Mm. Det här med separationer är aldrig lätt. Varken för den som lämnar, den som blir lämnad eller den eventuellt nya som är både nykär och osäker på hur förhållandet verkligen ska stå sig.
Har ni träffats IRL?
Vet du om allt det han skriver om sin fru är sant?
Jag kan känna att du redan är den andra kvinnan oavsett om du vill eller inte.
Nu vill mitt ex gärna tala om att hans nya försökte få honom att gå tillbaka till mig, men hon hade dörren öppen och lät honom flytta in direkt och planerade att genast att bygga om huset så att våra barn fick plats. Dvs det hon sa stämmer inte överens med hur hon agerade.
Istället för att prata med mig så har han anförtrott sig till henne, och och har flirtat och peppat honom.
Alltid funnits där i bakgrunden. Det kändes som ett sånt svek, på riktigt.
Jag skulle nog inte sätta mig själv i den situationen, upptagna och nyligen separerade går bort.
Känns som att om jag någonsin vill öppna mig och försöka våga lita på någon igen, så vill jag att det ska vara med en person som mår OK, som jag förhoppningsvis kommer göra något dag, och inte gegga in i någons separation.
1 gillning
Jo, vi har träffats och inlett en relation efter att han meddelat sin fru att han vill skiljas.
Inte optimalt och jag är medveten om att rollen som den andra kvinnan föll i min famn, vare sig jag ville eller inte.
Vad som sker i andra människors relationer kan man aldrig veta, när man bara blir serverad den ena versionen.
Men tyvärr är jag inte mer än en människa, en sorglig människa som tydligen är villig att göra samma misstag för en chans till lycka 
Men visst finns den där rädslan där att det är jag som kommer att blöda i slutändan.
Ja det är märkligt det här med känslor. Det är enormt svårt att hålla sig borta från någon man blivit förälskad i, även om man vet rent logiskt att det vore bäst att vänta tills stormen mojnat.
Jag hoppas du slipper bli sårad, @Vilsenmamma, liksom jag hoppas att hans fru slipper bli sårad.
Vet hon om er?
Förvisso finns det många historier, många erfarenheter.
Min är att den kvinna jag tröstade mig med och hade känslor för, som jag skulle kunna tänka mig lämna min fru för visade sig senare när jag blivit mer stabil vara a pain in the ass. Det är lätt att söka tröst och förståelse när man mår dåligt men mår man bra skulle man kanske inte alls göra de val man borde.
Min ambition när skilsmässan blev ett faktum var att vänta ett år eller åtminstone minst ett halvår innan jag ens borde fundera på att träffa någon ny. En gift kollega föll mig om halsen. Ingen förstod henne som jag, hon hade så dåligt i sitt äktenskap. Naturligtvis var jag korkad nog att falla för det.
Hade jag kunnat backa bandet skulle jag låtit henne vara och följt min ursprungliga plan. Jag tror inte på att gå in i ett nytt förhållande innan jag lämnat och bearbetat mitt förra. Jag kände det när jag nu blev fri att jag behövde i så stor utsträckning som möjligt kapa banden med det förflutna, inklusive mina trösterskor för de påminde mig för mycket om en av de mörkaste tiderna i mitt liv.
Jag rekommenderar ingen kontakt förrän han skilt sig och vänta till dess han hittat balansen och kommit underfund om vad han vill, om du är rätt för honom eller om du bara är en språngbräda till något annat - eller bara en avlastningsyta för lite verklighetsflykt.
Jag är inte säker på om han sagt det rakt ut, men hon är knappast dum hon heller.
Där är ytterligare ett intressant fenomen.
Jag var inte den direkta orsaken till skilsmässan, men har försökt säga åt honom att det trots allt vore viktigt att vara ärlig och berätta att det finns en annan.
Finns inget värre än att få höra sådan information från andra håll…
Det är så svårt. Jag vet helt rationellt att jag aldrig borde ha låtit det gå så här långt.
Allt jag önskat mig är en person som är redo för mig och ett ärligt förhållande på djupet.
Nu har jag låtit känslorna dimma till det huvudet sett så klart hittills 
Och ändå är jag så skör att minsta lilla obalans ger mig hjärtesorger, men kan inte låta bli att ta denna risk
@Vilsenmamma
Nej jag vet, det är svårt att vara logisk när känslorna river i kroppen.
