Tiden går.
Snart, i början på maj, kommer dagen emot då exet meddelade att han var klar med vårt äktenskap.
Ett år, känns som igår. Kan inte påstå att jag är över sveket, känns fortfarande stundvis väldigt orättvist att livet fick denna vändning.
Har inte kommit så långt att något nytt förhållande skulle locka. Kan inte ens föreställa mig att blotta mitt inre (eller yttre 
) för någon främling 
Vardagen flyter på, våren gör det lättare att glädjas över små saker. Tar en dag i sänder.
Ta hand om er där ute 
13 gillningar
Kära dagbok!
Ena stunden är man uppe, andra nere.
Så kom påsken och igen en gång är man medveten om att kärnfamiljen är sprucken 
Har firat minstingens födelsedag med släkt från båda sidor, vilket gick bra.
Men sedan kom fallet ner i kolgruvan, då blivande tonåringen igen tog ut allt på mig (i jämförelse med hennes perfekta far där allt är guld och gröna skogar) och till råga på allt kommenterade lillebror att det är så mycket roligare hos pappa för där finns mera att göra och mera sällskap. Och så räknade han upp pappa, pappas nya och hennes två barn. 
Hur kan jag möjligtvis ha en chans att tävla ned det? Ensam, samma gamla hus, samma tråkiga regler, samma trista vardag…
Jag gick lite i bitar medan jag åkte till jobbet. Hur mycket illa kan en persons val göra med mitt liv, det är inte rättvist…
Senare träffade jag en av mina vänner som verkligen funnits här för mig, hon står vid ett vägskäl. Lämna mannen pga otrohet/alkoholism eller stanna kvar och hoppas det blir bättre. Gravid med tredje barnet…
Om hon lämnar flyttar hon bort från orten. Det gjorde mig ännu ledsnare. En av mina få vänner på mils avstånd är det sista jag önskar 
Så nej, jag har inte kommit över min skilsmässa på länge.
2 gillningar
Du ska inte tävla! Du ska bara älska dem! Sådant där kan svänga fram och tillbaka. Nya syskon är oftast roliga ett tag, sedan blir detjobbigt att konkurrera om förälderns uppmärksamhet. Var dock glad för att de har fått en styvfamilj de gillar, alternativet hade varit mycket värre.
Bara älska dem och stå fast! Det kommer att löna sig i längden.
6 gillningar
Nu är det en knapp vecka kvar så är ett år gått sen bomben släpptes. Hade önskat att min smärta gått över. Den lever kvar, blossar upp lite på nytt mellan varven.
Men jag har kommit underfund med att mitt största problem inte är avsaknaden av en äkta make, utan saknaden av flera äkta vänner.
Det är nästan lika stor sorg, om inte större, än vetskapen om att min trygghet (X) inte står bakom mig längre. Det finns ingen där, det känns lite skrämmande
1 gillning
Sårt å lese at du ikke føler du har ekte venner Jeg føler meg også veldig alene i blant, og blir frustrert og lei meg. Jeg har også vært handlingslammet i en god stund da jeg ikke har orket å dra i gang ting på egenhånd. Jeg var jo så vant til at vi var 2.
Jeg vil gjerne være din venn så langt det lar seg gjøre, send pm når du enn måtte ønske å få ut frustrasjoner eller bare skravle om alt mellom himmel og jord 
Klem
1 gillning
Fyller på min klagolåt, verkar som om det enda jag har att skriva ner är allt som är dåligt i mitt liv just nu.
Skolavslutning för äldsta barnet, vemodigt på fler än ett plan. Igen känslan av att vara övergiven. Visst, barnen stannade hemma en extra natt för att åka tillsammans till skolan och en bit mat därefter. Men vet ni, det kändes fel, helt tomt, att bara vara jag och barnen. Jag är enormt tacksam över dem och deras sällskap, men det är så tragiskt att det bara är vi numera under dessa speciella tillfällen Jag har ju alltid värnat om familjen och samhörigheten och här är tacken…
Direkt efter var det exets tur att ta barnen för studentkaffe hos våra bekanta, släkt från mannens sida, men inte med mig längre. Nej, nu var dörren stängd för mig och exets nya tar över. Hur kan det vara så enkelt att bara suddas ut, ofrivilligt utbytt, adios, det var det.
