Hoppas din väntan inte blir för lång och att du får ett önskat resultat😊
Jag gjorde ett tappert försök att få igång min vardag ensam. Barnen sov över hos X och jag cyklade iväg till en gammal bekants grillfest (hon bjöd in mig för att hon tyckte så synd om mig, vilket ju var snällt av henne). Det var kul att träffa mina gamla vänner som fallit bort ur mitt liv samtidigt som jag blev tillsammans med mitt x. Allt kändes okej.
Lördag gick jag med en väninna på konsert utomhus och träffade ett annat par vi umgåtts med som gifta. Då bara ramlar vetskapen om att nu är det bara JAG, inget VI över mig igen. Det är så vemodigt, det är så tungt, i alla fall drog det ner humöret rejält. Fick i samma veva reda på att x som sagt åt mig att han raderat sitt Insta konto nu hade nytt. Varför tar jag det personligt?!Varför vill jag ens veta vad han lägger upp, det kommer bara att svida ännu mera. Jag vill inte se mina barn på bild med hans nya.
Barnen kom hem för en stund sen och än en gång hade x inte kunnat tillbringa helgen med barnen utan att blanda in den nya och hennes barn 
Jag blir så arg och frustrerad och vill så gärna berätta för honom exakt vad jag tycker om saken:imp:Men barnen verkar inte bry sig över att jag mittiallt bytts ut och den känslan är värre än nånting jag någonsin varit med om:sob: Dottern 12 år brukar inte annars heller kunna sätta ord på sina känslor och viker sig för andras viljor. Jag hoppas detta inte gör henne illa på insidan. Hon tar alltid ut alla frustrationer på mig oavsett vad det gäller och det är ännu tyngre i det här fallet, då jag bara vill skrika ”det är din pappas fel, inte mitt”…
Hej
Först och främst så måste du faktiskt inse vad du håller på med och det är att du frigör dig från ditt X:s klor och kontroll. En smärtsam process som kommer ta tid men det viktigaste här är att du hittar tillbaka till dig själv.
Nu när jag har fått massa egentid för mig själv så kan jag faktiskt med handen på hjärtat säga att jag har börjat hitta mig själv och i slutändan är det kanske bra att jag gjorde det jag gjorde ur hänseende att jag har varit helt “lost”. Sveket mot min fru är under all kritik och smärtan att vara borta från mina barn är olidligt men jag tror precis som jag hör från dig att i slutändan så blir vi båda starkare av det här.
Dina barn ser och hör mer än vad du tror! Fortsätt kämpa och säg bara till om du behöver någon hjälp! Kanske låter jobbigt men låt inte honom vinna och skit i allt som har med hans sociala medier att göra. Du är värd mer än så! Kriga, kämpa och du kommer komma ut starkast av er båda!
Igen en dag i berg- och dalbanan känslomässigt.
-X har nattat barnen hemma hos mig två dagar i rad och vi har ätit tillsammans, som tusen gånger tidigare.
-Vi hade lite renovering på hälften och handlade tillsammans det vi behövde.
-Bilen min var på service så vi åkte och simmade tillsammans med barnen på kvällen.
Allt detta känns så naturligt. Så här ska det vara. Jag faller tillbaka i tryggheten av att vara en familj.
Min hjärna fattar inte (eller är det hjärtat) att det är slut, samtidigt som hjärtat värker och förbannar vetskapen om sveket.
Det är som om ett draperi dras för och gömmer (glömmer) den nya i x liv. Bara för en stund får vi uppleva vår vardag som vi känner den.
Jag vet att jag inte vill ha tillbaka mitt x egentligen. Det är inte honom i sig, utan vad han representerar som jag vill hålla kvar. Men jag skulle stå med vidöppna armar för att ta emot vår familj oförändrad, oavsett vad som hänt.
Tårarna rinner. Det är en ny dag imorgon. Verkligheten kommer ikapp.
Sov gott!
En stilla undran. Hur kommer det sig att du ställer upp på att göra dessa saker?
Du mår sämre och du kommer inte vidare i din process.
Mitt ex tyckte från början att vi skulle åka på semester tillsammans med barnen, äta middagar tillsammans och göra utflykter etc. Jag har sagt nej till allt sådant. Det skapar bara problem i våra huvuden att leva ett liv som egentligen inte finns längre. Oavsett om du vill ha ditt ex tillbaka eller inte så måste du bryta de vanor som ni hade tillsammans och skapa egna.
Att det skulle vara bra för barnen tror jag inte heller, de vet ju om situationen, blir jättekonstigt att ha mamma och pappa sitta bredvid varandra fysiskt men flera mil mellan känslomässigt. Jag kan inte hantera den situationen i alla fall. Bättre att vara själv med barnen i så fall?
