Lite märkligt att hon påpekar fel nu när ni ska ha så liten kontakt med varann under separationen.
Tycker att det är dags att sätt ner foten och be henne hålla sig till det ni kom överens om.
En fundering, vad händer om hon fortfarande har kontakt med killen under tiden, har ni diskuterat hur det ska vara, inte hålla på med andra?
Bra att du håller dig i skinnet, mkt lätt att förlora licenserna.
Stämmer även för mej, det söks fel och fel hos mej från mitt ex.
Det är rätt solklart, att den som lämnar måste göra så för att döva sitt dåliga samvete. Vad skulle hända om de började titta på de saker som gjorde att man en gång föll för varandra?, det skulle bli svårare och förmodligen ge dåligt samvete.
Projicering av sina egna fel och brister har jag också tagit emot, antagligen för att även här rättfärdiga sej själv.
Kämpa på.
Välkommen hit @Inkso,
vilken historia du har. Känner igen mig speciellt om skuldbeläggandet, min historia slutade annorlunda och vi är lyckliga igen på väg mot 30 år.
Jag tror att du skulle kunna få mycket stöd (och hjälpa andra) genom en egen tråd.
Kan du inte kopiera din text och starta en egen tråd under “Min historia” alternativt att jag lyfter ut ditt inlägg och de svar du fått till en egen tråd?
Kram
Moderator AII
Raderat
Raderat
Raderat
Raderat
Precis samma erfarenhet, men tyvärr ingen respons. Man har mer än sitt ego att ta hand om när man har barn. Men tyvärr…
Jag blir så illa berörd av din historia @Inkso Jag är övertygad om att du kommer att bli lycklig igen. Lyckan ligger i dig själv, Det är inte för intet ordspråket “du är din egen lyckas smed” existerar. 
Du måste själv vilja bli lycklig, MEN det tar tid, och med tanke på vad du har gått igenom så kommer det behövas mycket tid till att läka. Det orättvisa i det här, och som jag själv upplevde var att jag inte fick möjligheten att krascha själv, jag hade behövt få vara den som “flyttade” hemifrån och försökte hitta mig själv, istället fick jag vara stark för att sköta hem och barn., medan mitt X utforskade sin kollega (kräks lite i munnen)
Nu ett år senare verkar det som att det är dags för mig att ta itu med själva sveket. Kroppen är ju finurlig på det sättet att den itne låter oss ta itu med allt på en gång. Då kan vi ju gräv ner oss omedelbart.
Jag lider också över hur två vuxna människor kan agera så oansvarigt gentemot två barn. Fruktansvärt! 
Jag slutar här så jag inte helt kapar @Johan40’s tråd 
@Johan40 jag intsämmer med @Aqua att träffar man världens härligast person så löser man ju allt därifrån, MEN, jag instämmer helt med dig! Jag vill träffa någon, men jag vill inte att denna någon skall träffa mina barn, iaf inte på väldigt väldigt länge, jag vill inte heller bli några nya barns “styvmor” inte för att jag inte gillar barn, och barn gillar verkligen mig, men jag tycker jag har svårt att räcka till till mina egna. Ingen kan heller älska mina barn som jag och deras far kan och jag begär det inte heller så att flytta ihop med en ny man känns helt omöjligt så länge jag har hemmaboende barn. Kanske är jag också gammalmodig (45år) men jag har liksom alltid sett mgi tillsammans med barnens far, sett hur vi blir gamla tillsammans och tagit hand om våra barnbarn. Jag kan inte kräva av någon annan att ha samma toleransnivå vad det gäller våra barn som vi har, vi älskar dem ju helt utan förbehåll. Vi uppfostrar dem utifrån våra egna erfarenheter och hur vi tycker att man ska vara/uppföra sig i ett samhälle. Det behöver ju inte överensstämma med hur en ny partner ser på barnuppfostran. Mina barn har heller inte valt den här situationen, Jag vill inte att de ska behöva ta en diskussioner med en ny partner om vad som enligt dem är rätt eller fel, jag vill inte heller att min kärlek till en ny partner ska behöva kantstötas av diskussioner om uppfostran. Jag valde att få barn ihop med mitt X för att vi tänker på samma sätt. Vi har ganska liknande bakgrund samt värderingar. Det har varit väldigt enkelt och inte mycket gnabb alls. Jag vill inte ha det nu heller.
Självklart känns det för jävligt då rent ut sagt att jag ser en framtid ensam i mitt hus. OCH NEJ, jag kanske träffar världens härligaste karl och allt löser sig på ett fantastiskt sätt, och jag är en obotlig optimist, men jag sörjer ändå detta faktum.
