Mannen lämnat-behöver ventilera

Min historia
41

Tack för dina klara synpunkter Hej_och_hå!
Jag inser ju att du har rätt helt och hållet, det säger ju mitt förstånd också. MEN när det inte är hjärnan som styr denna berg och dalbana, utan jag åker med utan att slippa av, när mitt hjärta tar över och skuggar alla beslut.

Jag har länge haft samma dilemma som fortfarande gör det så svårt att acceptera mannens svek. Även innan bomben har jag brottats med känslan att vara ensam. Att inte ha någon som väljer mig först av alla, i vänskapskretsen. Jo jag har vänner som jag umgås med, med inbokade träffar långt i förväg för att få in det i dagens hektiska tempo. Men oftast känns det som om jag är den drivande kraften och initiativtagaren. De andra har sin lilla cirkel med umgänge och har sällan behov att träffas oftare. Till slut vill man inte trycka på längre och får då känslan av övergivenhet.

Jag har tyvärr säkert själv gjort mig till den jag är idag, dvs ingen alls. Mitt liv går ut på att ta hand om vardagssysslor. Tråkiga grejer som måste göras. Diska, städa, byka, handla, fixa mat, läxor, barnen och jobbet. Utöver det finns ingenting. Jag har ingen hobby, jag har inget intresse. Jag läser och ser på film, men inget annat som jag skulle ha som passion.
Jag ser ju hur intetsägande liv jag haft.
Men det har räckt till, det har varit min familj. Mannen har funnits där, men inte nu längre…

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig upp eller ut ur detta problem i mitt huvud!?
Jag har ingen av mina vänner som går ut på helger, inget sällskap som jag kan haka fast på en barnfri helg. Ingen som ställer till med fester med nya bekanta, inte som jag blir bjuden på i alla fall. Jag känner mig låst.

Redan känns det, även om det bara gått 3 månader, som om jag inte kan älta mannens svek med de få vänner jag har pratat med. Har ingen jag bara kan ringa för att spy ut hur jag mår.
Eller så är det jag själv som tror att jag inte kan göra det…
En inbyggd spärr för att blotta mitt inre med risk för att bli bortstött och visa mig svag.

Detta har ju lett till att mina barn är mitt allt, på gott och ont. Dottern har en så jobbig släng av tonårsbeteende att vi bråkar dagligen om allt och ingenting. Och som vanligt är det jag som finns där som får ta emot allt. När hon är med pappa är allt guld och gröna skogar. Lika som hittills, inget har ändrat pga att vi valde att bo kvar.

Men jag har inte hjärta att ge upp mitt hem, min gård, barnens näromgivning, mot en asfalterad gårdsplan i ett höghusområde.
Jag tror jag skulle bli tokig om jag inte kunde fördriva tiden med gräsklippning och snöskyffling utanför hemmets fyra väggar.

Och ingen en gång vet jag att allt detta bara är fast i mitt huvud. Jag tror inte på mig själv, jag har inga ambitioner. Jag ser inte ens ur jag skulle kunna fixa ett heltidsjobb. Hoppas igen på att jag klarar utgifterna m.h.a bidrag och understöd av mitt X.

Om något borde ha fått en handlingskraftig så är det väl en skilsmässa, men känner mig just nu apatisk och likgiltig och förtröstar mig på att det ska fixa sig.

1 gillning
42

Kramar till dig! Riktigt känner genom din text hur ont och hopplöst det känns… Men det är en känsla! Det är inte en definition av dig! Du är så mycket mer! Är värd så mycket mer!

Ja du! Den där känslan av ensamhet! Att vara reserv i alla andras sammanhang! Den är inte skön! Hur mycket nära nära vänner man har är ju dessutom inget som går att förändra kortsiktigt! Och när resten av livet ställs på ända förvärras känslan! Men åter igen! Det är en känsla! En inte allt för unik känsla för många många! Men den är förmodligen inte bara knuten till hur många vänner man har, utan troligen mycket till hur trygg man är med sig själv och hur bra man mår med den man är.

Det låter som att du, liksom många av oss ”mammor” har glömt bort oss själva mitt i allt vårt liv, som har fokuserat på föräldraskap och vardag, där man slutat ge sig själv utrymme till förmån för barn och inte ovanligt sin partner. I det stadiet där du nu dessutom har stannat kan man inte vara helt lycklig! Och i ett sådant skick är man heller inte särskilt attraktiv för en revolterande tonåring eller för nya bekantskaper!

