Livsdrömmen som blev en mardröm

För fem månader sedan rasade mitt liv ihop i en hög. Först en liten bakgrund. Jag och min fru har varit tillsammans i 17 år varav 10 som gifta. Vi har två fina barn, en kille på 4 år och en tjej på 8 år. Vi har tillsammans under de senaste åren levt ett fint liv utan bråk och drömt och planerat för att flytta från Stockholm till ett hus på landet i Skåne. Både min fru och jag är uppväxta på landet och har alltid längtat tillbaka och velat ge en likadan trygg uppväxt till våra barn.

För ett och ett halvt år sedan påbörjade vi vår gemensamma resa och köpte en avstyckad gård vid Romeleåsens fot med den obligatoriska jaktlabradoren. Barnen började i byskolan och fick snabbt vänner. Vi renoverade och njöt av att äntligen ha landat och kommit dit vi drömt om i så många år.

Som för de flesta andra har småbarnsåren varit bitvis tuffa och även vi har misslyckats med att underhålla vår relation. Jag trodde dock att vi var överens om att komma ut på andra sidan tillsammans och ta vid där.

Under våren kände jag att det börjat gnissla mellan oss, samtidigt som vi började få mer tid över och att det kanske var dags att investera det i vårt äktenskap. Jag lyfte frågan med min fru men fick ett helt annat svar än jag väntat mig. Hon kände att vi är gifta men egentligen bara vänner. Jag älskar fortfarande henne lika mycket som när vi gifte oss, kan fortfarande känna ett sug i magen när jag tittar på henne i smyg. Hon säger att hon älskar mig men att det inte finns någon gnista och passion. Att man går från den första förälskelsen till en djupare kärlek och vänskap under de kämpiga småbarnåren tror jag är helt naturligt och ingen dålig bas att bygga ett äktenskap på.

Jag crashar totalt och går in i en chockfas som ska komma att pågå i drygt två månader. Jag trodde inte att jag skulle sitta och gråta i garaget när jag precis fyllt 40 eller klippa gräset fast det inte behövs, bara för att barnen inte ska höra mig skrika ut min ångest. Efter någon månad lyckas jag dock lyfta huvudet och ana en framtid någonstans långt där borta.

Tyvärr kände jag mig stark den dagen, jag bestämmer mig för att bekräfta mina misstankar om att det finns någon annan person iblandad. Min fru har vid ett flertal tillfällen under den månaden tittat mig rakt i ögonen och försäkrat mig att så inte är fallet. Jag hittar kommunikation mellan henne och en Twittervän där det framgår att hon umgåtts och haft sex med pappan i en familj vi umgås med. En person jag trodde skulle kunna bli en bra vän och vars barn mina barn gillar att leka med. För mig är inte sex det värsta, det värsta är att läsa att han hållit hennes huvud i sitt knä och stryket hennes hår, samt matat henne när hon varit ledsen och mått dåligt. Även han har problem i äktenskapet och de fann väl varandra i det. Att det sen stod en massa elaka saker om mig orkar jag inte skriva om. Jag blev dock chockad av hur Twittervännen hejade på en person som bevisligen inte mådde bra. Kändes som hon levde ut vad hon själv egentligen skulle vilja göra med en trygg kopp te hemma i soffan, men sin man bredvid.

Upptäckten av hennes ortrohet och att mitt livs kärlek och bästa vän ljugit mig rakt i ansiktet när jag var som mest utsatt, sopade med ett rejält kvastdrag bort all min grundtrygghet och självkänsla. Chockfasen som jag befunnit mig i senaste månaden tog emot mig med öppna armar när jag påbörjade min resa tillbaka ner i kålgruvan.

Resterande dagar av juni och juli kommer jag inte ihåg så mycket av. Jag vet att vi försökte ha semester och se till så barnen hade det bra. Jag tror vi lyckades ganska bra. Jag förflyttade mig sakta in i reaktionsfasen och påbörjade skuldbeläggningen av min fru. Jag är varken stolt eller särskilt nöjd med mitt beteende under det tiden. Jag blev en paranoid, svartsjuk och arg person som jag inte känner. Jag kämpade samtidigt med att prestera på jobbet, ett jobb jag börjat på 3 månader innan efter att ha jobbat 17 år på föregående jobb. Lyckligtvis har min chef varit fantastisk under denna period och sagt att jag kan komma och gå som jag behöver och att jag är en långsiktig investering.