Det märkliga i allt detta var att mitt X sa i somras att han inte vill träffa någon ny, han vill inte lära känna någon ny släkt/vänner, det finns bara en familj för honom, och det är vi 4, han grät när han sa det …
varför i helvete lät han detta ske då …
Raderat
Alltså. Klart att kärleken kan ta slut. Jag har levt i relationer innan denna, den längsta på 7 år, och där tog kärleken slut. Jag har funderat mycket på varför. Han hade mkt problem med sina föräldrar och de hade mkt problem med sig själva. Jag blev aldrig riktigt accepterad i den familjen och alla besvikelser tillslut ledde till att jag inte orkade antar jag. Jag ville dessutom ut och resa i världen innan jag slog mig till ro, det ville nog han med, men det var inte ok med hans föräldrar …
Så tillbaka till ämnet. Såklart det kan ta slut. Vi utvecklas ju hela tiden, mellan varven glider vi ju i längre förhållanden ifrån varandra, men jag vill envis hålla mig fast vid att om grundkärleken finns, kan man hitta tillbaka. Men vill man inte kan man ju inte göra annat än att acceptera den personens val. Även om det är bland det svåraste, att acceptera det beslutet. Jag som är en kvinna kan ju bara se det ur mitt perspektiv, om jag hade varit din fru, hade jag ju skämts å de grövsta för vad jag gjort mot dig och mot våra barn. Jag hade mått så sjukt dåligt och kanske hade jag för att göra dagarna mer uthärdligare börjat rabbla upp alla saker som var dåliga med dig, att du alltid lämnar tandkrämskorken öppen, släpper dina skitiga strumpor överallt, fyller tvättmaskinen men aldrig tömmer den, att du inte ser mig tillräckligt och ser mina behov osv osv. Självklart skulle jag inte tänka på glittret i dina ögon när du tittar på mig med kärlek, när du tar mina hand och trycker den lätt i samförstånd, när du möter min blick med glädje när barnen gör något tokigt, när jag är ledsen eller trött och vardagen känns för tuff och du tar över alla bestyr och låter mig bara ligga i sängen och glo rakt ut osv osv …
Och eftersom jag manipulerar min tanke till att verkligen tro på att mitt snedsteg var rätt eftersom du inte var rätt för mig blir det också enklare att bara fortsätta gå. Att stanna innebär ju att ta itu med det jag ställt till med … Kanske är jag för feg för det …
Och då blir ju också klyschorna [quote=“Johan40, post:53, topic:4216”]
r “folk skiljer sig ju hela tiden”, “det påverkar inte barnen”, “vi bor inte i Iran” och “jag är nog bara färdig”
[/quote]
Min nya sanning …
Raderat
Hej @Astel,
Så många kloka saker du har skrivit i dina senaste kommentarer! Och några av dem fick mig att fundera lite djupare. Jag ska bryta och bända i dom tankarna lite och kanske utveckla dom i ett inlägg i min tråd.
Det här forumet är verkligen en guldgruva med massor av kunskap och erfarenheter.
Tack för att du delar med dig av dina tankar!
Kram
@Terra jag har lite frågeställningar till dig också! Skriver i din tråd lite senare ikväll, och tack Kram
Från ditt perspektiv kan det säkert se ut som om det var dömt att misslyckas. Särskilt i retroperspektiv. Men det behöver inte vara så. Jag och min man hittade på många fina saker tillsammans, bara vi, och vi skrattade mycket tillsammans. Vi hade mycket och - tyckte i alla fall jag - bra sex, senast dagen innan jag kom på att han hade en annan. Vi talade i och för sig inte mycket om vår relation. Jag trodde inte det fanns något att prata om och han valde att låta bli. Hans ursäkt för att lämna blev istället att vi hade det tråkigt i vardagen. Det var säkert sant, men har inte alla det ibland? Vi hade dessutom mycket mindre “vardag” än de flesta andra.
Ibland tror jag att om den ena parten fått något på skallen - pga ålderskris, plötslig förälskelse eller något annat - så spelar det ingen roll hur förhållandet egentligen är. Det är tveksamt om det är fruktbart att fundera över orsakerna till separationen, annat än att för egen del fundera över hur man vill att det framtida livet ska gestalta sig utifrån de erfarenheter man fått.
Raderat
Här tänker jag precis som du. Ditt "problem " går ju att fixa. ( Man kan ju faktiskt se till att man inte kan få fler barn)