Jag förstår om det är svårt att se det framför sig nu idag, men det är faktiskt ganska kul att upptäcka lite nya intressen, att lära sig nya saker. Att våga ha kul, även om du kanske måste ta stegen på egen hand! Men det finns fler i liknande situation. Även om det inte behöver utvecklas till nära vänskaper när man råkar på andra när man söker sig ut, så är man i alla fall ”kurskamrat” den lilla stunden. Och vem vet, kanske börjar man umgås med någon nån gång!!! Fast än har det bara gått tre månader!!! Det är superkort tid i sammanhanget! Jag skriver detta för att inge hopp om en väg vidare ur detta, dör din sysselsättning faktiskt går att fylla med annat än snöskottning, städ och brödbak.

Jag förstår att det gör ont att tänka sig att byta till en ”tråkigare” miljö än din gård! Samtidigt, förändringen du eventuellt gör fysiskt är bara den första mot ett liv som framåt och långsiktigt kommer passa dig perfekt! Kommer du ur den skit du sitter i nu, får arbeta dig upp genom att jobba med dig själv i kombination med att låta tiden gå så kommer du få mer kraft över till dig själv istället för att ödsla kraften på att ta hans tråkiga ansvar. Då orkar du arbeta heltid och får därmed en bättre ekonomi!

Troligen skulle du må gott av att få prata med någon professionell som kan hjälpa dig igenom allt! Jag gick till vårdcentralen och fick en remiss för samtal! Eller så kanske ditt arbete erbjuder gratis samtalsstöd?

Ta hand om DIG! Kram!

1 gillning
43

Som jag känner igen det du skriver @Vilsenmamma. Precis så känner jag det. Mannen har haft sina intressen som golf, fotboll mm men jag har haft familjen (barnen), hemmet och oss som intresse. Kanske på sin höjd gått på gymmet om jag fått tid över efter all tvätt och disk. Jag uppfattas som tråkig av honom. Känns så orättvist.

Det jag tror är att vi nu måste börja hitta tillbaka till oss själva. Jag har lekt med tanken på att boka in mig på en språkkurs (har alltid velat lära mig italienska), en salsakurs eller ta grönt kort i golf. Jag kommer ju helt plötsligt få massor av tid varannan vecka. Däremot tror jag att det kommer kännas att det är slut på servicen för honom och han kommer att se hur mycket tid det tar med all hemservice varannan vecka när han har barnen. Inte lika lätt att jobba tre kvällar i veckan, att träna, golfa och spela fotboll då man är ensam med kidsen. Jag menar inte att det kommer att vara skönt varannan vecka att vara utan barnen, det kommer att vara tufft, ensamt och svårt. Men det öppnas också nya möjligheter. Tror vi måste tänka så för att överleva. Förstår om det känns svårt för dig att också oroa sig över utgifterna och framtiden. Det gör jag med. Jag kommer få dra ner på mycket men jag ska banne mig klara det och det kommer du också att göra!

Stor kram till dig!

2 gillningar
44

Jag finner tröst i era snälla ord @Hej_och_h och @Soccermum. Idag har varit en extra deppig dag.
Barnen skall bo med X-et denna vecka och friheten jag så länge saknat känns inte alls så välkommen trots allt.

Jag vet att jag (likt en martyr) satt mitt liv på paus för barnen och familjen. Men jag kan ärligt säga att x-et aldrig puschat på för att avlasta mig och peppa i vardagen.
Hans jobb var viktigast och han har nästan alltid jobbat långa dagar med 1-2 timmars arbetsväg, så valet var enkelt. Skaffar man barn så tar man hand om dem och jag har försökt ha dem så korta tider som möjligt på dagis.
Därför skulle 50/50 inte ens fungera för X-et och jag vill ju inte att nån utomstående skall behöva kopplas in för att sköta mina barn under pappas veckor då jag själv jobbar exakt de tider då barnen skall iväg på morgonen tex.även om jag önskade att han sku få känna av vad det innebär att ha ansvaret över att se till att alla kommer dit de ska dagligen.

Jag försöker analysera vad det är som fattas i mitt liv för att få känslan av att vara nöjd med tillvaron. Och största plågan är nog att inte ha den vänskapskrets jag hade före vi blev tillsammans med X-et. Jag hittar inte någon likasinnad och det är verkligen mycket svårare att få vänner i vuxen ålder.