Ja det är som att dra av ett plåster!
Man kan ju undra, men jag hade en vision om att vi fortsättningsvis kan ha en bra föräldrarelation tillsammans med våra barn och göra saker ihop ibland som familj…för barnens skull.
Är tyvärr beroende av hjälp från mitt x då det kommer till underhåll av huset. Blir inte mycket gjort om jag bryter all kontakt, vilket inte lyckas i varsin ända oavsett.
Är väl en masokist innerst inne som njuter av att lida 
Det är väl något jag måste inse an efter. Jag har svårt att släppa taget. Förändringar är definitivt inte min grej. Livrädd för att stå på egna ben 
Det tragiska är väl att barnen inte märker så stor skillnad. Lika långt avstånd emellan oss innan också…när man börjar analysera sin egen relation i efterhand 
Den visionen gör du bäst i att glömma! Dvs om du inte har något mot att din X åker hem till sin nya kvinna när aktiviteterna med barnen är slut! Ni är ju ingen familj längre på samma sätt och fråga dig själv om du vill göra saker ihop för barnens skull eller för din egen skull.
Det kanske inte blir mycket gjort på huset under en tid men det blir mycket gjort för din själ och ditt eget välmående istället! Vad är värst? Ett trasigt staket eller en trasig människa?
Det är vi alla som blivit lämnade, speciellt om vi blivit lämnade för någon annan kvinna/man. Ofrivilliga förändringar som krossar våra visioner gör ont!
Det kan man tolka på olika sätt!
Det första är att dom känner sig trygga trots er separation? Eller så kan det vara så att dom haft det på känn och medvetet eller omedvetet varit beredda på det. Speciellt den äldre!
[quote=“Sorgsen_man, post:27, topic:8720”]
vs om du inte har något mot att din X åker hem till sin nya kvinna när aktiviteterna med barnen är slut! Ni är ju ingen familj längre på samma sätt och fråga dig själv om du vill göra saker ihop för barnens skull eller för din egen skull.
[/
Blir inte klok på mina känslor.
Egentligen rör det mig inte i ryggen fast jag vet att han åker till henne. Som ikväll, då han kom hem via (sin parhushalva) och sade adjö åt barnen. Skulle tydligen övernatta hos henne. Inte en fena i mig som rörde sig
Men ser jag hans profil på sociala medier eller hennes och de gjort något tillsammans blir jag helt kall.
Så vad är det jag saknar och gråter över?! Troligtvis tanken och känslan på att jag är UTBYTT och UTANFÖR. Två saker som verkligen är mina ömma punkter i många områden i mitt liv.
Men skulle inte klara av att se dem tillsammans på en lång lång tid framöver. Och tanken på att hon umgås med mina barn…
Usch 
Helgen är snart över och jag har gått ut och roat mig med vänner på fredag kväll. Denna gång saknade jag inte VI:et även om jag såg en massa bekanta, som inte hört nyheten.
Kanske jag igen sticker huvudet i sanden och förtränger mina känslor, eller är det sanningen om att jag inte har de rätta känslorna kvar för mitt X trots allt…utan endast saknat vad vi haft som familj. Så en ganska lyckad helg hittills 
Lördagen åkte jag och barnen på dagsläger och imorgon är det meningen att vi åker ut till skärgården och hälsar på bekanta i några dagar.
X:et är tillbaka på jobb, medan vi ännu är lediga med barnen. Men X:et blev nästan arg över att vi ska vara borta 3-4 dagar och inte 2, som han fått för sig. Jag tycker ju inte han kan förvänta sig att jag ska sitta hemma och trycka bara för att han ska kunna se dem under vardagskvällarna (som vi inte spikat ännu) innan han åker bort med sin flamma på veckoslutet, igen…
Är det inte tillräckligt att han ratat mig, ska jag ännu måsta se till hans tidtabeller, jag bara undrar!?
Är så trött så jag orkar inte hetsa upp mig, ännu…
Men intressant att han blir arg på mig för att min och barnens vardag fortsätter oförändrad utan honom Vad hade han förväntat sig?
Jaha vet ni, idag skulle vi ha firat vår 10:e bröllopsdag. Vad säger man 
Här sitter jag och försöker hitta meningen i livet igen medan x:et lever livet sas…
Fick igen reda på (via barnen) att han gått på teater med sin flamma. Något han aldrig uppskattat och alltid dragit sig ur då jag föreslagit det… Fy fan vilken falsk jävel!
