Nej hon har två egna och två bonusbarn. Men jag förstår ju samtidigt hennes tankesätt och för barnens väl är det ju bra att alla trivs.
Kan inte bara få in det som en positiv grej i min hjärna då det händer mig och mina barn Så långt har jag inte kommit ännu…
Alla säger att man ska ta lyckan i sina egna händer och ta kontakt och be om hjälp i sin ensamhet. Men jag vill verkligen inte be på mina bara knän att få våldsgästa någon nu på nyårsafton som exempel.
Har en väninna vars man bjöd in mig till nyåret, väntar nu på spänning om hon hör av sig eller om hon låtsas glömma, eftersom han inte hade kollat det med henne innan.
Det är hemskt att bli lämnad och dubbeljobbigt då de vanliga rutinerna som parmiddagar etc faller bort. Dottern har dessutom valt bort mig till nyårsfirandet, så här sitter jag och tycker synd om mig själv, igen 🥺
Fast nu förutsätter du en saker som nödvändigtvis inte är sanna:
”Hon låtsas glömma” Kan ju vara så att han pratat med henne och hon sagt ”Vad kul” och tror att du kommer eftersom du faktiskt pratat med hennes make, eller hur?
Är det en vän eller ytligt bekant?
Du måste våga ta plats, för din egen skull. Och när du mådde bra, var det ett problem att ”bjuda in” dig själv då?
Men jag känner igen känslan av ensamhet du beskriver. Den tror jag vi alla här inne haft som kamrat under perioder.
Hon stod bredvid när han sade det och jag såg ju på henne att det inte var något de pratat om. Hon bara konstaterade att de inte gjort några planer ännu och att vi skulle höras närmare. Känner att det inte är min sak att trycka på.
Jag är medveten om att det är min dåliga självkänsla som pratar. Har aldrig känt mig naturlig med att ta plats. Är väl rädd att bli ratad och tar då det säkra före det osäkra.
Vi hade ett väldigt litet socialt nätverk med mitt x. Vi hade just börjat få lite mera umgänge med denna familj, då han lämnade mig. Nu rörde det ju upp alla system och jag har inte riktigt landat ännu.
Önskar helgerna vore över. Det lockar fram alla känslor till ytan och förstorar dem något förskräckligt.
Kan inte helgerna vara över nu! Jag går i bitar. Tårarna tränger sig på hela tiden.
Få se hur morgondagen slutar. Har ännu inte hört något från min väninna
Skall hälsa på en annan vän tidigare på eftermiddagen före fyrverkerierna börjar, som vi ska se med barnen innan de åker till Xet. Skall bli kul men samtidigt önskar jag bara gå hem och låsa in mig i min lilla bubbla av självömkan.
Han och den nya lär också vara i publiken…hoppas verkligen inte jag stöter ihop med dem. Det skulle vara första gången jag ser dem tillsammans i sådana fall. Det pallar jag inte…Att lämna över mina barn till henne
Nu har de köpt hus. Jag fattar inte. Efter ett drygt halvårs sällskapande är man bombsäker på sitt förhållande med barn och allt som kommer med i bilden!?! Fy vad jag hatar denna känsla av att han tar ifrån mig mitt liv. Hur har han lyckats ha en annan på sidan om, svika sin fru, flytta ut och få barnen med på noterna, så att de självmant väljer hans sällskap under sådana här familjehögtider, det är så ofattbart svårt att ta in…
Det var en tid sen jag orkat uppdatera läget. Det går upp och ner. Just nu ner igen…
Nyåret gick helt okej. Jag vågade gå utanför min bekvämlighetszon och tog kontakt med min väninna. Jag var välkommen och hade igen en gång grävt ner mig i självömkan helt i onödan
Såg x:ets nya vid byte av barnen. Som tur förstod hon att hållas en bit ifrån. Jag pallade inte att se på henne utan vände ryggen till. Dottern kunde inte fort nog ”byta sällskap” och fortsätta kvällen med pappa.
Blir inte klok på hur hon känner och agerar?!?!?
Kanske hon inte heller vet…
Det nya året har väl börjat helt lugnt när vardagen började rulla på igen.
Men de senaste dagarna har varit tunga. Dottern och jag har rykt ihop igen och jag känner mig som världens sämsta mamma, då jag inte orkar vara den ”lugna och förståndiga” av oss två hela tiden, utan tappar nerverna och tillrättavisar henne onödigt högljutt
Syskongnabb som alltid spårar ut, tonårsagg mot mig och jag vet inte hur jag skall få det att vända, aaargh…
Finns en kurs för barn med separerade föräldrar jag vill att hon ska gå, men tror inte hon går med på det frivilligt. Tror det skulle hjälpa hennes ”raseri” inombords, som oftast kommer ut i ilska på mig och lillebror. Aldrig pappa
Och så till dagens hjärtesorg. Nu har X flyttat in i sitt nya hus med sin nya sambo och mina barn börjar vara där istället för i grannhuset när de är med pappa. Barnen är eld och lågor över remont, flytt och sina nya rum.