Blir lite arg på bekanta och vänner runt omkring. De som jag trodde skulle finnas där hör knappt av sig. En väninna hade planerat gå på konsert på vår ort och frågade inte ens mig, även om hon vet att jag gärna tar sällskap till allt extra som händer om jag inte har barnen. Tar det nästan lite personligt, vet inte om det är fel tänkt av mig. Jag är nog verkligen urusel på att ha ett rikt socialt liv verkar det som.
Jag bara undrar när det skall vända och jag känner att jag är glad över att vara mig själv. 1 år räcker verkligen inte till. Känner att jag inte kommit längre än utanför dörren på jakten efter mitt sanna jag. Tror inte hon finns kvar längre. Bara ett tomt skal, som kör runt runt i samma ekorrhjul oförmögen att byta riktning.
Gud så deprimerande det låter, men jag tycks ju trivas här nere i kolgruvan 🥵
2 gillningar
Det där med vänner håller jag med om. Som familj umgicks vi en del med andra familjer, vi bjöd på middag och blev bjudna på middag. Det är drygt 1 år sen exet flyttade, inte en enda gång att någon familj har bjudit över mig och barnen på middag! Inte en enda gång. Det är som att man kan inte umgås med oss som familj längre, eftersom vi är stympade. Det är sårande och jävligt irriterande. Jag har bjudit in familjer några gånger, men det känns konstigt när man inte får några inbjudningar tillbaka. Tycker synd om mina barn, de tyckte ju om att komma hem till kompisar. Nu mister de det. Jag träffar tjejkompisar/mammor emellanåt. Passar på att bjuda hem när jag inte har barnen.
Det suger att inte vara en familj längre!
3 gillningar
Det är märkligt. Helt samma här. Ingen hör av sig av de man tidigare umgåtts med. Det blir ju så tydligt i barnens vardag att hemma hos mamma är det bara vi, medan pappa kan bjuda på ”familje” tillställningar. Helt vrickat.
Men samtidigt har vissa bekanta överraskat, de som stod oss lite längre ifrån🥰
Men jag håller med, jag tycker inte om att vara ensam vuxen i familjen. Det skär i hjärtat att inte kunna ge barnen den upplevelsen här hemma längre
Och jag börjar bli lite arg på allt och alla. Jag vet att det inte är någon annans fel att jag är där jag är, men ändå. Är vi så kalla i dagens värld, egocentrerade att man bara halar in sina egna och hoppas att det inte händer åt sig själv?! Känns som att de tror att det smittar av sig.
1 gillning
Visst var det så @Besviken att du hade barnen lite mer än 50/50 eller kommer jag fel ihåg?
Jag har ju mina största delen av tiden, vilket jag är själaglad över, men ibland undrar jag om jag gör det för lätt för mitt x. Kanske jag inte skulle känna mig så irriterad om han fick dra halva lasset. Nu underlättar jag ju hans vardag så mycket.
Men vill verkligen inte mista mer tid med dem än jag redan gör 
Plus att deras ”arbetstid” skulle bli längre än nödvändigt.
Svårt det här…
Funderar mycket på vad som saknas eftersom jag inte hittar lugnet och lyckan i vardagen alla gånger. Mest stress och missnöje känns det som 
Det är märkligt hur det blir. Jag har väl eg. inte förlorat några vänner, men jag är inte inkluderad i “par-konstellationerna”. Det blir mest att kvinnan i hushållet vi brukade umgås med hör av sig och vill ses utan karln. Vad det beror på vet jag inte. Ett par vänner funkar som vanligt - där har jag varit inbjuden till dem som par, men det är lätt räknade.
