Ja, det kan jag förstå. Speciellt om allt bara hände utan att ni pratade desto vidare om det?
Vi har pratat fram och tillbaka, men i hans värld gjorde han inget fel.
I min värld menar man vad man säger och håller det man sagt.
Men från att ena dagen ”ha en framtid tillsammans” till nästa dag då han inte är ”redo för en relation” för att han måste få vara själv (vilket i slutändan visade sig vara endast skitprat) så har jag svårt att förlåta.
Därav min kluvna vilja till fortsatt kontakt.
Jag vill släppa denna börda, men tycks inte vara kapabel till det
1 gillning
Lite historia…
1 gillning
Blir en kort uppdatering.
Yngre barnet (9år) har börjat prata om att han vill vara med pappa (oftast i samband att han kommer hem från sin far).
Han kunde bra bo hos pappa och jag kunde komma och hälsa på ibland. Eller vara en längre tid hos pappa och en kort hos mig.
Nu är de 9/5 hos mig/sin far.
Och detta gör så ont. Jag förstår att han saknar sin far och tycker det är kul att vara med och göra vad de nu gör hemma hos pappa. Där finns ”familj” och bonus syskon, här ensamma mamma och samma tråkiga liv som alltid.
Jag har haft en så deppig tid efter oktober-20 då vi för första gången deltog i ett bröllop där vi båda var bjudna (exet och jag). Barnen hade pappa helg och satt med sin pappa och hans nya, medan jag satt ensam.
Fy vilken känsla 
Jag kände mig så ensam, utbytt och ledsen. Familjelös helt enkelt.
Denna känsla hänger sig kvar. Jag tar så lätt åt mig då det kommer till att vara utan mina barn. Vilken smärta, vilken sorg. Livrädd för att även de skall välja bort mig, även om jag vet att jag alltid är deras mamma…
3 gillningar
Jag har i perioder haft barnen på heltid, framför allt den äldste. Efter ytterligare en period med 50/50 ville han bo hos pappan istället. Han var då 15 år. Jag kände att visst sved det, men jag har en fortsatt nära kontakt med honom även om han bor hos pappan. Han känner att det är mig han litar på trots allt och kommer till mig när det kör ihop sig. Kanske kan det vara ett sätt att se på det?
Midsommar, en glädjefylld tid då familjer samlas och firar enligt gamla traditioner.
Det var då, men nu tre år senare är jag fortfarande och sörjer att kärnfamiljen inte finns. Att de gamla vännerna fortsätter fira på sjön, med exet och båten, medan jag är utbytt mot den nya.
Hur kan detta ännu svida?!
Jag har glädjen att få fira med mina barn i år, men det känns så halvhjärtat. Det känns så fel att inte ha samma gemenskap längre. Varje år får vi vänta och se om vi blir bjudna nånstans och jag vill så gärna att mina barn ska få mera än bara mammas sällskap.
Jag förstår inte varför jag inte kommer framåt. Blickar bakåt och känner mig snuvad på en massa. Det går så lätt för alla andra frånskilda att hitta nya umgängeskretsar, nya partners och nya intressen. Medan jag står och stampar på samma ställe, känns det som, med en liten liten risk för bitterhet.
Även om jag vet att det bara är fast i mig att hitta lyckan, men jag vet inte hur 
Blir alltid lite nere vid olika högtider, måste bara få skriva av mig.
Trevlig midsommar till er alla 
1 gillning
All styrka till dig @Vilsenmamma 
.
Igår dök jag på detta poddavsnitt, som tar upp det här med sorg kring något man drömt om, något som inte blev som man tänkt om, en känsla av orättvisa man kan få ibland av att andra har det bättre. Jag tycker det var tänkvärt, kanske det kan vara värdefullt också för dig. Ca 12 minuter in i avsnittet tar man upp ett brev en poddlyssnare skickat in som tar upp just detta.
Ha en fin midsommar 
1 gillning