Jag känner att jag har landat när vi flyttade ut på landet i Skåne, jag är tillfreds med det lugna livet. Jag älskar mitt nya jobb och barnen är underbara. Jag trodde min fru kände lika, hon sa i alla fall inte något annat. Ingen relation är felfri, inte vår heller. Vi har problemstrukturer som har samverkat negativt och när vi sedan slutade prata bekräfta- och röra vid varandra var vår relation dödsdömd. Vi satt båda och väntade på att livet skulle börja istället för att ta tag i det och leva det fullt ut. Vi har alltid varit på väg någonstans där det skulle börja och när vi väl kom dit tog det slut.

Vår relation finns inte mer. Inte som den sett ut tidigare. Därmed inte sagt att vi inte kan skapa en ny relation. Den akuta krisen vi båda är inne i, kommer förändra oss. Förmodligen kommer vi igenom krisen som lite mer medvetna och starka. Om vi mot alla odds lyckas skapa en ny relation kommer den nästan helt säkert se annorlunda ut. Jag har påbörjat en lång resa i terapi för att bearbeta detta. Vi har gått några gånger i parterapi, men det är svårt när man vill så olika saker. Jag har föreslagit förändringar och kompromissat med allt jag kan komma på för att rädda vår familj. Till och med gått med på att sälja gården som är min dröm, men det verkar inte räcka.

Hon står fast vid att hon vill skiljas även om hon inte verkar våga ta det avslutande steget. Ska dock erkänna att jag också börjar tvivla på att det går att lappa ihop detta, hur mycket jag än älskar henne och vill försöka för oss och barnen. Jag känner inte längre igen min fru, det är i alla fall inte den person jag blev förälskad i för 17 år sedan. Hennes lycka och att kunna stå stark, går före allt annat oavsett vad som skövlas på vägen dit.

Mitt i alla andra känslor kan jag ändå tycka att det är så synd, hur många par får chansen att mitt i livet inventera problem etc. och sedan professionell hjälp med gemensam och enskild terapi för att förändras till det bättre? Min fru tror dock inte att vi kan förändras och det gör mig väldigt ledsen.

Nu då? Jag skulle tro att jag kommit in i bearbetningsfasen, jag drömmer mycket, grubblar och sover dåligt. Det är många känslor och saker som ska behandlas. Min fru har blivit deprimerad och lider av utmattningssymptom men börjar sakta må bättre med hjälp av terapi och medicin. Vi har inte bott ihop på flera månader och delar tiden med barnen. Barnen verkar som tur är ta detta ganska bra. Vi försöker renovera klart gården, fast inte för att skapa vår dröm utan för att sälja den. Det är tungt, så jävla tungt.

Jag vill med min historia tacka alla som skriver här inne, ni anar inte vilket stöd och ångestdämpare ni är. Särskilt tack till @TinCanMan vars historia mer än något annat (terapi, böcker etc.) fått mig att inse vissa saker om den situation jag och min fru befinner oss i - hur jag måste handla framöver oavsett vad som händer, för att kunna hålla mitt huvud högt och stå stark själv på egna ben för första gången på väldigt länge. Tack!

25 gillningar

Känner så oerhört med dig. Finner inga ord. Sveket är traumatiskt och resan vidare önskar jag ingen. Men oavsett vilken riktning ditt liv tar kommer du överleva och med en god terapeut vid din sida på sikt även leva även om livet aldrig mer blir det samma. Stor kram

Så otroligt vacker, känslosamt skrivet om något så fruktansvärt sorgligt och stundtals obegripligt. Som du redan har märkt finns det mycket tröst att hämta här. Du verkar klok och målmedveten vilket jag tror att du kommer att ta dig framåt i en bra takt. Dock är det tiden som avgör hur fort det går. Men målmedvetenheten hjälper dock till. Fallgroparna är många, jösses, men även de blir mindre djupa för varje gång. Min enda tröst jag kan ge dig nu är att det blir bättre, du kommer att må bättre, men det tar tid så låt det ta tid.
Allt ska ut, tårar snor och skrik i falsett. Ut med det.