Är det kvinnorna som inte vill bjuda hem en singelkvinna? Som att jag skulle lägga an på deras partner bara för att jag är singel? Är det männen som inte vill att deras fru ska hänga med en kvinna som visar helt klart att det går finemangers att klara sig själv och att hon är färdig med mansbebisar? Konflikträdsla? Skulle kunna vara - men mitt ex har bett hela vår gemensamma bekantskapskrets att dra åt pepparn så det finns lixom ingen att ha konflikt med.
Märkligt är det hursomhelst - jag har lovat mig själv att ALDRIG bli sån!
4 gillningar
Vet du, det er min erfaring også! Jeg tror dessverre at det er som du skriver, at mange kvinner tror vi single damer er forandret til primitive rovdyr som kun venter på en anledning til å slå kloa i mannen og dra ham etter håret inn i vår hule. For mange av oss er det ikke tanken på en mann som frister mest akkurat nå, innimellom kan man bli mannevond og ønske seg inn i et kvinnekollektiv for resten av livet 
På den andre siden så er det som du skriver, du har mannen som ikke vil du skal ha dårlig innflytelse på kona og sette griller i hodet hennes. Vi kan bare spekulere i dette, men jeg vill ikke blitt overrasket om det skjedde omtrent sånn.
Nei, ikke tenk så mye på det, vi får kose oss med de parene som fortsatt vil være med oss og som forstår at vi ikke er en trussel, hverken for gubber eller kjerringer. Vi blir aldri sånn 
Ha en fortsatt fin dag
1 gillning
Kan det inte bara vara så enkelt att en del gifta kvinnor tycker om att umgås utan sina karlar och passar på när de har en ensamstående kvinna i sin bekantskapskrets? Tror många gånger att man inte ska krångla till det för mycket, risken är att vi som blivit bedragna har fått svårt med tilliten och börjar se spöken där de inte finns.
3 gillningar
Kan nog absolut vara en del av det. Men sett alltför mycket av denna varan och hört av bekanta med samma uppfattning för att tro att det inte finns ett uns av det andra med. Jag har inga som helst problem med brist på umgänge så jag bryr mig föga, men har ändå livet mig själv att aldrig sälla mig till den skaran som beter sig så.
1 gillning
Glad midsommar allihopa! Jag har just tagit sommarlov och har nu åter igen en ny period som frånskild att tackla. Första gången i barnens liv vi är längre än en vecka ifrån varandra. De kommer inte ha någon skillnad, men ojoj vad jag kommer att vara plågad.
Som tur är får jag ha barnen över midsommar och veckan efter innan de åker.
Vi firar med en vänfamilj, åker på midsommardagen med två vänfamiljer på brunch och sedan var det dags att fira tonåringen.
Likväl känns jag tom, stundvis ledsen. Kan inte låta bli att påverkas av vetskapen av att exet gör det jag/vi borde gjort tillsammans, med våra bekanta. Jag känner mig bortvald, utsuddad, inte viktig. Och jag slipper inte ifrån dessa känslor. Livet känns så orättvist.
Går med en gnagande oro i magen fortfarande, dock endast stundvis, men tillräckligt för att göra livet surt.
Dottern åkte till sin pappa över natten för att sedan umgås hela dagen med hans nya (som opassligt jobbade hemifrån) och ställa igång semesterförberedelser när de ska båta i skärgården i 2 veckor. Det känns inte kul, den resan VI planerade ifjol. Nu får hon uppleva det med mina barn 
️
Min dotters kommentarer gör inte saken bättre. Jag tror på riktigt att hon delvis skyller skilsmässan på mig även om hon inget säger. Allt är så mycket bättre hos pappa och allt jag gör är bara fel, även om det är lika som vi alltid gjort i vår familj.
Vi parkerade på en familjeparkeringsruta och då kläcker hon ur sig, sur som en citron, att vi har då aldrig varit en familj 
Jag blev riktigt stött och ifrågasatte kommentaren. Fick då tibaks att hon bara skämtade, men det tror jag faktiskt inte hon gjorde innerst inne.
Eller är det jag som avspeglar mina stötta känslor på hennes tvära beteende som tonåring?! Inget känns bra i vår relation, hon kan verkligen göra mig ledsen med sitt bryska beteende.