Grattis på bröllopsdagen älskling 
Fy, jag lider med dig @Vilsenmamma. Vi skulle haft vår bröllopsdag för någon vecka sedan. Jag var så ledsen att jag inte ens orkade skriva här då. Sedan fick jag veta att han tagit av sig ringen den dagen. Gjorde så ont.
Försök att hitta på något ikväll. Med barnen eller med en kompis. Käka middag, gå på bio, åk och bada eller något. Skingra tankarna och gör något du mår bra av.
Styrkekramar!
Tack! Jag vet inte vad jag kommit in i för fas, känner mig så likgiltig på nåt sätt. Är så trött på allt skit han dragit in våra liv i. Hoppas på att han får det han förtjänar, vad det än innebär 
En vecka till så är vardagen här. Då skall vi se hur hans fantasi om gemensam skötsel av barnen fungerar i praktiken.
I väntan på nya plågor, njut av värmeböljan 
️:ocean:
Ännu en dag på resan mot livet som singelmamma. Det rör sig så många tankar i huvudet, ska försöka få ner några av dem.
Jag går med en klump i magen, en irritation som inte får utlopp. Jag retar mig på allt och ingenting. Varför?!
Jag inser att allt som stör mig inte kan fixas, jag kommer inte att få några svar. Jag behöver ett avslut, men inget som jag gör kommer att resultera i det jag skulle behöva.
Allt som tagits ifrån mig är utom min makt. Allt som är osagt kommer inte att få till stånd en förändring. Han håller i mitt liv, han ryckte undan mattan. Jag förväntas sälla mig till korten jag blivit delade…JAG VILL INTE att någon annan bestämmer över mitt liv. Men nu gick det så. Detta kommer att gräva ett hål i mig om jag känner mig rätt, denna orättvisa.
Jag kan inte slappna av och njuta av vardagen, inte ens med barnen. Tankarna flyger omkring. Jag är frånvarande, irriterad och trött. Trött på allt. Känns som om jag på alla fronter måste hålla skenet uppe. Jag sku bara vilja skrika och trilskas som ett barn!!
Varför ska alltid jag, fortfarande, vara den som måste vara stark för alla andra. Är det något jag tar på mig själv? Hur skulle det gå om jag slutade fungera. Bara släppa allt och gå, som HAN…
Denna känsla har jag haft även innan han släppte bomben. Trött på alla krav som livet har på mig. Men var ligger lösningen. Vad saknar jag? Vad är fel? Hur ska jag bli lycklig, pä riktigt?
Även om barnen varit hos X:et och jag fått egentid, känner jag mig halv. Utan mening och syfte. Vad är det som gnager? Vad söker jag? Har ingen aning varför jag känner som jag känner…
Precis så där går jag också och känner! En vanmakt och en hopplöshet! Jag vill bli glad igen och känna att framtiden blir bra men orkar inte ta tag i någonting och fastnar i destruktiva tankar. Sen blir jag arg på mig själv som inte rycker upp mig själv nån gång. Jag försöker tänka att livet är som det är. Jag är inte ensam om det här och att det händer andra människor hela tiden och att det kommer att bli bättre med tiden! Den där jävla tiden!
Jag känner mig inte ens halv. Jag känner mig rånad på hela livet! Utbytt! Förnedrad och inte ens värd respekten att åtminstone få veta att det funnits en annan i hennes liv så länge utan att få veta och åtminstone förbereda mig på ett annat liv. Det var liksom bara pang pang! F r om nu blir du ensam och kommer inte få träffa barnen varje dag längre!
Vaknade upp till en dröm där vi var tillsammans som familj. Gud vilken smärta när insikten kom över mig. Det var faktiskt bara en dröm 
En sådan dag idag…
Lider med dig. Kravlar också i kolgruvan idag och kippar efter luft. Hatar att vakna relativt lugn för att sedan checka in i mardrömmen. Men för varje minut läker vi. För varje minut kommer vi närmare målet som är att kunna återgå till livet igen. Tills dess håller vi i varandras digitala händer och sänder våra digitala kramar. Vi är så många som känner samma och min kärlek till alla sarjade själar är total.
KRAM.
Läser om så många som kommer närmare varandra under den sista tiden man bor ihop efter att bomben släppts.
Vi var också nära fysiskt, närmare än på länge, ej dock sex (vilket jag märkte att x inte skulle ha varit emot😳). Men prata om saken kunde vi inte. Känner att det finns så mycket som jag skulle vilja säga.
Jo vi kom fram till vad som lett till x:s agerande, även om det är oförsvarligt att gå bakom den andras rygg istället för att lyfta fram problemen.
Men x vana trogen är diskussion om saker å ting samma som gnäll om man diskuterar samma sak längre än 5 sekunder typ.