Älskar att vara omgiven av människor som skämtar och har kul, mingla omkring som förr. Men när möjligheterna inte uppenbarar sig känns livet trist.
Jag saknar någon att åka bort med för en tjejhelg typ, eller ta en stadssemester. Alla mina vänner är dessutom ogärna och umgås sinsemellan, så att ställa till med fest och bjuda in dem alla är inte heller någon höjdare när personkemierna inte klickar🙄

Det andra som säkert spökar i bakgrunden, djupt gömt i förklädnad är min egen känsla av misslyckande karriärmässigt. Jag har studerat länge och fått en fin utbildning. Aldrig jobbat i branchen. Ingen chans att hitta ett motsvarande jobb i min hemort.
Tagit det som kommit emot, lågavlönad, utan chans att arbeta upp mig. Låst av ”hemmets bojor”, eftersom mina arbetstider måste motsvara förandet och sökandet av barnen. Ser ingen möjlighet att hitta ett ”bättre” jobb inom närmaste framtid.

Behöver hitta mig själv, vet att jag är den som funderar mycket tyst i huvudet istället för att ventilera högt. Kanske det inte för mig vidare på vägen, men just nu tänker jag tillåta mig själv att vara lite introvert.

1 gillning
45

Idag har vi gjort papper på umgängesrätt och underhåll.

Bestämde inget om högtider utan försöker kompromissa.
Blev diskussion om julen tex och igen en gång visar Xet sin helomvandling. Från att ha nedvärderat och hånat min kärlek till julpynt, julmusik och själv inte uppskattat julafton som något annat än ett påtvingat måste, ville han ju nu förstås inte ta det minsta steg mot förståelse varför själva julafton är så viktig för mig och min släkt (5 personer) :roll_eyes:

Eftersom han inte kan ha barnen vv, så bor de hos mig. Har inte tagit upp frågan om han kan vara hemma med sjukt barn varannan gång.

Tycker ni jag kan kräva honom på detta?

Känns ju lite orättvist att han fortfarande kan slippa undan grovjobbet som jag hittills skött med motivationen att mitt jobb vs hans jobb varit mindre viktigt(lönemässigt). Då vår ekonomi och familj var gemensam.

Nu är ju mitt jobb lika viktigt för mig som hans jobb för honom!

Underhållet blev inte heller så mycket mer än minimibelopp som betalas ut. Få se hur det kommer att räcka till med alla utgifter och min minimala lön (80%).

Så from september börjar den nya vardagen och tvånget att avstå från sina barn med jämna mellanrum.

Jag önskar att jag inte behövde samarbeta så mycket med x:et men tyvärr så försvinner han inte från våra liv på länge.

Som exempel idag när han missat att sonen skulle stanna i dagvård medan vi hade vårt möte. Kommer körande med honom i baksätet :see_no_evil: Hej hallå, vuxna människa! Jag hade informerat 1 gång och det skall räcka. Kommer inte att sköta x:ets liv runt barnen längre. Märker hur mycket jag påmint och fixat, måste sluta bry mig och låta honom göra sina egna missar :joy:

1 gillning
46

Om han var tvungen så skulle troligen han, liksom många andra karriärfarsor före honom, plötsligt inte ha något annat val än att omprioritera vad som är viktigast eller inte.

Fattar att det gör ont att tänka och du kanske är som t ex jag är som ser mest faror, hinder och det omöjliga i detta…fast inget är omöjligt om man måste. Så länge du täcker upp måste han inget!

Låt allt ta tid! Låt allt landa! Sörj! Gråt! …men försök så småningom att ta dig ur den här fällan du just nu sitter fast i.

Kramar!

1 gillning
47

Jag är definitivt fast i rollen ”allt som händer/inte händer mig är fast i alla andra” :see_no_evil:
Sitter redan och har magont över att mista barnen jular, nyår osv och ser framför mig hur ensam jag kommer att vara, att ingen bjuder med mig som singel…
På tal om att ta ut saker i förväg😢

Men jag klarar inte av att ge bort tiden med mina barn i framtiden…det svider så in i norden och gör en klump i magen igen. Vaknar på morgonnatten och börjar älta allt jag mist.