Jag hånlog , i början av min process, åt människor som sa att de inte ville vara utan den personliga utveckligen de gjorde under sin skilsmässa. Tänkte att man bara säger så … Nu vet jag vilken resa man gör. Jag vill inte heller vara utan den, dock hade jag kunna levt utan smärtan den framförallt åsamkat mina barn.

Ta väl hand om dig @Johan40

5 gillningar

Hur tar sambon till killen det?

Kommer han att lämna sin sambo och vill sambon fortsätta men sin sambo?

Försök att gå vidare och tänk på hennes svek, ljuger dej rätt upp ansiktet
är förbanne mej djävligt lågt.

Om du kan åk bort en liten tid, fundera tänk igenom hur en eventuell framtid skulle fungera, hon har verkligen svikit dej o barnen.

Du vet inte heller om det har hänt flera gånger att hon har varit otrogen, kanske kan vara med barn med killen?
Vill du göra henne illa och kanske få henne att se hur djupt hon har sårat dej, kanske ta upp frågan om du är pappa till barnen och att du vill göra ett faderskapstest

@Johan40
Vilken stark berättelse och jag blir djupt rörd. Om jag har fattar det rätt så bor ni inte ihop just nu? Gör inget förhastat tänker jag - din fru verkar ha en djup kris och behöver hjälp. Just nu är hon inte mottaglig för er - hon måste komma dit av sig själv först förhoppningsvis med hjälp av experter. Även du måste få hjälp för att kunna bearbeta hennes otrohet.
Ni får nog släppa varandra ett tag och därefter se om det finns chans att ni kan hitta tillbaka.
Jag tror säkert att @TinCanMan ser vad du har skrivit och att du kan få råd o tips från honom. Din historia påminner till viss del om hans och de klarade av att hitta tillbaka.
Varm kram till dig

1 gillning

@Johan40. Tack för att du delar. Du har haft/har det tufft. Stor igenkänning i mycket av din historia. Har du lyckats klura ut vad som hindrar henne från att skiljas? Om det finns könslor kvar hos henne också, försök få henne att söka terapi också ( om ni inte gjort det redan). Kram

Hej @Johan40 och stort tack själv. Nu är jag i en fantastisk punkt i livet med X men jag minns alla de helvetes kval som du nu går igenom. Det är något man aldrig glömmer utan har med sig i resten av sitt liv. På gott och ont. Och man lär sig fortfarande nya saker om de 2-3 år som jag och X höll på att först försöka reparera och sedan försöka separera, nu när man ser dem i backspegeln och det inte är farligt längre.

Jag märker att du redan kommit till den punkt där du insett att det inte går att hjälpa människor som inte vill bli hjälpta. Att det inte går att laga en relation om den andra parten inte vill vara med och laga. I början går man där i sin roll som problemlösare och tror att allt säkert kommer att ordna sig, letar efter små små tecken och blir mer och mer paranoid. Sen landar man. Hårt.

Jag vill så gärna komma med några råd till dig, så jag försöker med tre tips:

  1. Om du märker som du skriver att ni vill olika saker med parterapin, avbryt den tills vidare. Jag tror att som situationen är nu behöver både du och din exfru personliga samtal med terapeuter och vänner istället. Ni har båda saker att bearbeta och behöver göra det på varsitt håll.

  2. Renoveringen av gården. Jag är otroligt imponerad att du/ni orkar med det (gör du/ni det?). Misstänker att det kanske ligger ekonomi bakom färdigställandet? Hur som helst, ställ dig/er verkligen frågan om du/ni ska göra den just nu. En ekonomisk förlustaffär är jobbig, men två människor som inte orkar längre bör gå före.

  3. Se tiden an. Acceptera att just nu ska du inte laga någon relation, du behöver laga dig själv och ge ditt ex möjligheten att laga sig själv också. Om ett år kan saker vara annorlunda. Men som jag läser din historia så är ni nu i ett skede där det är dags att avsluta det gamla så det nya kan börja. Och vad det nya är - det går inte att säga just nu.

Stort lycka till. Och återigen tack för dina fina ord om min historia och för att du delar med dig om din.