Ikväll är det pappakväll och jag kan inte hjälpa det, men tar det som en personlig förlust då dottern väljer att åka ”hem” tidigare till pappas hus med pappas nya, än vänta hemma hos mig tills pappa och lillebror åker hem från kvällens hobby i närheten.
Är jag löjlig eller är det fler som känner som jag?
Jag vet ju att jag är viktig för henne, men det känns ändå som ett knivhugg då dottern väljer HENNES sällskap.
Jag fasar för dagen då hon ställs frågan var hon vill bo och hon väljer pappa
Du är så långt ifrån löjlig som det går att komma… och hör sen!
Att i perioder, längre eller kortare, inte vara kompatibel med sin tonårsdotter tror jag är något som alla (i princip) modiga, ärliga mammor med iaf någon självinsikt kan skriva under på. Jag har två döttrar och en av dem är väldigt ofta inte kompatibel med mig. Jag har slitit mitt hår med henne, så många gånger att jag tappat räkningen för länge sedan. Hon har alltid favoriserat sin pappa framför mig, medan hon på samma sätt alltid har sökt min hjälp (sällan och aldrig hans) och mitt stöd när hon har varit i behov av någon av dessa komponenter i livet. Men det har resulterat i att jag har känt mig så utnyttjad så många gånger, och så uppgiven och förtvivlad…
Jag har verkligen gjort så gott jag har kunnat, även om gudarna ska veta att jag alltid har önskat att jag hade orkat och förmått låååångt mycket mer. I sanningens namn så har jag inte heller alltid förmått superbra, för hon om någon har verkligen anat sig till mina svagaste punkter, och hon har utnyttjat sin intuition när det passat henne själv. Tyvärr, för det ställer inte henne själv och hennes personlighet i särskilt god dager.
Jag vet oxå att om jag har gjort så gott jag har kunnat i varje stund, oavsett hur bra det sen än blev, så kan ingen… inte ens jag själv begära mer…
Och ändå så begär jag alltid mer av mig själv., när det gäller henne, eller såklart dem båda även om den andra är en ren “walk in the park” om man jämför… för det finns ju absolut ingenting i livet som är mer värt än barnen. Hur knäckt man än blir av att bli lämnad av en partner så är det ändå ingenting mot att inte vara kompatibel med sin/sina döttrar. För barnen är ALLT.
Jag har inget mirakelsvar, tyvärr… men jag tror (och har faktiskt börjat känna det komma, äääntligen även om det är en bit kvar) ändå att det lugnar sig med tiden, så sakteliga…
Jo, jag vet att det är (förhoppningsvis) övergående problem. Men jag har alltid gjort allt för mina barn, alltid ställt upp i alla lägen. Blir så ledsen när hon alltid skall göra mig till the bad guy i allt.
Hon har ju ingen delaktighet i att mannen lämnat, men det känns dubbelt så bittert att även hon väljer bort mig stundvis och är så avstötande.
Och jag försöker att inte agera på känslorna och dra in henne i mina känslostormar angående skilsmässan. Men som du säger, det är ännu värre än tio skilsmässor, när barnen inte är närvarande till 100%!
Försök att inte ta åt dig då du föreslår en grej som absolut inte kommer på frågan enligt dottern, men en stund senare är det roligaste hon kunde tänka sig då pappan föreslår exakt samma grej 🥺
Tiden går, men jag känner tyvärr inte att jag kommer nån vart. Just nu står jag stilla i känslan av ensamhet och över att ha blivit berövad mitt liv som jag ville ha det. Har noll intresse för att vara singel, känner ingen glädje över att vara ifrån mina barn.
Våren kommer, huset är mitt och skilsmässan klar. Men på något sätt känns det som om jag hamnat i startgropen igen. Xet har flyttat för gott, in med sin nya. Våra barn remontar och fixar i sitt ”nya” hem. När skall det sluta kännas som deras glädje hos pappan är bort från min glädje tillsammans med barnen?
Hamnade köra via Xets nya hus och såg ”dem” tillsammans på gården. Hade förvånat nog inga känslostormar då de gick omkring och gjorde samma som ”vi” borde ha gjort och har gjort så många gånger förut. Men sorgen över att jag är utbytt, den hänger kvar som en skugga i allt jag gör. Så ledsamt…
Jag fyller våra dagar med program och sällskap, men inget känns äkta. Jag är ett skal som bara flyter med. Det är en lång väg kvar och jag undrar om jag någonsin kommer att bli lycklig som frånskild tvåbarnsmamma.