Häromdagen ville hon inte ha ett kalas heller…hellre firar hon väl med sin nyfamilj tänkte jag då 
Mitt mammahjärta brister!
Märker att jag ha svårt att inte ge efter för mina egna demoner, vid alla motgångar med barnen. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte blanda in vad deras pappa gjort mot mig i våra dispyter.
Vet inte om jag ser fram emot sommarlovet eller inte 
1 gillning
Stor igenkänning på det där. Vissa döttrar (jag har två, men två personer kunde inte vara mer olika än mina två) vet precis på vilka knappar de ska trycka och det finns ju knappt något mer förgörande, sårande och provocerande än dennas beteende.
Jag hade några svinjobbiga år med min ena. Hon behövde mig så fruktansvärt, men kämpade som en gnu för att frigöra sig och kunde (kan till del fortfarande poppa upp om hon är pressad då jag alltid har varit hennes största trygghet, men samtidigt viktigaste pop-of-ventil) tyvärr inte göra det på ett bättre sätt.
Jag känner med dig, det där är snudd på det jobbigaste som finns i synnerhet när man är skör av andra anledningar. Jag har verkligen kämpat men jag kan inte slå mig för bröstet, många är gångerna då hon lyckades provocera mig nästan till bristningsgränsen. Tack och lov har hon alltid varit en extremt högfungerande person, såväl intellektuellt som socialt och exakt överallt annars. Hade hon inte varit det så hade jag varit sjuk av oro för om det vore något allvarligt fel på henne 
Men vissa mamma/dotter-relationer ska tydligen vara ens livs största utmaning, mycket för att man älskar dem så högt och för att allting därför på gott och ont är omöjligt att både distansera ifrån och värja/nollställa sig inför. Tack och lov har jag en dotter till med vilken relationens grad av komplexitet är den raka motsatsen. Den enklaste människan i världen och utan henne vet jag inte hur jag hade orkat med min komplexa, men utan minsta tvekan lika högt älskade, dotters bombastiska frigörelseprocess.
DU, @Vilsenmamma är förmodligen din dotters viktigaste människa i livet och du projicerar inte. Därför är det DU som får ta del av hela hennes palett. Inkluderat de delar av hennes personlighet som hon kanske (troligen) aldrig till fullo visar för någon enda annan person. Men du är är en vuxen, normal, fungerande person och mamma som är lite skör och mörbultad just nu, men det betyder inte att du “projicerar”. Däremot smärtar det lång mkt mer att dessutom fungera som den där pop-of-ventilen.
Det är tufft som f-n många gånger, så pass att det känns snudd på outhärdligt ibland. Men det blir bättre, förr eller senare 
8 gillningar
Liten uppdatering.
Dag 7 utan barnen.
Har hittills inte fått något gjort här hemma, helt apatisk på sofflocket/solstolen/sängen med telefonen i handen eller en bok.
Ingen som skriker och kräver service stup i kvarten.
Vet inte om det är najs eller bajs 
Men hade massor jag tänkt göra, måla, fixa osv
Tror jag inte lagat mat sen barnen for 
Usch så tomt det är. Har haft inprickat lite program med vänner men annars har jag inte gjort något alls 
Hade tänkt ta denna tid att känna efter vem jag är.
Men gjorde det dumma misstaget att ta ner Tinder för nyfikenhetens skull. Så där har jag suttit med näsan i skärmen och chattat med en kille. Som dock inte har den minsta mening med att träffas ”in person”…Allvarligt 
Jag har världens möjlighet att dejta men inget napp, frustration med stort F
Trodde inte jag hade suget efter män kvar, men tydligen fanns det begravt. Inte lika kul att det blommade upp när det inte finns några kandidater att stilla det med 
Snart deppar jag väl över det istället för exet 
1 gillning
Ett halvår sedan jag senast uppdaterat här på forat. Mycket har hänt, positivt och negativt.
Dejtat lite, festat mycket, njutit av barnfritt, försökt bryta invanda mönster. Vissa stunder känns det enormt bra, andra faller man ner igen.
