För fem månader sedan rasade mitt liv ihop i en hög. Först en liten bakgrund. Jag och min fru har varit tillsammans i 17 år varav 10 som gifta. Vi har två fina barn, en kille på 4 år och en tjej på 8 år. Vi har tillsammans under de senaste åren levt ett fint liv utan bråk och drömt och planerat för att flytta från Stockholm till ett hus på landet i Skåne. Både min fru och jag är uppväxta på landet och har alltid längtat tillbaka och velat ge en likadan trygg uppväxt till våra barn.
För ett och ett halvt år sedan påbörjade vi vår gemensamma resa och köpte en avstyckad gård vid Romeleåsens fot med den obligatoriska jaktlabradoren. Barnen började i byskolan och fick snabbt vänner. Vi renoverade och njöt av att äntligen ha landat och kommit dit vi drömt om i så många år.
Som för de flesta andra har småbarnsåren varit bitvis tuffa och även vi har misslyckats med att underhålla vår relation. Jag trodde dock att vi var överens om att komma ut på andra sidan tillsammans och ta vid där.
Under våren kände jag att det börjat gnissla mellan oss, samtidigt som vi började få mer tid över och att det kanske var dags att investera det i vårt äktenskap. Jag lyfte frågan med min fru men fick ett helt annat svar än jag väntat mig. Hon kände att vi är gifta men egentligen bara vänner. Jag älskar fortfarande henne lika mycket som när vi gifte oss, kan fortfarande känna ett sug i magen när jag tittar på henne i smyg. Hon säger att hon älskar mig men att det inte finns någon gnista och passion. Att man går från den första förälskelsen till en djupare kärlek och vänskap under de kämpiga småbarnåren tror jag är helt naturligt och ingen dålig bas att bygga ett äktenskap på.
Jag crashar totalt och går in i en chockfas som ska komma att pågå i drygt två månader. Jag trodde inte att jag skulle sitta och gråta i garaget när jag precis fyllt 40 eller klippa gräset fast det inte behövs, bara för att barnen inte ska höra mig skrika ut min ångest. Efter någon månad lyckas jag dock lyfta huvudet och ana en framtid någonstans långt där borta.
Tyvärr kände jag mig stark den dagen, jag bestämmer mig för att bekräfta mina misstankar om att det finns någon annan person iblandad. Min fru har vid ett flertal tillfällen under den månaden tittat mig rakt i ögonen och försäkrat mig att så inte är fallet. Jag hittar kommunikation mellan henne och en Twittervän där det framgår att hon umgåtts och haft sex med pappan i en familj vi umgås med. En person jag trodde skulle kunna bli en bra vän och vars barn mina barn gillar att leka med. För mig är inte sex det värsta, det värsta är att läsa att han hållit hennes huvud i sitt knä och stryket hennes hår, samt matat henne när hon varit ledsen och mått dåligt. Även han har problem i äktenskapet och de fann väl varandra i det. Att det sen stod en massa elaka saker om mig orkar jag inte skriva om. Jag blev dock chockad av hur Twittervännen hejade på en person som bevisligen inte mådde bra. Kändes som hon levde ut vad hon själv egentligen skulle vilja göra med en trygg kopp te hemma i soffan, men sin man bredvid.
Upptäckten av hennes ortrohet och att mitt livs kärlek och bästa vän ljugit mig rakt i ansiktet när jag var som mest utsatt, sopade med ett rejält kvastdrag bort all min grundtrygghet och självkänsla. Chockfasen som jag befunnit mig i senaste månaden tog emot mig med öppna armar när jag påbörjade min resa tillbaka ner i kålgruvan.
Resterande dagar av juni och juli kommer jag inte ihåg så mycket av. Jag vet att vi försökte ha semester och se till så barnen hade det bra. Jag tror vi lyckades ganska bra. Jag förflyttade mig sakta in i reaktionsfasen och påbörjade skuldbeläggningen av min fru. Jag är varken stolt eller särskilt nöjd med mitt beteende under det tiden. Jag blev en paranoid, svartsjuk och arg person som jag inte känner. Jag kämpade samtidigt med att prestera på jobbet, ett jobb jag börjat på 3 månader innan efter att ha jobbat 17 år på föregående jobb. Lyckligtvis har min chef varit fantastisk under denna period och sagt att jag kan komma och gå som jag behöver och att jag är en långsiktig investering.
Jag känner att jag har landat när vi flyttade ut på landet i Skåne, jag är tillfreds med det lugna livet. Jag älskar mitt nya jobb och barnen är underbara. Jag trodde min fru kände lika, hon sa i alla fall inte något annat. Ingen relation är felfri, inte vår heller. Vi har problemstrukturer som har samverkat negativt och när vi sedan slutade prata bekräfta- och röra vid varandra var vår relation dödsdömd. Vi satt båda och väntade på att livet skulle börja istället för att ta tag i det och leva det fullt ut. Vi har alltid varit på väg någonstans där det skulle börja och när vi väl kom dit tog det slut.
Vår relation finns inte mer. Inte som den sett ut tidigare. Därmed inte sagt att vi inte kan skapa en ny relation. Den akuta krisen vi båda är inne i, kommer förändra oss. Förmodligen kommer vi igenom krisen som lite mer medvetna och starka. Om vi mot alla odds lyckas skapa en ny relation kommer den nästan helt säkert se annorlunda ut. Jag har påbörjat en lång resa i terapi för att bearbeta detta. Vi har gått några gånger i parterapi, men det är svårt när man vill så olika saker. Jag har föreslagit förändringar och kompromissat med allt jag kan komma på för att rädda vår familj. Till och med gått med på att sälja gården som är min dröm, men det verkar inte räcka.
Hon står fast vid att hon vill skiljas även om hon inte verkar våga ta det avslutande steget. Ska dock erkänna att jag också börjar tvivla på att det går att lappa ihop detta, hur mycket jag än älskar henne och vill försöka för oss och barnen. Jag känner inte längre igen min fru, det är i alla fall inte den person jag blev förälskad i för 17 år sedan. Hennes lycka och att kunna stå stark, går före allt annat oavsett vad som skövlas på vägen dit.
Mitt i alla andra känslor kan jag ändå tycka att det är så synd, hur många par får chansen att mitt i livet inventera problem etc. och sedan professionell hjälp med gemensam och enskild terapi för att förändras till det bättre? Min fru tror dock inte att vi kan förändras och det gör mig väldigt ledsen.
Nu då? Jag skulle tro att jag kommit in i bearbetningsfasen, jag drömmer mycket, grubblar och sover dåligt. Det är många känslor och saker som ska behandlas. Min fru har blivit deprimerad och lider av utmattningssymptom men börjar sakta må bättre med hjälp av terapi och medicin. Vi har inte bott ihop på flera månader och delar tiden med barnen. Barnen verkar som tur är ta detta ganska bra. Vi försöker renovera klart gården, fast inte för att skapa vår dröm utan för att sälja den. Det är tungt, så jävla tungt.
Jag vill med min historia tacka alla som skriver här inne, ni anar inte vilket stöd och ångestdämpare ni är. Särskilt tack till @TinCanMan vars historia mer än något annat (terapi, böcker etc.) fått mig att inse vissa saker om den situation jag och min fru befinner oss i - hur jag måste handla framöver oavsett vad som händer, för att kunna hålla mitt huvud högt och stå stark själv på egna ben för första gången på väldigt länge. Tack!