4 gillningar

Raderat

Raderat

Raderat

Raderat

2 gillningar

Raderat

Raderat

3 gillningar

Alltså fan vad jag blir arg och besviken på att man måste dra in en tredje part. Det sveket är så himla jobbigt att komma över, och den andra mannen?! Hur i helvete tänkte han ???!
JAG vet inte vad otroheten och sveket har gjort med mig som person än, Har det påverkat mig så mycket att jag i nästa relation inte vågar lita på min partner. Jag har aldrig varit svartsjuk av mig. Det har däremot min partner varit.

Känner igen mig på pricken. Jag blir stundtals så arg på mitt X för att han mår så dåligt nu. Varför i hela friden var denna separation värt det då? Borde man inte må bra när man väljer att separera?
Att din fru inte kan ta det slutliga steget har nog med hennes mående att göra. När man är såpass under isen som hon är skall man inte heller ta några livsavgörande beslut. Men att befinna sig i den ambivalensen är fruktansvärt jobbigt. Jag gjorde det i 8 månader innan jag slutligen bad honom skriva på skilsmässopappren då jag fullkomligen höll på att gå under.

Bra råd som vanligt @TinCanMan och glad att “se” dig igen och att höra att ni mår så bra. Kram!

2 gillningar

Raderat

Hej @Johan40,

Tack för att du delar med dig och välkommen till forumet och alla trasiga men underbara och hjälpsamma själar.
Ingen av oss ville väl inte hamna här egentligen.

Jag har läst din sorgsna och tragiska berättelse. Du skriver väldigt fint och känslosamt och jag blev mycket berörd. Min historia är lite annorlunda så jag är väl inte den som är mest lämpad att ge dig råd även om jag mycket väl känner igen mig när det kommer till sorgsenheten och andra känslor.

Men jag ansluter mig till mycket av det som skrivits i tidigare kommentarer, bl. a. av @TinCanMan. Att trycka på pausknappen och låta tiden verka ett tag. Att i inte ta några stora beslut. Att bearbeta och låta ältandet ha sin gång. Både för dig och din hustru. Skrik eller gråt när du känner för det.

Du skriver vädigt klokt, ödmjukt och insiktsfullt och du verkar, trots det kaotiska, ha ganska bra koll på vad som händer. Det är bra.

Jag har inte varit på forumet jättelänge men har läst massvis och det hjälper mig jättemycket. Många berättelser innehåller innehåller likheter med din (jag antar att du också läst många och kommit fram till samma sak) med otrohet och svek. Och det där hoppet om att det nog ska kunna gå att “lappa ihop det” och att man ska kunna hitta tillbaka till varandra.
Som det skrivits tidigare i tråden så finns det exempel på att en del har lyckats med det. Inte så många men ändå. Är kärleken stark från båda håll så
verkar det vara fullt möjligt.

Men jag tänker på en annan sak. Som det också finns otaliga exempel på. Den ena partnern träffar någon annan och blir blixtkär. Eller, kanske oftast, blixtförälskad. En lek med ord kan man tycka men det finns ändå skillnader. För mig är kärlek något djupare. Något man utvecklar över tid. Som innehåller så många olika saker, respekt, tillit, vänskap, passion m.m.

Ibland “vinner” förälskelsen över kärleken (om den inte är helt borta). Som i ert fall. Din hustru blir förälskad i en annan man och lämnar kärleken till dig bakom sig. Den som blir sviken och bedragen kan inte förstå vad som händer och ställer sig frågan hur partnern kan lämna allt för denna nya person.

Den som lämnar byter personlighet. Blir avvisande och kall. En främling. Det finns många exempel på det (i mitt fall också). Och just här tror jag det är viktigt att stanna upp. Att försöka förstå vad som egentligen händer. Det är naturligtvis ingen människa som blir någon annan över en natt. På riktigt. Eller helt plötsligt inte har några känslor. Det är andra mekanismer som klickar in. Den som lämnar känner skuld. En stor skuld som det gäller att kväva samtidigt som förälskelsen är som starkast. Detta märks ofta tydligast på att han eller hon anklagar partnern. Det är fel på både det ena och det andra. Eller “jag känner Inte att vi har något gemensamt längre”. Allt handlar om försvarsmekanismer och skuldförskjutning.

Den som lämnar mår egentligen också skit.

