Jag lägger fortfarande skulden på mitt ex nästan 3 år efteråt. För det är hans tillkortakommanden som orsakat en mycket smärtsam skilsmässa och fortsatta svek. Ser inga problem i att jag anklagar honom i mitt huvud. Upplever mig inte som en speciellt bitter människa heller. Det som händer efter en tid är att man inte har samma behov av att stå öga mot öga med sitt ex och anklaga och skuldbelägga och förklara alla fel han gjort. Det behovet avtar naturligt av sig själv. I alla fall har det avtagit för mig. Så var inte rädd för dina tankar, de är inte ältande i nuläget. Det är ett gediget arbete av bearbetande i sorg och svek som leder till minskad bitterhet med tiden.
Så sluta begära för mycket av sig @Vilsenmamma. Du behöver få ha dagar där du anklagar ditt ex och tar på dig offerkofta, för hur länge sedan var det du blev övergiven? Tror inte det var alltför länge sedan. Så sitt still i båten. Du reflekterar, du är medveten om dina egna svårigheter och du vill må bra. Tiden för att anklaga sig själv är inte nu, du är fortfarande i sorg. Efter en skilsmässa med svek tar det tid, lång tid. Du behöver inte oroa dig för att bli en ältande, bitter kärring. Du gör det du ska. Och skulle du bli bitter så må det väl vara hänt , men det är inget du ska bekymra dig för nu.
Men det är ju han som bär ansvaret och skulden till det du nu upplever. På det stora hela iaf. Det är väl inget konstigt att placera skulden där den hör hemma och i ditt fall är det på ditt X som var den som inledde en relaltion med en annan kvinna.
Kanske vore det helt enkelt välgörande för dig att tillåta dig att få bli arg och säga det där som du håller tillbaka… till den det berör alltså?!
Åtminstone ett antal gånger måste man väl få lov att göra det, utan att varken bli kallad eller kalla sig själv för bitter
Det är ju det jag brottas med. Skall jag eller skall jag inte skälla som en rabiessmittad hund?!
Hade aldrig det i mig medan vi separerade, var för uppgiven och sorgsen. Men ju längre tiden går och jag får ett annat perspektiv, desto argare blir jag över att han inte vet hur jag känner. Hur illa det gjort mig. Och hur frustrerande det är att han går och tror att alla, inklusive barnen, är okej med hans val.
Det du beskriver är ju precis krishanteringens olika stadier, så var GLAD över att du kan bli arg och tillåt dig att vara det och säga det.
Dina reaktioner signalerar ju bara, precis som @Stillstanding skriver, att du är på väg mot bättre tider
Jag hade väldigt svårt att hitta igen ilskan mot mitt X, utan jag klandrade mig själv istället. Men man kommer vidare även trots att man hoppar nåt stadie har jag märkt. Kanske tar det längre tid, men då får det väl göra det då
Mitt problem har ju också varit att jag från första stund klandrat mig själv. Vet ju att vi haft små missnöjen i förhållandet som inte gått att lösa på direkten. Därför hade jag ingen ilska.
Det är där bitterheten kommer in. Jag är ju medveten om mina brister, MEN måste väl skilja på vårt parförhållande (där jag var delskyldig) och hans otrohet (där jag ÄR oskyldig). Bara jag får in det i huvudet kanske jag har en chans att gå vidare utan bagage.
Men lätt kommer det inte att bli!
Precis så. Du måste se hela bilden av honom. Han är en person som du hade en hel del fint tillsammans med och precis som alla relationer hade även er upp och nedgångar. Men, han är samtidigt en person som utsatt dig för ett enormt trauma och största möjliga svek. DET är en deal breaker. Jag kämpar själv med att få ihop den ”verkliga” bilden av mitt ex. Lyckas man få ihop den så tror jag mycket är vunnet. Han hade många bra egenskaper men är samtidigt en person som har skadat mig på ett sätt som är helt oacceptabelt.
Otroligt hur dagarna kan se olika ut i denna berg och dalbana. Har igen haft en lite mera ”nere”period. Vissa dagar när man vaknar är man bara ledsen och extra berörd av det skedda.
Har inte haft svårt att prata om det utan att bli berörd, men nu plötsligt kommer tårarna i ögonen när arbetspolare frågar hur det är och beklagar över de tråkiga nyheterna. Och då har det ändå gått några månader redan…
Gick på ett samtalsstöd och skall delta i en stödgrupp för föräldrar i skilsmässa. Otroligt jobbigt att blotta sina egna reflektioner och analyser. Även om hon berömde mina klara synpunkter och problem igenkänning.
Hoppas på en bra grupp och innehåll att jobba kring.
Har besökt den årliga marknaden med barnen. Dit Xet aldrig känt behov att gå, innan skilsmässan…
Tror ni inte att han och den nya strosar omkring och pratar med ”min svägerska och hennes dotter”. Själv går jag förbi utan att hälsa.