Varför gör man så här mot en annan människa, jag hatar honom vissa stunder. Känner att jag borde få säga min åsikt, han går omkring och tror att jag är helt okej med att han lämnat eftersom jag inte hittills haft ilskan inom mig. Vill skrika, slå och sparka…
Få honom att förstå hur illa han gjort mig och hur dum han är som dragit in en ny direkt i barnens liv. Är så trött på att kompromissa med honom, han kan dra åt pipsvängen för min del.

Läste i någon tråd där barnen trivdes så bra med sin pappas nya familj, där det hände mera, jämte en ensam tråkig mamma :cold_sweat:Min värsta mardröm…

Fredag kväll, ensam hela helgen, innan barnen kommer hem efter 10 dygn hos x-et. Blir inte hel före de är tillbaka i sitt rum!

Blev mest svammel märker jag☺️

2 gillningar
48

Tankarna på framtida händelser är hur du skulle känna om du var där idag. Men det är du inte! Du är här och nu där du är nysviken.

Känslorna kommer förändras! Känslan av ensamhet kommer dämpas! I framtiden kommer det inte göra ont att tänka bakåt på skilsmässan och fokus kommer sluta vara på vad han gjort dig. Du kommer sluta bry dig om vad han sysslar med och med vem. Och utifrån de nya förutsättningarna kommer det istället vara utgångsläget för hur alla de där känslorna kommer kännas i framtiden. Ökar du dessutom ditt fysiska avstånd från honom så går det fortare att ta sig dit.

Jag förstår att det är svårt att låta bli, men försök att inte plåga dig själv med ält om framtiden. Det har inte hänt och kommer se helt annorlunda ut än hur du tänker dig det idag.

Ta dig igenom här och nu istället! När en ev första jul utan dina barn närmar sig, lös det då utifrån hur långt du har tagit dig då och lita idag på att det kommer gå…

3 gillningar
49

Hej
En sådan bra påminnelse för alla. Det är när jag i stunder/dagar lyckats tänka så som jag också mår bättre. En bra nyckel men svårt. Att våga ha tillit. Jag ramlar ständigt ur tillitsfåtöljen. Men kryper upp igen och igen. Stunderna där är så mycket skönare.

:sparkling_heart:

1 gillning
50

Det känns så fint att ni finns där ute :heart:️
Emellanåt känns det som om alla känslor och tankar bara tar livet av en, så att säga…

En sådan ångest över min situation jag haft denna sista vecka. Och vips, så var friden och la sig över min själ, när mina barn steg innanför dörren :heart_eyes:

Tänker gotta mig i denna känsla så länge den varar!

Ta hand om er :kissing_closed_eyes:

5 gillningar
51

Lite vardagsreflektioner för arkivet.

Dagistanterna upplevde att sonen varit trött på tisdag. Efter 2 nätter med 10-11 timmars sömn. Men i bakgrunden fanns 10 dagar med sena kvällar hos pappa…

Småpratade med sonen om personer som älskar mamma nu då pappa inte gör det längre, dvs barnen, mormor och morfar
Sonen : Vi träffar dem inte så ofta.
Jag: Vi kan åka och hälsa på nån kväll.
Sonen: Men vi åker dit och firar julafton!

Där kom det igen utan anknytning hur viktigt det är för dem att fira med släkten, en tradition vi alltid haft sen de föddes.
Hade inte hjärta att berätta att pappa kommer att försöka ändra på den traditionen i framtiden…

52

Ligger lågt med förkylning och läser en massa om andra i samma situation.

Kan fortfarande inte bena ut exakt var jag står känslomässigt, men en sak slog mig:
Har inte saknat x-et som person en endaste gång sen han dumpade mig :flushed:

Men trots att jag då tydligen inte sörjer honom personligen är nog denna separation en väldigt stor grej för mig. Sorgen är tung och allt omkring mig som förändras, utan mitt godkännande.

Fyra månader har gått och jag kan fortfarande inte njuta av att vara själv. Har så svårt att koncentrera mig på TV-program och böcker. Vilket jag tidigare bara dök in i.

All ledig tid jag har försöker jag febrilt hitta sällskap till och när detta inte lyckas blir jag ännu mer nere. Även med sällskap känns det som om man är frånvarande.

Det tar så mycket av orken att hålla igång. Oftast blir jag bara apatisk och får inget gjort. Skulle vilja vara en pigg och glättig mamma och inte en trött och irriterad gnälltant.
Allt går på autopilot för tillfället!