Jag tänker lite på att eftersom du blev lämnad för en annan, så kanske du kan försöka ta den här chansen att styra upp det här. Hur skulle du ha velat att ditt ex och hans nya gjorde?
1 gillning
Det jag önskade av mitt ex var att han berättat att vårt förhållande var dött, INNAN han hittade ny…
En annan sak som sårade mig mycket var att barnen skulle involveras med den nya från dag 1.
Men nu i mina skor och med facit på hand kommer det så naturligt att vilja ha dem med. Finns ju kanske inte möjlighet att ses om inte barnen är borta samtidigt 
Så många synvinklar ändras beroende på vilken situation man befinner sig i.
Sådant som var helt otänkbart för några år sen, känns som d mest självklara just nu.
Mina barn stormstrivs i sin nyfamilj, får ibland känslan att de hellre är där än hemma hos ensamma mamma.
Min ensamhetskänsla växer större och större och rädslan att bli ensam sätter stopp för att avstå från min lilla ljusglimt till förändring på den fronten 
3 gillningar
@Vilsenmamma, det är det här jag efterlyser på detta forum. En förståelse för att allt inte är svart eller vitt.
För precis som du säger är man inte mer än människa.
Till och med du, som VET hur ont det gör när ens partner överger en till förmån för någon annan, kan inte hejda dig. Du kan inte välja att sluta svara när han ringer, kan inte ge honom kalla handen.
Det är otaliga människor här, både män och kvinnor, som säger att dom själva aldrig skulle tillåta sig själv att bli förälskad i någon som redan är upptagen. Att dom skulle kunna se klart och hinna bromsa sig själva och sina känslor innan dom hamnade i den sitsen. Och att dom, oaktat sina egna känslor, skulle välja att säga adjö till den nya kärleken så att han/hon kan avsluta sitt tidigare förhållande på ett ärligt och mer rakryggat sätt.
Jag tror att det är en förhoppning som alla har, men som få orkar följa när man själv står där full av kärlek för en ny partner.
Man hittar på undanflykter.
”Deras förhållande är ju redan över…mer eller mindre.”
”Han/hon har ju mått dåligt så länge.”
Som sagt. Inte mer än människa 
5 gillningar
Har han barn?
För dina barn är det lite skillnad då de redan har skilda föräldrar. Även om jag tycker att man ska vänta med att introducera en ny tills man vet att det är något att bygga på förutom fjärilar.
Vad du vill är liksom sekundärt gentemot vad barnen behöver.
@Fuzzy Att bli förälskad är en sak, det styr man inte över. Men hur man agerar och hanterar situationen kan man styra över. Tycker alltid att det är så spännande när man fråntar sig sitt ansvar för sin val, som att man inte har några.
Under min 26 år långa relation har jag blivit rejält förälskad vid två tillfällen. Jag valde att inte agera på det och se det svalnade det också. Nu när jag ser en av dem på jobbet kan jag undra hur jag kunde bli så förälskad i honom.
Jag vet att jag inte skulle kunna fortsätta med någon som jag vet var upptagen. Den känslan av att bli bedragen skulle jag aldrig på något sätt vara en bidragande orsak till. Jag har ett val där.
5 gillningar
@Trott, jag sa aldrig att det var omöjligt, men jag tror att många (inte alla) gör avkall på en del moraliska gränser eller åtminstone förvränger sanningen lite för att den ska passa in bättre på egna önskemål och drömmar.
Återigen. Inte alla. Men många.
Det tror jag med, så i det håller jag med dig.
Ja vet ni!
Det är mycket man inte trott sig göra eller säga. Men när man väl står där är det bara att konstatera att man aldrig skall säga aldrig.
Han har barn.
Jag förstår självklart att barnet går före, men samtidigt ser jag hur mina kanske t.om fått en bättre relation med sina bonussyskon och exets nya pga att de från första början umgåtts tillsammans.
Kan ju inte säga hur det gått om de hade valt att utesluta barnen och först i ett senare skede introducera dem för varandra?!
Och så är det självklart upp till barnets personlighet hur det reagerar.