Sedan kommer nästa fas. Förälskelsen går över. Eller, alternativ två, den nya personen drar sig ur (det finns naturligtvis ett tredje alternativ också men det bortser jag ifrån i de här spekulationerna).

Nu kommer sanningen ikapp och den som lämnat mår riktigt dåligt. Och det är här som förmågan att förlåta kommer in. Ju sämre man betett sig och hur jävligare och elak man har varit (gäller båda parter) ju svårare är det kanske att bli förlåten. Här tror jag också att tiden har betydelse. Ju längre tid som gått sedan sveket, ju längre har den lämnade kommit i sin process. Han eller hon kanske redan har “accepterat” den nya situationen och är i en ny fas med nya livsmål.

Den som lämnat kanske kommer till insikt om att förälskelsen blockerade förmågan till konsekvensanalys och smärtsamt tvingas inse att “det blev inte som jag tänkt mig”.

Ja det var inte så mycket råd precis. Mera ett resonemang och spekulationer kring din (er) situation. Jag tolkar dig mellan raderna att du skulle kunna vara beredd att förlåta och jobba för att det skulle kunna bli ni igen. Om det är så så hoppas jag att ni med hjälp av mycket kärlek lyckas att finna varandra igen.

Jag ska följa din tråd.
Styrkekramar från man till man
/Terra

9 gillningar

Så himla bra och fint skrivet @Terra ! Och jag tror att du har såååå rätt i dina spekulationer. Jag tänker likadant och har även känt precis det du skriver från min X-man OCH att inte veta hur man ska ställa allt till rätta efter att man förstört allt… Lite som att ge upp redan innan man ens försökte. Otroligt sorgligt.

Jag vet också scenarion där skuldförskjutningen och rättfärdigande av sitt handlande fortsätter i all evinnerlig tid. Där lämnaren inte vill se sin egen del i det hela alls, för att det är för smärtsamt antagligen, processen för den lämnade att ta sig ur de klorna är otroligt plågsamt och fyllt av mycket smärta och sorg. Det i sin tur leder till ytterligare dåligt samvete hos den som lämnat osv osv …

Ja man kan ju för sjutton fundera tills man blir helt grååååå :stuck_out_tongue:

3 gillningar

Raderat

1 gillning

Raderat

2 gillningar

Den första tiden kändes det som om jag var nästintill hudlös. Jag kan titta på bilder tagna från den perioden och man kan riktigt se sorgen i ögonen även fast munnen ler. Jag minns att jag knappt vågade tänka, ville inte gå och lägga mig för det gav tankarna en möjlighet att fladdra fritt. Jag har beskrivit det tidigare som att befinna sig i ett svart universum och i mitten stod jag, runt mig flög eldklot som jag ständigt var tvungen att ducka för, för att inte bränna mig. Eldkloten innehöll våra minnen, mina dagdrömmar om oss, mina framtidsdrömmar. Att ta i dem var alldeles för smärtsamt, jag kunde bara fokusera på här och nu. Idag ett år senare kan jag tänka framtid men jag drömmer inte om den än. Jag kan plocka fram minnen utan att det smärtar, inte alla, men många. Jag har börjat dagdrömma igen lite smått. Det jag har lärt mig är att bara vara i nuet. Ta till vara på alla fina stunder jag får.

Jag förstår precis din saknad av närheten och att få bli bekräftad av någon annan. En smekning på kinden, en puss i pannan. Någon som snusar en i nacken. Jag kan skriva det utan att bli ledsen så JA man lär sig att leva utan det. Jag kommer att vilja ha det igen. Men jag har en bit kvar att läka ihop först.

En dag i taget. Hitta det som får dina tankar att skingras. Jag tittade på dokusåpor. och banala TV serier Jag tittar ALDRIG på det annars, kanske var det just därför jag kunde det då, det fanns liksom inget som kunde förknippas med smärtsamma minnen. Och jag somnade till ljudet och kände mig inte så ensam då.

Idag kan jag nästan hålla fokus och se en hel film, lyssna på ljudböcker längre stunder.

Just nu känner jag mig väldigt lycklig. Och den lyckan kommer inifrån. :slight_smile: Du kommer dit med, JAG LOVAR!

Ha en fin dag

6 gillningar