Känner ett tomrum som jag vet inte vad jag skall fylla med 
Kan jämföra det med en emotionell berg-och dalbana. Krävs så lite för att locka fram den sårade, övergivna, kärlekstörstande, ensamma personen som gömmer sig i mitt inre 🥺
Är vilsen kanske, har hela hösten haft en drift i kroppen att hitta en man. Till vilket pris som helst Dagens appar är beroendeframkallande men samtidigt så destruktiva då de flesta män inte har det minsta folkvett när det kommer till kritan
De få jag faktiskt träffat några gånger och fäst mig lite vid, har tyvärr av olika orsaker inte velat mer…det svider otroligt mycket. Lär mig så mycket om mig själv, men samtidigt blir jag lite nedstämd över hur lätt jag fäster mig vid första bästa som visar mig lite ömhet och närhet.
Problemet är jag inte är en bra mamma när jag känner mig såhär. Det liksom färgar av sig på hela min existens som person och hur jag än försöker tränga undan dessa känslor så är jag disträ och ibland mer eller mindre irriterad.
Denna qoute sammanfattar min känsla ganska bra:
”Anyone else in a weird state of mind right know? Like everything is fine but everything’s not fine.”
Önskar jag hittade min inte frid och lärde mig leva i nuet, nöjd med det jag har 
️
Resan fortsätter, även om det känns som om jag är över skilsmässan så sätter den sina spår i livets gång.
2 gillningar
Har i sökan efter en ny människa att leva med, lyckats hitta en man som ligger i skilsmässa. Mindre lyckat kanske…
En god vän, som under ett år varit mitt stöd i vardagen. Vi märkte att det fanns något mer än vänskap mellan oss.
Jag fullt redo att köra vidare med allt vad det innebär. Nästan så att det gör ont i kroppen då det inte sker i den takt jag önskar.
Han mitt i den svåraste livskrisen en människa kan befinna sig i.
Och nu är jag livrädd att bli bränd igen, helt förstörd över att mina förväntningar och förhoppningar på oss inte kommer att bli sanna 
Känner att jag inte vågar trycka på med mina funderingar över framtiden, samtidigt som denna osäkerhet inom mig gör mig galen av nedstämdhet.
Han har fullt förståeligt ett tumult av känslor och sysslor i hemmet han är på väg att lämna.
Jag äts upp inifrån och undrar om jag gjort ett stort misstag då jag litar på att han är redo att fortsätta på ett nytt förhållande med mig.
Just nu hamnar jag stå på sidan om och vänta och det är en väldigt otrevlig känsla som gör mig minst sagt nedstämd…
@Vilsenmamma, så han lämnar sin fru för dig? Jag tänker att eftersom du säger att ni varit vänner under ett år och att ni märkt att något annat sakta vuxit fram.
På ett märkligt sätt är cirkeln sluten.
Försök hitta tröst i att om han verkligen vill ha dig i sitt liv så kommer det såklart bli så.
Är du rädd att han ska avbryta skilsmässan och gå tillbaka till sin fru?
Eller är du rädd att du bara var en språngbräda ur hans relation med frun och att han kanske kommer vilja vara singel när skilsmässan väl gått igenom?
Vi har varit virtuella vänner och funnits där för varandra.
Har lärt känna en empatisk och snäll man, som levt i ett förhållande med en alkoholiserad fru. En man som redan separerat på prov innan vi ens blev vänner.
Så indirekt kanske min roll haft en effekt som katalysator till att han tagit det sist steget.
Men de diskussioner vi fört som goda vänner och de råd jag gett hade jag gett alla i samma situation.
Men jag har varit hemskt tydlig med att orsaken till att man lämnar sin familj skall komma från ens egen önskan att inte leva kvar i den situation man befunnit sig.
Inte att någon annan lockar. Vet ju själv hur det kändes…
Och att jag inte ville vara den andra kvinnan under några situationer.
Men känner bara hur tungt det är att finnas där och peppa.
Samtidigt som jag öppnat både mitt hjärta och dörren till mitt hem, till någon som säkert är lika vilsen som jag själv kände mig vid den tidpunkten.
2 gillningar