Känner att jag aldrig fått skälla ut honom. Just då var jag inte arg, mest uppgiven och förstörd. Grävde mig ner i att fixa allt praktiskt. Är det faktiskt meningen att hålla inne, mot honom, allt fult? Bara i syfte att kunna komma överens framöver med barnen osv.
Nu skall vi snart fixa barnens umgänge, underhåll osv och jag och x tycker säkert så olika om den saken. Även om vi tidigare kommit överens om riktlinjerna. X har tex pratat med dottern om att hon kan sova över en viss dag, utan att ta den diskussionen med mig först. Tycker att de vuxna skall prata först innan men lovar något för barnen ifall det sen inte lyckas.
Vet varken ut eller in!
Vaknade upp förra natten när minstingen kröp ner bredvid.
Sen var det kört, tankarna började snurra och sömnen uteblev. Började älta det som skett, målade upp bilder på det värsta som kan hända och kände mig verkligen nere på småtimmarna, med tårarna rinnande.
Hur kan det bara bubbla upp när man minst behöver det? Har försökt tränga undan känslorna de senaste veckorna, men blev igen påmind om vad jag mist när vi gick i ett köpcenter med dottern kvällen innan. Familjelycka runt omkring, gamla par som hållit ihop. Allt som jag blivit fråntagen…
Hjärtskärande
Förbannar även mitt X som nu mitt i allt kan tänka sig flexa en hel massa angående barn och umgänge, då han tidigare värderat sitt jobb och arbetstid närmast ett helgons. Det får mig att känna mig helt värdelös
Jag var inte värt det, helt tydligt…
Vardagen är här. Snart ska jag väcka minstingen och dagsrutinerna börjar forma sig.
Men jag mår sämre igen. X-et har funnit ännu ett sätt att rubba min tillvaro. Barnen är det enda jag har att fokusera på, nu vill han röra om det också. Jag går sönder av tankar och skräckscenarion. Jag vill få ro att skapa min vardag. Inte backa gång på gång med överenskomna system. Det är hjärnspöken som är framme.
Umgängesavtal inom kort, måste beställa tid. Han lever i den tron att bidraget kommer att gå till mina privata utgifter och försöker allt för att hitta avdrag…
Hej @Vilsenmamma
När jag läser din tråd känner jag så väl igen all smärta. Kram till dig!
Vad som främst slår mig när jag läst är också att du efter er separation fortfarande lever med samma villkor som innan denna bomb föll ner i knät, nämligen att du fortsatt förväntas vara flexibel för hans skull och att du ännu har ett större ansvar än honom att finnas där för barnen. Han formar om till något nytt med nya villkor och tar då för givet att du ska vara som vanligt för honom, trots att ni är separerade. Er parhuslösning är inte hållbar! Jag har full förståelse för varför lösningen kändes bäst när hela livets trygghet löstes upp. Jag förstår varför du ville kunna vara där för barnens skull. Men i denna lösning går inte DITT liv vidare! Och faktiskt inte hans heller, i alla fall inte de obekväma delarna, för det löser du fortfarande.
Han behöver lösa sitt liv, sina tider, sina relationer till barnen och sitt nya sammanhang helt på egen hand, utan att du flexibelt finns till hands. Man kan luras att tro att man gör det för barnens skull, när du i själva verket är hans begagnade och uttjänta betjänt. Låt honom lösa sitt liv och sin tid bäst han kan! Fast när du finns vägg i vägg där han kan kika in lite som han vill för att säga hejdå till barnen innan han drar iväg till sitt nya så får han i och med det inte över huvud taget känna på vad det innebär att bryta upp en relation och en familj. Han kan lalla sig fram! Han kan klampa in! Han får behålla sin familj som den var, men samtidigt få allt nya dessutom!
Och du får ingen chans att hitta dig själv i din nya situation! Att lösa praktiska saker med t ex hus själv eller med hjälp av andra är inte omöjligt. Att bli självständig är befriande!
Att inte ha sina barn där alltid är ovant till en början! Även smärtsamt, men faktum är att även det kan kännas helt annorlunda efter ett tag! Man ville aldrig att det skulle bli på det sättet, man har aldrig bett om att behöva vara utan sina barn, men den känslan är inte heller bestående. När han tvingas lösa sin del utan dig innebär det också att barnen får tillgång till sin pappa. Både bra och dåliga sidor! Det är inte dåligt! Och parallellt får du möjlighet att upptäcka vem du är, intressen, hitta din rytm, hitta ditt inre lugn och komma vidare från honom. När han fortsätter att få tillgång till dig kan inte det hända!
Hoppas arbetsdagen blir fin!
Kramar till dig!!!