då skulle du alltså kunna sälja ditt parhus oberoende av honom, och han skulle kunna sälja sin del av parhuset oberoende av dig.
Blir det möjligt att sälja till utomstående tror du, om någon av er vill sälja medan den andra inte vill eller kan köpa även den delen?
Mitt råd är att du inte gör någonting alls innan du själv har fått hjälp och rådgivning av någon sakkunnig (både ekonomiskt och marknadsvärdemässigt) som ser till ditt intresse och ger råd utifrån det som gagnar dig bäst.
Diskussionen är inte så långt gången. Bra vore det att ha första tjing på andra halvan när den dagen kommer, men annars får väl utomstående ta över.
Tror X har som tanke att hyra ut sin del.
Måste aktivera mig nästa vecka, men när jag hellre vill göra som strutsen just nu, och gräva ner huvudet i sanden🧠
Ekonomiplanering är inte min styrka, men hålla i mina pengar kan jag😉
. Känns skönt att beslutet om att bo kvar i huset är mitt! Om jag vill nåt annat om 1-2-3 år så tar jag i det då.