Känns för j*#ligt!
Detta är det som mest gnager i mig, att mitt revir suddats ut och nån ny tar min plats.
Fy, jag kunde spy galla på honom
Jag skulle behöva en on/off knapp. Var kommer alla dessa tankar nattetid ifrån?
Har haft en barnfri helg och möjlighet att sova ut, men nej…Då vaknar jag och börjar föra en inre dialog med Xet över de situationer jag känner missnöje över. Varför🙈
Går ju inte att stänga av precis och jag riktigt gör problem i huvudet som jag ältar fram och tillbaka.
Gud så jobbigt, kan han inte bara försvinna från mitt liv!
Försvinna ur ditt liv rent fysiskt kan han påverka och det har han också gjort om jag förstått rätt. Men att få honom att försvinna ut ur ditt eget huvud, det kan varken han eller någon annan påverka… utom du själv. Ganska digert arbete som kanske kan behöva lite hjälp på traven…
Vill därför tipsa om boken “Hantera din inre stress…” av Giorgio Grossi. Den har kommit ut som pocket och finns för några tior på bla. Adlibris.
Jag är också helt matt av alla tankar som bara snurrar, runt, runt och om och om igen😔…
Det handlar väl om att vi inte klarar att acceptera och förstå vad som har hänt. Önskar att jag hade en annan personlighet…
Styrkekram till dig❤️
Det är ju mitt sätt att bearbeta problem, även i andra situationer. Vända och vrida på saker jag vill ha ändring på, hur jag skulle säga om det skedde såhär och såhär…
Men vill ju inte ligga sömnlös på nätterna, argh
Så frustrerande att inte ha rätt att styra barnens liv till 100% längre.
Nåja, där satt den!
Meningen, som väntat på att få sägas åt Xet. Orsak-verkan och det känns så bra!! Just nu…
Han lever ju i tron att jag mår så gott efter att han lämnat mig för en annan. Underhållet samlar jag i hög för shopping och resten av tiden fyller jag med alla mina vänner som alltid har tid när jag är ledig. Så jag har ju inget att klaga på, eller hur. Det är ju rent oförskämt av mig i så fall!
Hör ni hur det dryper av sarkasm?!
Denna gång kunde jag inte annat än att lätta på locket och låta lite av min bitterhet flöda över den värsta mannen på jordklotet, han är ett j*#la avskum i mina ögon för tillfället.
Och jo jag vet, jag måste lära mig acceptera, komma över och gå vidare. Men jag kommer inte vidare om jag tiger, något måste ut också, till rätt adress.
Tankarna snurrar, frågetecknen är många. Jag försöker analysera vad det är jag känner egentligen. Det är något som saknas och det är inte endast Xets frånvaro.
Hur kan jag ändra på mitt liv (och känsloliv)? Det ter sig likadant som innan X drog. Jag känner mig inte glad, lycklig eller nöjd med någonting egentligen.
Jo, jag har ett jobb där jag får den sociala biten uppfylld vardagar. Barnen är hemma och de är kära.
Men utöver det, nada…
Ytligt, händelsefattigt, tråkigt! Och jag har ingen aning hur jag ska få det att vända till något positivt.
Å ena sidan vill jag inte anstränga mig just nu med att ta kontakt och springa runt till mina få vänner. Det blir oftast soffan, bok, film eller sängen tidigt på kvällen, även veckoslut. Det känns bäst så. Tycker inte om att hamna bjuda bort mig.
Å andra sidan saknar jag lite håll igång, en hemmafest, skratt och sällskap. Men har ingen, absolut ingen som bjuder mig på något dylikt. Ingen i min vänkrets har på åratal fixat ihop nåt kul (förutom de parmiddagar vi tillsammans fixat) utan sitter hemma med sina familjer eller gör det med sina andra väncirklar dit inte jag hör.
Så svårt att få nya kontakter när man inte hör till något större nätverk.
Jag känner att jag på något konstigt sätt skyller detta fenomen på Xet, även under vårt äktenskap. Han tog aldrig någonsin initiativ att inkludera mig utan gick själv ifall jag inte lyckades fixa barnvakt. Han hade sitt pojk- och jobbgäng. Jag hade våra gemensamma vänner. Nu är de flesta hans släktingar. Jag är inte bjuden längre då de ställer till med nåt kul, utan då går ju X och hans nya
Jag är hemskt besviken över att ingen har sagt åt Xet eller ens insiunerat att det han gjort mot mig faktiskt är fel. Att alla godkänner och uppmuntrar fortsatt kontakt med dem utan vidare
Det känns inte som om någon står upp för mig! Vännerna tar nog förgivet att jag klarar mig och verkar inte förstå att jag skulle uppskatta att bli inbjuden lite extra ofta på besök eller vad som helst de gör tillsammans med sina familjer.
Hur ska jag komma förbi alla galler jag ser falla ner runtom mig?
, men det är inget du ska bekymra dig för nu. 