Min största fasa är när barnen inte längre behöver mig, då står jag här
Skjønner godt følelsen av at ingen trenger meg, den er vond. Det er derfor du nå videre skal definere deg selv som mer enn skilt tobarnsmamma. Du er “navnet ditt” og mer enn skilt og mamma. Du må finne glede i ting som er bare dine/ditt, som gir deg positivt påfyll uten å ha sammenheng med “skilt” eller “mamma”. Javel, du er det, ikke la det bestemme din lykke. Barn trenger å kjenne en mamma som tar vare på seg selv, som har et eget liv og som ikke “ofret seg” for barna. Vi skal selvsagt gjøre alt for våre barn, ikke misforstå. Nå er det nå engang sånn at du har alenetid, jeg hadde ikke barnefar med i bildet og måtte utnytte hver time jeg fikk barnefri til å pleie MEG. Da ble jeg en bedre mamma. Jeg gikk på kino, teater, utstillinger, leste om nye temaer, konserter, turer i skogen, jeg pleiet venninner. Alt dette har gavnet meg nå som gutta ikke lenger trenger meg på samme måte som før.
Når ungene en dag står på egne ben er det godt å ha noe du kan glede deg over. Og de vil jo alltid trenge mammaen sin, tro meg.
Min eldste sønn er 25 år, bor i en annen by og har kjæreste og svigerfamilie der. Båndene vi har er så sterke at han innimellom kommer og tilbringer tid med meg og lillebroren, ikke for noe annet enn å være sammen, fordi vi trives sammen. Og jeg som i alle år fikk høre at sønner forsvinner ut av livet til mamma, døtre blir. Stemmer ikke!!! Gutta mine og jeg har et utrolig sterkt bånd, og vi har det gøy sammen. Jeg er privilegert!
Håper inderlig du forstår hva jeg mener. Ikke bruk tid og energi på noe som ikke nødvendigvis blir noe av, og du kan selv styre denne delen av fremtiden din, her har du et valg.
Prøv å samle energi for din egen del og kom igang med “prosjekt DU”
Jag hör dig, men mitt problem är just det, JAG är ingen…för tillfället
Allt jag gör, känner jag ingen glädje över. Träff med väninnor, kul, men fortfarande har jag en känsla av tomhet, där och då!
Det är svårt att förklara men jag kan känna mig ensam mitt ibland en mängd vänner. Den ensamheten vet jag inte vad jag skall fylla ut med. Drar mig nästan hellre undan i vissa situationer. Känner att jag inte orkar vara aktiv hela tiden. Svårt det här…
Du har helt rett, du føler at du er ingen AKKURAT NÅ. Det aller beste med perioder i livet er at de bare er perioder; de går over!
Jeg forstår at du føler på tomheten som er altoverskyggende, den spiser deg opp innvendig og hindrer deg i å leve. Og man trekker seg unna for å slippe å føle på tomheten, man slikker sine sår i ensomhet.
Har ingen problemer med å forstå hva du mener, har vært der selv. Du må også gi deg selv tid til å sørge og finne din plass i ditt nye liv som du ikke har valgt. Det er vondt og vanskelig å måtte innfinne seg med et liv man ikke vil ha i det hele tatt.
Det er allikevel ikke helt håpløst; du er klar over situasjonen, og det er første skritt til å endre den. Ting tar tid. Du trenger ikke være aktiv hele tiden. Du trenger ikke skyve følelsen av tomhet og ensomhet bort, dessverre er disse følelsene en del av livet. Vi er mange som har det på samme måten, i større eller mindre grad. Jeg høres kanskje uforskammet positiv ut, men jeg måtte tvinge meg selv til å finne noe positivt jeg kunne holde meg fast i for å klare dagen. “Gutta mine er sunne og friske” var et mantra jeg tvang meg til å gjenta om og om igjen. Positive tanker avler positiv energi, litt etter litt. Jeg måtte være min egen bestevenn, og på den måten gikk det bedre etterhvert. Det tok et par år før jeg var såpass i vater at jeg fant ekte glede i å være med venninner og andre. Og igjen, jeg forstår så inderlig vel at det ikke er lett.
Bare ikke gi opp
Åååh vad jag hatar att vara dumpad eller rättare sagt utbytt. Senaste veckan har gått helt bra, men så kom budet att mina(våra) vänner blivit bjudna på Xets invigningsfest. Så var man i kolgruvan igen då Ska det aldrig ta slut!
Önskar att han sku flytta bort och försvinna från mitt liv. Kan man inte byta ut barnens far likasom andra byter ut fruar/män?! Jag tror jag sku välja spermdonatorer i såna fall. Noll kontakt liksom
Står i exakt samma sits som dig. Lutar åt att bo kvar. Jag är också praktiskt lagd o h fixat det mesta själv. Det går alltid att leja bort det man inte klarar själv. Det klarar vi !
Om man håller på och umgås som vanligt så blir det ju aldrig något avslut man kan ju inte gå vidare då går man nog o hoppas att det skall bli bra igen .
Så långt har jag inte kommit ännu…
Skulle så gjerne holdt rundt deg og latt deg gråte på skulderen min. Alle som trenger det skulle fått, egentlig.
#inteenssinnesrobönentiogångerpårakenräcker
Ska det aldrig ta slut!