Förvisso finns det många historier, många erfarenheter.
Min är att den kvinna jag tröstade mig med och hade känslor för, som jag skulle kunna tänka mig lämna min fru för visade sig senare när jag blivit mer stabil vara a pain in the ass. Det är lätt att söka tröst och förståelse när man mår dåligt men mår man bra skulle man kanske inte alls göra de val man borde.
Min ambition när skilsmässan blev ett faktum var att vänta ett år eller åtminstone minst ett halvår innan jag ens borde fundera på att träffa någon ny. En gift kollega föll mig om halsen. Ingen förstod henne som jag, hon hade så dåligt i sitt äktenskap. Naturligtvis var jag korkad nog att falla för det.
Hade jag kunnat backa bandet skulle jag låtit henne vara och följt min ursprungliga plan. Jag tror inte på att gå in i ett nytt förhållande innan jag lämnat och bearbetat mitt förra. Jag kände det när jag nu blev fri att jag behövde i så stor utsträckning som möjligt kapa banden med det förflutna, inklusive mina trösterskor för de påminde mig för mycket om en av de mörkaste tiderna i mitt liv.
Jag rekommenderar ingen kontakt förrän han skilt sig och vänta till dess han hittat balansen och kommit underfund om vad han vill, om du är rätt för honom eller om du bara är en språngbräda till något annat - eller bara en avlastningsyta för lite verklighetsflykt.