Men på nåt vis tror jag att det är en sorts trygghet att barnen ser att pappas/mammas nya är någon som han/hon gillar och väljer att vara med och står för det, om ni förstår hur jag tänker!?
Och detta är starkt att komma från mig som verkligen hatade exets nyas roll i mina barns liv i början 
Däremot har jag alltid varit och är av den åsikten att det är personen i förhållandet, dvs mitt ex, som är skurken när det kommer till otrohet.
Jag har inte en dag anklagat eller varit arg på den nya över att hon la beslag på min man.
Man kan inte ta människor som inte vill bli tagna, helt enkelt 
Och jag måste tillägga att jag verkligen har grubblat, förnekat och stått emot eventuella känslor jag märkte dök upp gentemot min vän på nätet.
Men visst, i ett skede har man ett val, men som sagt ibland går man över egna moraliska gränser.
2 gillningar
“Never say never again” Lämpligt namn på Sean Connerys återkomst som 007 i en variant av “Thunderball” samtidigt som Roger Moore spelade in en annan i den officiella serien och något som jag lärt mig den hårda vägen.
1 gillning
Kära dagbok !
Ja, så känns det att skriva här. Ibland finns det inget behov och efter 2 år trodde jag inte jag skulle hänga kvar här.
Men nu känns det som om jag skulle vara tillbaka i den mörka, sega och otröstliga känslan av att vara ensam och övergiven. Nästan tillbaka på samma plats som när exet övergav mig.
Hur har jag tillåtit mig själv att hamna här igen?!
Jo, jag tog en chans att få uppleva lycka tillsammans med nån. Vågade hoppas, lita på att öppna mitt hjärta. Ta ner mina skyddsmurar. Men nu känns det inte som om det kommer att gå vägen och oj vilken smärta det kan framkalla 
Att bli bortvald, att känna sig oönskad eller oälskad. Att inte få den bekräftelse eller uppmärksamhet i ett förhållande man behöver. Alla dessa grejer triggar en massa negativa känslor hos mig. Kanske onödigt lätt, kanske i för stor proportion till händelsen, men likväl så förödande, sårande och humörsänkande.
Börjar tro att jag aldrig kommer att kunna ta ett ”svek”, hur litet det än är utan att brista helt eller att tappa hoppet på att det finns nån därute för mig. Som vill ha mig, som vill mitt bästa, som vill visa mig att jag betyder mest för just dem
Idag börjar min långledighet. Hade ett hopp om att ha sällskap i sommar. Det håller på att släckas och allt känns grått.
Barnen kommer att vara borta en längre period och jag har svårt att se hur jag skall höja mitt humör så att inte hela sommaren blir en sorgefest.
Känslan av ensamhet är inte lätt att göra sig av med. Trots vänner och familj
6 gillningar
December, en månad av längtan och glädje till julen…eller?
En påminnelse om att jag står ensam, om förlust av en familj och tomheten som följer 
När kommer man att komma vidare från denna känsla av att man blivit av med allt, allt som räknas!?
Oavsett om jag har mina barn hos mig på julafton detta år, känns det som om de tas ifrån mig när jag hamnar dela med mig av de dyrbara mellandagarna för att de ska fira med sin far också.
För att inte tala om nyåret då jag igen står ensam. Pandemin gör ju inte saken lättare. Jag vill inte bjuda bort mig, så jag hade redan förlikat med mig tanken att jag kommer att sitta hemma ensam i år. Men hjärnspökena ger mig ingen ro… känns som ett misslyckande, igen 
Jag har börjat gå hos en psykolog. Försöker hitta ett sätt att komma över denna sorg/nedstämdhet som jag bär på.
Utåt sett har jag allt man behöver. Hem, hus, barn, jobb, vänner, hobbyn osv.
Men innanför är jag så vilse, så ensam, så ledsen och ser inte hur jag kan ändra på de yttre faktorer som orsakar dessa känslor 
En känsla som förföljer mig är att jag inte kommer först för någon.
Ingen ringer mig först då de skall hitta på något. Jag står inte först på någons inbjudningslista då det kommer en festlighet. Det känns som om jag är den som tar första steget varje gång och till sist tröttnar jag på det…
Jag ogillar verkligen vetskapen om att jag inte har någon som jag alltid kan lita på att bli inbjuden hos då jag inte har barnen hemma på midsommar/nyår odyl.