1 gillning
53

Ha ha! Du beskriver exakt hur jag mår också - nästan på pricken! Det har gått 4,5 månader för mig ungefär!
Jag har ff inte orkat öppnat en bok. Däremot så har jag med visst intresse börjat bläddra lite i tidningar jag prenumenerar på nu. Trots att man har tiden när ungarna inte är hemma så blir man mest orkeslös och gör ingenting vettigt! Det är jobbigt att vara ensam. Jag har börjat gå in i en annan fas också känner jag och det är att jag inte orkar träffa andra heller. Jag var jäkligt noga med i början att jag skulle hålla kontakt med mina vänner och bjuda hem på fika och så där men nu vill jag inte…
Hoppas det är en del i sorgearbetet och går över!

Jag ska följa din process!

54

Låter bekant! Hoppas verkligen det hör till annars sitter vi snart ensamma hela livet :wink:

Vi kämpar vidare💪

55

Känner igen det där med att inte orka engagera sig i NÅT. För mig har det gått ett år i oktober och nu orkar jag iaf läsa och titta på TV, och t.o.m. ha viss behållning av det. Så jag tror ändå att den lusten kommer att komma tillbaka även för er. Kram!

1 gillning
56

Hög igenkänning @Vilsenmamma! Jag är också frånvarande med sällskap och orkar knappt kolla på tv, än mindre läsa böcker som jag ju älskar att göra. Och njuta av ensamheten? Skulle inte tro det… Vi får försöka härda ut. Kram

57

Saknar inte exet, jag valde att köpa ut honom och bo kvar eftersom jag kände att jag inte kunde sälja hästen som är 26 år gammal och endast bott på mina föräldrars gård och på den lilla gården jag och exet köpte. Jag vet att det var mitt val men känner mig besviken på hur exet bara drog. Det är ganska tungt jobb och jag sliter och känner mig ensam i detta. Även om jag inte är i stadiet att jag önskar träffa någon ny man så tänker jag ändå ibland; hur ska jag kunna träffa någon? Det finns ingen tid liksom…

1 gillning
58

Förbannar min situation. Vet inte hur jag ska ta mig vidare. Är rädd för att bli bitter.

En sådan dag idag…

Men allvarligt talat, hur i hela friden ska jag kunna släppa detta svek? Det känns fortfarande oavslutat i min värld. Jag är så totalt oförmögen att släppa kontrollen. Dessvärre är den inte i mina händer längre.

Jag har inte fått säga mitt. Jag brottas med viljan att låta ovettet rinna ut över X-et. Men är det klokt? Blir det bättre? För mig vore det kanske skönt att låta alla känslor skölja över den som gjort mig mest illa. Kan jag ändra på det skedda, tror knappast det.

Men nu står jag och stampar på stället. Ser bara förluster omkring mig. Inget ger mig glädje, allt har tagits ifrån mig.

Det hjälper inte att omge sig med vänner och program för problemet lurar i bakgrunden. Hur ska jag gå vidare och få frid?!

Allt jag gör och ser påminner mig om vad som varit och gör att jag ger X-et all skuld.
Känner ingen målmedvetenhet och kraft att resa mig och bli en ny människa. Jag är ju halv :frowning:️

Att hitta sig själv är verkligen inte lätt!

4 gillningar
59

Vi kan väl börja med att bena i vad DU egentligen lägger i begreppet “bitter”, ett uttryck som i dagens läge väl snudd på är det värsta som en människa kan vara, fullt i klass med spetälsk på den tiden det fanns :wink:

Men jag tror inte att alla menar samma sak när det talar om att någon är just bitter. Så, vad menar du med det uttrycket @Vilsenmamma? Och på vilket sätt vill du inte bli/vara?

För lite halvbitter, eller helbitter för den delen, på en viss person (inte halva mänskligheten då såklart) sak, omständighet, händelse etc. är väl egentligen ingen sådär värst big deal tycker iaf. jag :wink::+1:

1 gillning
60

Med bitter menar jag kanske att jag inte kan gå vidare utan att lägga skulden på x-et. Typ att allt som händer mig är någon annans fel.

Vill lära mig se mera framåt än bakåt, men har en tendens att älta det gamla, om och om igen :innocent:

Har verkligen svårt att acceptera någon annans val över saker som berör mig :see_no_evil:Kontrollfreak ut i fingerspetsarna.

Och sörjer i det oändliga mitt ynkliga öde som frånskild mamma, ensammast i världen och ofrivilligt bortplockad från barnens liv 7/24 :weary:

1 gillning