Detta gör mig så otrygg i mitt singelskap. Jag behöver så en gemenskap att höra till, men det föll ihop när vi gick skilt från att ha varit ett par med exet😤 Och då är jag tillbaka i känslan av att jag blir sviken, inte bara av mina partners utan även av mina vänner.
Är det ett sätt att skjuta ansvaret ifrån sig själv? Men jag är verkligen obekväm i att be om att få komma med. Risken för ett nej förekommer ju då🤔
Och jag vet inte om jag tycker att man skall behöva be om att få komma med, de som vet att jag sitter ensam frågar väl endast om de vill ha mitt sällskap.
Min dåliga självkänsla pratar högt😓
4 gillningar
Känner så igen dina tankar och känslor.
Psykologen är för mig ovärderlig. Så att man får du allt tankar och funderingar.
Prata, prata, prata.
Nytt år, samma gråa tankar🙄
Har träffat psykologen några gånger, men kan inte direkt säga att hon lyckats vända mina tankar till det positiva.
Frågar gång på gång vad jag behöver och vad jag vill.
Jag vill skratta och känna mig älskad och behövd. Och av någon konstig anledning förknippar jag mycket av detta med en parrelation.
Jag vill omringas av goda vänner som tar mig med i gemenskapen.
Känner fortfarande samma känsla av övergivenhet, ensamhet och omöjlighet att påverka situationen jag upplever att står i vägen för min lycka.
Dvs gemensamheten och tryggheten med någon annan eller kanske i mig själv.
Barnen kom hem från sin far idag och direkt upplevde jag en smärta över att de hos honom väljer att göra en mängd familjära saker tillsammans, som t.ex åka skridskor.
Medan de hos mig totalvägrar att ta del i fritidssysselsättningar vi tidigare gjort, men nu finner totalt ointressanta.
Jag borde väl inte ta det personligt, men ändå går jag med tårar i ögonen av känslan att vara bortvald.
Dumt, men likväl hänger den med i allt vi gör, eller rättare sagt inte gör.
Vännerna, de lever sina egna liv. Jag orkar inte ta första steget hela tiden.
Men de bidrar också till en besvikelse jag går och bär på. Varför skall alltid jag ta kontakt om jag vill ses, är det värt mödan i längden…Just nu är jag så trött och less på allt och alla så det får vara.
Och så mannen som kom in i mitt liv efter exet, men svek mig när jag just vågat hoppas på en relation och börjat lita på en man igen. Han fick mig att nå botten på nytt och det tycks vara supersvårt att komma vidare.
Jag bröt all kontakt efter en tid, men nu har han pga gemensamma hobbyn dykt upp på nytt.
Jag har så svårt att kunna förhålla mig till honom. När jag ser honom känns det som om inget hänt, men när jag tänker på all historia blir jag bara så arg, besviken och obeslutsam om hur jag skall gå vidare.
Hur kan man lägga besvikelsen bakom sig? Jag är en mästare på att älta gammalt groll, medan han tycker att vi kan snacka på som gamla goda vänner 
Jag blir inte klok på mina känslostormar, jag kommer inte vidare, känns som ett hamsterhjul.
Är ledsen helt igenom, på allt egentligen och det tycks inte svänga
1 gillning
Hur gick det med honom? Valde han att stanna med sin fru, eller blev det inget mellan er trots att han skilde sig?
Han skilde sig, jag fanns där för honom till 150% under hela tiden, husrum och full tillgång till mig och mina barn.
Han kände sig trängd efter en kort tid, ursäktade sig med att han var vilse och ville återgå till vänner för att ta reda på vart han var på väg. Vilket jag förstående nog förstod, trots att jag blev djupt sårad och hade svårt att återgå till endast en vänskaplig kontakt.
För sent fick jag reda på att han, typ en vecka senare efter att han dumpat mig, var redo att dejta följande…
Så jag bröt helt och hållet kontakten, fram tills nu då våra vägar korsas.
Vet inte om jag vill ge honom rättigheten att ha mig i sitt liv. Känner inte att han förtjänar det.
Blir dessutom så provocerad över att han tar förgivet att han kan skämta och ta upp kontakten utan att inse hur illa han gjort mig.
1 gillning